Knippla

Ett ja till kärleken och tidernas bröllopsfest

Ett ja till kärleken, till varandra och till hela livet. Ofattbart på så många sätt (hur kan jag ha så vuxna barn till exempel?). Och ändå inte. Min äldste son har gift sig och världen har blivit en fru Lundskog rikare. En alldeles, alldeles underbar en. De är underbara var och en för sig, Albin och Vendela, men tillsammans? Alltså wowowowowowow! Tillsammans är de två helt fenomenala och det är precis så det ska vara.

Ett ja till kärleken

Tänk att ett så kort ord som ja kan innehålla så mycket. Innebära så mycket. Locka fram så oändligt många glädjetårar. Visst är det vackert? Och ömtåligt på samma gång. Ungefär ganska exakt som livet självt.

Men nog om mina filosofier om ordets betydelse, häng med på en bröllopsbonanza i bildform istället. Hoppas de säger mer än mina ord, de här bilderna. Eller, det gör de. För jag har inga ord för hur ofantligt härligt det är att se sina barn så lyckliga, älskade och in i hoppsan glada. Jag har inte heller några ord för hur sanlöst kul det var att de dessutom bjöd upp till tidernas fest här på Knippla. I precis rättan tid. Tre dagar efter branden grät vi igen. Av glädje och tacksamhet.

Scott Sheeran (Ed´s brorsa) laddad o klar
MIna svärföräldrar får skjuts till vigseln
jag guidade gästerna till vigseln
som det flaggades!
en blivande svärmor på g
min fina mamma
om utsikterna var goda?
Utsiken från bröllopet till Marstrand
min pojk! På väg att bli gift
Här kommer hon!
I väntan på bruden
hur vackert?
sagolikt, eller hur?
underbart gäng
Brorsan levererade ring!
De sa JA!
Med vinden i slöjan
Albin och Vendela
bäst är vad de är
Tack o hej?
min coola lastmoppe i bröllopsutstyrsel
här kommer de!
brudbuketten
min store kille, hans fru, min lille killes flickvän o min lille kille
sicket kalas de bjöd på
min man, jag (som hade slarvat bort mina vanliga glasögon he he) och lillebros Jacob

Känslostormarnas vecka

Bröllopet som gjorde mig till svärmor (snälla nån, kan vi bara sluta att belasta det ordet med elakheter och bittra budskap?) ägde rum här på Knippla. Tre dagar efter branden (den kan du läsa mer om här). Ja, ni fattar? Sorgen efter restaurangen, Sveriges minsta och bästa Coop och en naturlig mötesplats hade inte hunnit att lägga sig. Tröttheten efter släckningsarbetet var inte utvilat. Alltså: känslostormarna den veckan hade orkanstyrka. minst. Tajmingen kunde inte vara bättre! Jag menar, vad är finare än ett ja till kärleken egentligen? Och det är kontrasterna som gör livet om ni frågar mig.

Fler bröllop åt folket! Mer kärlek och fler JA till glädjen och kärleken. Yes, man! Men, för jösse namn: de måste inte föregås av bränder. Inte alls!

Fotona har min pappa, Lasse Andersson, tagit. Och det kan hända att jag kommer tillbaka till det här med kärlek och vuxna barn. Om ni vill det? Bloggen är under ständig utveckling och just nu lutar jag åt att dela med mig mer av det är som är mitt liv. Inte bara min kompetens. Vad säger ni om det?

Det brinner på Knippla

”Det brinner här nere”, sa Oscar, en av delägarna, när han ringde mig från vår restaurang igår. Jag hojade ner till Den Glade Knoden utan någon större oro. Har ju inte fått något officiellt larm (kommer ni ihåg att jag är stolt medlem av Knipplas räddningsvärn?), så hur allvarligt kunde det vara?

När jag kom ner (efter ungefär en minut, eftersom allt här på ön är så nära) rök det hysteriskt ur restaurangens skorsten. Bara det fick pulsen att stiga. Sedan såg jag bortom Knoden. Mot lägenheterna de renoverar. Som ingen har flyttat in i än. Tack. Och. Lov.

Mellan vår krog och lägenheterna ligger Sveriges minsta och bästa Coop. Det brann. Där också. I butiken som är navet här. Inte bara för mathandlingen, utan för det sociala livet.

När det brann hann jag ju inte fota, men så här ser det ut nu där det var lägenheter på gång igår.

Jävlar vad det brann!

Det brinner

Och någongång i den här vevan kom larmet på min telefon. ”Stor brand på osv.” Jag behövde inte läsa mer. Jag visste redan. Slängde mig in på vår brandstation tillsammans med mina kollegor och sedan vet jag inte hur det gick till, men hux flux stod jag där i full brandmundering och skickade bort människor som stod i vägen, körde fram vagnar med slangar som drar upp vatten till vattenslangarna och gjorde mitt bästa tillsammans med mina värnet-kollegor och andra öbor.

Vattenslangarna! Stora. Astunga. Med tryck från helvetet. Jag ångrade inte ett enda träningspass när jag stod där tillsammans med de andra och sprutade vatten. Och mera vatten. Och ännu mera vatten. Men branden fortsatte.

Jag har på riktigt aldrig någonsin varit så slut. Inte ens efter mitt värsta träningspass evvvvvvver. Även om fina öbor kom med vatten har jag haft kramp i vaderna i natt …

Efter något som kändes som en evighet, men var ungefär femton-tjugo minuter kom räddningstjänsten från Öckerö. De som kan. På riktigt. Och sen kom de från Lindome, Mölndal, Lerum och Stor-Göteborg. Med stegbilar. Och branden fortsatte. Och jag kan ha fel på brandstationsorter, men jag har för mig att det var så. Kanske att Torslanda ska till också? Ber om ursäkt till er som kan detaljerna. Till er andra: det var många gäng involverade i släckningsarbetet. Tillsammans är så jädra bra!

Nej, vi möblerar inte om på Den Glade Knoden. Det gjorde räddningstjänsten åt oss …

TV, tidningar och radio

Här kan ni höra vad jag säger i P4 Göteborg om natten. Och branden.

Och här pratar jag i GPTV om branden och den fina feelingen på Knippla, när det känns för jävligt.

Här pratar Anna, min fina vän och Knoden-kollega om förödelsen.

Tillsammans är vi starka

Ni vet det där med att vi orkar mer än vi tror? Jädrar vad starka vi var. Särskilt tillsammans. Men när jag såg lågorna slå upp inne på min restaurang, då brast det för mig. Tårarna kom på insidan masken. Och jag gav upp. Det får man när man är värnare. Och även om jag just i den stunden kände mig riktigt svag och som en svikare, så tror jag att det var bästa beslutet. För både mig och de andra. Inte hade jag gjort någon nytta utan kraft i arm och mod i barm?

Så jag gick hem. Ensam. I natten. Ute i trädgården slängde jag av mig utrustningen. Ledsen och ändå så in i hoppsan tacksam över det vi åstadkom. Tillsammans.

igår en blomsterspaljé, idag upphängningsanordning för rökkontaminerade kläder …

Att det brinner på Knippla är inget hinder för att känna hopp. Idag är det dagen efter och vi gråter tillsammans här på ön. Ger varandra värme, omtanke och sprider ett riktigt gôtt jävlaranamma omkring oss. Vi bryter ihop. Och kommer igen. Tillsammans!

Spela boule är väl inget för oss. Eller?

Spela boule är väl inget för oss? Ungefär så sa vi, särskilt jag, när vi gick förbi boulebanan här på Knippla för första gången. Nyutflyttade. Två 50-plussare på nya äventyr, med boende på rivningskontrakt, utan ansvar för barn och med en känsla av enorm frihet. Och i den friheten ingick inte något som jag trodde var ”för gamlingar”.

Som om frihet inte är något för gamlingar? Vad nu ens gamling är? Men just nu släpper vi mitt dömande om olika åldrar. Det jag vill säga är att boule är så kul! Boule är något för oss. Och så stort här på ön.

Alla spelar boule

Här på Knippla spelar vi dam-cuper, herr-cuper, mixed-cuper och seriespel och säkert något annat också, som jag inte har förstått. Och många av öborna är sanslöst duktiga!

Vissa tar det som vi, som en lek. Andra på fullt allvar. Och mest av allt: Alla tar det som en härlig social grej. Socialt är kul. Och gör gott för själen. Boulen gör dessutom mer gott än jag trodde för huvudet. Vilket fokus man behöver ha för att spela bra, tänka rätt och träffa rätt. Rena hälsokuren, dessutom med massa frisk luft.

Just det där med fokus blev väldigt tydligt i lördags förmiddag när vi spelade seriematch. Kanske inte skulle ha väntat med frukosten till efter matchen ändå? Min man, Claes, en av våra söner, Albin, och jag spelade tidernas längsta match. Wibledonfinalen 1985, släng dig i väggen. Eller. Typ i alla fall. Sådär ungefär tre timmar tror jag vi höll på.

spela boule, spela boule är väl inget för oss, Knippla, västkusten — fokus!!!

Ja, fråga gärna vilka som vann, he he …

Visst är en av de fina grejerna med livet att upptäcka nya grejer? Göra sig av med gamla sanningar. Testa nytt, tänka om och vidga sina vyer. Jag trodde verkligen aldrig att jag någonsin skulle tycka att något så långsamt som boule skulle locka mig. Aldrig. Men, här är vi nu.

Kort och gott: spela boule är visst något för oss. Är det något för er?

Vad ni än tycker om boule, vi ses snart igen.
Massa kramar Malin Lundskog

Mer om mitt liv på den lilla ön Knippla i södra Bohuslän hittar ni här: mer om livet på Knippla och dessutom finns ju öns turistsajt här

Vi släcker bränder och hoppas att övning ger färdighet

VI släcker bränder som är på låtsas (thank god!!!) och hoppas att övningarna vi gör ger färdighet när (om!) läget blir skarpt. Och i vanlig ordning lär jag mig nya saker varje dag. Som man gör här i livet, ni vet.

vi släcker bränder, övning ger färdighet, värnet, räddningtjäsnten, öckerö, knippla — vatten har vi gott om här i närheten i alla fall

Jag är en av Knippla-räddningsvärnets senaste rekryter och. Kan. Typ. Ingenting. Jag gick med i värnet dels för att jag fick frågan och dels för att det känns fint att (förhoppningsvis) kunna vara till nytta för andra. Att vara en del av det stora som verkar för allas vår trygghet. Ja, ärligt talat gick med av ego-skäl också: jag vill lära mig nya saker. Och väcka gamla, som HLR, till liv.

Ordning och reda?

knippla brandstation, vi släcker bränder, övning ger färdighet, värnet, räddningtjäsnten, öckerö, knippla — kläderna redo

vi släcker bränder, övning ger färdighet, värnet, räddningtjäsnten, öckerö, knippla, stövlar, redo — Kläderna är så redo de kan bli. Bara att hoppa i stövlarna!

Till Knippla går det ingen bro

I mitt förra liv, när jag bodde en knapp mil från Göteborgs centrum hade jag inte en tanke på att det inte finns brandbil och ambulans överallt. Eller att det på en liten ö som Knippla är frivilliga som får larm från räddningstjänsten och oftast är först på plats. Jag var … lyckligt ovetande? Hur är det för er, har ni tänkt på hur hela den här apparaten fungerar?

Det går ju liksom ingen bro till Knippla, så ambulanser och brandbilar som är stationerade på Öckerö (den stora ön i kommunen) behöver en stund på sig för att komma ut. Ambulanshelikoptern står inte och väntar nästgårds den heller och ambulansbåten är stationerad i södra skärgården. Jag bor i norra, med hela Rivöfjorden (där alla stora fartyg seglar in till och ut från Göteborgs hamn) emellan. Såatteeeee, det där man tar för givet är inte så givet. Vilken grej det är, allt som funkar i samhället ändå!

vi släcker bränder, övning ger färdighet, värnet, räddningtjäsnten, öckerö, knippla, vattenslang

Hur som helst. I går övade vi på att hämta vatten i havet och att sedan styra brandslangen. Vi tränade med en smal slang, men när vattnet kom med fullt tryck, då var det ta mej tusan läge att spänna musklerna för att kunna styra strålen rätt.

Vi släcker bränder och jag kör fyrhjuling

hej hå, hej hå … kände mig som en av de sju dvärgarna på väg till gruvan. Men var på väg till brandpost med verktyg som öppnar både brunnen och vrider igång vattnet.

Jag öppnade brunnar där brandposterna finns och eftersom det inte var skarpt läge fick jag, som knappt har kört en moppe i hela mitt liv, köra fyrhjuling. Med släp! Jag har aldrig kört med släp förut. Det kanske är galet för en femtioplussare, men … så är det. Men igår brände jag runt på ön med fyrhjuling och släp. Och vet ni vad?! Jag backade in i garaget igen, när övningen var slut. Det var nog ändå det svettigaste av allt, även om den där slangen med fullt tryck var rätt bångstyrig.

vi släcker bränder, övning ger färdighet, värnet, räddningtjäsnten, öckerö, knippla, malin Lundskog, fyrhjuling — ute och kör en sväng med fyrhjulingen

Jag hoppas innerligt att jag får hålla mig till övningar. Var rädda om varandra och er själva. Drick tillräckligt med vatten, elda inte i kuling och parkera för jösse namn inte så att brandbilen inte kommer fram. Då ryker era bilar (skämtet med att ”ta den med dörren” kanske blir verklighet).

Ju mer jag lär mig, desto mer ödmjuk blir jag för alla de som arbetar med det här. på riktigt. Och precis som i livet i stort: övning ger färdighet. Väl?

PS. Det kan hända att Knipplas frivilliga värn får ta plats i nästa roman (den som är aktuell nu, kan du läsa mer om här). Man vet aldrig …

Jag stoltserar på Den Glade Knoden, min krog som ligger vägg i vägg med ”sprudhuset” (brandstation alltså …)

HEJA-ropet skalla, självkärlek åt alla!

HEJA-ropet är mitt nyhetsbrev för er som vill få inspiration och pepp kring självkärlek och livsglädje, veta mer om mitt författarskap och skrivande liv och som dessutom vill läsa min dagbok. Ja, det är ungefär som här på bloggen, men du slipper leta upp innehållet. OCH!!! Har jag erbjudanden är det ni som öppnar upp er mailbox för mig som får veta allt innan alla andra.

Klart jag vill ha HEJA-ropet!

(klicka på knappen ovan så säger det typ swish och ni finns med på VIP-listan.)

Min dagbok?

Men va? tänker ni kanske nu. Dagbok? Är hon inte klok?! Men … Ja. Dagbok! Inte så att jag kommer att avslöja allt allt allt där, utan det handlar mer om att bjuda på mig och mitt liv. Typ Real Life Malin Lundskog, fast utan alla snaskiga detaljer. Aja, ni fattar.

Dagboken är en ny kategori här på bloggen och har inte landat här för min skull. Utan för er. Eller förresten: vår! Jag vet att ni är många som vill veta mer om mitt liv här på Knippla, den lilla ön i södra Bohuslän och om att jag hux flux driver krog på den lilla ön. Det delar jag så gärna med mig av.

Den Glade Knoden, restaurang, knippla, Bohuslän — krogen Den Glade Knoden

Jag tror också att vi är många som har giftasvuxna barn utan att vi fattar hur i hela världen det gick till. Sånt vill jag skriva om, eftersom min ene son gifter sig till sommaren. Jag tror också att vi kan samlas kring det faktum att vi sover dåligt på grund klimakterium och/eller stress. Vad kan man göra åt det? Vad gör jag? Vad gör ni?

fiskmås, västkusten, Knippla, flyga, havet, Malin Lundskog — Take off för måsar, bloggar och nyhetsbrev …

I dagboken skriver jag också om havet och om att skåla i champagne, om att vara gift med sin bästis storebror i tjugoåtta år and counting, om att bada, springa, cykla, sticka, om att skaffa progressiva glasögon och om att längta efter sina barn. Och om att älska att vara själv. Om hundar. Om .. ja, jag sa ju det: livet! Och det kommer även ni som vill läsa HEJA-ropet att få ta del av. Förstås!

Självkärlek och livsglädje

Ni som har hängt med mig i några eller till och med flera år (alltså, fattar ni hur glad jag är över att ni är här?) känner förmodligen mig som Malin, hon som jobbar med hälsa. Det stämmer fortfarande, men det enda som är beständigt är förändring och jag förändras jag också. Min inställning till hälsa förändras och nu tyckte jag själv att den förändringen är så stor att jag vill berätta för er att jag visserligen tränar fortfarande, men jag levererar inga färdigkomponerade träningspass. Jag diskuterar hellre hur vi gör för att älska oss själva vilken (positiv!) effekt det har på vår träning. Och oj oj oj vad jag vill prata (eller skriva) med er om livsglädje. Den gör susen för hälsan. Och livet. Och oss själva. Och andra. Och … alla!

HEJA-ropet, Malin Lundskog, glädje — det är hälsosamt att ta glädjen på allvar …

Skrivandet

Skrivandet var det ja. Det som just nu (maj 2022) tar (får! ger!) en hel del tid och energi. Jag kuskar runt med min roman Mariannes mirakel och har snart nyheter om den, samtidigt som jag redigerar uppföljaren. O H M Y G O D ! Vilket jobb. Kul. Och jobbigt. Och kul. Och jobbigt … Och kul!

HEJA-ropet och bloggen

Ja, HEJA-ropet och bloggen innehåller ju samma ämnesområden, men är olika. Båda får sig en nystart i detta nu och vill ni få nyheter, VIP-info och erbjudanden rätt in i mailen, så hoppas jag att ni klickar på knappen nedan och fyller i det där man ska fylla i. Så ses vi där. Och här?

Klart jag vill ha HEJA-ropet!

Berätta gärna vad ni vill att jag berättar om. Vad ni vill ha tips kring, inspiration om och få reda på. Jag finns här för er. Och mig. För oss!

HEJA-ropet skalla, självkärlek åt alla!

Min största fundering just nu är vilken kategori det här blogginlägget ska hamna under …

Här hittar du Mariannes mirakel och mig, författaren

Här hittar ni Mariannes mirakel just nu:

På Den Glade Knoden! Ni vet, restaurangen som vi öppnade i september här på Knippla. Fattar ni kombon: en god bok, go mat o ett glas gott …

här hittar du Mariannes mirakel, den glade knoden, Malin Lundskog, Knippla — *Glada delägare på den Glade Knoden*

och mer Marianne på ön:

På Sveriges minsta Coop-butik! Den finns här på Knippla och jag är superstolt över att min debutroman får lov att finnas där. I den lilla butiken med extra allt, på den lilla ön som är grädden på moset.

Mariannes mirakel på väg, författare, Knippla, Malin Lundskog, västkusten, coop — Här hojar vi ner till Coop, Marianne & Co o jag …

Dessutom har Marianne hittat in på Knippla bibliotek som ligger i anslutning till Coop. Alltså! Min debutroman finns på bibliotek. I alla fall ett bibliotek … Vill du hjälpa mig får du gärna be ditt bibliotek att ta hem Mariannes mirakel.

Mariannes mirakel finns på Öckerö och Hönö

Här hittar du Mariannes mirakel, Malin Lundskog, författare, Alexius livs — *Jomen, böcker och frukt är också en bra kombo.*

Alexius Livs på Öckerö! Jodå, jag tog färjan söderut med Marianne och gänget och träffade härliga Erina som med glädje tog hem romanen.
Sigges på Hönö! Joråsåatteee … Vi drog ännu längre söderut och hamnade på Hönö och tog oss in hos Sigges. En leksaksaffär? Eller ja, leksaker och te och mysiga inredningsattiraljer.

Wow för Vimmerby

Hade jag inte vetat bättre hade jag skrivit ”Astrid Lindgren och jag” eller ”Emil och Marianne”, men det gör jag inte. Eftersom jag vet bättre, he he … Men jag är hur som helst himla glad över att Marianne har hittat hela vägen till Lena i mysiga butiken Fina paket

Här hittar du Mariannes mirakel, Vimmerby, Malin Lundskog, författare, debutroman — Bland tomtar och troll gör sig Marianne o Co riktigt bra tycker jag.

Du kan självklart hitta romanen i nätbokhandeln, både på Bokus, Adlibris och Akademibokhandeln och högt upp på min önskelista är att fysiska bokhandlare tar in den, så att vi kan ses där på ett samtal om Marianne, livet och sådant man inte pratar om?

Alla ställen här ovan är heta tips för dig som är sugen på att läsa Mariannes mirakel. Håll även utkik under Aktuellt där jag kommer att lägga upp var jag finns tillsammans med min debutroman. Ja, om du skulle vilja ha ett signerat ex alltså, vilket du också kan beställa genom att maila mig förstås.

Ses snart igen! Mer om Mariannes mirakel kan du läsa här på bloggen
Kram (fortfarande på avstånd och med nytvättade händer,
Malin Lundskog