Hållbar hälsa

Smidiga övergångar i nytt poddavsnitt

I avsnitt 32 av Mitt perfekta liv pratar vi om smidiga övergångar. Viktoria känner igen sig själv efter att ha fått magiska piller och Malin har bråttom iväg från världens ände (det skrev jag om här). Allt handlar om smidiga övergångar och att våga supa till …

Det goa snacket mellan Viktoria och mig fortsätter och mitt i allt känner jag gemenskap med kvinnorna förr. Och sen. Hör min vän fotografen och mig när vi nyfiket utforskar allt ett perfekt liv innehåller.

Vi ses snart igen, tills dess: HEJA övergångar. Och oss, som tar oss igenom dem!
Kram Malin Lundskog

PS. Ni som väntade i morse: avsnittets smidiga övergång från privat till publicerat tog sin tid idag. På grund av tekniken. Och mig. Sorry! Men nu så! Lyssna här ovan, eller till exempel här.

smidiga övergångar, podcast, mitt perfekt liv

I Santander blev vi smugglare

I morse tog vi en promenad med hundarna i Parque Eduardo VII i Lissabon. Sen drog vi vidare norrut och hamnade hux flux i Santander, där vi blev smugglare. Vi visste inte att vi skulle hit, men det var väl den där längtan till havet igen. Nu är vi vid Biscayabukten i en stad jag inte visste fanns i morse. Tänker mest på att det är en bank och har aldrig kopplat ihop banken med en plats … Ibland känner jag mig riktigt korkad och undrar om alla andra vet sådant här, som inte jag har någon koll på.

Hur vi blev smugglare i Santander.

Det är inte så spännande som det låter, men vem vet. En dag kanske jag skriver en mysdeckare med den titieln?

springer spaniels, i santander, äventyr — de två små, som vi smugglade in på hotellet

När vi kom på att Santander kunder vara en kul plats på lagom avstånd att åka till bokade vi hotell och skrev, som vi brukar, att vi har två hundar med oss. Men gissa vad som händer när jag skulle checka in oss? Den jättesnälla mannnen i receptionen säger att det inte är några problem. Men ni har väl sett att vi bara tar en hund per rum? Och att vi inte tillåter hundar som väger mer än 20 kilo. Hej hej 24 + 28 kilo hund här.

Okej, vi är inte alls smugglare. Med den snälle mannens goda minne fick vi ta med oss båda hundarna. Han gav oss till och med ett större rum. Och skrattade högt när vi hämtade hundarna i bilen, som jag hade sagt att de sådär ungefär 20 kg. Men så är matte inte min starka sida heller … Jag tycker att bokstäver och att hitta på historier är roligare, he he.

I Santander, bilresa, författare — apropå att jag gillar ord och hittepå. det här har jag gjort idag när Claes kör.

Nu är det hockey och room service som gäller, imorgon ska vi upptäcka en del av det som finns att upptäcka i Santander. Det blir spännande och det har ju börjat jättebra.

Vi ses snart igen, tills dess HEJA snälla människor! Ja, heja oss allihop med andra ord.
Kram Malin Lundskog

Mer om äventyret vi är ute på hittar ni här om ni vill läsa: Vi åker till världens ände

Myset och alla steg vi tog i Lissabon

Första stoppet på väg hemåt blev här, i Lissabon. Och vilken mysig stad. Hur krångligt som helst att gå runt med två halvstora hundar i alla gränder och bland alla människor. Men myset och alla steg! Så fort vi fick lastat in väskorna på hotellet, gick vi ut på stan. Och sen gick och gick och gick vi. I de smala gränderna, bland de roliga små butikerna på kullersten bland de färgglada och kakelklädda husen.

lissabon, gult hus — visst blir man glad av ett knallgult hus?

lissabon, rosa hus — blir kanske glad av alla färger?

issabon, grönt hus,kakelklätt hus — Kolla kaklet på huset!

myset och alla steg, lissabon, färgglada hus, tvätt på tork — Så här kan man också hänga sin tvätt. De kanske har det fuktigt och trångt inne,
men jag gick runt och tyckte allt var himla romantikst och mysigt

myset och alla steg, lissabon, pink street — pink street
(en uppfräschning och -hippning från att ha varit ett red light district)

Socialiseringsträning?

Att komma till en stad efter ett tre veckor långt liv vind för våg är världens socialiseringsträning för hundarna. Och oss, kanske? Vi får godkänt allihop, som klarade av att knô bland andra och betedde oss alldeles ypperligt på restaurang. Två däckade under bordet och två åt och drack gott (gissa vilka som gjorde vad om ni vill).

myset och alla steg, lissabon, hustak, utsikt

Ett av de bästa sätten att upptäcka nya platser på är väl ändå genom att röra sig av egen kraft? Så att man kommer nära och kan stanna när man vill, gå tillbaka, svänga runt ett nytt hörn, gå fel och ändå hamna rätt eftersom man inte vet vart man ska … Passar hur som helst perfekt här i Lissabon.

lissabon, gul språvagn — Vi valde bort spårvagnen, pga hundar plus att vi lite tråkigt stod och sa att ”spårvagn, det kan vi ju åka hemma”.
Men det ser ju så mysigt ut.

Efter många timmar och ännu fler steg i Portugals huvudstad är jag jätteglad att vi bestämde oss för att stanna här. Myset alltså!

Imorgon rullar vi vidare norrut. Alla inlägg om vårt äventyr på världens ände och resan dit och hem hittar ni här: Vi åker till världens ände.

Vi ses snart här igen! Tills dess: heja myset och alla steg vi tar i livet!
Kram Malin Lundskog

Mitt i morgondagens minne

Jag upplever inte äventyr och härligheter för att skapa minnen, men idag slog det mig. Här står jag. Mitt i morgondagens minne. Tänk att jag får vara med om det här. Vilken jävla ynnest!

Ja, ursäkta språket men känslan krävde ett kraftuttryck (plus att jag svär en hel del oavsett kraft i käsnlan). Den stora känslan av att jag lever i sådan frihet att jag kan tillbringa flera veckor hemifrån. Att vi kan göra det tillsammans, min man och jag. Och hundarna förstås. Dem pratade vi om häromkvällen. Hur mycket enklare det hade varit att resa utan dem och hur ohemult mycket vi hade saknat dem. Tänkt på dem. Vetat om att de hade älskat att vara här. Med oss. Fått springa på stranden. Bada. Promenera. Vara nära. (Plus att jag inte hade fått med mig min man på lika många hiker och promenader om inte hundarna var med …)

Det stora livet

mitt i morgondagens minne , minnen, sagres, strand, hav, himmel, utsikt — en av de stora grejerna med livet kan vara detta

Stort är det, livet. Tänka att vi får vara med om det, allihop. Och mitt i det står jag nu och är så in i hoppsan tacksam. För att jag njuter medan det pågår och för att jag vet vad det är jag tycker är viktigt i livet. Det vet vi kanske allihop, men ni vet. När man kommer på att man faktiskt också prioriterar det viktigaste. Som till exempel familjen och utsikten.

En dag kommer jag att minnas stranden i Sagres med glädje, kärlek och frihetspirr. Idag står jag mitt i det minnet och det är sannerligen en jävla ynnest.

Malin Lundskog, stranden sagres, regnrock, utsikt, himmel, hav — kanske kommer jag inte att minnas hur kallt det var idag? Minnes de lyckliga stunderna blott …

Vi ses snart igen, imorgon drar vi vidare. Inte för att skapa minnen, de kommer som en bonus, utan för att njuta av livet medan vi lever det. HEJA livet. Och oss, allihop.
Kram Malin Lundskog

Villni läsa mer om vår långa workation finns alla inlägg länkade i detta: Vi åker till världens ände

När jag är klar är jag klar

Jag kände det idag när vi tog vår dagliga morgonrunda till stranden: nu är jag klar här i Sagres. Och när jag är klar då … ja, då är jag klar. Skulle lika gärna kunna lämna stället nu. Jag antar att det är en av alla fascinerande saker med att vara människa. Som ett slags skydd, så att jag inte går och sörjer att vi om bara två dagar lämnar världens ände. För vår tid här har varit fantastisk och hade vi inte varit på väg att lämna hade jag inte varit redo att åka. Vår anpassningsförmåga alltså. Wow för den.

jag är klar, sagres, malin lundskog — vardag i tre veckor: strand och bara vi

Jag tror faktiskt inte att vinden som gjorde att vi blev sandblästrade på stranden har något med att jag är klar här i Sagres att göra. Eller regnet som kommer i eftermiddag. Nej, inte temperatursänkningen heller. Jag älskar ju väder! Visst är allt enklare med sol och värme, men. Nej.

jag är klar, sagres, strand, hav, himmel, sagres — sandblästrad …

Vi är bäst på att anpassa oss, allihop

Jag är helt enkelt inställd på att åka norrut igen. Hemåt. En resa vi inte vet vilka vägar den tar, mer än att vi förmodligen börjar med ett stopp i Lissabon. Där har vi aldrig varit, varken Claes eller jag. Och även om vi inte är bäst på att turista i städer (särksilt inte med hundarna), så känns det dumt att missa Lissabon när vi ändå är i krokarna.

Vi får se var vi hamnar, jag är glad så länge resan i sig är mödan värd. Och att jag är färdig med Sagres, så att jag inte ångrar något gjort eller ältar något ogjort. Visst är det fint att vara människa, utrustad med massa anpassningsförmåga?

Vi ses snart igen, tills dess: HEJA oss och allt vi anpassar oss till.
Kram Malin Lundskog

Mer om resan på, från och till världens ände hittar ni här: Vi åker till världens ände

Utsikt och insikt, ensam och tillsammans

I morse packade vi med oss frukost, så som vi tydligen gör här i Sagres, och gav oss ut på hike. Från St Vincent (där vi var förra veckan) gick vi norr ut. Längs havet hela tiden. Och ja. Vackert som 17. Stort. Lyxigt. Hur mycket utsikt som helst och stora delar på ett underlag som gjorde att vi behövde fokusera på var vi satte fötterna. Alltså, att gå där med utsikt ända till världens ände (kass liknelse med tanke på att det är där vi är, he he), på ett underlag som kräver fokus, tillsammans med Claes och hundarna. Jag vet knappt något bättre.

fokus för att ha koll på var vi sätter fötterna

utsikt och insikt, trail, sagres, st vincent, stenar — … men tror att det här är super för mitt knä, vad tror ni?

Vi är tillsammans och ändå är det som att jag är ensam. På ett bra sätt alltså. Med mig själv. Och mina tankar. Om jag ens tänker några tankar? Jag vet inte. Annat än att jag kom till insikt om att det är fint det här livet. Där vi kan vara själva, fast vi är tillsammans. Utan krav och andra förväntingar än att ge hundarna vatten någon gång mellan varven.

utsikt, spricka i berget, springer spaniel

utsikt, springer spaniels, hike, st vincent, sagre — till världens ände ska alla gå …

Eller så är vi sådana vi aldrig skulle bli?

Eller så är vi bara ett av de där paren som jag för trettio år sedan var rädd att vi skulle bli. Sådana som inte pratar med varandra. Men, då visste jag å andra sidan inte att man kan tycka om att vara ensamma tillsammans och känna trygghet i tystnaden. Livet ändå. Kanske mormor hade rätt när hon sa att var sak har sin tid?

Vi ses snart igen allihop. Nu är det slutspelshockey på en dator här, och en som ska läsa (och tjuvlyssna på hockeyn). Tills nästa gång: HEJA livet, utsikten, insikten och … hela alltet!
Kram Malin Lundskog

Mer om vår workation här i Sagres hittar ni här: Vi åker till världens ände.