Malin Lundskog

kärlek

En liten hand att hålla i

Tänk att jag har en liten hand att hålla i. En hand som är mitt barnbarns. En liten hand som är så mjuk så mjuk så mjuk. En liten baby som gör mig mjuk. I själen. I hjärtat.

en liten hand
Stella och farmor

Och idag har vi hängt igen, lilla Stella och jag. Hållit hand. Skrattat. Pratat (visdomen i en liten babys ögon!!!). Och jag har imponerats av hur otrolig magiskt och mirakulöst det är, det här med livet ändå. Ja, som en sån sak att jag är farmor till en liten Stella. Som nu är fyraochenhalv månad och rullar runt, provsmakar mat och har världens klokaste blick.

Jag trodde inte det själv. Eller jag kunde inte ens föreställa mig, att jag skulle bli en sån farmor. Ni vet en sån som tycker att hennes barnbarn minsann är det vackraste. Bästa. Mest fantastiska. Men det är hon. Och det är precis som det ska vara tror jag.

Ses snart igen, tills dess: heja alla mirakel!
Kram Malin Lundskog

Det är måndag och vi förfestar

Imorgon har vi trettioårig bröllopsdag. Ja, jag vet. Trettio. År?! Men det är klart, vi har ju varit med om både det ena och det andra tillsammans, Claes och jag. Många saker som vi har glömt av, men en himla massa som vi kommer ihåg. Och det är måndag och vi förfestar (inför det som inte ska bli någon storslagen fest annat än i hjärtat) med att traska runt i Brösarps backar på Österlen med hundarna. Vi pratar en del om livet. Både som har varit, det som är och det som kommer sen. Men mest blir jag tagen av att det faktiskt är Bröderna Lejonhjärtas Törnrosdalen vi går runt i. Sicken förfest ändå va?! Som en egen litterär fest …

brösarpsbackar, vandring
Det är måndag och vi förfestar, brösarps backar, utsikt,
Det är måndag och vi förfestar, vandring, stenar, österlen
Det är måndag och vi förfestar, vandring, österlen
österlen, brösarps backar,
Hur vackert som helst och det är såna här utflykter som gör att jag återigen lugnar mig med att det är JÄTTE-okej att välja bort flyget.
Vi har så oändligt mycket att upptäcka på nära hålla.
prästkragar, brösaprsbackar, österlen
blåklocka, brösarps backar
brösarps backar, springer spaniels
brösarps backar, ek, springer spaniel
Och de här två!

Åh, vad jag gillar det här. Det enkla. En ryggsäck med kaffe och macka. Och naturen. Å andra sidan gillar jag också att vi nu drar till Ystad och checkar in på hotell där. Livet är både det ena och det andra och det är kanske det som är grejen med hela grejen?

Kram Malin Lundskog

Kan vi inte bara vara snälla?

Fattar ni hur annorlunda den här dagen hade varit om alla bara var snälla? Mot varandra och sig själva. Om vi inte bara älskade i tysthet, utan spred kärleken? Berättade för världen att vi älskar. Och om vi log och delade med oss av vår glädje. Den blir ju dubbel då. Minst. Om vi dansade och skrattade och respekterade. Oss själva och varandra. Alla. Jag kan inte sluta tro på att det goda föder mera gott, att kärlek föder kärlek, hopp föder hopp och glädje föder glädje. Och de (för ni som läser detta gör ju inte det) som kallar det naivt. Let them. För vad sjutton ska vi tro på om inte det goda? Det glada, varma och trygga. Jag menar, kan vi inte bara vara snälla allihop?

soluppgång, oktober, knippla, sjöbodar
men solen gick upp i morse och det gjorde den så snyggt den bara kunde
kan vi inte bara vara snälla, rosa himmel, hav, västkusten, knippla
även om red light int the morning är en sailors warning (om vind) så är det ju så vackert.

Jag vet inte hur jag ska bete mig

Passar ord om terrordådet i Bryssel inte på min blogg? Eller är det i själva verket så att de passar överallt? Ska jag strunta i att prata om det och om mina tårar som kom när jag satt hemma i soffan och tittade på matchen som avbröts. När Bryssel landade som ett slag i magen och Bojan Djorjics (fotbollsexpert och f.d. spelare) gråtröst gick rakt in i hjärtat. Ska jag prata mer om det? Och om jag pratar om Bryssel, betyder det att jag struntar i vad som händer i resten av världen? Ska jag gå ut och stämma upp i we shall overcome? Jag har ingen aning.

soluppgång över Björkö i oktober, himmel, hav västkusten, knippla
Färgsprakeriet fortsatte en bra stund i morse. Låt det fortsätta!

Nej, jag vet helt enkelt inte hur jag ska bete mig och det är väl precis som det ska. Jag tror (hoppas) att det är ett tecken på att jag är människa. Och vi får vara som vi är, även när vi inte är som vi ska (vad det nu är). Jag fortsätter att känna, älska, skratta, dansa och hoppas att allt gott vi gör, föder mer gott. Och att ni svarar ett rungande ja på frågan Kan vi inte bara vara snälla? The more the merrier ju.

Och med det sagt tänker jag inte strunta i att åka till stan och fira mina man och en svärdotter, som båda fyller år idag. Hurra för dem och för livet och alla oss som lever det. HIPP HIPP!

kan vi inte bara vara snälla, västkusten, solnedgång i oktober på Knippla, färja
O strax går solen ner.

Ses snart igen, tills dess: HEJA OCH HIPP HIPP HURRA för alla snälla.
Kram Malin Lundskog

PS. Off topic, men ändå inte. Här har jag skrivit om konsten att vara snäll mot sig själv. Alltid en början, eller hur?

Jag älskar dig kan sägas på så många sätt

Jag älskar dig är bara ett sätt att säga jag älskar dig på. När jag skrev romanen Mariannes mirakel blev kärleken en viktig faktor i de tre huvudkaraktärernas liv. Ja, som den väl är allas våra liv? De två (vuxna) systrarna Helén och Caroline och deras mamma Marianne har bara så jäkla svårt att dels förstå och dels berätta för varandra vad de känne.

Trots att kärleken (eller bristen på?) är viktig för de tre kvinnorna uttalar de aldrig orden jag älskar dig. Jag blev rätt förbannad på dem (true!), för jag ville att de skulle prata ut. Berätta vad de kände. Eller vad de saknade och behövde. Jag längtade efter att de skulle säga jag älskar dig till varandra, men tji fick jag.

jag älskar dig, meddelande på isen
kärlek till livet kan visas såhär?

Det jag däremot blev allt mer övertygad om under romanskrivandets gång var att det finns oändligt många olika sätt att säga till någon att man älskar henne. Eller honom. Eller hen. Hur mycket kärlek ligger det inte i att fråga om någon har ätit ordentligt? Att önska någon en bra dag på en liten lapp. Eller på isen … Eller i att be någon meddela att hon har kommit hem ordentligt.

För att inte tala om den enkla frågan om man kan handla med sig något, när man ändå är i affären. Köra en omväg för att hämta eller lämna, skicka ett klipp på något man vet att den man älskar tycker om. Lämna en komihåglapp. Ge en klapp på axeln (eller rumpan om det passar sig). Och så vidare. Det är de små små detaljerna som gör ´et, eller hur var det? Jag tror att det finns mer kärlek i vardagen, än vi kanske tror. Vad tror ni?

Den här är till dig

Jag hittade det här klippet på Instagram häromdagen och blev påmind om mina tankar när jag skrev om svårigheten kvinnorna i min roman har att säga de där tre orden. Och jag tror inte att de är ensamma om det. Tänk om vi lär oss att kärlekens språk har så oändligt många dialekter och nyanser och tonfall och uppmärksammar de där små gesterna. tror ni inte att vi skulle känna oss mer älskade då?

Vi tar med oss frågan om kärleksuttryck till bokklubben

Det här med alla olika sätt att säga jag äskar dig på är bara en av de spännande frågorna vi kommer att ta upp i Mariannes mirakulösa bokklubb förresten. Den börjar den sjätte november. Nu är det hög tid att signa upp sig på VIP-listan. I alla fall om ni vill ha specialerbjudanden … Senast 25 september gäller det att vara med på listan, för att få ta del av erbjudandena.

Signa upp er här:

.

Vi ses snart igen, allihop. Tills dess: HEJA kärleken!
Kram Malin Lundskog

Delad kärlek är dubbel, precis som glädjen

För tjugofem år och en dag sedan oroade jag mig för hur sjutton det skulle gå med kärleken. Den till mina barn alltså. Vi hade en son på två år och h e r r e n a d d å som jag älskade honom. Det var bara ett problem: han skulle bli storebror. Skulle det ens vara möjligt att älska en människa till på samma sätt? Ja, sen kom lillebror för exakt tjugofem år sedan idag och gissa vad? Delad kärlek är dubbel kärlek, precis som glädjen.

delad kärlek, familj, femkamp på Liseberg
min 25-åring som fick min kärlek att fördubblas
delad kärlek, söner, Liseberg, klubbslaget
… och hans storebror

Hur coolt och fascinerande är det inte, att det finns som en outsinlig mängd kärlek i oss? Det är som att ju mer vi slösar med den, desto mer växer den. Vilken ynnest det är att få vara mamma. Och att kunna känna så mycket. Rätt skönt också när barnen är vuxna (skönt och väldigt konstigt), så att de har kommit över att jag är den mest pinsamma personen i hela världen, att de inte har några liv och kan jag bara sluuuta bry mig. Vilken mamma kan det, liksom?

tjugofemårskalas med sexkamp på Liseberg

Nu när barnen är lika vuxna som oss föräldrar är det nästan ännu roligare att leka med dem än när de var små. Eller nej, det är det inte. Men jag har liksom glömt hur det var och hur som helst så är det lek på ett annat sätt. Som idag. Vi har firat vår lille (?) tjugofemåring med bland annat femkamp på Liseberg (som också är en gren i vårt familje-OS som jag nog har glömt att berätta om. Återkommer om det.).

femkamp Liseberg, tankrace, 25årsdag
Tankracekonv´centration
Huggkubben, femkamp Liseberg, unicorn
Mjukisdjuret i bakfickan, en vinst som en av våra hundar senare snodde …
delad kärlek, femkamp, välja gren, Liseberg, wheelofnames
Vem ska välja gren? Vi använde oss av wheelofnames. Lika kul som att spela femkamp, he he.
delad kärlek, femkamp, tjugofemårsdag, Liseberg
let the game begin

Eller förresten, återkommer redan nu även om det inte har med att delad kärlek är dubbel att göra. Men jag leder vårt familje-OS.

Eftersom vi är sex personer i vår familj, Claes, jag, våra söner och deras respektive körde vi inte femkamp utan kämpade i sex grenar. Men, hallå vad kul! Och hallååååå vad kul det är att få dela storslagna dagar som den här med de finaste jag vet. Kärleken växer så det knakar i mig, när jag ser mina fina killar med sina fina tjejer.

delad kärlek, hålla handen
håller inte mamma i handen längre …

Oron över hur det ska gå med kärleken om det blir fler att älska i livet är borta. Jag slösar vidare med kärlek och försöker någonstans landa i att de där små pojkarna är vuxna. Och att vi får fortsätta att vara en del i deras liv. Alltså, vad säger ni: Livet va?!

delad kärlek, Malin Lundskog med sonen Jacob, tjugofemårskalas
min lille pojk o ja

Vi ses snart igen, allihop. Tills dess: HEJA kärleken, låt den växa!
Kram Malin Lundskog

PS

PS. mer om kärleken till mina barn hittar ni här

PPS. Apropå familj och relationer, ni har väl inte missat att jag har öppnat VIP-kön till Mariannes mirakulösa bokklubb. Så kul vi ska ha!

.

Jag önskade mig allt och fick väldigt mycket mer

För tjugosju år sedan blev jag mamma för första gången. Att vara mamma är som att önska sig allt man kan komma på och sen få ohemult mycket mer. Både av sånt man inte vill ha, sånt man inte hade nån aning om att man ville ha och av sånt man verkligen önskade sig.

Jag önskade mig allt

Egentligen vet jag inte vad jag önskade mig, den där svettiga dagen mitt i sommar-OS 1996. Jag tror inte att någon av oss som någon gång har blivit förälder har någon aning om vad den rollen innebär. Men vi hoppas på glädje. Och kärlek. Och att våra barn ska växa upp till fina människor. Jag önskade mig allt det där och säkert lite till. Det jag har fått är större än så.

Det här har jag haltat (herregud, har jag berättat att gubbvaden är tillbaka? Ett game in i padelmatchen igår …) runt och tänkt på idag. Att få barn och att vara mamma (säkert pappa också) är så oändligt mycket större än jag någonsin kunde tro. Och det fortsätter att vara stort, även när barnen är vuxna. Vem kunde tro det? Inte jag.

Nostalgi …

Jag vet inte hur det är för er andra som har vuxna barn. Men … det där med att bläddra i fotoalbum och tänka på hur det var och fråga sig hur sjutton det gick till och vart tog åren vägen och (jo) gråta en sån där skön nostalgigråt – är det bara jag? ⁠

HIPP HURRA för vår Albin idag. Och grattis till mig som har den äran att vara hans mamma.⁠ Få vara med. I en annan människas liv. Mitt vuxna barns liv. Det är inte en självklarhet, så jag tänker fortsätta att vara tacksam som tusan för det. Herrenaddå, jag önskade mig allt. Och fick mer. Mycket mer. Gôtt e d!

jag önskade mig allt, lastmoppe, knippla, lundskog
De här killarna alltså. Min familj.
(obs för moppen, he he)


⁠Ses snart igen, tills dess: HEJA det fina i livet. Och att våga önska sig allt, för man vet aldrig var det slutar …
Kram Malin Lundskog

En hemsida från Everday