Malin Lundskog

författarskap och livsglädje

Search Results for: knippla

Nanowrimo och misstagen jag gör om och om igen.

Nanowrimo och misstagen med att ta i för mycket, satsa för högt och dessutom tro att jag helt plötsligt skulle triggas av resultatmål istället för processmål. Japp, jag är där igen.

Jag siktar alldeles för högt och tror att det är det som behövs för att jag ska komma igång med uppföljaren till min första roman (Jag vet! Det är galet kul och jag ska snart berätta mer om boken som kommer ut 2021). Jag ger mig in i nanowrimo för jag vet inte vilken gång i ordningen och det enda jag vet är att det kommer att skita sig. Jag kommer inte att nå mitt mål, utan bjuder mig själv på en straffspark i öppet mål: vad var det jag sa?!

Ja, jag är rätt vass på att sabotera för mig själv och vet ni: jag tror att det också är därför jag är rätt vass på att guida andra att hitta, våga möta och bli vän med sina självsabotörer. Men det är en annan historia, som du kan läsa om under mina tjänster till exempel. Nu ska vi snacka nanowrimo och min lärdom om vad jag vill ha för mål. Om jag nu ska ha några mål?

Vad är NaNoWriMo?

NaNoWriMo står för National Novel Writing Month och är ungefär som hummerfiske (för oss som fiskar hummer alltså): en community med massa pepp och kreativitet under en koncentrerad period. NaNoWriMo äger rum i november varje år, för att november är en grå, tråkigt månad som gjord för att skriva. Om man nu gillar att skriva alltså! Förresten måste man inte tycka att november är grå och tråkig (det gör inte jag), man får vara med ändå. Du kan läsa mer om NaNoWriMo här.

hummerfiske, Malin Lundskog, hummer
För övrigt kan det bli en del hummer fiske i romanen jag skriver på nu. Gräv där du står ni vet

NaNoWriMo och misstagen

De misstag jag har lärt mig av under mitt deltagande i NaNoWriMo är att jag inte går igång på resultatmål. Jag känner mig instängd, pressad och struntar i att skriva bara för att … jag vill bestämma själv! Jag vill skriva av lust och inte av tvång. Alltså, jag vet ju det här. Jag känner mig själv. Och ändå … ändå är jag där och gör samma misstag om och om igen.

Och det handlar inte om att jag aldrig lär mig, för det gör jag. Jag blir snabbare och snabbare med att komma på mig själv. Nej, det handlar om tryggheten i de gamla mönstren. Ni vet … de där gamla vanorna som aldrig rostar? Och det handlar om att jag har en känsla av att det jag gör inte är på riktigt. Jag menar, det är ju inte så att mitt författarskap är mitt jobb (än?!).

Min egen utmaning passar mig perfekt!

Men vet ni vad? Skam den som ger sig och det finns inga misstag, bara lärdomar och så vidare och så vidare. Och så finns det skrivkompisar (tack tack bästa Cilla!) som påminner om att man inte måste vara med i det officiella NaNoWriMo-communityt och den utmaningen som går ut på att skriva 50 000 ord under november. Man kan skaffa sig en egen utmaning och då är det fritt fram att välja sitt eget mål. Som till exempel att skriva under en viss tid varje dag. Och att den vissa tiden inte behöver vara megalång för att räknas.

”Herregud, Malin! Myrstegsrevolutionen och skammålen, har du glömt av dem?”

sa jag till mig själv. Satte, med massa hjälp av Cilla, ett mål på 45 minuters skrivande per dag och. Det går som en dans! Jag menar … det är fjärde november idag och jag har inte sagt till mig själv ”vad var det jag sa” en enda gång. Jag har inte lärt mig av några misstag heller. Än … Jag har bara lärt mig av mina framgångar att processmål, som jag kan kontrollera själv och som inte kräver ett visst resultat, triggar igång mig. Tänker på hummerfisket igen. Att bestämma hur många gånger eller hur ofta man slänger i kuporna och ger sig ut och plockar upp dem igen – det är ett processmål. Som går att styra. Tänk att sätta antal fångade humrar som mål, snacka om att det går att missa målet då. Om man inte är storfiskare, he he.

Jag har återigen fått bekräftat att det lilla stegets kraft verkligen leder till stora steg och att jag har ett kryphål i skammålen om det skulle skita sig totalt någon dag. Undra om jag får medalj ändå?

Jag skriver vidare

Medalj eller inte jag är en vinnare ändå. Som hittar suget att skriva genom att inse vad jag behöver för att känna lust. Så … nu kör jag. 45 minuter om dagen i november. Minst. Vem vet, det kanske hinner bli en vana under den tiden? Så att jag fortsätter att skriva. Med lust. För jag har tillräckligt med tankar för att fylla sidorna i minst en roman till. Minst en bok om hälsa. Och blogginlägg, artiklar och krönikor ska vi inte tala om …

Nanowrimo och misstagen
författarporträttet är klart i alla fall, så … skriv bara skriv Malin!
Foto: Viktoria Davidsson

Undrar du över myrsteg och skammål? Dem kan du läsa om i min bok GLAD FRi STARK och dessutom i blogginlägg som det här: Myrstegsrevolutionen och de goda vanorna och det här: skamliga mål för att nå de goda vanorna.

Vill du veta hur det går för mig? Skriver du själv och vill ha (och ge!) pepp? Berätta gärna i en kommentar här på bloggen.

PS. Tänk om jag skriver om NaNoWriMo och misstagen jag inte gör om nästa år?

Ses snart igen,
tills dess: HEJA HEJA DIG!
Kram (på avstånd och med nytvättade händer)
Malin Lundskog

Nio anledningar att vara medlem i GLAD FRi STARK

Nio anledningar att vara medlem i GLAD FRi STARK är medlemmarnas egna ord på vad de har fått med sig av året i hälsoprogrammet. Och det är inte bara tomma ord. Orden är fyllda av hälsa, utveckling och massa nyanser av må bra. Individuella nyanser, eftersom det är sådan hälsan är: individuell.

Under vår avslutning bad jag om ord som beskriver året, ord om vad de tar med sig (de flesta vidare in i nästa år som medlemmar och det är stort!) från sitt medlemsskap i GLAD FRi STARK. Och vet ni, även om ord kan vara tomma kan de också vara ett sätt att klargöra för sig själv vad det är man egentligen tycker, tänker och känner. Ett sätt att förtydliga och medvetandegöra vad som är viktigt och vad det är vi faktiskt behöver för att, som i det här fallet, må riktigt gôtt.

Nio anledningar att hänga med i GLAD FRi STARK

  • Acceptans! De har lärt sig att acceptera sig själva som de är. Förlåta sig och vara snälla. Acceptera istället för att slå på sig när det inte blir som en kontrollhjärna planerar.
  • Vila i tid! Uttrycket som en av kvinnorna hade med sig in i programmet har vi utvecklat och eftersom de flesta av oss har en förmåga att pressa oss och tro att vi är lata om vi vilar har det här uttrycket, innebörden av det och också utövandet av att vila i tid varit en viktig del i utvecklingen.
  • UtoNjut! Min egen favorithashtag har visat sig fått stor betydelse för kvinnorna i medlemsprogrammet. Att vara utomhus, antingen i rörelse eller stillhet, utan prestationskrav. Hitta njutet i det lustfyllda och kravlösa.
nio anledningar att hänga med i glad fri stark
utonjut på ett av mina favoritsätt! (följ gärna #utonjut på instagram för fler sätt!)

Vi fortsätter med de här anledningarna:

  • Omtumlande! Jag förstår dem. Det är ett omtumlande år, att lära känna sig själv och ta reda på vad det är man själv mår bra av och vad som hindrar en att skaffa goda vanor. Värsta bergochdalbanan mellan varven mellan skratt och gråt …
  • Landande! Åh, det här alltså … att landa. I sig själv. Och för sig själv. Hitta sin inre kraft. De har varit så lyxigt att följa med dem på den här resan, som egentligen inte har någon slutdestination utan är en ständigt pågående process. Sådär som hälsan är, ni vet.
  • Rent! Året i medlemsprogrammet har varit rent. Har skapat renhet. Vi lägger mycket krut på att bli klara på insidan, hitta rätt bland våra känslor, beteendemönster och våra ursäkter. Jag är så himla glad över att de känner den här renheten. Klarheten. Som gör att man får mycket lättare att sätta gränser och prioritera.
utsikt över havet
en annan variant av utonjut jag gillar är att titta på havet
(du anar Knippla till höger i bild)

Och avslutar med:

  • Avgörande! Wow! Avgörande! Många utropstecken där, men visst är det häftigt när man själv reflekterar över något och upptäcker att det där tamejtusan en avgörande händelse/process/episod i livet?
  • Klokskap! De har lärt sig mycket om hälsa generellt och sin egen hälsa specifikt. De har lärt sig av mig som ledare och de har lärt sig av varandra (jag har lärt mig massor av dem). Kanske har de mest av allt lärt sig av sig själva?
  • Gemenskap! Mmm … gemenskapen i gruppen är ju en förutsättning för att man ska våga vara den man är precis som man är Det här är en stor grej. Gôrviktig till och med. För är det något vi behöver för att må bra så är det gemenskap. En trygg gemenskap.
kallbad på Knippla
tacksam idag igen!

Ja, det där är alltså nio anledningar att vara medlem i GLAD FRi STARK. Inte dåligt va? Och då är det här en sammanfattning av allt de har fått med sig, för någonstans måste man väl ändå dra gränsen?

Nu är det fem dagar kvar innan jag stänger dörrarna till ett nytt års medlemsskap i GLAD FRi STARK. Vill du vara med är det alltså dags att haffa din plats, den femte november drar vi igång igen!

Länkar till mer glädje, frihet och styrka

Du hittar information och anmälan till programmet GLAD FRi STARK här.

Vill du höra vad säger på de livesända frågestunderna på Instagram hittar du dem här.

Och igår berättade jag om hur tacksam jag är över året som har gått. läs mer om det här.

Nu ska jag skicka ut sekretessavtal för de som redan är anmälda till programmet, för det är en viktig del i att våga öppna sig: det som sägs i glad fri stark, det stannar i glad fri stark.

Ses snart igen,
tills dess: HEJA HEJA DIG!
Kram (på avstånd och med nytvättade händer)
Malin Lundskog

Tacksamheten är en av mina favoritkänslor

Tacksamheten är en av mina favoritkänslor och just nu är jag så tacksam att jag får dåndimpen! Jag bara måste berätta. Ni vet: måste!
⁠⠀
Igår kom nämligen ett skepp lastat med blommor till mig. Ja, men faktiskt: det ringde från blomsterbutiken på en av grannöarna med information om att jag hade fått blombud. Jag blev ungefär hur nyfiken som helst. Och pirrig. Vem? Vad? Varför?

Ett skepp kommer lastat …

färja, Knippla
ett skepp kommer lastat med blommor …

Eftersom jag är öbo fick jag lära mig hur det går till när man får blommor skickade till sig här ute: Någon vänlig själv kör blomsterprakten till färjan och sen får blommorna åka färja alldeles själva. Och där stod jag, lika förväntansfull som ett barn på julafton …

tacksamheten är en av mina favoritkänslor
kolla kolla vad skeppet kom lastat med!

”Tack bästa Malin för att du hjälper till att ta fram mer av det glada fria starka i oss”

så stod det på kortet till de vackra blommorna. Vem blommorna var från? Jo, från de kloka och nyfikna och alldeles … alldeles underbara kvinnorna som är medlemmar i programmet GLAD FRi STARK.

Tacksam

Blommorna satte igång en tacksamhetsexplosion, för de fick mig att bli så himmelens glad över att jag har skapat det jobb jag gör. Tänk ändå, att jag får arbeta med nyfikna kvinnor som är nyfikna på sig själva och på livet, hjälpa dem att plocka fram mer av allt det härliga som redan finns inom dem. Och dessutom få blommor för det?!
⁠⠀
Och tänk att jag har lyckats skapa en så härlig dynamik digitalt tillsammans med medlemmarna! Det går att känna, lära, glädjas och utvecklas online. Och det är ju en himla tur nu, när covid19 slår på stort. Igen.
⁠⠀
Efter att ha fällt en tår (okej, en hel drös 😭) av tacksamhet därnere vid färjan, samlade jag ihop mig och tänkte att fy fan va gôtt livet e! Mitt i corona finns det så mycket som ger livet så mycket.⠀

Tacksamheten är en av mina favoritkänslor

Tacksamhet är något vi har tränat på i medlemsprogrammet. Att kunna känna tacksamhet är nämligen hälsosamt, det kan du läsa mer om i mitt inlägg om att träna på tacksamhet för att bli gladare här.Här hittar du tips på hur du tränar upp din förmåga att vara tacksam: Tacksamhet – träningstips för en hälsosam känsla.

Jag älskar den djupa, breda, stabila och samtidigt pirriga tillfredsställelsen av genuin tacksamhet. Som sagt: tacksamhet är en av mina favoritkänslor!

Vill du träna både fysiskt, metalt och själsligt tillsammans med oss?

Nästa vecka drar ett nytt medlemsår igång – vill du hänga med? Passa på! Stänger dörrarna för nya medlemmar den femte november 2020.

Här hittar du medlemsprogrammet

Här hittar du mina livesända Q&A om medlemsprogrammet GLAD FRi STARK om du vill veta ännu mer

Eftersom det är både gôtt o hälsosamt med tacksamhet, så jag fortsätter att vältra mig i det en stund till.

Go helg!
Ses snart igen, tills dess:
HEJA HEJA DIG!
Kram (på avstånd och med nytvättade händer)

Malin Lundskog

Glädjen 2020 och om hur rätt jag hade …

Glädjen 2020 har och har haft en enorm betydelse för mig. Jag skrev om det redan i början av året, då jag berättade om vilka känslor jag ville ha med mig under 2020. Inte hade jag någon aning om hur rätt jag skulle ha då, när jag skrev inlägget om glädjens betydelse för hälsan 2020.

Det var i januari. Ni vet, på den tiden då vi fortfarande inte hade någon som helst aning om vad covid 19 skulle få för betydelse i våra liv. Tänk vad lite vi visste …

Glädjen 2020, havet, västkusten, Malin Lundskog
Glädjen finns med mig. Hela vägen genom pandemi, ut på Knippla och vidare …
Foto: Viktoria Davidsson

Vad rätt jag hade om glädjen

Hur som helst, så har jag inte tittat åt blogginlägget sedan jag skrev det, men när jag nu läser det ser jag att jag hade mer rätt än jag någonsin kunde tro. Jag har verkligen släppt in glädjen i mitt liv! Glädjens betydelse för mitt 2020 och för hälsan är stor som sjutton. Och jag tror att den har större betydelse i och med coronans inmarsch i livet. Snacka om enkelt att fastna i ältandet och om och men när så ovissa situationer uppstår. När vi inte kan ha kontroll över framtiden. Egentligen kan vi aldrig ha kontroll över den, men sedan i våras har vi nog allihop insett att det är NU! som gäller. Eller?

Jag är så himla glad (he he) och tacksam över att jag regelbundet tränar på att känna glädje och acceptans. Att jag öppnar upp för att släppa in så mycket glädje som det bara går i mitt liv. Oj, oj, oj vad mycket lättare det blir att leva då. Trots pandemi, boende i rivningskontrakt och förändringar på uppdragsfronten (Jomen, ni vet: föreläsningar och träningspass som är en del av mitt levebröd …) så är jag glad.

Glädjen 2020 ba´ bam!

Jag vet att året inte är slut än, men reflektioner längs vägen är ju precis vad jag rekommenderar dem jag jobbar med, kvinnorna som vill skaffa goda vanor, som vill leva hälsosamt, som vill njuta av livet och hålla hela vägen.

Vid en reflektion som den här är det väldigt (väldigt!) ofta som man upptäcker att om man menar allvar med det man säger till sig själv och gör det av kärlek, då jäklar. Då gör en intention som glädje susen. Glädjen ba´BAM! Jag är med dig!

Utan den inställningen tror jag inte att jag hade vågat släppa fastlandet och dra ut till rivningskontrakt på Knippla. Jag tro inte heller att jag hade inte kontaktat förlag med en berättelse jag har skrivit (återkommer! Det blir kul att berätta mer om). Förmodligen hade jag inte skaffat en fiskebåt (återkommer om det också!), startat träning på ön eller startat podden Min perfekta kropp heller. Med glädjen som sällskap blir livet roligare. Jag mår bättre och blir mer avslappnad. Och jag njuter längs vägen. Hur allvarligt läget än är.

min perfekta kropp, podd, podcaster

Vill du träna på livsglädje tillsammans med mig, så vet du att det är medlemsprogrammet GLAD FRi STARK som gäller va?

Som vanligt vill jag gärna veta vad du tänker om det jag skriver. Har du reflekterat över glädjens betydelse för dig?

Ses snart igen!
Tills dess: HEJA HEJA DIG!
Kram Malin Lundskog (på avstånd och med nytvättade händer förstås)

Kvinnohistorier från både nu och då. Och sen?

Kvinnohistorier från både nu och då och sen … Jag jobbar ju dagligen med nutida kvinnohistorier. Hur vi kvinnor mår och vad vi mår bra av. Vad det innebär att leva hälsosamt, ha balans i livet, stressa lagom, vila i tid, motionera och träna på en nivå som gynnar vår hälsa och inte tvärtom.

kvinnohistorier, Malin Lundskog, frihet, kvinnokropp, havet, västkusten, Knippla
glada, fria, starka kvinnor!
från då till nu. och sen.
Foto: Viktoria Davidsson

Nutiden är inget utan dåtiden

Jag jobbar med det som verkar så självklart när man läser om det. När man tänker på det. Men, på vägen mellan att läsa/tänka och att göra hinner mycket hända. Eller lite. Det beror på hur man ser det. För även om vi alla vet vad som är bra för oss så finns det något som heter vanor. Och det finns normer och arv.

Ju mer jag tänker på och arbetar med vanor, med mindset och vad det är som gör att vi agerar som vi gör, desto mer kommer jag fram till att det inte går att separera dåtid från nutid. De oskrivna reglerna om hur vi bör vara, se ut och bete oss sitter så djupt rotade att vi inte ser dem. De har skapats genom historien och successivt anpassats efter tiden som är. Och vi agerar som om normerna är bäst för oss.

Är det vi själva eller normerna som styr?

Men … bara för att flest gör en sak betyder inte det att det är bäst! Eller hur? Men … himla lätt att tro det. Eller förresten: himla lätt att inte ens tänka på det, utan istället köra på utan att lägga märke till vilka normer som styr oss. Eller vem som har börjat skapa de oskrivna reglerna om hur vi ska se ut. Bete oss. Eller vara.

Vad är det som gör att vi ska se ut på ett visst sätt? Att lyckan sitter i en slimmad kropp, långa ben eller slät hud? Vad är det som gör att vi fokuserar på utseende istället för funktion? Som gör att vi inte har tid att stanna upp, reflektera och känna efter vad vi själva mår bra av?

Förebilder

Okej, nu skrev jag vi här ovan, som om det gäller alla. Det gör det självklart inte, för det finns några som inte låter sig styras. Några som har tagit sig tid att reflektera. Som har jobbat på kärleken till och acceptansen av sig själva. Och de här några … hade de inte varit starka och trygga hade de lätt som en plätt halkat tillbaka i fållan igen. In i mallen. För att inte märkas, synas eller vara besvärliga. För det bör man inte vara.

Då hade vi andra som inte är lika starka eller trygga inte haft någon förebild till hjälp på vägen mot nya och förhoppningsvis hälsosamma vanor, normer och oskrivna regler. Ni vet: normer där vi inte dömer varken oss själva eller andra. En kultur där vi ser att vi alla är olika och låter det vara så. Där vi har tid och mod att våga lära känna oss själva. Känna att vi är tillräckligt viktiga för att ta plats i våra liv. För att må bra. För att leva hälsosamt. Och lära känna och acceptera dem omkring oss. På riktigt. Ni vet. Sådär som är så viktigt.

Kvinnohistorier från nu och då hänger ihop med vår hälsa

Svaren på frågorna jag ställer här är lika svåra som enkla att besvara. För visst låter reflektion, acceptans och självkärlek inte så himla svårt? Men … visst låter det samtidigt inte så himla enkelt? Jag vill så gärna prata mer om det här! Det här som jag tror är hälsan självt! (Okej, det här och #utonjut i naturen, he he).

min perfekta kropp, podd, podcaster
I podden Min perfekta kropp kopplar vi ihop vår hälsa, med våra tankar och känslor kring vår kropp. Och varför vi inte fattar att vi har perfekta kroppar …

Vill ni prata med mig om det? Jag öppnar kommentarerna fria här till exempel. Och på mitt Instagramkonto. I podden Min perfekta kropp är samtalet igång. Och i medlemsprogrammet GLAD FRi STARK. Självklart är ni välkomna att höra av er på mail om det känns bättre.

Dessutom är du varmt välkommen till hybrid-bokmässan Kvinnohistorier, där jag modererar inledningen och där vi pratar om kvinnohistorier nu och då. Har ni tänkt på att häxprocesserna då kan ha med vår hälsa nu att göra?

kvinnohistorier från då och nu
välkommen att skriva historia med oss!

Jag hoppas att vi lär oss massor av då och nu för att må riktigt, riktig bra sen. Sen som börjar … nu!

Historien kommer vi inte undan, men det är nu vi har chansen att lära oss av den. Och utveckla den till något alldeles ohemult hälsosamt och bra för oss. Allihop.

Ses snart igen!
Kram (på avstånd och med nytvättade händer)
//Malin Lundskog

Allt jag lärt mig av mitt möte med en skata.

Allt jag lärt mig av en skata, eller kanske snarare det dramatiska (?) mötet med en skata härom morgonen vill jag berätta för er.

Det hela började med en helt vanlig morgonpromenad. Brorsan och jag skulle ta vår vanliga (och alltid ovanliga eftersom naturen inte är sig lik från ena dagen till den andra, men det är en helt annan historia.) runda runt Knippla. Av någon anledning svängde vi höger istället för vänster utanför trädgården och inledde morgonpromenaden lite annorlunda än vi brukar. Ödet? Jag vet inte, det beror ju på vad man tror om ett sådant. MEN! hade vi inte tagit den vägen hade jag inte lärt mig allt jag lärt mig av en skata …

Den fisksugna skatan …

När vi kom ner till bryggorna som nu börjar bli fulla med hummertinor (eller -kupor som öborna kallar dem) strosade vi runt och skakade lite (väldigt lite) med huvudet åt de som hade lämnat fiskhuvuden (bete) kvar i sina tinor. Det lockar råttor till sig och sådana vill vi inte ha för nära oss …

Kvarlämnat bete lockar uppenbarligen inte bara råttor till sig, utan även skator. Vid en av burarna (Eller tinorna. Eller kuporna) på en av bryggorna blev Brorsan alldeles särskilt till sig och nosade mer än vanligt. Jag såg att det rörde på sig i buren och tänkte råtta direkt (med förhöjd puls och redo att springa). Men det var ingen råtta. I buren satt en förskrämd skata. Förmodligen ännu räddare när en drufsig hund kom och nosade runt den.

allt jag lärt mig av en skata, hummertina, öliv, Malin Lundskog
ser ni den lille skakande skatan?

Allt jag lärt mig om stress

Och nu till allt jag lärt mig av mitt skat-möte. Det där med att stress kan paralysera oss och ger oss tunnelseende, det stämmer! Hade jag varit lugn i den här situationen hade jag böjt mig ner, öppnat buren och släppt ut fågeln- Problem solved och ingen större fuzz om det.

Men nu var jag i någon slags fight-, flight- och freezemode och kunde inte tänka klart. Jag begrep inte hur jag skulle kunna få in handen och dra ut den stackars skatan ur ett hummeranpassat hål, så … jag gjorde ingenting. Tänkte bara ”vad fan ska jag göra?”.

Tills jag mötte en fellow öbo som tog mig i handen och sa att vi släpper ut den såhär … Så öppnade hon buren och med hjälp av en av hennes gåstavar kunde vi putta ut skatan som flög iväg. Fri som en fågel!

Lärdom ett: jag har ingen aning om hur jag reagerar i en stressituation förrän situation är där. Om jag inte har tränat på situationen tidigare alltså. I tanke och/eller handling.

En inte ett dugg stressad Kerstin öppnade lugnt buren och sekunden senare var skatan fri som en fågel!
(Båten i bakgrunden har inget med innehållet i det här blogginlägget att göra)

Det är mänskligt att vilja hjälpa

Nu över till nästa lärdom: det är saligt att hjälpa till. Alltså på riktigt! Det kändes så otroligt fint att hjälpa skatan ur sin fångenskap. Jag förstår att det utifrån kan verka vara en händelse som vilken som helst, men när jag gick igenom min dag för att reflektera över sådant jag är tacksam över (gör varje kväll) så dök skat-händelsen upp. Och jag kände att det här med att hjälpa till, det är bra fint det. Att betyda något för någon och vara en del i en helhet. Wow!

Det fick mig att tänka ännu längre. Om sådant vi har pratat om i medlemsprogrammet GLAD FRi STARK flera gånger: det är en styrka att kunna och våga be om hjälp. Med den vetskapen i bagaget, att vi mår gott av att hjälpa till, tror jag att vi ska släppa på de där spärrarna. Genom att våga be om hjälp gör vi hjälparen en tjänst. Han eller hon får känna sig betydelsefull och behövd. Får känna känslan av att vara en del i en helhet. Och vet ni vad det är? Jo, det är en himla viktig del av vår existentiella hälsa. Ni vet, den som är en himla viktig del av hälsan i största allmänhet. (Jag har skrivit en hel bloggserie om existentiell hälsa här)

Vi kan alltid lära oss något

Så. Ja. Visst kan vi lära oss något av alla. Men … det kanske var min reflektion av mötet med skatan jag lärde mig något av. Inte skatan själv. Vad tror du?

Hur som helst så är en promenad aldrig ”samma gamla vanliga”, stress kan verkligen få oss att bli osmarta och vi mår gott av att hjälpa till, så våga be om hjälp.

Kan jag hjälpa dig med något just nu?

hur som helst,
vi ses snart igen!
Tills dess: HEJA HEJA DIG!
Kram (på avstånd och med nytvättade händer)
Malin Lundskog

En hemsida från Everday