Search Results for: knippla

Utan spänst och explosivitet, men wow för njutet!

När man springer så långsamt som jag gör nuförtiden hinner man tänka massor. Ibland är till och med tänket det bästa med rundan. Men oftast är det en kombo. Av att använda kroppen, av luften, utsikten och tacksamheten över livet. Idag tänkte jag på hur jag lufsar runt helt utan spänst och explosivitet och ändå njuter. Som fan!

löparglädje, utan spänst och explosivitet, malin lundskog, knippla, runstreak — runstreak dag 162

Livets gång ni vet. Och att acceptera den gången. Jag kan inte säga att jag är lika förstående för mig själv alla dagar veckan. Ibland undrar jag varför jag bara inte kan skärpa till mig. Ta i lite till. Eller varför inte lite extra vila hjälper. Därför njuter jag extra mycket av dagar som idag. När jag skrattar med mig själv när jag lufsar runt helt utan spänst och explosivitet. Och njuter av så mycket annat. Bara en sådan sak som att jag packade badväskan med varma kläder och uppvärmningsgick till badplatsen där den fick stå och vänta på mig. Snacka om extra njutbart dopp efter löprundan.

Hej och välkommen december!

Vi ses snart igen allihop! Tills dess: heja njutet!
Kram Malin Lundskog

Min tredje roman kommer ut våren 2026

Hurra! ÄNTLIGEN äntligen äntligen är avtalet signerat och klart och jag får avslöja något som har pirrat inom mig sedan bokmässan. Det var då jag fick första mejlet från Alexandra på Gyldendal Astra med frågan om jag befann mig på bokmässan, för de hade läst mitt manus … Och efter något som för mig känns som evigheter och driljoner om och men är vi nu i hamn. Min tredje roman kommer ut våren 2026. Låter jag cool? Det är jag inte.

Rockstjärna och ömtåligt barn

Jag är så pirrig och glad och tacksam och också väldigt stolt över att jag äntligen har fått ett traditionellt förlagsavtal, med en bok som ska ges ut i alla format. Med ett förlag som efter att signering var klar igår redan har tagit hand om mig som vore jag en rockstjärna. Eller ett litet skört barn. Det kanske är samma sak förresten …

min tredje roman kommer ut våren 2026, Malin Lundskog, feelgood, min sämsta väninna

Den här bilden ligger just nu på förlaget Gyldendal Astras hemsida och intill den står det:

Malin Lundskog är den före detta kommunikatören, pt:n och inspirationsföreläsaren som flyttade från Göteborg till den lilla ön Knippla i södra Bohuslän. Där lever hon feelgood-liv med makrill- och hummerfiske, studerar kreativt skrivande, sover i hängmatta, välkomnar gäster till vandrarhemmet och leder träningspass. När hon inte skriver romaner alltså. Hon väjer aldrig för svåra frågor eller stora känslor och visar på klassiska göteborgsgener i den snabbtänkta humor vi möter i hennes två poddar.

Har ni missat mina tidigare romaner så är de: Mariannes mirakel och Ett oönskat arv. Ni kan läsa om Mariannes mirakel här: Mariannes mirakel. Och här om uppföljaren, Ett oönskat arv. Alla mina böcker hittar ni här: Mina böcker.

Och den gamla sanningen: ge inte upp!

Hur som helst: just idag hoppar och studsar jag mest runt och kan inte fokusera på annat än att vara glad. Och tacksam. Och stolt. För det är ju inte så att det här har kommit utan många timmars hårt (och väldigt roligt!) arbete med både manus, redigering och studierna i kreativt skrivande. Och det är där ur stoltheten kommer. Att jag fortsatte kämpa och vågade vägra ge upp.

Egentligen borde jag skriva på inlämningar till skolan, duscha, äta, vila, vattna, skriva på manus och hundra andra saker. Men vad fan. Det är inte varje dag man skriver under ett förlagsavtal för sin tredje roman, så jag ger mig själv den breaken (som man säger på svenska?) Men tänkt att det finns människor på ett förlag som tror på min berättelse. Och på mig!

Inget bautakliv för mänskligheten direkt, men för mig är det så långt att jag har gått ner i split för längesen …

Ses snart! Tills dess: våga vägra ge upp!
Kram Malin Lundskog.

Kolofonets bökiga hederskodex

Ha ha ha, jag håller med er. I alla fall om ni undrar vad sjutton den rubriken handlar om. Men det är bara att lyssna på det nysläppta avsnittet av podden Ordet är mitt, så förstår ni vad Kolofonets bökiga hederskodex handlar om. Avsnittet är livesänt från den lokalproducerade litteraturfesten. Och orden för dagen handlar om mycket passande om böcker. Eller är det bökar? Lyssna här eller i er alldeles särskilda favoritpodd-app (även om jag inte har lyckats få in den i min ene sons favvo-app, men han är inte jättesugen på att lyssna ändå, he he).

Undrar ni vilken bok det är som får mig att lämna poddmicken? Här är den:

e Colours of Sweden, sjöbodar på Knippla, ordet är mitt, poddinspelning

Inte konstigt att jag inte kunde fokusera på Jessikas prat om kolofon? För ni känner väl igen bodarna? Exakt, de har ni sett här på bloggen förut (som här, när vi pusslade dem). Och på Instagram. Men, podden är tillbaka om en vecka och vi är väl tillbaka här innan dess?

Tills vi möts igen: heja orden!
Kram Malin Lundskog

Är hummerfisket över för säsongen?

I morse drog vi ut för att hämta upp de sista hummertinorna och avsluta säsongen. Ja, det var vad vi sa på väg ut. Ingen av oss var lika övertygad på väg in igen. Kanske tur att det är en hel månad kvar att vela med burarna? Så mitt svar på frågan Är hummerfisket över för säsongen? är: vet inte. Lyxigt värre!

Sjöfåglarna hoppas nog att vi kommer tillbaka, för de är löjligt förtjusta i de där saltade makrill-och laxhuvudena som har gjort sitt som bete och istället blir måsmat.

En anledning till att vi plockar in våra tinor är nog förra veckans living on the edge-äventyr. Då var så nära berget när vi skulle dra upp en av tinorna att jag, som sällan målar fan på väggen, såg båten krossas och och Claes och jag kravla oss upp på klippan och ropa på hjälp. Men! Ja, som ni förstås så gick allt bra. Men det var nog det som gjorde att jag ville avsluta säsongen, men en morgon som denna kändes det beslutet helt idiotiskt. Upp i sadeln igen och allt det där. För det är något särskilt att ge sig ut på sjön så här års. Och att göra det tillsammans. Skulle tro att än är den sista tinan inte satt … I´ll be back!

Och det är ni också hoppas jag. Tills vi ses igen: hej så länge och heja heja!
Kram Malin Lundskog

Gammal sjö och nya humrar

Det var några dagar sedan vi var ute och kollade våra hummerburar nu. Inget konstigt med det, så som det har blåst och haft sig här. Ja, och så som vi har jobbat och haft oss Claes och jag. Igår bestämde vi oss för att dra ut på tisdag förmiddag igen, innan massa vind kommer tillbaka och ett tag efter stormen, så att sjön skulle hinna lägga sig. Men. Så kom den igen. Solen! Vi satt hemma och jobbade hela förmiddagen, men vid lunch var det som att det kliade i fingrarna på oss. Vi gick till västsidan av ön och kollade så att inte havet härmade för högt upp på klipporna på skären utanför. Det gjorde det inte, så vi drog ut i gammal sjö och fick med oss nya humrar hem.

Nej, vi ångrar oss inte en sekund. Och jag är så tacksam över lyxen vi har som bor så här. Som vissa dagar kan välja vår arbetstid som det passar oss. Och som har någon att dra till sjöss med.

stora oset fyr, västkusten, öckerö kommun, gammal sjö, vågor — visst skummade det upp på berget en del, men gammal sjö är snäll mot oss.

Längre ut rullade det på bra, men gammal sjö är ändå mjukare än den krabba sjö som annars kan uppstå. Så vi gungade med, och lyfte upp burarna där flera stycken hade en hummer i till oss. Nej, nu tycker jag inte att hummerfiske är en skitsport längre, he he … (som jag tyckte en stund i förra veckan)

När vi tog oss tillbaka mot Knippla och de burar vi har längre in låg vattnet platt och molnen kom på kort besök.

måsarna har stenkoll på oss och tuggar snabbt och lätt i sig resterna av förra omgången burmat, som vi slänger in när vi matar om.

Eftermiddagspromenad med utsikt

Eftermiddagspromenaden med Brorsan bjöd på den här utsikten. Nyss var vi där ute i solglansen och glassade.

vinden tog totalpaus när vi kom ner till hamnen på rundan, Brorsan och jag

Vi ses igen, allihop. Oavsett väder och vind. Tills dess: HEJA livet!
Kram Malin Lundskog

Är det galenskap jag håller på med?

I morse ringde klockan 04.00. Larmet var ställt även 04.05 och 04.10, men det behövdes inte. Jag vet inte hur det är med er, men när jag vet att jag ska upp långt före tuppen sover jag knappt. Förmodligen är jag orolig för att inte vakna. Visst är det knäppt? Hur som helst: när jag väl var uppe drack jag kaffe, skrev mina morgonsidor (mer om dem här) och åkte därefter ner till färjan i ösregn och en föraning av stormen Amy för att åka till Skövde och bokmässan där. Ja, det här får mig att fundera. Är det galenskap jag håller på med?

Galet eller ej: mellanlandade hos Jessika (ni vet Devert, som jag har podden Ordet är mitt tillsammans med) och så körde vi vidare tillsammans. Även om vädret nog satte stopp för många av de som annars hade kommit till bokmässan, så var det en bra dag. Vi sålde böcker, pratade med författarkollegor och bokintresserade och gjorde miniintervjuer för podden.

är det galenskap jag håller på med, malin lundskog, sköb´vde bokmässa, podden ordet är mitt, jessika devert — ser till och med galen ut?

Panelsamtal om det som döljer sig under ytan …

Ja, jag deltog också i panelsamtal under rubriken ”Att skriva om det som döljer sig under ytan”. Spännande ju! Berättade bland annat om den enda sexscenen jag har skrivit och vad som var jobbigast med det … Scenen finns i novellsamlingen De sju dödssynderna som ni kan lyssna på i ljudbokstjänsterna (till exempel här på Storytel), Ja, vi pratade också om att sopa saker under mattan, som är temat i Mariannes mirakel, min debutroman. Och om arvssynd, som jag tar upp i Ett oönskat arv. Spännande samtal med Charlotta Lagerberg, Christer Johansson och Inger Granberg, författare som till skillnad från mig har valt att skriva om sig själva i skönlitterär form.

är det galenskap, skövde bokmässa, panelsamtal

Och en runstreak på det?

Men det var inte slut med galenskaperna där. Jessika körde oss hem i den nu avtagande vinden och när jag väl var hemma på ön igen hade jag ju en sak kvar att göra, efter att ha varit vaken i alldeles för många timmar med alldeles för lite vätska och energi i kroppen: min runstreak. Drog med mig Brorsan ut och sprang i sakta mak exakt till minimigränsen av Sandras och min dagliga sträcka. 1,5 kilometer. Ville inte. Sprang. Ångrar mig inte en enda sekund. Men nu är det godnatt!

Ses snart igen, tills dess: heja galenskapen?
Kram Malin Lundskog