kärlek

Alla känslorna på en och samma gång. Här kommer de! Och inte kommer de i någon lugn takt heller. De väller och rasar och brôtar sig fram där inne. I mig. Jag. Känner så mycket. Jag hatar krig och jag älskar livet. Inte sådär mellanmjölkigt med en lätt avog inställning till det ena och en lättsam approach gentemot det andra. Utan känner. Som fan!

Ja, alltså jag älskar känslor. Jag är till och med oftast tacksam för att jag vågar möta både rädsla och frustration lika väl som glädje och kärlek. Jag menar, man är ju mer människa om man känner än om man inte känner något. Eller hur?

Men just nu är det en sådan villervalla av känslor som stormar i mig. Förmodligen i många av oss. Vi är förfärade, rädda, ledsna, arga, oroliga, äcklade och frustrerade. För hur kan det finnas en sådan jävel bland oss, som startar krig? Som bestämmer sig för att våld är en bra väg att gå?

Ändå är vi ofta så rädda för rädslan. Ilskan. Sorgen. Och faktiskt också den omstörtande glädjen och kärleken. När känslor är just .. känslor. Som visar att vi komplexa, kompletta och mänskliga.

Men vi har lärt oss annorlunda. De flesta av oss. Lärt oss att det är barnsligt att bli arg, omoget att gråta, omänskligt att hata. Vi har till och med fått veta att vi inte ska skratta för högt om vi är glada eller studsa av magpirr om vi älskar. Vi har lärt oss att döma vissa känslor som bra och andra som dåliga. Tro sjutton det, att vi inte vill känna de dåliga?! Dessutom har vi lärt oss att inte visa alltför starka känslor. Vad nu alltför är?

”Var inte ledsen”

Tala inte om för mig om jag ska vara ledsen eller inte, säger jag. Bara för att du inte kan hantera tårar eller vågar möta din sorg, så betyder inte det att jag inte fixar det. För att vara ledsen är lika mänskligt som att vara glad. Att gråta är lika normalt som att skratta. Men vem av oss har inte fått höra att vi inte ska vara ledsna? Som om någon annan kan bestämma vad vi ska känna?

Tänk om vi skulle bejaka känslorna istället? Acceptera dem och inte sopa undan dem? Vad tror ni, skulle det bli lättare att hantera dem då? Skulle det bli lättare att leva då? I både krig och fred? Om vi skulle fråga våra känslor vad de vill just nu? Fråga vad det är som gör oss glada eller ledsna eller arga eller vad det nu är vi känner? Tänk om vi skulle lära oss att sätta ord på vad vi känner. Då skulle vi kunna berätta för oss själva och andra vad som gör oss glada och ledsna. Det skulle även göra oss medvetna om vad vi reagerar på och hur vi reagerar.

Fatta grejen: när vi vet det, har vi också kunskap om det finns något vi kan göra för att hålla oss kvar i känslan, återkomma till den eller rent av agera för att ta oss bort från den? Do more what makes you happy liksom … Och, det minst lika viktiga: vi skulle veta om vi kan göra något åt situationen eller om vi snarare behöver göra något åt vår inställning till situationen. Det skulle hjälpa oss att lägga energin på rätt grejer liksom.

Alla känslorna på en och samma gång?

Ja, så kommer vi till kruxet med alla känslorna på en och samma gång och det vedervärdiga som händer i Ukraina just nu. Det var där mina tankar var när jag började skriva det här inlägget, men jag villade visst bort mig lite. Eller inte? Kanske var det här ovan något som också behövde skrivas?

Men tillbaka till rubriken med alla känslorna. Samtidigt. Kan vi verkligen gå här i vårsolen och glädjas över den första citronfjärilen, fundera på att renovera huset eller gnälla över att vi kanske har lite ont i ett knä? Samtidigt som världen brinner och de (vilka de nu är) pratar om ett tredje världskrig, skyddsrum och största flyktingvågen sedan andra världskriget. Är det verkligen okej? Vad är vi för människor om vi bryr oss om vårt lilla liv, samtidigt som det stora rasar?

Mitt svar på den fråga är att vi är supermänniskor. Eller helt vanliga människor, välj själv vilket ord du vill använda. För vi behöver bry oss om det lilla. Vår vardag. Se guldkornen i livet, uppskatta det vi har omkring oss och göra det vi kan för att må bra. För om vi mår bra, då är vi mycket bättre rustade för att hjälpa. Oss själva OCH andra.

Det ena förtar inte det andra, vi är människor och vi kan känna glädje och ilska, kärlek och hat. Att vila från oron utan att skämmas genom vardagligt livsnjut eller bekvämlighetsgnäll, gör att vi kan hantera. Allt. För det kan vi. Jag tror på oss. Stenhårt! Och jag tror minst lika hårt på att det goda segrar. För det onda känns rent ut sagt så jävla omodernt!

Mer?

Jag skriver för att lära känna mig själv och mina känslor och oj oj oj vad jag har lärt mig mycket. Här hittar du fler inlägg om hur jag skriver för att må bra.

Förresten, vill du träna på att sluta döma dig själv? Andra? Och alla känslor? Läs mer om judgement detox här.

Och ännu mer kommer snart såklart. Berätta gärna vad du tycker om det här inlägget och berätta vad du vill läsa mer om. Allt är viktigt. Precis som alla vi 🙂

Stor, varm kram från
Malin Lundskog