Malin Lundskog

författarskap och livsglädje

Göteborgsvarvet

Såhär vann jag Göteborgsvarvet

Såhär vann jag Göteborgsvarvet. Vilken rubrik va? Tänk att kunna sätta göteborgsvarvsseger på meritlistan! Särskilt när jag också är en av bara 40 personer som har kommit sist i samma lopp. Och inte springer för prestationens skull egentligen. Det där med lagom känns inte alls lockande för mig verkar det som …

Såhär vann jag Göteborgsvarvet, guldmedalj, Malin Lundskog
guldmedaljen smakar precis lika gott som vanligt!

Vaddå såhär vann jag Göteborgsvarvet?

He he, det kan en kanske undra eftersom alla ni som hänger med mig regelbundet vet att jag inte springer snabbt. I sann löpcoach-anda springer jag ganska snyggt däremot, men det var inte det tävlingen gick ut på. Jag vann det som jag har tränat mest på och det som ger en sån galen glädje och extra kick att fortsätta med det jag håller på med: jag vann high five-tävlingen!(läs mer om min hårdsatsning här) Tävlingen var högst inofficiell med sådär ungefär 20 deltagare. Men ändå?! Och jösses vad kul ja hade. Hela vägen till Älvsborgsbron …

såhär vann jag Göteborgsvarvet, banan
Ser du den turkos pilen? Där tappade jag räkningen. Efter FEM kilometer!
Bild lånad från Göteborgsvarvet

Vi tar det från början:

Min uppladdning började med en ganska sen fredagskväll fylld av skaldjur och en kall öl. Ja, för att bygga upp törsten så att jag skulle behöva stanna vid varenda vätskekontroll under loppet och därmed hinna med en hel gäng highfive med volontärer och publik intill vätskestationerna. Smart drag, eller hur?

Eftersom jag oftast räknar ner (du vet hur det är med oss instruktörer: 10, 9, kom igen, åtta kvar, sju, sex, snart där …) värmde jag upp räknemuskeln (?) med att lägga upp maskor till en ny stickning. Räknade från ett och uppåt. Till 252 maskor närmare bestämt. Räknade om några gånger för säkerhets skull. Det kändes bra! Vädret kändes i och för sig också bra, men inte ett dugg Göteborgsvarvs-aktigt. Moln liksom? Det ska vara sol på varvet-dagen, det är sen jättegammalt! Eventuell 40 år gammalt.

Utsikt och väder under morgonpromenaden, samma dag som jag skulle gå (aja, springa) och vinna Göteborgsvarvet …

Den obefintliga uppvärmningen

Egentligen är uppvärmning inte så viktigt för kroppen under en halvmara, eftersom jag inte sprintar iväg utan springer i uppvärmningstempo typ hela vägen. Men för knoppen! Den mentala sista laddningen brukar sitta fint att göra tillsammans med alla andra, men … Det blev inte riktigt så. Jag cyklade hemifrån i lite väl sista sekund. Kom till Slottsskogen när startgruppen före min drog iväg. Låsa fast cykeln, av med överdragskläder och kissa. Snabbt! Hann inte hitta en buske, hann önska att jag var man (fattar ni killar fördelen med att ha snopp i det här läget?!), hann skaka av mig dropparna och skammen och klättra över staketet in i startfållan sekunden innan startskottet gick. Pust!

Där gick starten!

Och just det där med att starten går. Det stämmer. Går långsamt till och med. Ganska skönt tyckte jag som hade stresspåslag av rang på grund av sen ankomst. Så kom jag fram till startlinjen och kände adrenalinkicken av pipet från chippet när jag passerade den. Gick ut stenhårt! 00:00:04 gav jag en man i uniform min första higfive. Och på den den vägen var det.

Såhär vann jag götbeorgsvarvet. Starten. Malin Lundskog
här har jag nyss klättrat över kravallstaketet (heter det så även om det inte är kravaller?) och startskottet har gått. Ser du den röda bågen där framme? Där börjar loppet.

Sedan tappade jag räkningen

På den vägen var det alltså i fem kilometer, sedan tappade jag räkningen. Men det gör inget. När jag sprang upp på Älvsborgsbron hade jag samlat ihop tvåhudnrafemtiotvå (ja, 252! Känner du igen siffran?) high fives från unga, gamla, fyllon, Skyltmannen och alldeles vanliga människor.

Göteborgsvarvet, Skyltmannen, Malin Lundskog
Hittade Skyltmannen och löpcoachkollegan Therese Konstig efter några kilometer i Slottsskogen. Smack, så hade jag samlat ihop två high fives till!

Jag tappade räkningen med några få undantag. På Hisingen hajfajvade jag fyra pensionärer och minst en rosédrickande snobb (kategorier som gav dubbla poäng. Fråga inte varför, det här är på kul!) och när jag kom till Avenyn stod bästisar och ena sonens flickvän där, redo med kardan! En bästis sprang snabbare än mig (okej, hon kanske genade) och stod på Vasagatan också. Sånt blir jag lycklig av. Jättelycklig! En seger i sig att ha sådana fina människor omkring sig.

Såhär vann jag Göteborgsvarvet. I solen!

Just det ja, vädret! Snacka om att det blev så mycket Göteborgsvarvsväder det bara kunde. Solen pressade på som sjutton och eftersom jag hade tappat räkningen på handklappen gick jag all in på njutet. Herregud vad kul det här är! Vad glad jag är att jag med helt prestationsfri och njutningsfullt spring fixar ett varv. Med glädjen i hela mig. Gör inget att en går ut lite väl hårt i starten då?

Och segern går för övrigt till alla som ger sig in i leken och tränar på att tåla den. Alla som springer vinner på ett eller annat sätt, lopp eller ej.

såhär vann jag Göteborgsvarvet, Malin Lundskog, målgång
Även om ögonen är stängda – ser du glädjen i blicken?
Bild: Göteborgsvarvet
Både bananen och kexchokladen smakar guld

Den vinnande gesten

Jepp! Såhär vann jag Göteborgsvarvet. Tack publiken för att ni ställde upp och hjälpte mig vinna Göteborgsvarvet. Ses nästa år!

Mer om mina Göteborgsvarv hittar du om du söker på Göteborgsvarvet här på bloggen. Förra året skrev jag ödmjukt om Göteborgsvarvet jag lyckades med allt på till exempel.

Nästa löparäventyr blir i Italien. Maraton bland vingårdar! Om jag inte får till ett Lidingölopp däremellan. Vi får se … Ett som är säkert är att även en high five smakar guld!

Ses snart igen!
Tills dess: HEJA HEJA DIG!
//Malin

Göteborgsvarvet jag lyckades med allt på!

Göteborgsvarvet jag lyckades med allt på!

Göteborgsvarvet jag lyckades med var faktiskt inget annat än en drygt 21 kilometer lång succé. Jag lyckades tamejtusan med precis allt  jag hade föresatt mig. Och det skriver jag med mängder av ödmjukhet (faktiskt!). Men jag var så nöjd och glad när jag kom i mål. Jag är så nöjd och glad över det nu också, men … det är något som gnager. Som gör mig så himla trött. Som gör att jag undviker att springa lopp, fast jag älskar folkfesten ett lopp brukar innebära. Som gör att min racereport (eller vad det här nu kan kallas) dröjde en månad. Som gör att jag kanske trots allt borde vara missnöjd. Jag menar, jag sprang ju inte snabbt eller så …

Vad gjorde jag som var så bra?

Mina spridda mål med att springa ett par mil runt Göteborg var att ha kul, säga hej till publiken (de behövde det! Vilken värme de stod ut med!), ta fina bilder, livesända och samla highfives varav minst en från en polis.  

Om jag lyckades? You bet! Med allt! Jag sa ju det, det här var Göteborgsvarvet jag lyckades med allt på. Eller? Kan en verkligen vara nöjd med att vara löpcoachen som inte presterar en bra tid? Som inte ens har sin pulsklocka på när hon kutar runt stan? Frågar du mig så är svaret ett rungande JA! Klart som fasen att jag kan vara nöjd med att njuta av min hemstad en dag då både den och dess invånare visar upp sig från sin allra allra bästa sida! En dag då jag hinner lyssna på band on the run, highfiva varenda liten barnhand längs vägen, stanna och få en kram av mamma, prata med skyltmannen (han hade däremot inte tid att prata med mig – fullt upptagen med att heja!) och dansa till de goa gubbarna som spelade Born to Run. Okej, den låten går kanske sådär att dansa till. Men det går. Allt går! 

Här kan du förresten läsa om mitt mål med Göteborgsvarvet 

Götebrogsvarvet jag lyckades med allt, Malin Lundskog, mål, blogg

Varför får jag inte vara nöjd?

Du som inte nöjer dig med svar som ”jag hade skitkul!” eller ”det gick jättebra!” eller ”jag längtar till nästa” eller ”jag gjorde precis det jag hade bestämt mig för” på din fråga om hur det gick på Göteborgsvarvet, vad är det som gör att du måste ställa följdfrågan ”härligt, vad hade du för tid då?”? Jag undrar på riktigt!

Springer du själv och vill jämföra dig? Lägg ner det, så länge du inte tränar och tävlar på annat än motionsnivå: lägg ner! Du har säkert, precis som jag, alldeles fullt upp med prestation inom massa andra områden. Du behöver inte pressa dig när det gäller löpning också. Att springa handlar om att må bra. Inte om att prestera. Eller ja, möjligtvis att orka prestera mer på jobbet tack vare god kondition, men det är nog en helt annan fråga? Jämför dig med dig själv – det är bara i den jämförelsen du kan se utveckling eller tolka dagsform och hur livet runtomkring springandet (mat, sömn, relationer och så vidare) påverkar dig.

Springer du inte själv? Visst är det kul att du ändå är intresserad, men … varför just av den där tiden? Varför inte fråga om det verkligen är kul? Hur en mår efteråt? Varför vi om springer springer. Och hur det känns att springa genom en stad där alla du möter skrattar och ler. Om medaljen är snygg? 

 

Okej, det är ju mitt problem att jag stör mig på alla dessa frågor om tiden på varvet, men det finns ju verkligen ingenting som betyder så lite för min hälsas skull som vilken tid jag presterar på Göteborgsvarvet. Jo, okej, det finns annat som betyder mindre, men du fattar: viken tid jag har när jag springer varvet betyder ingenting för min långsiktigt hållbara hälsa. Då betyder det faktum att jag skulle kunna springa 21 kilometer alla dar i veckan utan att förbereda mig mycket mer. Och det faktum att jag mår jättebra i både kroppen och knoppen efter varvet. För att inte tala om att hela resan fram till varvet (träningen jag genomför alla andra dagar på året, maten, sömnen) och hur mycket jag njuter av att springa. Det betyder massor för mig och min hållbarhet som löpare. Och människa. 1:46 eller 2:01 gör däremot ingen skillnad. För hälsan alltså. Och det är för den jag springer. Och för att det är så förbaskat härligt!

Egentligen är jag inte så bitter som jag låter, jag tycker bara det är synd att jag inte kan få lov vara nöjd med Göteborgsvarvet jag lyckades med allt på. Jag vet att fler känner som jag. Och jag vet att vi behöver bryta normer (här också!) och börja mäta succé på fler sätt än med tid. 

Så: varför får jag inte lov att vara nöjd med Göteborgsvarvet jag lyckades med allt jag föresatte mig på? Som att highfiva en polis? Att sjunga, dansa, filma, fota och ha väldigt roligt längs vägen? Att vara en del av festen under folkfesten? Vet du: Jag tror att de flesta skulle må bättre av att vara nöjda med mindre prestation och mer party i löpningen, vad tror du? För det är klart att vi ska springa! 

På söndag springer vi med bara magar till exempel, då är det Global Sports Bra Squad Day. Du är jättevälkommen. Det blir ingen tidtagning. Bara kul! Och viktigt … Här läser du om Global Sports Bra Squad Day

PS. Visst, jag har anmält mig till nästa års Göteborgsvarv. Jag ska fan göra succé! Då också …

Göteborgsvarvet jag lyckades med allt, Malin Lundskog, blogg, mål

SES SNART IGEN!

 

heja heja dig så länge

//Malin

Mitt mål med Göteborgsvarvet

Mitt mål med Göteborgsvarvet

Mitt mål med Göteborgsvarvet? Jag har flera! Som att ha roligt, heja på publiken, ta några bra foton och kanske livesända och samla highfives? Jag har tillräckligt med resultatinriktade mål i livet och har inte alls något behov av att stressa fram ett tidsmässigt bra (vad det nu är?) resultat på Göteborgsvarvet. Jag vill springa på fest helt enkelt. Folkfest! Men frågorna jag får handlar sällan om hur kul jag tänker ha, eller hur många highfives jag tänker ta. De handlar om vilken tid jag siktar på. Mitt mål med Göteborgsvarvet handlar inte om tid, men jag återkommer om den längre ner, det är ungefär så viktig jag tycker att den är … 

Skit i prestationen

Det är inte ditt fel, du som ställer frågorna – det är ju de frågorna vi är vana vid när det gäller träning. Men det är dags att träna in nya frågevanor tycker jag. Inte bara när du frågar mig om hur snabb jag är på milen eller vad jag gör halvmaran på (glass och ägg verkar det som just nu ;-), för mig är det skitsamma. Men: när du pratar med andra glada motionärer. Fråga dem istället:

  • Hur det känns att springa?
  • Vad som är bäst med att springa?
  • Märker du skillnad på ditt humör när du springer?
  • Vilket underlag gillar du bäst?
  • Har du kul när du springer?

Släng gärna in några wow! och heja! bland frågorna också, sådant stärker. Vad tycker du, är de här frågorna rimliga? Det tycker jag! 

De flesta av oss presterar tillräckligt som vi gör och behöver löpningen som mental styrketräning och/eller mental avslappning. Vi behöver röra på kroppen regelbundet för att kunna syresätta hjärnan och orka tänka våra smarta tankar vid ett stillasittande skrivbordsarbete. Det finns ingen av oss som måste springa, varför ska vi då lägga in press och måsten i det?

 

mitt mål med Göteborgsvarvet, Malin Lundskog, high five, Tjejmilen

Hjälp mig att heja på publiken

Ja, det här med att heja på publiken – här kan du hjälpa mig. I alla fall om du ska titta på varvet. Berätta var du står, så kommer jag förbi en sväng. Samma sak med highfiven, villl du hjälpa mig att samla high fives slänger du bara fram handflatan när jag svischar förbi (ha ha ha, svischar?). Så har jag tankar på att livesända också? På Facebook (in och gilla sidan!) tror jag, för där ligger det kvar. Men å andra sidan är ju en Instalive himla kul (följ mig gärna på Instagram också). Så mitt mål med Göteborgsvarvet är egentligen flera. Desto större anledning att springa?

21,1 km orkar jag alltid

Ja, inte för att vara kaxig, men jag vet att jag alltid kan springa 21,1 km. Det gör jag i princip en gång/vecka. För att jag gillar det! För att jag njuter av att vara ute! Jag lägger ingen prestation i det. Mer fascination – över naturen, vännerna, tankarna och kroppen. Jag toppar inga former eller äter på något särskilt sätt (idag lutar det åt glass till middag …). Jag springer intervaller mellan varven (ja, du såg väl mitt intervallpass när jag kom på att det är dags för Göteborgsvarv? Det var ungefär en vecka sedan … ) Jag vet att det kan ta allt mellan 1:45-2:15 beroende på vem jag träffar på, hur många high fives det blir och hur det går med de där eventuella livesändningarna. Ja, klart att jag kan skada mig, få värmeslag och behöva bryta. Men om jag mår som jag ska och inte ramlar, så är det någonstans där jag springer runt på. Bra eller dåligt? Allt är relativt och om jag jämför med mig själv så kommer jag i alla fall komma runt snabbare än min sämsta tid. 3:07:21. Det var 1986 och jag var sist in i mål … 16 år gammal och GT skrev i rubriken att jag var i 12-14-årsåldern. Glömmer jag aldrig. Rubriken alltså …

Jag behöver inte Göteborgsvarvet eller några andra lopp som mål för att komma ut på löpträning. Att springa är en del av mitt liv och jag tror inte att jag är ensam om att vara Göteborgare och känna att Göteborgsvarvet är mer än ett lopp. Mer än en halvmara. Det är fest och glädje! Det betyder inte att jag har förståelse för dig som känner att du vill ha ett varv eller något att lopp för att komma ut och springa. Men jag tipsar å det varmaste åt att lägga undan prestationskraven och satsa på glädje och må bra i springet istället. Så blir din löpning mer hälsosam och långsiktigt hållbar!

Länk till Göteborgsvarvet

Ses vi på lördag? Längs den blå linjen eller vid sidan av? Alla festdeltagare är välkomna!

//Malin

PS. du får gärna sno mitt mål med Göteborgsvarvet och använda på lördag. Är du nervös inför hur du ska göra sista dagarna innan varvet? Jogga en sväng i morgon, drick ordentligt (wow för sommaren vi har!), klipp tånaglar och göra inga konstiga förberedelser som du aldrig har testat förut …

 

 

Springa snyggt och snabbt. Utan prestation …

Idag har jag varit ute och cyklat igen … till startlinjen och hem från mållinjen av Göteborgsvarvets seedningslopp. Däremellan sprang jag 10 kilometer. Jag tycker verkligen så mycket om att springa och för mig är glädjen grejen. Glädjen, friheten och styrkan till och med. 

Löparglädje
Det viktigaste för mig när det gäller löpning är att tycka om det. Hitta glädjen inte bara i själva löpningen utan i mig själv. De brukar komma hand i hand de två och det är också glädje jag missionerar när jag löpcoachar. Det betyder inte att varje löprunda är kul, men att grundkänslan är glädje. Och att den glädjen gör även de där slitsamma och skittråkiga rundorna värda besväret. 
 

inför start Seedningslopp

Loppnervositet
Därför är det inte jätteofta jag står på startlinjen av motionslopp. Ett lopp ökar inte min motivation eftersom jag redan har vanan av att springa inne. Jag vet också att ökad fart och prestationstyngda träningsprogram inte förbättrar min hälsa, kanske snarare tvärtom? Dessutom blir jag jättenervös! Visst är det onödigt? Det spelar ingen roll hur mycket jag talar om för mig själv och mina löpklienter att glädjen är viktigast. Inför varje start undrar jag varför jag gör det här och tackar samtidigt mig själv för att jag ställer just den frågan: Varför? Svaret  gör det nämligen värt besväret. Jag springer för att jag tycker om känslan av att svettas och flåsa, av att se mig omkring (finns alltid något nytt att upptäcka i omgivningen) och för att jag blir glad av det. I förlängningen gör löpning mig dessutom hållbar, i både kropp, knopp och själ! 

Vad gör du på milen?
Det spelar ingen roll hur snabbt jag springer. Men ändå … tror inte alla omkring mig att jag måste vara snabb som tränar andra? Jag är ju löpcoach som är duktig på löpteknik, löpskolning, löpstyrka och löprörlighet men inte på att själv springa snabbt och ärligt talat är just ”hur snabb är du på milen?” den kanske allra vanligaste frågan jag får om min egen löpning. ”Springer sällan min snabbaste mil, så jag vet inte” är mitt ärliga svar (ja, du förstår de frågande blickarna?) och då brukar jag tillägga att jag ofta springer glada mil … Och snygga!

Njuter av löpning
Nåväl, idag sprang jag alltså ett seedningslopp inför Göteborgsvarvet nästa år (varför jag ska springa Göteborgsvarvet? Nu snackar vi folkfest på hög nivå och jag älskar verkligen att vara en del av stora folkfester!). Jag gjorde det inte för att slå något personligt rekord utan för att hamna i en startgrupp som matchar min fart. Så att jag kan ha kul. Njuta. High fiva med publiken och hamna i ett skönt glidartempo där löptekniken sitter som en smäck så att jag kan springa snyggt också. Inte snyggt för snygghetens skull utan för att snygg löpteknik är detsamma som skonsam och ekonomisk. För det vill jag ha människor som springer med ungefär samma fart som jag omkring mig och eftersom jag inte har sprungit Göteborgsvarvet själv på flera år hamnade jag i en startgrupp väldigt långt bak när jag anmälde mig. En grupp där det är jättesvårt att få flyt i steget på grund av mängder med olika farter. 
 

start seedningslopp

Löparglädje
Jag njöt av dagens tio kilometer också. Det är kul att springa tillsammans. Också! Det är kul att springa helt enkelt och roligare ju mer man gör det. När jag kom i mål efter 51 minuter undrade jag varför jag hade varit nervös. Men jag känner mig själv och vet att jag kommer att vara galet nervös när jag står på startlinjen i maj också. Fram tills dess ska jag njuta. Ensam och tillsammans. På stigar och asfalt. Snyggt! Snabbt ibland, långsamt ibland. Lite som det faller sig … relaxat och för den långsiktiga hållbarhetens skull. 

Glädjen, friheten och styrkan
Ett PS till det här inlägget: vet du att jag startar en ny webbkurs den 23/10 som går ut på att hitta glädjen, friheten och styrkan i livet – där hälsan är en hävstång och där en av de fem formler för framgång kursen innehåller är just att svettas och flåsa? Kursen tjuvstartar redan 18/10 och du är jättevälkommen att hänga med! Särkskilt om du vill hitta glädjen i dina hälsosamma vanor och släppa press och prestation. Mer om kursen hittar du här: Glad Fri Stark – webbkursen

PS. Löparglädje hittar du mer här: Löparglädje på Vrångö

Ses snart igen, här eller i ett löparspår? 
Heja heja dig så länge!

//Malin

Göteborgsvarvet och mitt uppdrag som löpcoach

Göteborgsvarvet och mitt uppdrag som löpcoach började samtidigt som eliten svischade genom Slottsskogen. Och slutade ungefär när de stormade Hisingen. Vad jag gjorde? Värmde upp ett gäng hjältar i hettan i solstaden Göteborg.

Alla som springer Göteborgsvarvet är hjältar

Alltså: Alla som springer längs den där magiska blå linjen som pryder Göteborg under några vårveckor är hjältar. Några för att de springer för välgörenhet, andra för att de har finslipat och toppat formen och slår personligt rekord och de allra flesta är hjältar för att de ger sig själva ett härligt hälsosamt och hållbart liv genom att träna och skaffa sig goda vanor inför Göteborgsvarvet. Ja, det där med hållbarhet hänger ju på om de fortsätter med löpningen även efter varvet förstås.

Och vet ni: Suget i benen när man är en sån som jag och hojar in till Slottskogen en dag som idag är… galet! Varför springer inte jag??? (Fattar faktiskt ingenting! Vad håller jag på med? Det är ju så kul!)

Göteborgsvarvet och mitt uppdrag som löpcoach

Göteborgsvarvet och mitt uppdrag som löpcoach, uppvärmning, löpningHur som helst: mitt viktiga och gôrroliga uppdrag bestod, för tredje året i rad, i att värma upp de fantastiska löparna från SCA. Sicket gott gäng! Och sicken skön känsla det är att få ta del av deras löparglädje, lagkänsla och engagemang!!! Förutom att de är hjältar i löparspåren, så är hela företagets Göteborgsvarvsupplägg så toppen på många olika plan. Den fysiska hälsan är en sak. Teambuildingen är en annan. Bra gjort SCA!

Vi har tränat tillsammans i ur och skur (mest ur faktiskt. Alltid gott väder när man springer liksom…) hela våren. Och idag sprang de tillsammans med tiotusentals andra genom den här soliga, varma stan. Några av de där andra tiotusentals är också mina adepter och …

Stolt över att sprida löparglädje

Jag är så jäkla stolt! Ja, jag är stolt över Göteborgsvarvet och mitt uppdrag som löpcoach. Men mest av allt är jag stolt över att sprida löparglädje. Stolt över att dela med mig av både kunskap och energi. Och galet stolt över att de gör det här! Oj, så många härliga målfoton, medaljbilder och kexchokladsnaps jag har fått ta del av den här eftermiddagen.

Just nu skulle jag vilja krama dem allihop. I alla fall ge dem en high five. Jag hoppas verkligen att de ser sin superhjältestatus. Jag hoppas verkligen att de firar. Och jag hoppas  verkligen att de gör om bravaden nästa år.

För nästa år, då springer jag också längs den 21 km långa blå. Ska du med? Sprang du i år? Kommentera gärna!

Vi ses,

Malin

Fler inlägg om löpning:
Göteborgsvarvet i Mölndal

Flåsa dig fokuserad

Jag älskar folkfest!

Kort och långsamt

Kort och långsam löprunda i morse. Bara för att… Och bara för att jag så himla gärna ville köra en generalrepetition i nya snajsiga Göteborgsvarvsoutfiten. Och i och med det testa de nya snajsiga kompressionsstrumporna (du kommer ihåg vikten av ordval va?) från Gococo. Jag skrev om Gococo för ett tag sedan,i huvudsaken är fötterna, och nu kommer det igen: Köpte ett par kompressionsstrumpor av dem för ett tag sedan. Skitsnygga! Men halkar ner lite grand och då fyller de inte riktigt sin funktion ju. Igår, efter trumpetfanfaren på Frölundaborg då nummerlappsutdelningen till Göteborgsvarvet öppnade, hittade jag Gococo-tjejerna i mässhallen bredvid och sa som det var: ”Jag älskar era strumpor!”. Undrade vad jag gör för fel med strumporna, eller vad det är för fel på mina ben. Ville ju köpa ett par strumpor som sitter där de ska och klämmer åt på rätt ställen. Vad som hände då? Jag fick ett par nya! Ännu skitsnyggare! Ännu nyare modell (kom visst i veckan – tänk om jag är en av de första att springa med dem!)! Alltså: jag tror inte bara att jag älskar strumporna – jag älskar Gococo. Punkt.

2,1 km i morse. Det gånger 10 blir ett Göteborgsvarv. Strumporna satt som en smäck! Linnet (från New Line) var hur skönt som helst och matchade dessutom mitt nagellack hur perfekt som helst upptäckte jag. Det är ju det där med korta byxor och lår som inte är av den gôrsmala varianten…

Hälsar mera så snyggt jag bara kan, för det känns bättre och är roligare då.
Idag kort och långsamt. imorgon långt och ?

Malin L

En hemsida från Everday