mindset

En ovanligt vanlig dag

En måndag i mars. Inget särskilt med den egentligen. Jag njuter av ljuset, orkar äntligen gå upp tidigt på morgonen utan för mycket mankemang, spelar in podd med Cilla och försöker på ordning på mig själv efter helgen. En ovanligt vanligt dag helt enkelt?

Och varför jag kallar den för ovanligt vanlig är för att dagar sällan är helt vanliga. Alltid är det något som gör dagen speciell. Men idag var allt väldigt vanligt. Eller? Nej, kanske inte ändå. Ju mer jag tänker på den här dagen, desto mer inser jag att den inte är så värst vanlig. Eller så är det just det som är vanligt: att man vid en första svepande tanke över dagen inte tycker att det är något särskilt med den, men vid en närmare granskning (som vi skulle kunna kalla reflektion?) så är det något alldeles speciellt med den.

en ovanligt vanlig dag, hav, dimma, knippla — Strandskatan fastnade faktiskt här, till höger i bild, en aning ovanför den röda bojen.

Inget är vanligt när jag tänker efter …

Som idag. När strandskatorna tutade förbi oss flera gånger om under morgonrundan. Jag älskar strandskateljudet. Kanske för att det låter som våren? Och att Brorsan spontanbadade under eftermiddagrundan. Också ett vårtecken, eftersom han inte är vinterbadare. Jag fascineras av att han liksom vet att han kan gå ner i vattnet för att svalka sig.

en ovanligt vanlig dag, knippla, springer spaniel, bada — Den kloka och nybadade hunden!

en ovanligt vanlig dag, knippla, utsikt, eftermiddag

Idag gick vi också eftermiddagsrundan tillsammans Claes och jag. Det var längesedan nu, herregud vad vi jobbar olika tider och har mycket för oss på varsitt håll just nu. Har haft under en lång period. Promenaden var också årets första ute i bergen, på västsidan av ön (glöm att jag skrev det, jag vill helst ha den delen av ön för mig själv, ha ha). Det kanske inte var en ovanligt vanlig dag idag trots allt? Utan en unik måndag i mars. Värdefull! Viktig! Och vilsam i sin smygande ovanlighet.

Ses snart igen och tills dess: heja ovanligheten i det vanliga!
Kram Malin Lundskog

Vad träningen ger författarskapet och vice versa

Visst har jag sett likheterna mellan att skriva och att springa förut. Det är ett nötande, det är att göra samma sak om och om igen. Det är steg efter steg, bokstav efter bokstav, kilometer efter kilometer och mening efter mening. Men inte förrän alldeles nyss har det slagit mig hur mycket och vad träningen ger författarskapet. Och att skrivande faktiskt ger tillbaka till träningen.

vad träningen ger författarskapet, malin lundskog, gym — kan jag skriva romaner, ska jag väl klara att lyfta tungt?

Jag har inte tänkt på hur jag utnyttjar mitt mindset från det ena området till det andra, jag har liksom bara sett likheterna som jag nämnde ovan. Men! När jag har tränat genom åren har jag haft lätt att säga till mig att själv att köra en minut till. Eller att öka farten ett snäpp (vad det nu är). Ta i liiiiite till. Omedvetet har jag fört över det tänket till skrivandet. Och!

Häromdagen, när jag var på gymmet och bland annat körde tunga marklyft, kom jag på mig själv med att använda författarskapet som motivation inför mig själv. ”Kom igen nu. Kan du pressa fram ett kapitel till, fast du är trött, kan du köra tre reps till.” Jo, när jag kroknar pratar jag en hel del med mig själv, he he … (Tror inte att jag pratar högt om jag är bland folk.)

löparsko in action, Malin Lundskog, vad träningen ger författarskapet — En minut till fixar du!

Medveten om synergin mellan skrivande och träning

Tänk att vi kan göra skillnad för oss själva genom medvetet använda våra egna erfarenheter. Hur coolt? När vi tar oss själva som goda, starka, uthålliga, lyckade och kompetenta exempel. Tidigare har träningen varit det område där jag har mest erfarenhet och kunskap och också det område jag har använt för att öka motivationen hos både mig själv och andra. Men nu när jag har skrivit ett flertal romanmanus och kommer ut med min tredje roman till våren och dessutom har pluggat kreativt skrivande i snart två år så har nya erfarenheter. Ny kompetens. Jag tagit mig förbi många mentala hinder och ökat tilliten till mig själv.

Malin Lundskog skriver — skriv färdigt kapitlet, nu då!

Malin Lundskog, författare, stickad tröja — skriv färdigt kapitlet, nu då!

Ja, allt vi gör i livet spiller ju över på resten av livet, på både gott och ont. Inget vi ägnar oss åt är ogjort (förutom möjligtvis timmar av planlöst skrollande …) och vi lär av oss av allt. Blev så glad över insikten att min träning har lika stor glädje och nytta av mitt författarskap som författarskapet av min träning. Lika vet jag förstås inte, men ni fattar.

Tänk vilka krafter vi kan frammana genom att använda oss själva som goda exempel? Och att synergieffekter mellan våra olika sysselsättningar kan växa sig allt starkare, ju mer erfarenhet vi skaffar oss. Vi är starkare än vi tror och när vi låter våra erfarenheter visa oss vägen framåt finns det nog ingen hejd på vad vi kan åstadkomma. Eller vad tro ni?

Nu har jag använt mig själv och två av de viktigaste delarna i mitt liv som exempel. Ni har era viktigaste delar och vi kan självklart hjälpa varandra. Men visst väger det tungt att inse vilken kraft vi själv har inom oss. I både kropp och knopp. Och själ!

Ses snart, tills dess: heja erfarenhet och oss!
Kram Malin Lundskog

Även det som blir fel blir rätt

Det är inte bara jag som försöker ta det goda med det onda, eller se ljuset i mörkret. Nej, allt började med att jag skulle ta med mig Claes vantar in från bilen igår (vi hade varit och tränat tillsammans, kors i taket!!!). Där stod jag i mina vantar, som jag stickade för att ge till pappa i julklapp men de blev för små. I handen hade jag Claes vantar. De som jag stickade till mig, fast de blev förstora. Som att det var någon meningen med alla fel, eftersom de var så fina ihop. Ja ni fattar : även det som blir fel blir rätt. Hade det inte blivit fel hade Claes kanske aldrig fått ett par stickade vantar av mig. Och jag hade kanske inte fått ett par fina Bohusvantar, jag heller. Pappa hade definitivt inte fått ett par hönsestrikk-vantar med krabba på.

Värdet av en andra chans

även det som blir fel blir rätt, hemmastickade ullvantar, bohusvantar

Visst är de fina? Oavsett färgställning (och felet med mina tummar, som jag inte hittade förrän nu, men det behöver vi inte orda om, ha ha ha). Mönstret till Bohusvantarna är designat av Anna Karin Waller-Samuelsson från Hunnebostrand och mina vantar har jag stickat i tretrådigt ullgarn från Järbo. Garnet till Claes vantar har jag ingen aning om, det var några år sedan jag gjorde dem. Så, här kan vi gå hand i hand med våra vantar. Vi som aldrig skulle bli sådana där som klär oss likadant …

Visst finns det mycket som vi tror att vi gör fel, har otur med eller fattar bra beslut om som i slutändan visar sig vara bästa grejen. Synd att det där första intrycket har fått sådan inverkan på oss att vi tror att vi eller någon annan inte är värd en andra chans. Men det är vi. Det är de. Och det är mina stickade vantar …

Ses snart igen och tills dess: heja andra chansen!
Kram Malin Lundskog

Kan snöflingemetoden vara något för mig?

Det finns en metod att skriva synopsis på som kallas snöflingemetoden. Det här är inte vilken metod som helst och inte heller så enkel som när jag läste om den första gången. Då såg jag något om att skriva ett synopsis i tio steg. Jag menar: tio steg. Hur svårt kan det vara? Med den inställningen och fyra och ett halvt romanmanus i bagaget frågar jag mig alltså nu: kan snöflingemetoden vara något för mig?

Snöflingemetoden

Snöflingemetoden är utvecklad av författaren Randy Ingemarson och består i korta drag som sagt av tio steg. Det första steget är att sammanfatta romanen i en enda mening på max femton ord. Därefter bygger man ut den meningen till ett stycke på sådär ungefär fem meningar. När sammanfattningen är gjord skriver man en sida om var och en av huvudkaraktärerna för att sedan utveckla varje mening av de där fem till ett eget stycke. När den sammanfattningen av i princip hela berättelsen är gjord grottar man ner sig i karaktärerna igen och skriver berättelsen ur varje karaktärs perspektiv. En sida för huvudkaraktärerna och en halv bifigurerna (skönt ändå, med bara en halv, he he).

Sammanfattningen man skrev där de fem ursprngsmeningarna blev ett stycke utvecklas nu till att skriva en hel sida utifrån varje stycke. Jo, jag höll på att få dåndimpen när jag läste det här, men vad fan?

Som ett sjunde steg i det här arbetet skriver man därefter allt, allt, allt om huvudkaraktärerna. Allt. Ur varje karaktärs perspektiv. Steget därefter höll på att få mig att ge upp innan jag ens hade påbörjat arbetet. Då säger beskrivningen av synopsismetoden att man ska göra excelark där varenda scen i boken finns med. Excel? Hellre dör jag … Eller, kanske inte, men så fort jag hör (eller läser) ordet excel börjar jag gäspa. Oh well, vi får se hur jag löser detta.

Till sist

Hur som helst, när alla scener finns med, ska man skriva en sammanfattning av dem. Och först därefter är man framme vid snöflingemetodens tionde och sista steg: Skriv ett första utkast till romanen!

kan snöflingemetoden vara något för mig? Malin Lundskog, knippla, hamnbassäng — kan väl inte vara svårare än att fånga snöflingor i den lilla och väldigt blöta mängd snö som föll här på Knippla idag?

Jag vet inte om jag mäktar med det här, men för första gången i i min världshistoria tänker jag alltså nu ge mig in i synopsisträsket. Ja, det vill säga att skriva en sammanfattning av min berättelse innan jag skriver själva berättelsen. Kanske kan det här göra att jag slipper redigera så galet mycket som jag hittills har gjort, efter att ha skrivit mig vilse bland alla irrande tankar, infall och idéer. Ja, vi får väl se om det här är min grej. Men om jag inte testar får jag ju aldrig veta. Heja mig?

Och heja er såklart!
Kram Malin Lundskog

Varför göra det enkelt för sig?

Ja, ärligt talat: varför göra det enkelt för sig? Jag menar, det är ju inte genom att välja den enkla vägen som vi utvecklas. Och åtminstone jag njuter mer om det njutbara kommer efter lite krångel, motstånd och kanske kräver en hel del kämpaglöd.

Ni vet, som när man äter det man själv har odlat eller plockat. Eller när man kokar och äter hummern man har fiskat under hårda vindar, när man bär tröjor som man själv har stickat och gör mackan på brödet man har bakat. Och när man sover ute efter att ha krånglat och kånkat med packning. När man vinterbadar trots att det kräver en del planering med utrustning och att hitta lä. (Jodå, det finns sjävklart väldigt mycket bättre exempel på njut och glädje efter slit, som os-guld och karriärklättringar. Jag exemplifierar med det som ligger mig närmast till hands.)

varför göra det enkelt för sig, springerspaniels, hängmatta — en av alla krångliga grejer som skänker massa njut: att bära ut hängmatta och lägga tid på att hänga upp den

kallt bad, malin lundskog, hav, klippor, varför göra det enkelt för sig — mer njut efter ett bad när man först tänker att nej, orkar inte, fryser, vill inte och det blåser ju …

Ja, varför göra det enkelt för sig?

Varför göra det enkelt för sig när njutet blir större och glädjen mer intensiv efter att ha visat prov på uthållighet och jävlaranamma? Ja, det undrar jag. Och efter att ha sovit på saken har jag bestämt mig för vilket skönlitterärt projekt jag ska ägna mig åt till våren i kursen Kreativt skrivande på Linnéuniversitetet.

Jag ska tamejtusan ta tag i manuset som bjuder på mest motstånd. Med ett tema jag så gärna vill att vi pratar mer om. Och en berättelse som är alla känslor. Som kräver att jag ta mig tusan tar mig själv i hampan och vågar gå in i dem. Gå in i motståndet. Möta det. Lära av det. Och bli en bättre skribent. Och människa.

Sa jag inte att det hjälper att sova på saken kanske? Jo, det gjorde jag i det här inlägget igår. Läs, så kanske det blir lite tydligare vad jag yrar om. Sömn är skitbra till så mycket, kom ihåg det.

Vi ses snart igen, tills dess: sov på saken!
Kram Malin Lundskog

Välvillig läsning

Det är ändå najs det här digitala livet. Att jag kan lyssna på föreläsning medan jag kör hem från stan. Som idag. När Linnéuniversitet bjöd oss kreativt skrivande-studenter på föreläsning, eller snarare diskussion och reflektion, om välvillig läsning. Så intressant och något jag skulle kunna prata i evighet om. Bara ordet välvillig får mig att må bra. Välvillig läsning. Känner ni? Ett mindset som jag tycker vi kan ha med allt i livet. Även om det är svårare än motsatsen …

Välvillig läsning handlar om att vilja en text väl och också leta efter det som är bra i en text. Always look on the bright side of life, så att säga. Ja, som jag har pratat om under alla mina år om hälsocoach. Hitta guldkornen i livet. I dig själv. I alla andra. Och i det här fallet i böckerna.

Men precis som i resten av livet så har vi enklare för att klaga. Hitta det som är negativt. Och det är inte vårt fel. Det är den mänskliga naturens fel. Såg vi inte farorna och problemen hade vi inte överlevt. Välvillig läsning och en generellt välvilligt inställning till alla och allt, det kräver mer av oss än motsatsen. Att dissa och kritisera en bok eller en person, det ger på något sätt den som kritiserar makt. Har ni tänkt på det? Att det är mer sårbart att att ha ett förlåtande och välvilligt förhållningssätt. Men, som ni alldeles säkert har tänkt på, så är det de starka som vågar visa sårbarhet. Som vågar lyfta andra och som dessutom orkar leta upp det som är bra, även om det kan vara svårt.

Välvillig läsning är svårare än motsatsen

Om vi nu ska hålla oss till böcker, så är det precis som någon sa under diskussionen: det man inte gillar, eller det som inte är bra av olika anledningar det utmärker sig. Man hakar upp sig när man läser. Ja, texten kanske till exempel innehåller faktafel eller alldeles för många felstavningar. Och då reagerar vi. Men när allt är bra, då flyter det på utan störande moment. Och det är där träningen på att läsa välvilligt kommer in. Det är då de välvilligt inställda lägger märke till vad det är som är bra. Och varför man tycker att det är bra.

Ser ni, vilken glädje vi har av att välja det välvilliga förhållningssättet? Och visst mår vi bättre av att hissa än att dissa i längden? Jag har inte reflekterat över det här förhållningssättet när det gäller läsning förut. Ändå pratar jag i vårt nästa avsnitt av podden Skriverier med Malin och Cilla (släpps fredag 25/10, spelades in i söndags) om att det är enklare att hitta det jag inte gillar i en text. Vilket sammanträffande!

välvillig läsning, mini cooper, göteborgssystrarna — Dagens föreläsningssal.
Kom på, är det någon gång ni ska testa välvillig läsning är det när ni läser de här böckerna kanske, he he …

Allt det där och mycket mer fick jag mig till livs i dagens digitala diskussion/reflektion/föreläsning. Samtidigt som jag körde från stan och världens bästa lilla Stella. Snacka om njut på alla plan och fan ta den som någonsin förhåller sig på ett annat sätt än välvilligt till henne.

Välvillig läsning, precis som välvilligt inställning generellt – det kräver alltså mer av oss. Hur bra som helst, för då utvecklas vi ju mer och är det något vi vill, så är det väl att fortsätta utvecklas?

Vi ses snart igen, tills dess: keep up välvilligheten! Testa att möta nästa bok OCH nästa människa med största möjliga välvillighet. Berätta, hur känns det?
Kram Malin Lundskog

Mer om att välja mindset hittar ni, bland annat, här: sätt färg på blue monday och Vi är enastående på att skaffa oss goda vanor.