ö-liv

Jag firar redigeringen ombord på Maria

Jamen tack för att ni frågar om redigeringen. Just idag. För just idag är jag klar. Igen. Ja, nu är jag så klar att jag är redo att skicka iväg mitt manus till förlag. Ni som inte vet det betyder, så är det ungefär samma sak som att skicka iväg sitt manus och sitta och vänta på refuseringar. Och jag firar redigeringen ombord på Maria.

För just idag struntar jag i det där med refuseringar. Just idag är jag glad. Stark. Och så jävla lättad! Jag kunde förbättra, kunde få bort en karaktär och jag klarade av att göra två personer till en. Bland annat …

Ärligt talat är jag så glad att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen. Ni vet sådär pirrig så jag inte kan sluta studsa. Och då har jag ett trasigt knä och får inte hoppa. Ni fattar känslan va?

Jag firar redigeringen till sjöss

Vilken tur att jag just idag hoppade ombord på Maria tillsammans med tre andra tjejer för en tjejsegling. Och ännu roligare att vi alla hade något att fira. En av oss firade nytt jobb, en firade skilsmässa, en firade livet och jag firade att mitt manus är så redigerat jag klarar av att göra det.

Mer om seglingen imorgon, nu ska vi skåla för allt vi firar. Och för att de två tjejerna jag inte känner sedan innan inte vände när de mötte mig i hamnen. Ha ha ha, så här ser man ut när redigeringen är klar och man kastar ner det viktigaste inför en helg på sjön på tre minuter.

Malin Lundskog, knippla, hamnen. packning, jag firar redigeringen, segling — Med kudden i högsta hugg, jätteny kånken och högtalare och champagne.
Inte säker på att jag hade velat segla med mig om det var det här jag mötte, ha ha ha

jag firar redigeringen prosecco, segling, hyppeln — Ända till Hyppeln tog vi oss idag. Skål för det också?

knippla, redigeringen, eskader, tjejsegling — så här ser Knippla ut från Hyppeln, ön väster ut

Vi ses snart igen, tills dess. Heja livet och allt i det som finns att fira!
Kram Malin Lundskog

Förra gången jag var klar med redigeringen skrev jag såhär: Redigeringen är klar. För den här gången …

Det blir inte bättre än så här

Vi pratade om sekter och massjälvmord i bastun ikväll. Satt och blickade ut över det allt mer orange havet och solen som brann någonstans över Hyppeln (ön utanför Knippla). Njöt av det vi hade omkring oss och av varandras sällskap. Någon sa att det blir inte bättre än så här. Och det kanske det inte blir, vad vet jag?

det blir inte bättre än så här, västkusten, solnedgång, bad, hav , himmle — utsikten från kvällens sista dopp

Betydelsen av betoning

Någon hade lyssnat på en p3 dokumentär om sekten Folkets tempel. Vi frågade oss om det var så de i sekten tänkte innan de drack sitt gift och begick massjälvmord: Det blir inte bättre än så här. Sa de det i så fall med hopplöshet i rösten? Eller med ett drömmigt tonfall, som att toppen är nådd och nu kan vi lika gärna lägga ner.

Tänk vilken skillnad betoningen i gör. Jag satt ju där på min lav och kände att det kanske inte blir bättre än så här. Ja ni vet, med härliga samtal, en utsikt man får dåndimpen av och ett dopp i havet mellan varven. Och en allt mer orange sol som doppar sig i havet.

Efter ett dopp öppnade vi varsin kall öl. Till den pratade vi vidare om livet. Och om vackra musselskal, barn, jobb, ledighet och utegym. Jag tänkte fortfarande att det blir inte bättre än så här och att det är fint att så mycket i livet kan vara sådant som inte blir bättre än så här.

Visst är det intressant vilka samtalsämnen man kan hamna i? Att det stora och det lilla får plats i samma samtal. Att det ena leder till det andra. Förresten så tror jag att bastun är en av de bästa platserna för samtalen om högt och lågt vitt och brett, stort och litet. Och för livsnjutet!

Hur som helst, så tömde vi vår öl och någon sa Don´t drink the kool-aid.

Mer om fredagsbastandet har jag skrivit här bland annat. Vill ni komma och basta med oss? Här hittar ni vår fina bastu och öppettider.

Ses snart igen! Tills dess: heja livet. Och er!
Kram Malin Lundskog

utsikt från bastun, knippla, hav, himmel, västkusten — en perfekt pats att njuta på, eller vad säger ni?

Jag bor i en saga

Vissa dagar när jag går min hundrunda här på ön får jag för mig att jag bor mitt i en saga. Idag är det en sådan dag. När allt var stilla. Ni vet, när vattnet är extra blankt (min man förstod inte vad jag menade när jag sa det. Gör ni?). Det var tyst, stilla och grått. Sådär så att man (= jag) vill viska, för att inte sticka hål på stillheten. Ja, idag var det en sån där förmiddag när jag fick för mig att jag bor i en saga.

Det gör jag kanske också?

jag bor i en saga, knippla gästhamn, speglingar, bojar, sjöbodar — ser ni hur blankt vattnet är?

pärlan, blp fiskebåt, knippla gästhamn, röda sjöbodar, grått hav, grå himmel — dunket från en fiskebåt (som är en bostad)

I verkligheten ses vi snart här igen på bloggen. Tills dess: heja sagofeelingen i livet.
Kram Malin Lundskog

Häromdagen skrev jag om andningshålen som fyller mig med liv. Lite som i en saga det också. Läs här.

Alla tankar på barnen

Just som jag gick där i morse och tänkte på barnen kom jag att tänka på hur mycket jag faktiskt tänker på dem. Varje dag. Även om de är vuxna. Jag har inte reflekterat över det förut, men av alla tankar jag tänker så är barnen de som är med i flest. Eller som i alla fall känns mest.

Det är inte så att jag går och ororar mig, utan det är … bara tankar. På dem. Deras liv som de nu skapar för sig själva. Och vilket ynnest det är att se dem bli vuxna. Ja, så tänker jag på allt roligt vi har gjort och jag tänker på dem när de var små. Ja, särskilt när jag jämför dem med hundarna, för de är galet lika våra två brödrapar. Sönerna och hundarna (som inte är biologiska bröder, men ni fattar …).

alla tankar, springer spaniels, knippla, strand — ett av våra brödrapar

Vardagstankar och storsvulstiga tankar

Ganska ofta tänker jag på hur jag hoppas att de också kan leva sina liv som de vill. Vara fria. Älskade. Och själva älska. Jo, faktiskt. Ibland blir tankarna på dem sådär storsvulstiga, men jag tror ändå att de ganska ofta är små (dock inte obetydliga) vardagstankar. Jag kanske bara ser deras ansikten. Skrattar åt något roligt de har sagt. Känner dem. Innan jag fladdrar vidare till nästa tanke.

Ja, det tänkte jag på idag. Och när jag tänkte på det kom jag på att min mamma och pappa kanske går runt och tänker lika mycket på mig? Hur fint är inte det egentligen? Här går jag på min ö och är mitt i hela alltet.

alla tankar, utsikt från knippla, grå himmel, grått hav, — perfekt väder för reflektion?

röddeviga, knippla, utsikt, frälsarkrans

Jag blev alldeles varm inombords (vinden var iskall, så jag var inte jättevarm på utsidan). Tänk vad fint om mina föräldrar tänker lika mycket på sina barn som alla tankar jag tänker på mina barn. Och då kom tanken på mina vänner. När jag tänker på dem. Tänk om de går och tänker på mig? Och samarbetspartners, kollegor, grannar och er. Och så vidare. Fint, eller hur?

Men mest tänker jag på barnen. Och det kom jag på under min lyxiga morgon, som var som mina morgnar brukar. Fylld av meditation, skrivande, hundlek och -träning och ett och annat nej! när någon av dem tuggar i sig musselskal eller ben från en död fågel. Och kaffe, förstås.

Det trodde jag nog inte när de var små, att de skulle uppta så mycket av mig även som vuxna. Och hur tacksam jag skulle vara över att vara mamma till två vuxna söner.

Vi ses snart igen och tills dess: Heja alla fina tankar vi tänker på varandra.
Kram Malin Lundskog

Andningshålen som fyller mig med liv

Jag tog först bort ordet andningshålen i rubriken. För vadå hål? Jag menar ju inte direkt ett tomrum, utan något som fyller med mig liv. Kraft. Energi. Något som är mer än en paus. En stund som inte bara är återhämtning. En sekvens med njut, men inte för njutets skull. Utan för … livets? Och för att orka redigera vidare på detsomjaghoppasblirmintredjeroman. Som ni ser blev ordet kvar. Och effekten av dagens andningshål var en av de bästa skrivdagarna på hela året. YEAH!

Andningshålen

Andningshålen blev kvar i rubriken, som ni ser. Hittade inget bättre ord. Jag vill nämligen skriva om stunderna med andetagen. Där lungorna fylls av liv och havsluft, hjärnan får lugn och energi och själen får pirr och stabilitet. De livsviktiga stunderna, ni vet. Andningshålen. (Har ni något bättre ord? Let me know.)

Idag har de stunderna sett ut så här för mig:

andningshålen, himmle, hav, vår, knippla, utsikt — vårgrå, en av de vackraste färgerna som finns

andningshålen, fötter, badstege, knippla — vickar på tårna och andas djupt innan dopp

Malin Lundskog, bad, kalla bad, knippla — vickar på tårna och andas djupt innan dopp

En morgonstund med hundarna ute i bergen och i havet fyllde mig med skrivarlust och -glädje som räckte i flera timmar.

Efter alla de timmarna behövde både kroppen och knoppen och själen sitt andningshål igen. Och det fick de.

gammal båt, bohuslän, knippla, utsikt — stillheten och vårregnet kom tillsammanas

springer spaniels, knippla, hav, himmel — de här två hittade en egen ö

Och ingen är väl gladare än hundarna när jag behöver andas här ute? Skulle vara jag då …

Vi ses snart igen och tills dess: HEJA andningshålen!
Kram Malin Lundskog

Efter regn kommer sol

Vaknade till regn och blåst i morse, sådär som man gör mellan varven. Även om jag var ganska säker på att jag skulle bli ensam, gick jag med min högtalare och glatt humör till träningen. Ja, för ni vet väl att jag har träning här på Knippla varje söndag? Eller hade, tills jag spårade ur i januari (läs mer om det här). Hur som helst: jag fick rätt. alldeles ensam var jag i den goa vårluften. Och regnet. Men det är ju med vädret som med oss? Efter regn kommer sol.

Jag körde min rehab och var inte ledsen över att ingen kom. Tänkte på hur ungefär samma saker kan påverka oss olika. Som när jag var på bokmässa och inte sålde en enda roman. Inte en enda. Noll! Då var jag ledsen och kände mig totalt misslyckad.

I alla fall tills jag kom på just det där med att efter regn kommer sol. Och att jag hade haft en go dag med författarkollegor och att min glädje i skrivandet ändå fanns kvar.

Olika förutsättningar och olika dagsform?

Jag vet inte om de här två händelserna går att jämföra, men jag tror det. Idag var jag förberedd på att ingen skulle dyka upp. Dessutom är vi så få som brukar träna under lågsäsong så det är inget konstigt. När jag var på bokmässan kryllade det av besökare och jag kom från en annan mässa då jag sålde massor. och så är det det där med dagsform. Den påverkar också såklart, men kommer jag ihåg att allt är föränderligt och att både vi och livet är som vädret. Efter regn kommer sol kommer regn kommer sol … Eller vad säger ni?

efter regn kommer sol, strandskator, knippla — Utsikten från träningen idag. Strandskator och måsar och det vackra grå.

Och hur ensam jag än var på träningen, så var våren där med mig. Strandskator, daggmaskar och varma vibbar i luften. Och inombords. När jag var hemma igen kom solen och skrivarglädjen.

skrivglädje, vernadafösnter, pelargonia — Nästa roman in the making

Vi ses snart igen, tills dess: HEJA vädret. Och oss!
Kram Malin Lundskog