författare

NaNoWriMo 2022 eller skam den som ger sig?

NaNoWriMo 2022 börjar *trumvirvel* idag och gissa vem som är med? Kanske värt en trumvirvel igen, även om årets skriv-utmaning bara har börjat. Men jag är med! Och jag har skrivit fler än tvåtusen ord på min tredje roman. Bra start ändå, eller vad säger ni?

NaNoWriMo 2022, författare, Malin Lundskog, Bohuslän, västkusten, Göteborg, roman — dagens ordskörd: tvåtusenåttiofem stycken

Förra året försökte jag inte ens, året dessförinnan satte jag egna regler som ni kan läsa om i NaNoWriMo och misstagen jag gör om och om igen. För övrigt gick jag inte i mål då heller. I år …. I år kör jag visserligen också egna regler och vill köra minst fyra pomodoro-omgångar à tjugofem minuter. Idag blev de fyra tjugofemminutarna alltså drygt tvåtusen orden. Men vem räknar, he he.

Undrar ni vad Pomodoro-metoden är? Läs mitt inlägg om den här.

Jag har dessutom gett mig själv finfina förutsättningar att lyckas. Jag har förberett mig genom att påbörja ett nytt romanmanus, så att jag redan är med i matchen. Sedan utgivningen av min första roman, Mariannes mirakel, har jag insett att jag verkligen vill leva ett skrivarliv och just nu har jag en berättelse som jag bara måste (måste kanske inte, men vill) berätta. Och jag har avsatt fyra gånger tjugofem minuter varje dag för mitt skrivande. Ganska så välkrattat för en härlig månad framför tangenterna, eller hur?

nanowrimo 2022. författare, skrivliv, Malin Lundskog — knattrar på …

Även om jag inte går i mål vinner jag

Ni får gärna heja på mig och fråga hur det går, för det är ingen annan än jag som har några förväntningar på mig och mitt skrivande. Eller på att jag ska bli klar. Det finns inget förlag som står och väntar på mitt manus, jag har inte lovat någon annan att få läsa den här berättelsen som jag verkligen (verkligen!) hoppas att den en vacker dag blir en roman. Det är ungefär som med träningen: jag gör det för att jag mår bra av det, det utmanar mig på en nivå som gör att jag utvecklas och lär mig nytt och jag gör det för att det är jävligt kul.

Om jag går i mål med de 50 000 orden som NaNoWriMo, National Novel Writing Month, innebär återstår att se den trettionde november. Hur som helst är jag en vinnare, som redan har skrivit fler ord än jag hade igår och varje ord räknas ju.

PS. Jag vet inte om man kan säga att det här blir min tredje roman, när jag bara har en utgiven. Än så länge. Min tävling, mina regler? Eller skam den som ger sig helt enkelt …

Förresten, är ni med och skriver? Berätta gärna, så kan vi heja på varandra.

Heja dig! Och mig!
Varma kramar Malin Lundskog

Kvinnohistorier, Qatar och cool belysning

Kvinnohistorier som behöver berättas, skrivna som oskriva kvinnohistorier från dåtid till nutid – det där är ungefär vad insamlingsstiftelsen Kvinnohistorier verkar för. Och vet ni vad? I veckan blev jag invald i styrelsen för stiftelsen. Inte konstigt att jag går runt och mallar mig va? Särskilt inte eftersom jag har varit med i en del av arbetet med vad stiftelsen ska ha för inriktning och hur vi ska få ihop allt med filmfonder, event och att sprida kvinnohistorier som behöver berättas.

kvinnohistorier, logga, styrelse, Malin Lundskog

Stiftelsen Kvinnohistorier är nystartad och styrelsen nyvald, men det här är förhoppningsvis något som jag får mängder med anledningar att återkomma till. Jag kommer att ansvara för eventen som går under namnet Kvinnohistorier förenar, för … det är väl just det de gör, historierna? Förenar.

Det känns hur som helst himla kul, eftersom jag vurmar för kvinnors välmående både genom mitt arbete som hälsocoach, podden Mitt perfekta liv och dessutom har ett hopp om att kunna belysa kvinnofrågor i mitt skönlitterära författarskap. (Hoppsan sa! Det där kan har varit första gången jag sa det högt och även om jag hoppas att jag som författare kan underhålla mina läsare, så hoppas jag också att lyfta frågor om sådant vi tror vi ska skämmas för. Som vi inte pratar om och som är tabu. Ja, som inkontinensen i min roman Mariannes mirakel till exempel.)

Veckans Gott&Blandat undrar vad fan Qatar håller på med

Apropå kvinnohistorier: Läste på SVT Nyheter om Damlandslaget som försvann. Alltså, när ska världen bojkotta detta fotbolls-VM? Jag älskar fotboll. Och stora mästerskap. Men visste ni att ett av argumenten Qatar hade med när de ansökte om att få vara värdland för fotbolls-VM var att de lovade att utveckla damfotbollen i landet. Och visst, när landet tilldelas VM bildade de för första gången ett damlandslag. Hurra?

Nej, verkligen inte hurra. Qatar har ingen nationell liga för damfotboll och damlandslaget (?) har inte spelat landskamp sedan 2014. Sådant har jag retat mig som på fan idag. Qatar är sötlakritsen i min gott&blandat-påse, en bit jag tycker man ska tänka till om. Göra om. Få att tänka om? Den gillar jag inte, men den finns där. Varsågoda, ni som vill ha … Det här är en kvinnohistoria vi behöver skriva om.

Cool belysning i Slottsskogen

Jamen, kolla här! Gick en sväng i Slottskogen i veckan, medan jag väntade på att klockan skulle slå bokklubbsdags. Och då gick jag förbi det här. Blev glad. Vad blir ni?

kvinnohistorier, cool belysning, Slottsskogen, Göteborg — Vem vill inte hoppa runt där inne?

Det här är alltså lite av det som har hänt eller jag har känt i veckan. Det har hänt mer. Självklart! Men hur kul är det för er att läsa vecka ut och vecka in om att vi drar ut på sjön för att kolla hummertinorna? Eller att jag tränar, hoppar runt på klipporna med hundarna, badar och skriver. Skriver och skriver och skriver. Just nu på en berättelse som kan bli min tredje roman. Som har gjort att jag idag har googlat på både ’färg, insatsledare, hjälm’ och ’smycken, andra världskriget’. Eller att jag gillar Springsteen och hans nyinspelning av gamla soullåtar?

Den här veckan har jag dessutom stängt en stor och betydelsefull dörr, men den dörren kräver sitt eget blogginlägg. Eller … jag kan säga så mycket som att jag har stängt medlemsprogrammet GLAD FRi STARK. Min stolthet. Vilken blandning ändå? Livet alltså! Gott & blandat.

Kvinnohistorier, Qatar och cool belysning är alltså titeln på mitt söndagsinlägg den här veckan på bloggen. Kom inte på förrän nu att jag glömde ta med det här med vintertid. Eller normaltid, som det ju också är. Vad skönt det var att gå upp imorse. Ljust! Och höstmörka kvällar tycker jag är jättemysigt, så den här tiden passar mig. Vad säger ni, vilken tid är bäst?

Oavsett tid: ni är bäst allihop! Bara så att ni vet …
Vill ni läsa fler söndagsinlägg av gott&blandat-karaktär så hittar ni dem här.

Tills vi ses igen: varma kramar från mig
Malin Lundskog

Nytt poddavsnitt av Skriverier med Malin och Cilla

skriverier med Malin och Cilla, författare, författarliv, podcast — så här kul har vi när vi poddar och hoppas att ni som lyssnar också har det!

Nytt poddavsnitt av Skriverier med Malin och Cilla. Vi har nu nått fram till avsnitt trettionio och jag tappar tonen totalt, när jag ska sjunga veckans trudelutt. Förstår inte hur det är möjligt, men det är ju ändå inte sången som är i fokus när jag sitter i min hemmagjorda poddstudio (skoja! Sitter i en fåtölj och håller i en mick vars hållare har pajat … ).

I fokus är vårt författarskap, skrivprocesser och just i det här avsnittet är det gestaltning som är huvudtemat. Hur gestaltar man det självklara utan att det blir för självklart? Frågan kom upp när jag störde mig på hur man gör i till exempel CSI (TV-serierna ni vet) där en forensiker står och berättar för en annan forensiker vad hon gör och varför. Som om inte hennes kollega vet det?

Störst av allt är Cilla nya bok

nytt poddavsnitt av Skriverier med malin och Cilla ,författare, ur skogens djup — första kyssen!

Vi pratar också om det största av allt i författarlivet just nu: Cilla har fått hem sin bok. Alltså sin tryckta spänningsroman Ur skogens djup. Uppföljaren till hennes första I vikens mörker. Ja, det är stort! Extra stort med tanke på förlagsloggan på boken. Det är hennes alldeles egna förlag. Beundransvärt om ni frågar mig, som tycker att det är tillräckligt att hitta på en berättelse som hänger ihop.

Själv har jag påbörjat min tredje roman, vilket kanske är lite överdrivet att kalla den. Har ju inte en en andra roman utgiven än … Men skam den som ger sig och nu har jag en berättelse som verkligen gör att det kliar i fingrarna.

Boktipsen:

Självklart tipsar vi om böcker vi gillar. Cilla tipsar om Samuel Karlssons Morden på Mörkö, som är en av hans böcker om polisen Jessica Jackson. Spänning i Västervikskrokarna, som ju är Cillas hoods. Jag har lyssnat på några av dem och håller med om tipset. Läs- eller lyssningsvärda även för en västkustbo.

nytt poddavsnitt av Skriverier med Malin och Cilla, Mio min Mio, boktips — Mio min Mio funkar även för vuxna. I alla fall för mig …

Jag har läst om Mio min Mio. I ärlighetens namn förstod jag aldrig riktigt den när jag var barn och läste den första gången, så nu gav jag den ett försök till. Och ja, den är verkligen ett boktips även för oss vuxna. Astrid Lindgren alltså! Och hennes insiktsfulla berättelser om hur fantasin kan hjälpa oss. Jag kan vara den enda som inte förstod den som barn, så jag behöver ju inte berätta för er vad den handlar om. Men läs den! Det kanske man ska göra med fler barn- och ungdomsböcker? Det brukar ju finnas fler lager i en berättelse än de uppenbara …

Mitt andra boktips i det här avsnittet är Kate Mortons Huset vid sjön. Har jag sagt det förr, att jag tydligen älskar historiska romaner? Men jag gör det. Detta är en sådan. En engelsk härlig roman, som utspelar sig (såklart?) i Cornwall och som får ihop nutid med dåtid kryddat med spänning, överklass och relationer.

Nytt poddavsnitt av Skriverier med Malin och Cilla, boktips, Huset vid sjön, Kate Morton, blogg, Malin Lundskog — Kate Mortons Huset vid sjön

Vad säger ni? Vill ni lyssna på oss? Här kan ni göra det direkt, annars finns podden där poddar brukar finnas.

Skriverier med Malin och Cilla avsnitt trettionio

Ett nytt poddavsnitt av Skriverier med Malin och Cilla kommer varannan fredag och vill man vara säker på att inte missa oss varannan fredag så … klicka på någon prenumerationsknapp?

Vill ni läsa om våra tidigare avsnitt hittar ni dem här

Oavsett om ni lyssnar eller ej, så är jag tillbaka här på bloggen snart igen. Ses då!
Kram i stora massor från Malin Lundskog

Fan, det glömde jag att säga i vår podd om författarlivet

Fan, det glömde jag är inte bara en stadig punkt i podden Skriverier med Malin och Cilla. Den här gången handlar i princip hela avsnittet om att glömma. Om rädslan att glömma och hur sjutton vi gör för att komma ihåg sådant vi är rädda att glömma. Ja ni vet, som alla fenomenala idéer vi får till exempel, he he he.

Fan, det glömde jag att säga, skriverier med Malin och Cilla, podcast, författare — Skriverier med Malin och Cilla avsnitt 38,
finns där poddar finns precis som tidigare avsnitt

Skriverier med Malin och Cilla, avsnitt 38

Ja, äntligen är det dags för det trettioåttonde avsnittet av podden Skriverier med Malin och Cilla och den här gången snackar vi glömska. Och kommer på att vi sällan läser om den där vardagsglömskan i skönlitterära böcker. Ni vet glömskan som vi inser att vi båda två har en del av i våra respektive liv.

”Du vet han den där som är gift med hon. Du vet. Som jobbar där, du vet … ”.

Så kan det låta hemma hos både Cilla och mig. Ja, eller att man lägger sina nycklar i kylen eller letar efter telefonen man har i handen. Är ni med? Är det för tråkigt att läsa om den, eller är det bara ingen som har kommit på hur sanslöst roligt man kan skriva om den glömskan. Det måste ju inte vara en dement åldring som råkar ut för galenskaper på grund av sin glömska. Eller?

Böcker går till tryck och manus till förlag

Cilla har skickat sin nya bok till tryck! Alltså … wow! Hon är så cool att kör egenutgivningen den här gången. Och jag? Ja, jag har skickat den fristående uppföljaren av Mariannes mirakel till förlag. Det pratar vi också om. Och precis som vanligt och exakt som det ska vara i vår podd pratar vi om så mycket mer. Och sjunger! Den här gången är det Cilla som tar ton. Vill ni lyssna direkt, kan ni göra det här:

Det regnar i …

Boktips

Joråsåatteeeee … vi tipsar om böcker också. Jag tipsar om Cassandra Speaks av Elisabeth Lesser som jag pratade om i något av våra första avsnitt, men kom av mig. Cillas tips i det här avsnittet är Kallbaderskan bland fjällen av Karin Härjegård. Varför vi gillar dem hör ni i avsnittet.

Fan, det glömde jag säga i vår podd om författarlivet, Skriverier med Malin och Cilla, författare, Malin Lundskog, podcast

Hoppas att ni har lika kul när ni lyssnar, som vi har när vi pratar. När jag skulle ladda upp det här avsnittet skrattade jag högt. För mig själv! Hundarna fattade ingenting, men glada blev de. Delad glädje osv.

Vill ni läsa mer om podden gör jag ett försök att samla ihop allt om den här.

Vi ses snart igen!
Varma kramar Malin Lundskog

Inkontinenta kvinnor finns inte bara i romanform

Inkontinenta kvinnor är lika vanligt som icke inkontinenta kvinnor. Enligt undersökningar är det till och med fler av oss kvinnor i åldern 25-65 som är inkontenta än andelen som inte är det. Det är alltså inte ovanligt med urinläckage. Inte med inget läckage heller … Och ändå!

Ändå är inkontinens förknippat med något som är pinsamt. Som man kanske inte vågar söka eller ens vet att man kan söka hjälp mot. Och som man definitivt inte pratar högt om.

Ja, det var ju allt det där som fick mig att skriva min roman Mariannes mirakel. Den röda tråden i Mariannes mirakel har jag skrivit om här bland annat. Men inkontinenta kvinnor finns alltså inte bara i romanform. Och vet ni vad? Vi är fler som tycker att det är på tiden att pratar om skiten. Eller … om urinet menar jag såklart.

romanen Mariannes mirakel

inkontinenta kvinnor, Mariannes mirakel, ljudbok, Malin Lundskog — Ett helt annat omslag, men fortfarande: min roman Mariannes mirakel.
Så här ser den ut i ljudformat

Årets fysioterapeut fokuserar på kvinnohälsa

Och de (ja, jag är ju bara en enkel författare som har lite koll på bäckenbotten) är fler inom vården som inser att det är svårt att hitta rätt där för en alldeles vanlig kvinna som kissar ner sig. För var börjar man? Vem kan något? Finns det ens gynekologer att få tag på nu för tiden? Framförallt: vem tar en urinläckande kvinna på allvar?

Ja, jag vet – det verkar självklart att man ska bli tagen på allvar. Dessvärre är det inte så det har funkat. Men vet ni, jag anar en ljusning på den fronten. Och det är väl tamejtusan på tiden? Jag menar, en roman är ju bara en roman och även om den skänker lite tröst i att man inte är ensam, så hjälper den ju de fakto inte alla de kvinnor som lider av inkontinens.

Idag läste jag i gp om årets fysioterapeut (HEJA!) Lisa Keller Altvall på Närhälsans rehabmottagning i Angered. Hon har valt att fördjupa sig inom det eftersatta området kvinnohälsa, med förlossningsskador, klimakteriebesvär, inkontinens, samlagssmärtor, graviditetsbesvär och bäckenbottenproblem.

Artikeln är för oss som prenumererar, men jag lånar med mig Lisas ord därifrån:

– Visst har en del blivit bättre, antalet kvinnohälsainriktade fysioterapeuter har ökat stort de senaste åren och jag har flera fantastiska kollegor både här på vår mottagning i Angered och på många andra mottagningar. Men det är mycket kvar att göra! Kvinnohälsa har varit ett eftersatt område så länge att det kommer att ta tid att komma tillrätta med. Det är fortfarande alldeles för många som inte blir tagna på allvar.
Lisa Keller Altvall, i GP 221011

En vibrerande stol?

I Borås ligger Heléns beauty center som har den vibrerande stolen Emsella som skickar ut elektromagnetiska impulser som genererar muskelknip. Massor med knip. På den stolen sitter kunder från hela Sverige och till och med från Norge och många av dem har fått stor hjälp av behandlingen.

Alltså hur coolt är inte detta? Att det händer grejer på fronten kvinnor och kvinnors hälsa? Att vi pratar mer om det? Och att vi plockar bort den där påhittade stämpeln av skam på något så mänskligt som urinläckage?

En parentes eller ett sammanträffande, men är det inte kul att en av de tre huvudkaraktärerna i min roman heter Helén. Det är hon som lider av inkontinens, med ett lidande och symtom baserade på intervjuer jag gjorde inför skrivandet av berättelsen.

inkontinenta kvinnor, löpning, Malin Lundskog, författare, Knippla — ett sammanhang jag har träffat på många inkontenta kvinnor i

Certifierad kontinensmottagning

Närhälsan i Hjällbo blev i våras den första certifierade kontinensmottagningen, ytterligare ett steg i rätt riktning. Eller hur?

PS. Jodå, visst finns det män som lider av urinläckage också. Och visst kan man vara fekalt inkontinent, men jag är långt ifrån någon expert på något område. Jag vet bara att jag träffade på så galet många inkontinenta kvinnor när jag löpcoachade som mest att det är vad jag har fokuserat på. Någonstans ska man ju börja?

Ni som är inkontinenta: sök hjälp. Prata med vården och era medsystrar. Ni är väldigt långt ifrån ensamma. Och vill ni läsa om Helén i min roman Mariannes mirakel blir jag jätteglad såklart. Vem vet, kanske lär ni er till och med något från den?

Vi ses snart på bloggen igen!

stora varma kramar sålänge,
Malin Lundskog

mindfulness, manus och massa mysiga tröjor

Mindfulness, manus och massa mysiga tröjor och säkert en hel del annat. Men för att sammanfatta första veckan i oktober, så är det där jag landar. Mest i mitt manus. Men jag inser när jag skrollar igenom veckans foton, herregud – hur många tar man på en vecka egentligen, att veckans mest mindfulla stund nog var vid ratten ombord på vår båt när vi skulle hämta hummer.

Eller ja, hämta kanske är lite väl kaxigt ord i sammanhanget. Men visst. Vi fick hummer. Och det är en del mankemang med att styra rätt bland alla välen och bojar, så att man inte trasslar in propellern. Men det var ungefär det där med veckans mindfulness jag sa till min man när vi släppte tillbaka den sista tinan i sjön igen. Det går inte att vara fokusera på annat här och nu i den stunden och jag är säker på att det gör gott för min hjärna. Så som mindfulness ju gör.

mindfulness, manus och massa mysiga tröjor, Malin Lundskog, hummerfiske, västkusten, Knippla — med tungan rätt i mun?

Manuset till uppföljaren

Manuset till uppföljaren av min roman Mariannes mirakel är skickat till förlag. Redan tio minuter efter att jag har skickat iväg det undrade jag varför ingen hör av sig. Och säger ja och hurra. Detta vill vi ha! Just nu är det enbart skickat till ett förlag. Jag har pratat med dem tidigare och det kan hända att de är intresserade av min berättelse. Hoppas, hoppas, hoppas! Vill ni får ni gärna hålla alla tummar ni har för mig och romanen som förresten just idag fick en eventuell titel. Stackars berättelse, har inte ens haft ett arbetsnamn. Bara ’uppföljaren’.

Förutom att jag har klickat på skicka-knappen med hjärtat högt uppe i halsgropen, så har den här veckan varit knôkad med skrivande. Jag har redigerat i flera veckor och den här veckan har jag ägnat åt att putta in redigeringarna i datorn. ”Jag ska bara” trodde jag om det. Men jädrar i min lilla låda, vad jag har ändrat i manuset. Igen. När jag skrev in redigeringarna jag har gjort på papper insåg jag att några kapitel kom i fel ordning. En karaktär var helt meningslös. Och en annan blev jag så förälskad i att hon fick leva ut lite till. Eller, ganska mycket till när jag tänker efter.

Karaktärerna är med mig hela tiden.

Så, ja. Den här veckan har tamejtusan varit fylld av manus. Jag har levt med karaktärerna. I miljöerna. Jag lovar er, det går inte en enda vaken timme utan att jag tänker på dem. Är med dem. Och funderar på hur de skulle kunna agera och reagera istället.

Har ni missat berättelsen om Marianne och hennes döttrar Helén och Caroline? Så här ser de ut i sina olika format. Vill ni läsa Mariannes mirakel? Ni kan köpa signerade ex direkt av mig.

Den tryckta boken som nu kanske får en uppföljare
Ljudboken som kanske får sig en uppföljare

Mysiga tröjor?

Hösten är ju mysigheternas högtid och en period då mina stickade tröjor kommer till användning. Jag har väl berättat om min besatthet av att sticka. Jag är ett skolexempel på taggen som florerar på instagram #nevernotknitting och har oftast flera olika projekt på gång. Det började någon gång på 80-talet, med kornblått mohairgarn och axelvaddar och sedan har jag hållt på med några pauser emellanåt.

Om några veckor drar vi igång en stor renovering av vårt hus och kommer att ta vårt pick och pack och flytta ut under tiden. Vi jobbar hemma både min man och jag och dessutom har vi ju hundarna, så det känns enklast så. Hur som helst: när jag skulle börja packa ned mina kläder fick jag tack på alla stickade tröjor jag har behållt.

mindfulness, manus och massa mysiga tröjor, Malin Lundskog, stickning, hobby — Jo, många tröjor e re …

Det kanske inte är så kul att se mig bära runt på tröjorna utan att bära dem på mig? Jag körde modevisning på klipporna, när jag insåg hur många tröjor jag har stickat. Modevisning är kanske inte hela sanning. Klädprovning skulle man väl kunna kalla det? Här kan ni se mig prova tröjorna hur som helst.

Mindfulness, manus och mysiga tröjor

Sämre kan man ha det i oktober. Och ni som var med förra veckan: vaden läker. Nu kan jag promenera utan att halta mer än ytterst lite. Så skönt!

Ni som inte var med förra veckan – ni vet väl att jag har kommit på att jag varje söndag skriver någon slags veckosammanfattning här på bloggen. Gott och blandat, kanske mest för min egen skull. Som en dagbok.

Övriga gott&blandat-inlägg hittar ni här.