• Skip to primary navigation
  • Skip to main content
  • Skip to primary sidebar
  • Skip to footer
glad fri stark är medlemsprogrammet för dig, Malin Lundskog, hälsa

Malin Lundskog

författarskap och livsglädje

  • Tjänster
  • Aktuellt
  • Skryt och kul
  • Bloggen
  • Poddar
  • Kontakt

glädje

Massa stärkande babbel och en hel del bubbel

I lördags var jag på tjejmiddag (även om jag inte får lov att säga tjej för mina barn, då kan man tydligen tro att jag crashar unga kvinnors middag, ha ha). Men ni fattar vad jag menar? En middag. Med … tjejer från alla öar här ute, massa stärkande babbel och en hel del bubbel. En sån där kväll ni vet, som man kan leva på länge.

massa stärkande babbel, bubbel, cava, cremant, cuvée
en hel del bubbel …

Charlotta, som vi var hos, gav oss Asian fusion som tema för vår medhavda rätt till buffén och en riktning/ett ledord/tänkvärt citat att ta med som samtalstema. Inte för att vi hade behövt något tema för att prata, det gjorde vi utan problem (särskilt efter massa bubbel …). Men wow så spännande det är att få höra andras ledord och dessutom få dela med sig av sina egna och få andra människors reflektion på dem.

Ledord och tänkvärda citat

Min riktning, som inte skiljer så mycket från de senaste årens (läs om 2023 år här t.ex.) handlar om kreativt mod. Jag berättade om det för de andra runt bordet och var inte alls beredd på responsen. Jag menar, det är ju inte konstigt att en författare vill vara kreativ? Och vem vill inte vara modig tänker jag … Men vet ni vad? De andra undrade hur jag inte kunde se mitt eget mod och frågade om vad sjutton jag mer kunde önska när det gäller kreativitet. Ja, de sa massa annat också (sa ju babbel, he he), men det var i samma anda.

Förutom att jag blev själaglad över de de såg hos mig, som själv tydligen missade kom vi fram till framför allt två saker: Dels är det jättesvårt att se sin egen utveckling (räcker upp en hand på ”trodde jag reflekterade massor och har koll på mig själv”). Dels är det svårt att ändra uppfattning om människor man känner väldigt väl.

Alla runt det här bordet i lördags är nya bekantskaper för mig. Jag tror att de ser mig med helt andra ögon än mina barndomsvänner. Jag tror att mina barndomsvänners nya bekantskaper och vänner ser dem med helt andra ögon än jag själv gör. Visst är det spännande?

Tackar min fomo för att jag gick på middagen …

dumpling, massa stärkande samtal, tjejmiddag
vårrullar, asian fusion
fruktsallad, massa stärkande samtal, tjejmiddag

Och tänk att jag inte alls kände för att gå på den här middagen. Nu tackar jag min FOMO för att jag gick. Att stävja sin fomo var för övrigt en av de andra tjejernas riktning för året. Och jag förstår henne. Känner av den många gånger, något jag trodde att jag skulle vara over and den med i femtiofemårsåldern. Alltså, jag hade så otroligt roligt. Maten vi åt var galet god. Och man ångrar aldrig tillfällen till massa stärkande babbel, eller hur?

Att ha ett tema för samtalen under en kväll som denna fördjupar verkligen snacket och för min del innebär det att det inte gör ett skvatt att jag inte känner de andra. Jag lär ju känna dem genom att vi alla delar med oss av oss själva. Och visst är vi fler som vill ha innerliga, utvecklande, tänkvärda samtal i våra liv? Som de vi hade när vi pratade om kvinnliga förebilder, som ni kan läsa om här.

Vi ses snart igen, tills dess: sno gärna idén om samtalsämne till nästa middag!
Kram Malin Lundskog

10 februari, 2025 av Malin Lundskog 1 Comment

Min nya roman och jag är hemma

innehåller sponsrad länk till Bokus

Helt plötligt är vi hemma igen. Med den där konstiga känslan av att det både var evigheters evighet och för en minut sedan vi åkte ut på äventyr. Vet ni vad jag menar? Och vet ni vad som mer är hemma? Jo, det gör ni ju om ni har läst rubriken. Men ändå. Några ex av min nya roman är här. Ett oönskat arv. Del två i Göteborgssystrarna. Alltså … Hur glad kan man bli? Jag fick tårar i ögonen när jag klappade och kramade och bläddrade i den. Kolla här:

Visa detta inlägg på Instagram

Ett inlägg delat av MALIN LUNDSKOG I författarskap och livsglädje (@malinlundskog)

Ett oönskat arv, min nya roman, författare, feelgood, Malin Lundskog
Göteborgssystrarna kollar in solnedgången i havet ….
Suddig bild i glädjeyran, men här ser ni solnedgången. visst är det fint?

Åh, vad jag hoppas att ni som läser den ska tycka om den. Ni kanske inte blir tårögda och blir lika glada som jag, men ändå. Det är nog som med barnen – finns ingen som älskar dem som man gör som förälder?

Det officiella boksläppet är den tjugofjärde april, men under kommande vecka ska jag packa ner boken till de av er som har förköpt boken. Oj oj oj, så pirrigt detta är. Härligt pirrigt. Mitt livs andra roman är här.

Vill ni komma ihåg den 24/4? Bevaka boken, via den här länken: bevaka boken eller (eller och?) signa upp er på mitt HEJA-rop. Där går det eventuellt inte att undvika att bli uppmärksammad på när Ett oönskat arv finns ute.

HEJA-ropet

Vem behöver inte ett hejarop mellan varven? Jag gör det. Och dessutom är det roligare med hejarop än med nyhetsbrev, eller hur? 

Jag har svart bälte i pepp och inspiration, dessutom skriver jag romaner, driver poddar, bloggar och har det gôtt på den lilla ön Knippla på västkusten. Vill du ha mer härligheter i din inkorg och bli en i det härliga VIP-gänget, som får veta det bästa liiite före alla andra? Som kanske får en liiite bättre deal än alla andra?  Klart att du ska tacka ja till HEJA-ropet då. Vi kommer att ha kul ihop, det är jag säker på.

Mer livsglädje & självkärlek, författarskap och ö-liv åt folket!

det här händer nu

Jag kommer inte att störa i onödan och aldrig använda ditt fina namn och din mail till annat än att skicka HEJA-rop till dig. Okej? 

När du kryssar i rutan här nedanför säger du okej till att ta emot mina, Malin Lundskogs, HEJA-rop. 

HURRA!

Vad kul vi ska ha nu när jag får hänga med dig i din mailkorg. DÄr är ju himla mysigt. Jag lovar inte spamma och hoppas att du hör av dig om du undrar över något. Eller om du vill berätta något kul.

Tills vi ses igen: häng med här, på min blogg

Kram o heja dig!
Malin

Vi ses snart igen, tills dess: heja glädjekänslor!
Kram Malin Lundskog

Ni vet väl att sponsrade länkar inte kostar er något extra att klicka på och handla via? De är bara ett sätt för mig att få en liten kickback från, i det här fallet, Bokus.

Vad vi är hemma från? Jo, vårt äventyr på världens ände, som ni kan läsa om här.

4 april, 2024 av Malin Lundskog 1 Comment

Vardagsglädjen vinner i längden, trots urspårning

Vardagsglädjen, är inte det en alldeles fantastisk sorts glädje? Det är en sån där som jag inte vill spara på till nästa helg eller semestern. En dos glädje varje dag är precis som vardagsmotionen, vardagsvilan och vardagsrutinen: det ger livet liv. Och jag har bestämt mig för att det är så jag vill leva mitt liv. Fyllt av liv.

Med vardagsglädjen i åtanke tog jag och en av mina bästa människor (tänk att jag har vän och svägerska i samma person!) bilen med nyvallade skidor och drog till Hestrastugan i Borås. Fast först väntade vi i några timmar, med en ständig uppdatering av både väderappen och trafikverkets uppdateringar om väglaget. Snöstorm liksom …

Jag älskar att vi (i alla fall just nu) har snövinter och blir ännu mer laddad för skidäventyr, ju mer snö vi får. Något jag också älskar är snälla människor. OCh såna mötte vi så fort vi kom till Hestrastugan. Med massa hej och välkomna och prat om att det var precis nyspårat och stod två herrar och tog emot oss och önskade en trevlig dag. Visst blir man glad av sådär självklart snälla människor?

Vi spårade …

Efter snöstormen på morgonen fick vi till och med sol på oss:

vardagsglädjen, Malin Lundskog, längdspår, hestrastugan
vi tog en omväg på en äng, där vi fick spåra själva

Vi kasade runt i både våra egna och de proffsigt prepareade spåren några timmar. Fick veta att det här minsann är platsen där Jesper Nelin startade sin skidskyttekarriär. Inte för att han var så sugen på att åka skidor, däremot tyckte han att klubben hade så himla goda hamburgare att han tränade bara för afå äta dem. Alla sätt är bra, eller hur?

nelinvallen

Och vad vore en stund i skidspåren utan fika? Inte alls lika härlig, tyckte vi och pausade i omklädningsrummet i Hestrastugan. Jamen, ni fattar ju: macka, upptinad lussekatt och termoskaffe här. Som att vara barn på nytt. Ja, minus kaffet då. Men resten. Mattan och maten, värsta myset.

Och jag spårade ur …

Vi tar några varv till va? sa vi till varandra efter retro-fikan. Båda svarade ja, så vi fortsatte. Ända tills jag ramlade. Då fortsatte jag bara ett varv till och just nu vet jag faktiskt inte riktigt hur det är ställt med knät. Det vreds till i fallet som jag tror att man hade skrattat ihjäl sig åt om man såg det.

Vänsterskidan var helt plötsligt ute i lössnön och högerskidan kvar i spåret. Alltså, det gick som i slowmotion och jag hann verkligen att tänka på hur sjutton jag skulle göra för att inte skada mig. Sen tänkte jag att fan, jag kommer att skada mig (bara att tänka det fick mig att känna mig gammal). Och hux flux låg jag där i spåren. Och hade så ont att jag började gråta. Särskilt när två snälla skidåkare sa att de skulle stå kvar tills jag reste mig upp. Jag som bara ville ligga kvar och gråta ifred …

Slutade genast att gråta när min vän ställde sig och pekade och ropade högt och ljudligt att ”så här ser det ut när någon har ramlat. Här hände det och det var hon som gjorde det.” Då skrattade jag istället. Bästa sortens vänner det där, som fixar fram skratt i alla lägen.

hestrastugan, skidspår, Annika Lundskog
jo, här ramlade jag …

Vardagsglädjen gör skillnad

Men oavsett urspårning, så gör det skillnad i livet när jag väljer vardagsglädjen. Eller kanske vågar prioritera den? Ger mig tillåtelse att göra otypiska vardagsgrejer? Och orkar välja bort soffan. När jag kommer ihåg att använda vardagarna till roliga saker med roliga människor. Eller väljer glädjen i det som är omkring mig. Det måste inte alls vara så stort som att dra iväg på utflykt. En promenad, ett samtal, ett bad eller en fika är typiska grejer som jag vill förgylla vardagen med. Och ni?

vardagsglädjen, skidåkning, hestrastugan, Malin Lundskog

Ses snart igen, tills dess: HEJA vardagarna.
Kram Malin Lundskog

ps. I min bok GLAD FRi STARK skriver jag om det här med vikten av de små stegen för att skaffa nya vanor. Funkar oavsett om det handlar om träningsvanor, glädjevanor eller vad som helst för kind of vanor. Säg till om ni vill ha ett ex

17 januari, 2024 av Malin Lundskog 7 Comments

Kan vi inte bara vara snälla?

Fattar ni hur annorlunda den här dagen hade varit om alla bara var snälla? Mot varandra och sig själva. Om vi inte bara älskade i tysthet, utan spred kärleken? Berättade för världen att vi älskar. Och om vi log och delade med oss av vår glädje. Den blir ju dubbel då. Minst. Om vi dansade och skrattade och respekterade. Oss själva och varandra. Alla. Jag kan inte sluta tro på att det goda föder mera gott, att kärlek föder kärlek, hopp föder hopp och glädje föder glädje. Och de (för ni som läser detta gör ju inte det) som kallar det naivt. Let them. För vad sjutton ska vi tro på om inte det goda? Det glada, varma och trygga. Jag menar, kan vi inte bara vara snälla allihop?

soluppgång, oktober, knippla, sjöbodar
men solen gick upp i morse och det gjorde den så snyggt den bara kunde
kan vi inte bara vara snälla, rosa himmel, hav, västkusten, knippla
även om red light int the morning är en sailors warning (om vind) så är det ju så vackert.

Jag vet inte hur jag ska bete mig

Passar ord om terrordådet i Bryssel inte på min blogg? Eller är det i själva verket så att de passar överallt? Ska jag strunta i att prata om det och om mina tårar som kom när jag satt hemma i soffan och tittade på matchen som avbröts. När Bryssel landade som ett slag i magen och Bojan Djorjics (fotbollsexpert och f.d. spelare) gråtröst gick rakt in i hjärtat. Ska jag prata mer om det? Och om jag pratar om Bryssel, betyder det att jag struntar i vad som händer i resten av världen? Ska jag gå ut och stämma upp i we shall overcome? Jag har ingen aning.

soluppgång över Björkö i oktober, himmel, hav västkusten, knippla
Färgsprakeriet fortsatte en bra stund i morse. Låt det fortsätta!

Nej, jag vet helt enkelt inte hur jag ska bete mig och det är väl precis som det ska. Jag tror (hoppas) att det är ett tecken på att jag är människa. Och vi får vara som vi är, även när vi inte är som vi ska (vad det nu är). Jag fortsätter att känna, älska, skratta, dansa och hoppas att allt gott vi gör, föder mer gott. Och att ni svarar ett rungande ja på frågan Kan vi inte bara vara snälla? The more the merrier ju.

Och med det sagt tänker jag inte strunta i att åka till stan och fira mina man och en svärdotter, som båda fyller år idag. Hurra för dem och för livet och alla oss som lever det. HIPP HIPP!

kan vi inte bara vara snälla, västkusten, solnedgång i oktober på Knippla, färja
O strax går solen ner.

Ses snart igen, tills dess: HEJA OCH HIPP HIPP HURRA för alla snälla.
Kram Malin Lundskog

PS. Off topic, men ändå inte. Här har jag skrivit om konsten att vara snäll mot sig själv. Alltid en början, eller hur?

17 oktober, 2023 av Malin Lundskog Leave a Comment

Vad är det som får mig att inte ge upp?

Jag tror att det är skrivarglädjen som får mig att inte ge upp. Jag menar, jag skriver på tre manus samtidigt. Ett har gått iväg till lektör för andra gången och kanske kanske är det snart i sådant skick att det går att skicka iväg till förlag. Ett halvfärdigt har gått iväg till redaktör på förlag och kanske kanske blir det ett ja till utgivning för det. Men det kan lika gärna bli ett nej, jag har ingen aning.

Och så det tredje manuset, som jag precis har plockat upp igen för första gången sedan november (kommer ni ihåg när jag vann Nanowrimo? Det är det manuset.). Den berättelsen är jag klar med ungefär tre fjärdedelar och som jag vurmar för karaktärerna här. Vill så gärna hitta ett sätt att få dem att leva lyckliga i alla sina dagar, typ. Och sedan ska det också manglas igenom hos mig, hos testläsare, hos lektörer och förhoppningsvis redaktörer och förlag och sen. Kanske. Er. Ni som läser.

Men det där vet jag ju inte. Jag kan bara fortsätta göra allt jag kan för att mina berättelser ska bli så läsbara som möjligt. Så utgivningsbara som möjligt. Tror inte att det finns något annat knep?

Skrivarglädjen får mig att inte ge upp

Jag vaknade i morse med både en vilja att skriva klart och känslan av att trampa runt i kvicksand. Vad fan håller jag på med egentligen? Skriver och skriver och skriver, redigerar och korrigerar och raderar. Ändrar. Flyttar. Förbättrar.

Och vet ni. Mitt i kvicksanden och funderingarna på vad det egentligen är jag gör, så kom den. Stoltheten. Och styrkan. Och viljan att berätta. Herregud, jag gör ju faktiskt det jag kan för att följa drömmen om ett växande författarskap. Jag tar min passion för att berätta historier på allvar, jag prioriterar mitt skrivande och jag njuter av resan. Skrivarglädjen! Det är nog den som får mig att inte ge upp.

Jag kan styra över min prestation, men aldrig resultatet

Det som får mig att inte ge upp är nog just det. Att jag har så jäkla kul! Både när jag hittar på historier och karaktärer, när jag pratar om mitt skrivande i podden Skriverier med Malin och Cilla, när jag pratar med er som har läst min debutroman Mariannes mirakel och vill läsa mer och när jag diskuterar skrivande med andra författare. Det är passionen och njutet som gör att jag inte slutar. Känslan av att resultatet kanske inte är direkt skitsamma, men det är underordnat hur kul jag har längs vägen. Och! Att det inte finns någon ände på hur mycket jag tror att jag kan utvecklas som författare.

Då gör det inget att jag åker runt på bokmässor och festivaler utan att sälja mer än en handfull böcker (jo, sanning! Det händer). Att jag skriver på, utan att ha ett förlag i ryggen som väntar på leverans. Självklart hade jag önskat att sälja mig till topplistorna och ha förlagskontrakt, men … just nu är det inte bättre än så här. Men vet ni vad? Det är skitbra! Och lärorikt! Efter samtal med författarkollegor, vet jag att jag är långt, långt, långt ifrån ensam. Det är inte ni heller på era resor vad de än innehåller och vart ni än är på väg, just saying!

Oj, vad det kändes fint att jag fick påminna mig själv om det här idag. Jag kan aldrig styra över resultatet, däremot över min insats och min prestation. Rätt go känsla att inse det, eller vad säger ni?

skrivarglädjen får mig att inte ge upp, Malin Lundskog, författare
ut i vinden och reflektera är bra grejer!

Ses snart igen! Tills dess: HEJA HEJA!
Kram Malin Lundskog

9 februari, 2023 av Malin Lundskog 2 Comments

Tacksamheten är en av mina favoritkänslor

Tacksamheten är en av mina favoritkänslor och just nu är jag så tacksam att jag får dåndimpen! Jag bara måste berätta. Ni vet: måste!
⁠⠀
Igår kom nämligen ett skepp lastat med blommor till mig. Ja, men faktiskt: det ringde från blomsterbutiken på en av grannöarna med information om att jag hade fått blombud. Jag blev ungefär hur nyfiken som helst. Och pirrig. Vem? Vad? Varför?

Ett skepp kommer lastat …

färja, Knippla
ett skepp kommer lastat med blommor …

Eftersom jag är öbo fick jag lära mig hur det går till när man får blommor skickade till sig här ute: Någon vänlig själv kör blomsterprakten till färjan och sen får blommorna åka färja alldeles själva. Och där stod jag, lika förväntansfull som ett barn på julafton …

tacksamheten är en av mina favoritkänslor
kolla kolla vad skeppet kom lastat med!

”Tack bästa Malin för att du hjälper till att ta fram mer av det glada fria starka i oss”

så stod det på kortet till de vackra blommorna. Vem blommorna var från? Jo, från de kloka och nyfikna och alldeles … alldeles underbara kvinnorna som är medlemmar i programmet GLAD FRi STARK.

Tacksam

Blommorna satte igång en tacksamhetsexplosion, för de fick mig att bli så himmelens glad över att jag har skapat det jobb jag gör. Tänk ändå, att jag får arbeta med nyfikna kvinnor som är nyfikna på sig själva och på livet, hjälpa dem att plocka fram mer av allt det härliga som redan finns inom dem. Och dessutom få blommor för det?!
⁠⠀
Och tänk att jag har lyckats skapa en så härlig dynamik digitalt tillsammans med medlemmarna! Det går att känna, lära, glädjas och utvecklas online. Och det är ju en himla tur nu, när covid19 slår på stort. Igen.
⁠⠀
Efter att ha fällt en tår (okej, en hel drös 😭) av tacksamhet därnere vid färjan, samlade jag ihop mig och tänkte att fy fan va gôtt livet e! Mitt i corona finns det så mycket som ger livet så mycket.⠀

Tacksamheten är en av mina favoritkänslor

Tacksamhet är något vi har tränat på i medlemsprogrammet. Att kunna känna tacksamhet är nämligen hälsosamt, det kan du läsa mer om i mitt inlägg om att träna på tacksamhet för att bli gladare här.Här hittar du tips på hur du tränar upp din förmåga att vara tacksam: Tacksamhet – träningstips för en hälsosam känsla.

Jag älskar den djupa, breda, stabila och samtidigt pirriga tillfredsställelsen av genuin tacksamhet. Som sagt: tacksamhet är en av mina favoritkänslor!

Vill du träna både fysiskt, metalt och själsligt tillsammans med oss?

Nästa vecka drar ett nytt medlemsår igång – vill du hänga med? Passa på! Stänger dörrarna för nya medlemmar den femte november 2020.

Här hittar du medlemsprogrammet

Här hittar du mina livesända Q&A om medlemsprogrammet GLAD FRi STARK om du vill veta ännu mer

Eftersom det är både gôtt o hälsosamt med tacksamhet, så jag fortsätter att vältra mig i det en stund till.

Go helg!
Ses snart igen, tills dess:
HEJA HEJA DIG!
Kram (på avstånd och med nytvättade händer)

Malin Lundskog

30 oktober, 2020 av Malin Lundskog 4 Comments

  • Page 1
  • Page 2
  • Page 3
  • Interim pages omitted …
  • Page 5
  • Go to Next Page »

Primary Sidebar

Bloggen

Bloggen

  • Så skönt å va öisare!
  • Man ångrar aldrig ett bastubad
  • Tidsperspektiv, berättarperspektiv och textsamtal
  • Utan spänst och explosivitet, men wow för njutet!
  • Pappa är en daddel och mamma en korv
  • 131: Ser du månen där du är ikväll?
  • En magkänsla säger mer än tusen tankar
  • Ska vi älta reformer? Oh ja!
  • Thunder Road …
  • Jag deltar i podden Konsten att sabba en story

Footer

Malin Lundskog

Malin Lundskog, författare, porträtt i Knippla gästhamnHej där! Jag heter Malin Lundskog och jag älskar livet, havet och att skriva. Förutom härligheter som min familj, mina hundar, att fylla lungorna med luft, ögonen med utsikt och själen med glädje. Och Bruce Springsteen.

Här på bloggen och i mina sociala kanaler @malinlundskog delar jag med mig av författarlivet, ölivet och livsglädjen. Följ och dela gärna med er tillbaka.

Vad jag gör på riktigt? Lever, skriver böcker, artiklar, föreläser, poddar och inspirerar kvinnor till mod och ett gôtt liv.

Instagram »
Facebook »
hej@malinlundskog.se

En hemsida från Everday