Malin Lundskog

författarskap och livsglädje

ö-liv

Efter regn kommer sol

Vaknade till regn och blåst i morse, sådär som man gör mellan varven. Även om jag var ganska säker på att jag skulle bli ensam, gick jag med min högtalare och glatt humör till träningen. Ja, för ni vet väl att jag har träning här på Knippla varje söndag? Eller hade, tills jag spårade ur i januari (läs mer om det här). Hur som helst: jag fick rätt. alldeles ensam var jag i den goa vårluften. Och regnet. Men det är ju med vädret som med oss? Efter regn kommer sol.

malin lundskog, träning utomhus, efter regn kommer sol
hade det gôtt i min ensamhet

Jag körde min rehab och var inte ledsen över att ingen kom. Tänkte på hur ungefär samma saker kan påverka oss olika. Som när jag var på bokmässa och inte sålde en enda roman. Inte en enda. Noll! Då var jag ledsen och kände mig totalt misslyckad.

I alla fall tills jag kom på just det där med att efter regn kommer sol. Och att jag hade haft en go dag med författarkollegor och att min glädje i skrivandet ändå fanns kvar.

Olika förutsättningar och olika dagsform?

Jag vet inte om de här två händelserna går att jämföra, men jag tror det. Idag var jag förberedd på att ingen skulle dyka upp. Dessutom är vi så få som brukar träna under lågsäsong så det är inget konstigt. När jag var på bokmässan kryllade det av besökare och jag kom från en annan mässa då jag sålde massor. och så är det det där med dagsform. Den påverkar också såklart, men kommer jag ihåg att allt är föränderligt och att både vi och livet är som vädret. Efter regn kommer sol kommer regn kommer sol … Eller vad säger ni?

efter regn kommer sol, strandskator, knippla
Utsikten från träningen idag. Strandskator och måsar och det vackra grå.

Och hur ensam jag än var på träningen, så var våren där med mig. Strandskator, daggmaskar och varma vibbar i luften. Och inombords. När jag var hemma igen kom solen och skrivarglädjen.

skrivglädje, vernadafösnter, pelargonia
Nästa roman in the making

Vi ses snart igen, tills dess: HEJA vädret. Och oss!
Kram Malin Lundskog

Min nya roman och jag är hemma

innehåller sponsrad länk till Bokus

Helt plötligt är vi hemma igen. Med den där konstiga känslan av att det både var evigheters evighet och för en minut sedan vi åkte ut på äventyr. Vet ni vad jag menar? Och vet ni vad som mer är hemma? Jo, det gör ni ju om ni har läst rubriken. Men ändå. Några ex av min nya roman är här. Ett oönskat arv. Del två i Göteborgssystrarna. Alltså … Hur glad kan man bli? Jag fick tårar i ögonen när jag klappade och kramade och bläddrade i den. Kolla här:

Ett oönskat arv, min nya roman, författare, feelgood, Malin Lundskog
Göteborgssystrarna kollar in solnedgången i havet ….
Suddig bild i glädjeyran, men här ser ni solnedgången. visst är det fint?

Åh, vad jag hoppas att ni som läser den ska tycka om den. Ni kanske inte blir tårögda och blir lika glada som jag, men ändå. Det är nog som med barnen – finns ingen som älskar dem som man gör som förälder?

Det officiella boksläppet är den tjugofjärde april, men under kommande vecka ska jag packa ner boken till de av er som har förköpt boken. Oj oj oj, så pirrigt detta är. Härligt pirrigt. Mitt livs andra roman är här.

Vill ni komma ihåg den 24/4? Bevaka boken, via den här länken: bevaka boken eller (eller och?) signa upp er på mitt HEJA-rop. Där går det eventuellt inte att undvika att bli uppmärksammad på när Ett oönskat arv finns ute.

Vi ses snart igen, tills dess: heja glädjekänslor!
Kram Malin Lundskog

Ni vet väl att sponsrade länkar inte kostar er något extra att klicka på och handla via? De är bara ett sätt för mig att få en liten kickback från, i det här fallet, Bokus.

Vad vi är hemma från? Jo, vårt äventyr på världens ände, som ni kan läsa om här.

Kolla baksidan på min roman Ett oönskat arv!

innehåller sponsrad länk till Bokus

Idag är det exakt en månad kvar till släppet av Ett oönskat arv, mitt livs andra roman. Nedräkningen har börjat och det är hög tid att ni får se hela omslaget. Jamen, kolla baksidan. Den går inte av för hackor den heller, eller hur?

kolla baksidan, blurb, ett oönskat arv, göteborgssystrarna, malin lundskog, författare
baksidan av romanen Ett oönskat arv

Baksidestext och två blurbar

Baksidan är minst lika viktig som framsidan, bara ett den råkar sitta där bak … Den berättar ju en hel del om romanens innehåll och på baksidan till Ett oönskat arv finns något jag är så oerhört stolt över: Två blurbar. En från Agneta, boktipsare på P4 Norrland och en från min författarkollega Anne Liljeroth. Så här skriver de:

”En filmisk och händelserik relationsroman med bra driv,
fantastiska miljöbeskrivningar och som väcker allehanda känslor
och överraskar mig gång på gång.” (Agneta Norrgård)

”Väcker längtan till havet och ett förtroligt samtal med en vän på klipporna” (Anne Liljeroth)

Jag blir ju själv lässugen, ha ha ha! Och jag hoppas innerligt att ni också blir det. Ni har väl inte missat att den finns att bevaka i nätbokhandeln? Här kan ni göra det.

oh så här ser hela omslaget ut.

En månad kvar alltså, den 24/4-24 smäller det. Då kommer romanen som är andra delen i Göteborgssystrarna (Mariannes mirakel är del 1). En roman om förväntningar på medelålders kvinnor, arvssynder och om att våga förändra sitt liv. Hjälp. Och hurra?

VI ses snart igen och tills dess hejar vi på alla baksidor. Minst lika viktiga som framsidorna. Okej?
Kram Malin Lundskog

Jag försöker samla alla inlägg om romanen här, om ni vill läsa mer: Min andra roman kommer ut våren 2024.

Vilken tur att vi inte planerade mer

Tänk om vi hade varit sådana som jag ibland önskar att vi är: superplanerare. Då hade jag inte suttit på balkongen här idag och njutit av våriga solstrålar på näsan. Eller bastat igår med varma samtal för hjärtat och kalla dopp i havet för sprudlet. Det finns många saker jag inte hade fått uppleva om vi var mer planerade än vi är. Vilken tur ändå.

Jag älskar improvisation och undrar om det egentligen går att vara bra på att både planera och improvisera? Om det inte gör det och jag måste välja kör jag på improvisation alla dar i veckan. Och vilken tur att vi inte planerade mer ändå. Solen idag alltså …

vilken tur, springer spaniels, balkong, knippla
killarna i min ringhörna

Tur eller lathet?

Ni vet skidäventyret (läs mer om det här) som blev inställt på grund av min urspårning (mer om den här)? Fattar ni hur jag hade grämt mig åt min knäskada om vi varit mer välplanerade och bokat (och betalt) boende? Det kan hända att vi inte bokade något för att vi var för lata och inte orkade. Har bristen på planering förresten något med lathet att göra? Eller är det helt enkelt så att vissa av oss är grymma på att planera och kan inte leva utan en plan, medan andra (som min man och jag) är stjärnor på att improvisera?

Hur som helst, var tanken att vi skulle ha varit iväg på resa i detta nu och då hade jag missat dagens jättevarmt solstrålar på balkongen. Och gårdagens bastu. Bland annat …

Konsten att improvisera och se ljuset i mörkret

vilken tur, läsa bok på balkong i vårsolen, knippla
Vad jag läser? Det får ni veta i nästa avsnitt av podden Skriverier med Malin och Cilla.

Ja, bäst som jag satt där och läste på balkongen poppade tankarna om det här upp. Vilken tur att vi inte planerade mer. Sen tog tacksamheten över. Tacksamheten över att vi lever ett liv där vi har möjlighet att improvisera. Och tacksamheten över att jag i stunder när det inte går som jag har tänkt (för tänker gör jag, även om jag inte planerar så värst), ser det som en spännande utmaning att göra det bästa av situationen. Inget ont som inte har något gott med sig och allt sånt, ni vet.

Visst kan jag behöva bryta ihop en stund om situationen är överjävlig (och även om den bara är en aningens jobbig), men det är faktiskt en kul utmaning att hitta ljusglimtarna. Det svåraste i den utmaningen är att möta dem som skiter i ljuset där och då. De som inte orkar med en jobbigt positiv jävel (inte mina ord, mind you).

Ljuset i knämörkret är att jag har mer tid till skrivande och att vi (kanske?) tar hundarna och drar till Portugal istället. Alltså, det är ju jättespännande, för där har varken min man eller jag varit. Har ni? Berätta!

Mörkret i ljuset

Det enda som inte är världsbäst med att leva utan att planera är att de flesta andra är välplanerade. När jag vill köra en spontangrej har många redan fullbokat i sin kalender. Min kalender? Den är fullbokad med utrymme för möjligheter …

Oh well, om vi hade varit välplanerade hade jg inte bara missat vårsolen idag. Jag hade inte ätit frukost med en av mina bästa människor häromdagen. Dessutom hade jag inte gnuggat rent köksluckorna i förmiddags. Kan någon, apropå det, förklara för mig var allt kladd på dem kommer ifrån hemma hos två vuxna? Såvitt jag vet är vi inte särskilt kladdiga eller smutsiga om händerna.

Tur för våra köksluckor att vi inte är så bra på att planera. Eller snarare: att vi inte tycker om att planera. Och vilken tur att jag skadade knät – annars hade vi inte kommit till Portugal. Om vi nu gör det. Vad tror ni?

sjöbodar, knippla, februari, sol
bara en sån sak som eftermiddagspromenaden i det här …
sjöbodar, knippla, sol, februari

Ses snart igen och tills dess: HEJA heja improvisationen.
Kram Malin Lundskog

Här skrev jag om vad det egentligen är med knät (och hur bra det är med flera identiteter …)

Årets familje-OS är inlett

Förra årets segrare har äntligen fått vandringspokalen som Claes och jag har snickrat ihop med hjälp av silverspray, en kruka och en vinlåda. Inte så flådigt så det stör, men med tanke på att 2023 var första året sen vi startade vårt os för ungefär tjugo år sedan som vi fullföljde det, så får det duga. Det kanske aldrig händer igen? Hur som helst:årets familje-OS är inlett. Vilken gren vi började med? Yatzy …

årets famile-os är inlett, pokal, murgröna
vem vill inte ha det här vandringspriset hemma i bokhyllan?

Yatzy är alltid kul

Jamen, yatzy ändå. Det är alltid kul. Jag vet inte om jag tycker det för att det hänger ihop med våra första semestrar som par, Claes och jag. Eller med mina kompisar och mig när vi satt och tjuvrökte hemma hos någon av oss. Eller alla skidresor med barnen. Kul är det i alla fall och mitt knä kan vara hur skadat som helst. Yatzy funkar.

årets familje-os är inlett, yatzy
tärningen är kastad, os:et är igång.

Juldags-krocket avgjorde allt

2023 var spännande in i det sista och kanske är det därför jag har glömt att berätta om det? Eller så är det för att vi spelade den sista och avgörande krocketmatchen på självaste juldagen och sen fastnade jag med fingrarna i pepparkaksburken? Hur som helst.

Med alla samlade på juldagen gjorde vi det som jag då trodde var typ världens längsta krocketbana, men typ tre uppsättningar bågar (fråga mig inte hur vi har samlat på oss det). I iskalla vindar och modifierade regler tog vi oss igenom banan och till sist var det avgjort. Jacob (vår yngste) vann.

årets familje-os är inlett, crocket, knippla
rullar det rätt?
krocket, årets familje-os, knippla
lekplats full av vuxna barn
lekplats, prärien, knippla, familj-os
Louise och Vendela har hittat Präriens (som platsen kallas) skönaste gunga
jacob och Albin Lundskog, Knippla, juldagen,
våra små killar …
krocketklubbor, familje-os
en kappsäck full med krocketklubbor. Och bågar …

Ja, som sagt. Jag trodde att vi spelade på världens längsta krocket-bana. Det var innan jag visste att det finns något som heter Extrem-krocket. Fattar ni kul? Nu fortsätter årets familje-OS med grenar som boules, dart-ish, shuffleboard och (extrem?) krocket. Kanske får vandringspokalen vandra vidare, det återkommer jag till när (om?) tävlingen är avgjord. Och viktigast är att vi har kul när vi ses. Ja, att vi ses. Punkt.

Ses snart igen! Tills dess: HEJA alla som deltar.
Kram Malin Lundskog

Mer om vårt familje-OS hittar ni här: Hela familjen deltar i samma OS, Delad kärlek är dubbel (om femkapen med sex grenar)

Ändrade förutsättningar

En av alla fiffiga grejer med att vara människa är att vi är så otroligt anpassningsbara. Jag tycker att det är en viktig förmåga att påminna mig själv om när det inte blir som planerat. När jag blir besviken och när det jag brukar göra inte funkar. När livet bjuder på ändrade förutsättningar helt enkelt. Oj oj oj vad skönt det är att inse hur jäkla bra vi är på att anpassa oss.

Som nu, när mitt knä har pajat och jag inte kan träna som jag vill. Jag kan inte ens gå ut med hundarna och leka med dem i bergen som jag brukar. Det där drabbar visserligen hundarna mer än mig, men ändå. Ni vet när grejer skiter sig. Bryter man ihop en stund är det såklart okej, men sen. Att påminna sig om att ändrade förutsättningar (oftast) inte är världens eller min egen undergång. Det är kanske bara är en liten riktningsändring?

ändrade förutsättningar, vind, knippla, röddeviga
kan ändå ta en långsam promenad hundarna. Och känna vinden!

Rehaben går vidare

Nu har jag haft några veckor på mig att anpassa mig efter just det här med knät (läs mer om det här). Hade ni frågat mig innan skadan vad jag tyckte om att cykla på gymmet (inte spinning alltså, utan de där andra som jag inte fattar vem som ställer in sadlarna på för de känns alltid som att man ska glida av. Framåt.), eller träna i maskiner på gymmet hade jag förmodligen suckat, pustat, sagt aldrig i livet och fy fn vad tråkigt. Men vet ni vad jag hade sagt om ni frågade mig idag? Jag hade sagt hurra! Kanske dragit till med att jag älskar det. Eller att det är underbart. Och det är underbart att de finns. För efter två veckor med rehab tyckte fysioterapeuten att jag kan börja testa cykel, benpress, benspark och lårcurl i maskin på gymmet. Sa jag hurra?

born to run tatuering, cykla, gym, rehab, ändrade förutsättningar
born to run … ser fram emot att göra rätt för tatueringen men är ändå så himla glad för att kunna cykla!
rehab, benpress
lätt, lätt , lätt …

Med nästintill inget motstånd på varken den ena eller andra maskinen har jag idag varit på gymmet och testat mitt nya rehabprogram. Hurra! Inte för att jag blir trött och svettig, som jag älskar att bli. Men ändå. Utvecklingen. Och också insikten att det där med att skynda långsamt har sin finess. Shit vad det är instabilt … Men ändå. Hurra!!! Jag känner igen mig själv igen. (Och ser fram emot fredag, då jag ska få röntgenutlåtande).

Vi ses snart igen tills dess: HEJA oss och vår förmåga till anpassning.
Kram Malin Lundskog

ps. Mer om ändrade förutsättningar

Följ länkarna här om ni vill läsa mer om anpassning: att anpassa sig till ö-livet eller att vi är enastående till att anpassa oss till nya vanor eller

En hemsida från Everday