författarskap

Nöjd med mig själv

Jamen, vet ni vad? Idag har jag kommit igång med skrivandet igen. Så skönt! Och så roligt. Alltså, jag vet inte manuset är särskilt roligt än så länge, men jag hade kul när jag skrev idag. Äntligen! Herregud vad segt det har varit. Jag har varit. Ja, som jag skrev om när jag skrev om att jag inte skriver i alla fall … Men nu ser, är jag nöjd med mig själv. Det kanske syns?

Efter omvägspromenaden i morse (skrev om hämta bilen och ta omvägspromenad här) vräkte regnet ner och det är som att det vädret är perfekt för mig att skriva i. Så .. nu är jag igång. Igen!

Rehabjogg och nytt pers

När jag ändå är igång med att berätta om att jag är nöjd med mig själv. Idag persade jag på löpbandet. Igen. Jag testade tio minuters jogg och till och med lite, lite snabbare än jogg. Och det känns så hiiimla bra. Förresten är jag inte bara nöjd med att jag kan jogga i tio minuter utan att få ont i knät. Jag är också stolt över att jag stannar där. Skynda jättejättelångsamt, sa han. Fysion. Ja, men då gör jag väl det?

nöjd med mig själv, rehab, knärehab, malin lundskog — men så svettig o go o glad efter både att det funkar med jogg och att jag håller igen!

Ses snart igen. Heja oss som kommer igång igen. Och som håller igen när det är på sin plats.
Kram Malin Lundskog

PS. Undrar ni varför jag rehabjoggar? Jo, jag spårade ur i vintras och pajade både korsband och ledband, som ni kan läsa mer om här.

Skit också, jag fick en ny (briljant?) idé

Jag älskar idéer och kreativitet. Men ibland kommer de med ganska kass timing. Som idag. Mitt under mitt (skitjobbiga, vill jag tillägga) träningspass på gymmet. Så som idéer ofta gör ni vet. Kommer när man tränar. Det är ju bara det att jag ju har fullt upp med att inte skriva på manuset jag håller på med (som jag berättade häromdagen.) Och nu en ny manusidé som lockar mycket, mycket mer? Skit också!

malin lundskog, träning, gym, svettig, skit också — genomsvett och helt slut i kroppen – då kom den, den där idén!

Jag känner mig själv …

Jag känner ju mig själv. Ja, oftast i alla fall och hur som helst så vet jag alltid såpass mycket om mig själv att jag utan tvekan har koll på att jag älskar att dra igång nya projekt. Mycket mer än jag går igång på att fullfölja. Ingen jättebra ådra hos en författare, eller hur? Men den här nya idén alltså. Den … känns briljant. Just nu, herregud, det där går ju över och upp och ner.

Jag har fått idéer till manus förr, men aldrig någon som har känts så jätterätt. Vad sjutton ska jag göra med den här idén, frågade jag mig själv. Och fick inget givet svar. Jag var faktiskt rätt velig och pratade inombords fram och tillbaka om vilken strategi som är den bästa. Jamen, ni skulle ha hört min inre dialog. Herrenaddå … Den var så intensiv och så svår att göra sig av med att jag bestämde mig för att ta ett möte med mig själv. Och därför tog jag en jobblunch. Ensam. På Tullhuset (try it you´ll like it), som ligger på Hönö där också gymmet jag var på när den här skiten med en ny idé poppade upp.

tullhuset, havets wallenbergare, hönö — god mat, som gjorde susen på min internkonferens

Vilken stund jag hade för mig själv. Med en supergod havets Wallenbergare, en alkoholfri öl och en vidunderlig utsikt. Och min egen inre dialog som gick ungefär såhär:

Skit också, sa jag till mig själv⁠

”Att jag inte kan lyssna på mig själv?”⁠
⁠
”Men, det kanske är det HÄR som behöver skrivas? Den nya idén?”⁠
⁠
”Jag blir aldrig klar om jag ska hålla på och hoppa runt bland alla mina idéer.”⁠
⁠
”Men, det ska ju vara ROLIGT att skriva.”⁠
⁠
”Man kan inte ha roligt hela tiden. Det är inte så det fungerar, begriper jag väl.”⁠
⁠
”Ja, det begriper jag väl. Men … lyssna på den här idén.”⁠
⁠

skit också, malin lundskog, idéer, manus, författare, — konferensen pågår för fullt …

Ungefär sådär höll jag på en stund. Sen kom jag fram till att jag skulle skriva ner min (just nu) briljanta manusidé och sedan bordlägga frågan till imorgon. Det där med att sova på saken är inte så dumt ändå.

Så vi får väl se hur jag gör. Har ni någon bra idé eller något klokt tips blir jag självklart jätteglad om ni hör av er. Äh, hör av er ändå. Det är alltid kul att höra från er!

Och hur som helst ses vi snart igen, nu ska jag skriva ner min idé så jag inte glömmer den igen.
Kram Malin Lundskog

PS. Visst är det finurligt och bra att vi blir kreativa och får idéer av träning. Men just nu? När jag har tillräckligt med motstånd till manuset jag skriver på. Så onödigt. Kanske ska sluta träna, he he

⁠

Inte skriver jag i alla fall

Någon mer än jag som tänker att sommaren är lång och tror att man ska hinna med så himla mycket? Inklusive de där långa slappa dagarna, då man inte gör någonting annat än badar. Läser. Och andas sommarluft. Ni vet, när man visualiserar sig själv som avslappnad med oändligt med tid att skriva det där råmanuset. Ett råmanus man dessutom har suttit i sina poddar och yvat om att man ska skriva klart under den jättelånga sommaren. Ja, så här sitter jag, ute i trädgården och inte skriver. Och dagarna bara går …

Malin Lundskog skriver i trädgården, sommar — här sitter jag och inte skriver

malin lundskog, författare, dator, trädgård, — funderar på om jag inte ska gå och bada istället …

Okej, jag kanske överdriver.

För skrivandet är ju med mig. Jag tänker på mitt råmanus vart jag än går. Och eftersom jag lägger rätt mycket tid just nu på att inte skriva, så är mina tankar ofta ackompanjerade av det dåliga samvetet. Samvetet som säger till mig att jag borde skriva.

Vilket crazy beteende!

Men också ett beteende jag återkommer till med jämna (eller om det är ojämna) mellanrum. Helt plötsligt befinner jag mig i någon slags virvel av dåligt samvete och borde, när det kanske bara är en paus jag behöver. Eller fokus på en sak i taget. Inte på bad när jag sitter vid datorn, eller manuset när jag badar. Njut av det jag gör när jag gör det och inte vara någon annan stans än just här och nu. Eller där och då, när det är där jag är …

Min tro om att sommaren är oändlig är en härlig tro. I alla fall i början av sommaren. Men idag är det juli och jag inser att dagarna går och här sitter jag och inte skriver. Och det är fine, så länge jag gör det med gott samvete. Släpper datorn en stund. Gör något av allt det där andra jag visualiserade att jag ska hinna göra under sommaren. Som att slappa till exempel. Med gott samvete …

Mest slöseri med tiden är kanske att inte vara i stunden?

Aja, manus har blivit klara förut. Allt löser sig och det som kanske är mest slöseri med tiden trots allt är att inte vara i stunden som är. För i den stunden finns varken dåliga samveten eller borde. Eller oändliga somrar för den delen. Och det är gott så.

Vi ses snart igen och jag hejar på vår förmåga att reflektera och njuta av stunden. HEJA HEJA!
Kram Malin Lundskog

ps. Jag har samma tanke om oändligt med tid när jag sätter mig på tåget till Stockholm, som jag skrev om här: I tidsoptimismens spår.

Svettig inspelning i podden Skrivradion

Ja, oj vilken svettig inspelning det blev idag, när Jeanette Niemi bjöd in mig som gäst i podden Skrivradion. Och kul förstås. Som det ju ska vara. Men som sagt: svettigt värre var det. Inte bara för att det har varit runt trettio grader ute idag.

Det svettiga började när jag tio minuter innan vi skulle ses (online) kom på att vi skulle spela in det hela på video. Herregud, då duger det inte att bara dra en t-shirt över bikinin. Eller? (Det fick duga.) Dessutom insåg jag att jag hade glömt förbereda mig för att läsa ett stycke ur romanen Ett oönskat arv. När vi spelar in Skriverier med Malin och Cilla och Mitt perfekta liv förbereder jag ingenting annat än att se till att ha varit på toa. Tur att jag hade högläsning på releaserna och att komihåg-lapparna på de sidor jag läste då satt kvar i mitt blädderex av boken.

Så här långt var det bara lite varmt …

Vi gjorde om och vi gjorde (förhoppningsvis) rätt

När jag loggade in mig på den länk Jeanette hade skickat till mig i god tid, upptäckte jag att mina AirPods (nya) inte connectade med datorn. Det var inga större problem, jag bytte bara dator (ja, har två. En stationär med stor skärm och en laptop.).

Efter tio minuters inspelning läste jag fel stycke ur boken och blev genomsvettig. Vad ska folk som lyssnar tro om min roman, som faktiskt har en del humor sig när de får höra det där tråkiga? Men, se det kommer folk inte att få höra! För minuten senare dog Jeanettes dator. Den gick inte igång igen, så då blev det hennes tur att byta dator. När det var gjort funkade inte mina lurar. Med gamla (trasiga, men ändå fungerande) lurar började vi om. I värmen.

svettig inspelning, skrivradion, Jeanette Niemi, Malin Lundskog — stunden innan datorn la av. Vissa av oss frös med ett leende, andra … not so much.

Och allt blev mycket bättre! Vi gjorde om och vi gjorde rätt och hade massa tur i oturen. Jag läste ett roligare avsnitt och som för att visa hur det känns i verkligheten fick Jeanette vallningar samtidigt som jag läste om vallningen från helvetet i romanen. Ja, så vi halkade in på klimakteriet, eftersom det är ett tema i min bok och både Jeanette och jag är någonstans mitt i det. (Vallningar är kanske det enda symtomet jag inte har …)

Jag tror på riktigt att det blev ett toppen-avsnitt som kan vara kul att lyssna på för er som skriver. Och för er som läser och vill veta mer om vad vi som skriver egentligen håller på med. Vi pratade marknadsföring (mitt nyhetsbrev och mina bokklubbar till exempel), att skriva uppföljare och att utvecklas som författare. Förutom klimakteriet då.

Skrivradion, podcast, författare, Jeanette Niemi, Malin Lundskog — som sagt: vi gjorde om och vi gjorde (mer) rätt!

Stolt och glad i Skrivradion

Jag är verkligen jätteglad (och stolt) över att få vara med i Skrivradion. Jeanette är en riktigt duktig samtalsledare, skrivpedagog och hon har drivit sin podd länge och fyllt den med mängder av celebra gäster. Och mig då. Avsnittet kommer någon gång till hösten, men vill ni lyssna in er på podden redan nu, hittar ni den här: Skrivradion.

Sen gick jag och badade …

Vi ses snart igen allihop, tills dess: heja det fina med att göra och och göra rätt.
Kram Malin Lundskog

Högsta betyg för Ett oönskat arv

Jag är ärligt talat överväldigad över mottagandet min roman Ett oönskat arv får. Som det här utlåtandet från Theresboktips på Instagram: Malin lyckas hålla mig fången med konsten att lägga ut små pusselbitar som sätts ihop ju närmare slutet man kommer. Då man sitter och tänker men jaha, åååå, men va? Skickligt 🤩 Får 5 🌼 av 5 möjliga. Ser ni? Högsta betyg för Ett oönskat arv.

Hon skriver också att hon inte har läst Mariannes mirakel och ändå kommer in snabbt i berättelsen. Precis som jag vill att det ska vara!

högsta betyg, Ett oönskat arv, recension feelgood, västkusten, göteborg.

Ja, när jag inte är författaren som ligger högst upp på topplistor eller säljer bäst så betyder ord som Theres så oändligt mycket. Alltså, det gör de säkert ändå, även för de författare vars böcker toppar listor och säljer bäst. Men jag har ju liksom inget annat att mäta mina framgångar (eller vad vi nu ska kalla det) med än de kvalitativa. De som kommer från er som läser. Från bokstagrammare och bokbloggare. Läsare betyder mest, ingen protest?

Och hur som helst är jag så himla glad för att Ett oönskat arv, del två i Göteborgssystrarna, har fått högsta betyg. Som jag skrev i inledningen: jag är till och med överväldigad. Det är stort det här. Tänk att orden jag har suttit på min ö och knåpat ihop ger er som läser något. Ja, det är ju inte förrän ni läser som boken blir till egentligen. Tänker ni på det, ni som läser? Att ni är med och skapar genom ert läsande?

Tack och hej, vi ses snart igen. Tills dess: heja alla som läser. Och Ett oönskat arv som får toppbetyg.
Kram Malin Lundskog

PS. Vill ni läsa Ett oönskat arv? Hör av er för signerat ex, besök Akademibokhandeln på Frölunda torg eller nätbokhandeln annars.

Köpa sill och sälja böcker

I morse tog jag först färjan för att sedan ta bussen till Hönö. Där skulle jag köpa sill och hämta min cykel, som har fått en ny växelwire, och sedan cykla hem. Det blev nästan som jag hade tänkt mig …

köpa sill, färja, knippla, öliv — På färjan från Knippla

På färjan över träffade jag en öbo som jag (faktiskt!) aldrig har pratat med förut, annat än sagt hej. Vi pratade sådär som man gör när färjan är knökfull med bilar. Kommer de att få plats när de ska hem sen, alla de som åker nu? Och så pratade vi om september, när trängseln är över och att alla säsonger har sitt fina. Och sen frågade hon om jag ville ha skjuts till Hönö, för hon hade bilen parkerad på andra sidan och en stund över.

Jag hoppade in i hennes bil och vips började vi prata böcker. Inte på mitt initiativ utan för att hennes ljudbok gick igång och ingen av oss kunde stänga av den. Ja, men ni vet. Hyrbil. Man har ju ingen aning om hur allt funkar i en bil man inte är van vid. Och hur som helst: vi pratade böcker. Jag nämnde något om podden Skriverier med Malin och Cilla. Och det var då det hände:

Är du författare?????

Ja, hon skrek nästan ut orden. Är du författare??? Jag erkände direkt (herregud, det är ju lika roligt att prata om sitt författarskap och böcker som nyblivna föräldrar tycker att det är att prata om sina barn) och sen fortsatte vi att prata böcker. Mina böcker. Vi var nog lika till oss båda två. Hon över att köra runt med en författare i bilen (= helt vanlig människa som skriver böcker) och jag över att hon blev så till sig. Och över att hon ville köpa mina två böcker, Mariannes mirakel och Ett oönskat arv.

Väl framme på Hönö fick jag en härlig stund i solen med min stickning och kaffet jag hade med mig innan jag fick köpt midsommarsillen. Cykeln? Den står kvar på Hönö, för cykelfixaren hade visst stängt idag …

köpa sill, sticka, malin lundskog — på en plats i solen, med kaffe och stickning gör det ingenting att jag får vänta på att fiskaffären ska öppna

Slumpen är ingen tillfällighet

Slumpen är ingen tillfällighet, det var väl någon mening med att just vi två skulle välja just den färjan, just den här dagen? Visst är det härligt med sådan här möten, som blir så himla fina och som man inte har någon aning om att man ska få vara med om?

Vi ses snart igen. Tills dess: HEJA oväntade möten. Nu går jag och levererar böcker.
Kram Malin Lundskog