Knippla

Vilken tur att vi inte planerade mer

Tänk om vi hade varit sådana som jag ibland önskar att vi är: superplanerare. Då hade jag inte suttit på balkongen här idag och njutit av våriga solstrålar på näsan. Eller bastat igår med varma samtal för hjärtat och kalla dopp i havet för sprudlet. Det finns många saker jag inte hade fått uppleva om vi var mer planerade än vi är. Vilken tur ändå.

Jag älskar improvisation och undrar om det egentligen går att vara bra på att både planera och improvisera? Om det inte gör det och jag måste välja kör jag på improvisation alla dar i veckan. Och vilken tur att vi inte planerade mer ändå. Solen idag alltså …

vilken tur, springer spaniels, balkong, knippla — killarna i min ringhörna

Tur eller lathet?

Ni vet skidäventyret (läs mer om det här) som blev inställt på grund av min urspårning (mer om den här)? Fattar ni hur jag hade grämt mig åt min knäskada om vi varit mer välplanerade och bokat (och betalt) boende? Det kan hända att vi inte bokade något för att vi var för lata och inte orkade. Har bristen på planering förresten något med lathet att göra? Eller är det helt enkelt så att vissa av oss är grymma på att planera och kan inte leva utan en plan, medan andra (som min man och jag) är stjärnor på att improvisera?

Hur som helst, var tanken att vi skulle ha varit iväg på resa i detta nu och då hade jag missat dagens jättevarmt solstrålar på balkongen. Och gårdagens bastu. Bland annat …

Konsten att improvisera och se ljuset i mörkret

vilken tur, läsa bok på balkong i vårsolen, knippla — Vad jag läser? Det får ni veta i nästa avsnitt av podden Skriverier med Malin och Cilla.

Ja, bäst som jag satt där och läste på balkongen poppade tankarna om det här upp. Vilken tur att vi inte planerade mer. Sen tog tacksamheten över. Tacksamheten över att vi lever ett liv där vi har möjlighet att improvisera. Och tacksamheten över att jag i stunder när det inte går som jag har tänkt (för tänker gör jag, även om jag inte planerar så värst), ser det som en spännande utmaning att göra det bästa av situationen. Inget ont som inte har något gott med sig och allt sånt, ni vet.

Visst kan jag behöva bryta ihop en stund om situationen är överjävlig (och även om den bara är en aningens jobbig), men det är faktiskt en kul utmaning att hitta ljusglimtarna. Det svåraste i den utmaningen är att möta dem som skiter i ljuset där och då. De som inte orkar med en jobbigt positiv jävel (inte mina ord, mind you).

Ljuset i knämörkret är att jag har mer tid till skrivande och att vi (kanske?) tar hundarna och drar till Portugal istället. Alltså, det är ju jättespännande, för där har varken min man eller jag varit. Har ni? Berätta!

Mörkret i ljuset

Det enda som inte är världsbäst med att leva utan att planera är att de flesta andra är välplanerade. När jag vill köra en spontangrej har många redan fullbokat i sin kalender. Min kalender? Den är fullbokad med utrymme för möjligheter …

Oh well, om vi hade varit välplanerade hade jg inte bara missat vårsolen idag. Jag hade inte ätit frukost med en av mina bästa människor häromdagen. Dessutom hade jag inte gnuggat rent köksluckorna i förmiddags. Kan någon, apropå det, förklara för mig var allt kladd på dem kommer ifrån hemma hos två vuxna? Såvitt jag vet är vi inte särskilt kladdiga eller smutsiga om händerna.

Tur för våra köksluckor att vi inte är så bra på att planera. Eller snarare: att vi inte tycker om att planera. Och vilken tur att jag skadade knät – annars hade vi inte kommit till Portugal. Om vi nu gör det. Vad tror ni?

sjöbodar, knippla, februari, sol — bara en sån sak som eftermiddagspromenaden i det här …

Ses snart igen och tills dess: HEJA heja improvisationen.
Kram Malin Lundskog

Här skrev jag om vad det egentligen är med knät (och hur bra det är med flera identiteter …)

Årets familje-OS är inlett

Förra årets segrare har äntligen fått vandringspokalen som Claes och jag har snickrat ihop med hjälp av silverspray, en kruka och en vinlåda. Inte så flådigt så det stör, men med tanke på att 2023 var första året sen vi startade vårt os för ungefär tjugo år sedan som vi fullföljde det, så får det duga. Det kanske aldrig händer igen? Hur som helst:årets familje-OS är inlett. Vilken gren vi började med? Yatzy …

årets famile-os är inlett, pokal, murgröna — vem vill inte ha det här vandringspriset hemma i bokhyllan?

Yatzy är alltid kul

Jamen, yatzy ändå. Det är alltid kul. Jag vet inte om jag tycker det för att det hänger ihop med våra första semestrar som par, Claes och jag. Eller med mina kompisar och mig när vi satt och tjuvrökte hemma hos någon av oss. Eller alla skidresor med barnen. Kul är det i alla fall och mitt knä kan vara hur skadat som helst. Yatzy funkar.

årets familje-os är inlett, yatzy — tärningen är kastad, os:et är igång.

Juldags-krocket avgjorde allt

2023 var spännande in i det sista och kanske är det därför jag har glömt att berätta om det? Eller så är det för att vi spelade den sista och avgörande krocketmatchen på självaste juldagen och sen fastnade jag med fingrarna i pepparkaksburken? Hur som helst.

Med alla samlade på juldagen gjorde vi det som jag då trodde var typ världens längsta krocketbana, men typ tre uppsättningar bågar (fråga mig inte hur vi har samlat på oss det). I iskalla vindar och modifierade regler tog vi oss igenom banan och till sist var det avgjort. Jacob (vår yngste) vann.

årets familje-os är inlett, crocket, knippla — rullar det rätt?

krocket, årets familje-os, knippla — lekplats full av vuxna barn

lekplats, prärien, knippla, familj-os — Louise och Vendela har hittat Präriens (som platsen kallas) skönaste gunga

jacob och Albin Lundskog, Knippla, juldagen, — våra små killar …

krocketklubbor, familje-os — en kappsäck full med krocketklubbor. Och bågar …

Ja, som sagt. Jag trodde att vi spelade på världens längsta krocket-bana. Det var innan jag visste att det finns något som heter Extrem-krocket. Fattar ni kul? Nu fortsätter årets familje-OS med grenar som boules, dart-ish, shuffleboard och (extrem?) krocket. Kanske får vandringspokalen vandra vidare, det återkommer jag till när (om?) tävlingen är avgjord. Och viktigast är att vi har kul när vi ses. Ja, att vi ses. Punkt.

Ses snart igen! Tills dess: HEJA alla som deltar.
Kram Malin Lundskog

Mer om vårt familje-OS hittar ni här: Hela familjen deltar i samma OS, Delad kärlek är dubbel (om femkapen med sex grenar)

Ändrade förutsättningar

En av alla fiffiga grejer med att vara människa är att vi är så otroligt anpassningsbara. Jag tycker att det är en viktig förmåga att påminna mig själv om när det inte blir som planerat. När jag blir besviken och när det jag brukar göra inte funkar. När livet bjuder på ändrade förutsättningar helt enkelt. Oj oj oj vad skönt det är att inse hur jäkla bra vi är på att anpassa oss.

Som nu, när mitt knä har pajat och jag inte kan träna som jag vill. Jag kan inte ens gå ut med hundarna och leka med dem i bergen som jag brukar. Det där drabbar visserligen hundarna mer än mig, men ändå. Ni vet när grejer skiter sig. Bryter man ihop en stund är det såklart okej, men sen. Att påminna sig om att ändrade förutsättningar (oftast) inte är världens eller min egen undergång. Det är kanske bara är en liten riktningsändring?

ändrade förutsättningar, vind, knippla, röddeviga — kan ändå ta en långsam promenad hundarna. Och känna vinden!

Rehaben går vidare

Nu har jag haft några veckor på mig att anpassa mig efter just det här med knät (läs mer om det här). Hade ni frågat mig innan skadan vad jag tyckte om att cykla på gymmet (inte spinning alltså, utan de där andra som jag inte fattar vem som ställer in sadlarna på för de känns alltid som att man ska glida av. Framåt.), eller träna i maskiner på gymmet hade jag förmodligen suckat, pustat, sagt aldrig i livet och fy fn vad tråkigt. Men vet ni vad jag hade sagt om ni frågade mig idag? Jag hade sagt hurra! Kanske dragit till med att jag älskar det. Eller att det är underbart. Och det är underbart att de finns. För efter två veckor med rehab tyckte fysioterapeuten att jag kan börja testa cykel, benpress, benspark och lårcurl i maskin på gymmet. Sa jag hurra?

born to run tatuering, cykla, gym, rehab, ändrade förutsättningar — born to run … ser fram emot att göra rätt för tatueringen men är ändå så himla glad för att kunna cykla!

Med nästintill inget motstånd på varken den ena eller andra maskinen har jag idag varit på gymmet och testat mitt nya rehabprogram. Hurra! Inte för att jag blir trött och svettig, som jag älskar att bli. Men ändå. Utvecklingen. Och också insikten att det där med att skynda långsamt har sin finess. Shit vad det är instabilt … Men ändå. Hurra!!! Jag känner igen mig själv igen. (Och ser fram emot fredag, då jag ska få röntgenutlåtande).

Vi ses snart igen tills dess: HEJA oss och vår förmåga till anpassning.
Kram Malin Lundskog

ps. Mer om ändrade förutsättningar

Följ länkarna här om ni vill läsa mer om anpassning: att anpassa sig till ö-livet eller att vi är enastående till att anpassa oss till nya vanor eller

Författarporträtt i halv storm och full glädje

Om det blåser på Knippla? Jo, lika säkert som att björnar bajsar i skogen och alla sådana liknelser. Det blåser. Som idag när min vän Carola plockade med sig kamera och stativ ut bland sjöbodar och klippor för hjälpa mig att få till ett författarporträtt. Själv fixade jag till mig med läppstift och packade ryggan full med ombyten enligt man vet ju aldrig-principen. Onödigt egentligen eftersm jag vet att jeans, sneakers och tröja räcker.

Vi började vid öns mest fotograferade sjöbodar:

insikter och utsikter, Knippla, sjöbodar, västkusten, Bohuslän — fotot från en helt annan dag, då det INTE blåste här

Vinden hade svårt att hålla styr på håret och jag hade visst svårt att hålla styr på munnen, he he he … Dessutom blåste kamerastativet omkull.

Carola, fotograf, Knippla — Carola och hennes stativ, på väg att båsa bort

författarporträtt, Malin Lundskog, grimas

författarporträtt, Malin Lundskog, allvar

Glädjen

Efter en stund svidade jag om och vi drog ut på västsidan av ön. Och ja, det blåste västligt.

vind och högt vatten och en utsikt som är något av det vackraste jag vet

håller i mig och tar tillbaka ”jag går ut på bryggan”

Någonstans här tror jag att vi satte det. Ja, jag har 170 bilder att välja mellan och på några lyckas både hår och grimaser hamna i någons slags synk. Och vet ni vad? Jag tycker att det är skitkul att bli fotad. Nej,inte för att jag älskar att se mig själv på bild utan för att jag dels tycker om att spela teater (ni har väl inte missat pausjumpan?) och dels för att det är roligt att utforska miner, poser och hur man uttrycker känslor. Ja, jag kanske tycker att det är kul för att det är som en slags research, för att kunna gestalta mina karaktärer bättre. Förresten måste man kanske inte alltid veta varför något är kul. Det räcker väl med att det rä det?

Hur som helst är det precis så här rått och vilt jag vill ha det. Det är ju liksom jag. I en miljö jag älskar att vara i. Och det är också så här Knippla tar emot systrarna Helén och Caroline när de för första gången kommer ut till ön i min kommande roman Ett oönskat arv. Där ett porträtt från gårdagen kommer att hamna på omslaget. Återkommer när jag har bestämt mig.

Författarporträtt är en del av författarskapet

Tänkte på en grej när jag kom hem och satte mig för att redigera detsomjaghoppasblirmintredjeroman. Vad mycket vi håller med, vi författare, som inte är att skriva. Som det här med fotografering av både författarporträtt och pressbilder (jo, jag hoppas ju att det en dag dyker upp en journalist som vill skriva om mina böcker och mig). Och marknadsföring. För att inte tala om redigering och välja omslag och vara ute på marknader och mässor för att träffa er läsare. Ja, och sådant som jag också gör i författarskapets namn: bloggar och poddar. Ja, det är som att driva företag och jag tycker att alla delar är JÄTTE-roliga. Förutm struktur, administration och bokföring. Just det ja. Glömde det … Hur har ni det i era yrkesroller – kul, tråkig, varienda, enformigt? Berätta! Och räck upp en hand om ni vill att jag berättar när jag har valt författarporträtt.

Vi ses snart igen, tills dess: heja variation i livet och den råa naturen.
Kram Malin Lundskog

ps. alla foton, förutom det översta på sjöbodarna och det på Carola har Carola samuelsson tagit.

Hur lång tid tar det att redigera en roman?

Just nu redigerar jag romanen som jag hoppas blir min tredje roman. ”En feelgood i ordets rätta bemärkelse”, som min lektör Johanna Wistrand skrev i inledningen av sitt lektörsutlåtande. Jag är så himla glad för alla hennes förslag på förbättringar av manuset. Sedan ett tag är jag i full färd med att genomföra dem. Och jag förstår er som frågar: hur lång tid tar det att redigera en roman egentligen?

Tja, för mig tar det tid. Vet ni, jag är till och med stolt över att jag låter det ta tid. Eller i alla fall den tid det behöver ta, utan att jag stressar igenom texten och väljer klar hellre än bra. Och åh, vad jag tycker att det är kul att pilla och förbättra och fördjupa karaktärer, lägga till miljöbeskrivningar på några ställen och dra ifrån på andra. Stryka alla min femhundrasjutton (eller något sådant) ”ju” och andra slaskord. Ändra namn på en karaktär, ta bort en och lägga till en annan.

Jag har i alla fall fått upp farten

Under veckan som har gått har jag ändå fått upp farten på redigeringen. Eller kanske jag ska säga flytet istället, för jag är inte så säker på att det går fortare. Men det flyter på mer bekvämt. Och snacka om att jag lever mig in i berättelsen. Jag har på riktigt trott att det är sommar och stekhet sol över ön. Jo, flera gånger under veckan när jag tittat upp från skärmen och det som nog kan kallas för skrivarbubbla, eller redigeringsbubbla, har jag fått skaka på huvudet för att liksom hamna rätt igen. I vintern, snön och minusgraderna.

hur lång tid tar det att redigera ett manus, knippla, sjöbodar, vinter, solnedgång

När jag har skakat tillbaka mig till vintern går jag ut och njuter av den. Precis som jag stunden innan njöt av sommarhettan i texten jag redigerar. Platsen för njutet är detsamma i alla fall …

hur lång tid tar det att redigera en roman, is, skrivarbubbla, utsikt, knippla

Men något svar på frågan ”hur lång tar det att redigera en roman” har jag inte. Annat än att det tar tid. Och att det är jätteroligt. Ja, precis som att skriva råmanus är. Och kanske vågar jag tro på att jag är redo att skicka texten till testläsare i slutet av januari och att manuset kan gå till förlag någon gång efter islossningen och innan sommaren. Vi får väl se?

Så här skrev jag om mina manus för drygt en månad sedan.

Vi ses ju här snart igen, tills dess: HEJA att låta saker och ting ta den tid de behöver.
Kram Malin Lundskog

Julen kanske är slut, men …

Ännu åker inte stjärnorna ut. Granen däremot, den kommer jag knappt ihåg att vi hade. Så som den barrade slängde vi ut den tillsammans med barnen på annandagen. Men som sagt: julen kanske är slut, men stjärnorna och ljusstakarna i fönstren behåller vi en stund till för (bland annat) ljusets skull.

julen kanske är slut, adventsstjärna, knippla

julen kanske är slut, adventsstjärna, veranda — mysigt ljus att komma upp till på morgonen

Inte kan väl Knut bli förbannad för det? Följer ni traditionerna eller gör ni som ni vill? Eller orkar förresten. Det skulle också kunna vara en anledning till att vi inte har plockat ner våra adventsstjärnor fast det är tjugondag Knut. Orka liksom …

julgransmatta, barr — Julgranen kastade vi däremot ut på annandag jul, utan att tveka. Undra varför …

Apropå den barrande granen, så är den så himla enkel att bli av med här på ön. Det räcker att, just det, slänga ut den. Resten tar granongarna hand om, när de åker runt och hämtar uttjänta julgranar. Varför? Jo, de laddar för årets påskefyr som kanske är en tradition på utdöende. Återkommer till den, men en liten hint får ni via den här länken: Öckerö kommun säger nej till påskefyr. Men i viss mån varar julen fortfarande fram till påska, trots att julgranen kastats ut.

Ses snart igen. Tills dess: heja alla!
Kram Malin Lundskog