mindset

Kan snöflingemetoden vara något för mig?

Det finns en metod att skriva synopsis på som kallas snöflingemetoden. Det här är inte vilken metod som helst och inte heller så enkel som när jag läste om den första gången. Då såg jag något om att skriva ett synopsis i tio steg. Jag menar: tio steg. Hur svårt kan det vara? Med den inställningen och fyra och ett halvt romanmanus i bagaget frågar jag mig alltså nu: kan snöflingemetoden vara något för mig?

Snöflingemetoden

Snöflingemetoden är utvecklad av författaren Randy Ingemarson och består i korta drag som sagt av tio steg. Det första steget är att sammanfatta romanen i en enda mening på max femton ord. Därefter bygger man ut den meningen till ett stycke på sådär ungefär fem meningar. När sammanfattningen är gjord skriver man en sida om var och en av huvudkaraktärerna för att sedan utveckla varje mening av de där fem till ett eget stycke. När den sammanfattningen av i princip hela berättelsen är gjord grottar man ner sig i karaktärerna igen och skriver berättelsen ur varje karaktärs perspektiv. En sida för huvudkaraktärerna och en halv bifigurerna (skönt ändå, med bara en halv, he he).

Sammanfattningen man skrev där de fem ursprngsmeningarna blev ett stycke utvecklas nu till att skriva en hel sida utifrån varje stycke. Jo, jag höll på att få dåndimpen när jag läste det här, men vad fan?

Som ett sjunde steg i det här arbetet skriver man därefter allt, allt, allt om huvudkaraktärerna. Allt. Ur varje karaktärs perspektiv. Steget därefter höll på att få mig att ge upp innan jag ens hade påbörjat arbetet. Då säger beskrivningen av synopsismetoden att man ska göra excelark där varenda scen i boken finns med. Excel? Hellre dör jag … Eller, kanske inte, men så fort jag hör (eller läser) ordet excel börjar jag gäspa. Oh well, vi får se hur jag löser detta.

Till sist

Hur som helst, när alla scener finns med, ska man skriva en sammanfattning av dem. Och först därefter är man framme vid snöflingemetodens tionde och sista steg: Skriv ett första utkast till romanen!

kan snöflingemetoden vara något för mig? Malin Lundskog, knippla, hamnbassäng — kan väl inte vara svårare än att fånga snöflingor i den lilla och väldigt blöta mängd snö som föll här på Knippla idag?

Jag vet inte om jag mäktar med det här, men för första gången i i min världshistoria tänker jag alltså nu ge mig in i synopsisträsket. Ja, det vill säga att skriva en sammanfattning av min berättelse innan jag skriver själva berättelsen. Kanske kan det här göra att jag slipper redigera så galet mycket som jag hittills har gjort, efter att ha skrivit mig vilse bland alla irrande tankar, infall och idéer. Ja, vi får väl se om det här är min grej. Men om jag inte testar får jag ju aldrig veta. Heja mig?

Och heja er såklart!
Kram Malin Lundskog

Varför göra det enkelt för sig?

Ja, ärligt talat: varför göra det enkelt för sig? Jag menar, det är ju inte genom att välja den enkla vägen som vi utvecklas. Och åtminstone jag njuter mer om det njutbara kommer efter lite krångel, motstånd och kanske kräver en hel del kämpaglöd.

Ni vet, som när man äter det man själv har odlat eller plockat. Eller när man kokar och äter hummern man har fiskat under hårda vindar, när man bär tröjor som man själv har stickat och gör mackan på brödet man har bakat. Och när man sover ute efter att ha krånglat och kånkat med packning. När man vinterbadar trots att det kräver en del planering med utrustning och att hitta lä. (Jodå, det finns sjävklart väldigt mycket bättre exempel på njut och glädje efter slit, som os-guld och karriärklättringar. Jag exemplifierar med det som ligger mig närmast till hands.)

varför göra det enkelt för sig, springerspaniels, hängmatta — en av alla krångliga grejer som skänker massa njut: att bära ut hängmatta och lägga tid på att hänga upp den

kallt bad, malin lundskog, hav, klippor, varför göra det enkelt för sig — mer njut efter ett bad när man först tänker att nej, orkar inte, fryser, vill inte och det blåser ju …

Ja, varför göra det enkelt för sig?

Varför göra det enkelt för sig när njutet blir större och glädjen mer intensiv efter att ha visat prov på uthållighet och jävlaranamma? Ja, det undrar jag. Och efter att ha sovit på saken har jag bestämt mig för vilket skönlitterärt projekt jag ska ägna mig åt till våren i kursen Kreativt skrivande på Linnéuniversitetet.

Jag ska tamejtusan ta tag i manuset som bjuder på mest motstånd. Med ett tema jag så gärna vill att vi pratar mer om. Och en berättelse som är alla känslor. Som kräver att jag ta mig tusan tar mig själv i hampan och vågar gå in i dem. Gå in i motståndet. Möta det. Lära av det. Och bli en bättre skribent. Och människa.

Sa jag inte att det hjälper att sova på saken kanske? Jo, det gjorde jag i det här inlägget igår. Läs, så kanske det blir lite tydligare vad jag yrar om. Sömn är skitbra till så mycket, kom ihåg det.

Vi ses snart igen, tills dess: sov på saken!
Kram Malin Lundskog

Välvillig läsning

Det är ändå najs det här digitala livet. Att jag kan lyssna på föreläsning medan jag kör hem från stan. Som idag. När Linnéuniversitet bjöd oss kreativt skrivande-studenter på föreläsning, eller snarare diskussion och reflektion, om välvillig läsning. Så intressant och något jag skulle kunna prata i evighet om. Bara ordet välvillig får mig att må bra. Välvillig läsning. Känner ni? Ett mindset som jag tycker vi kan ha med allt i livet. Även om det är svårare än motsatsen …

Välvillig läsning handlar om att vilja en text väl och också leta efter det som är bra i en text. Always look on the bright side of life, så att säga. Ja, som jag har pratat om under alla mina år om hälsocoach. Hitta guldkornen i livet. I dig själv. I alla andra. Och i det här fallet i böckerna.

Men precis som i resten av livet så har vi enklare för att klaga. Hitta det som är negativt. Och det är inte vårt fel. Det är den mänskliga naturens fel. Såg vi inte farorna och problemen hade vi inte överlevt. Välvillig läsning och en generellt välvilligt inställning till alla och allt, det kräver mer av oss än motsatsen. Att dissa och kritisera en bok eller en person, det ger på något sätt den som kritiserar makt. Har ni tänkt på det? Att det är mer sårbart att att ha ett förlåtande och välvilligt förhållningssätt. Men, som ni alldeles säkert har tänkt på, så är det de starka som vågar visa sårbarhet. Som vågar lyfta andra och som dessutom orkar leta upp det som är bra, även om det kan vara svårt.

Välvillig läsning är svårare än motsatsen

Om vi nu ska hålla oss till böcker, så är det precis som någon sa under diskussionen: det man inte gillar, eller det som inte är bra av olika anledningar det utmärker sig. Man hakar upp sig när man läser. Ja, texten kanske till exempel innehåller faktafel eller alldeles för många felstavningar. Och då reagerar vi. Men när allt är bra, då flyter det på utan störande moment. Och det är där träningen på att läsa välvilligt kommer in. Det är då de välvilligt inställda lägger märke till vad det är som är bra. Och varför man tycker att det är bra.

Ser ni, vilken glädje vi har av att välja det välvilliga förhållningssättet? Och visst mår vi bättre av att hissa än att dissa i längden? Jag har inte reflekterat över det här förhållningssättet när det gäller läsning förut. Ändå pratar jag i vårt nästa avsnitt av podden Skriverier med Malin och Cilla (släpps fredag 25/10, spelades in i söndags) om att det är enklare att hitta det jag inte gillar i en text. Vilket sammanträffande!

välvillig läsning, mini cooper, göteborgssystrarna — Dagens föreläsningssal.
Kom på, är det någon gång ni ska testa välvillig läsning är det när ni läser de här böckerna kanske, he he …

Allt det där och mycket mer fick jag mig till livs i dagens digitala diskussion/reflektion/föreläsning. Samtidigt som jag körde från stan och världens bästa lilla Stella. Snacka om njut på alla plan och fan ta den som någonsin förhåller sig på ett annat sätt än välvilligt till henne.

Välvillig läsning, precis som välvilligt inställning generellt – det kräver alltså mer av oss. Hur bra som helst, för då utvecklas vi ju mer och är det något vi vill, så är det väl att fortsätta utvecklas?

Vi ses snart igen, tills dess: keep up välvilligheten! Testa att möta nästa bok OCH nästa människa med största möjliga välvillighet. Berätta, hur känns det?
Kram Malin Lundskog

Mer om att välja mindset hittar ni, bland annat, här: sätt färg på blue monday och Vi är enastående på att skaffa oss goda vanor.

Inte skriver jag i alla fall

Någon mer än jag som tänker att sommaren är lång och tror att man ska hinna med så himla mycket? Inklusive de där långa slappa dagarna, då man inte gör någonting annat än badar. Läser. Och andas sommarluft. Ni vet, när man visualiserar sig själv som avslappnad med oändligt med tid att skriva det där råmanuset. Ett råmanus man dessutom har suttit i sina poddar och yvat om att man ska skriva klart under den jättelånga sommaren. Ja, så här sitter jag, ute i trädgården och inte skriver. Och dagarna bara går …

Malin Lundskog skriver i trädgården, sommar — här sitter jag och inte skriver

malin lundskog, författare, dator, trädgård, — funderar på om jag inte ska gå och bada istället …

Okej, jag kanske överdriver.

För skrivandet är ju med mig. Jag tänker på mitt råmanus vart jag än går. Och eftersom jag lägger rätt mycket tid just nu på att inte skriva, så är mina tankar ofta ackompanjerade av det dåliga samvetet. Samvetet som säger till mig att jag borde skriva.

Vilket crazy beteende!

Men också ett beteende jag återkommer till med jämna (eller om det är ojämna) mellanrum. Helt plötsligt befinner jag mig i någon slags virvel av dåligt samvete och borde, när det kanske bara är en paus jag behöver. Eller fokus på en sak i taget. Inte på bad när jag sitter vid datorn, eller manuset när jag badar. Njut av det jag gör när jag gör det och inte vara någon annan stans än just här och nu. Eller där och då, när det är där jag är …

Min tro om att sommaren är oändlig är en härlig tro. I alla fall i början av sommaren. Men idag är det juli och jag inser att dagarna går och här sitter jag och inte skriver. Och det är fine, så länge jag gör det med gott samvete. Släpper datorn en stund. Gör något av allt det där andra jag visualiserade att jag ska hinna göra under sommaren. Som att slappa till exempel. Med gott samvete …

Mest slöseri med tiden är kanske att inte vara i stunden?

Aja, manus har blivit klara förut. Allt löser sig och det som kanske är mest slöseri med tiden trots allt är att inte vara i stunden som är. För i den stunden finns varken dåliga samveten eller borde. Eller oändliga somrar för den delen. Och det är gott så.

Vi ses snart igen och jag hejar på vår förmåga att reflektera och njuta av stunden. HEJA HEJA!
Kram Malin Lundskog

ps. Jag har samma tanke om oändligt med tid när jag sätter mig på tåget till Stockholm, som jag skrev om här: I tidsoptimismens spår.

Efter regn kommer sol

Vaknade till regn och blåst i morse, sådär som man gör mellan varven. Även om jag var ganska säker på att jag skulle bli ensam, gick jag med min högtalare och glatt humör till träningen. Ja, för ni vet väl att jag har träning här på Knippla varje söndag? Eller hade, tills jag spårade ur i januari (läs mer om det här). Hur som helst: jag fick rätt. alldeles ensam var jag i den goa vårluften. Och regnet. Men det är ju med vädret som med oss? Efter regn kommer sol.

Jag körde min rehab och var inte ledsen över att ingen kom. Tänkte på hur ungefär samma saker kan påverka oss olika. Som när jag var på bokmässa och inte sålde en enda roman. Inte en enda. Noll! Då var jag ledsen och kände mig totalt misslyckad.

I alla fall tills jag kom på just det där med att efter regn kommer sol. Och att jag hade haft en go dag med författarkollegor och att min glädje i skrivandet ändå fanns kvar.

Olika förutsättningar och olika dagsform?

Jag vet inte om de här två händelserna går att jämföra, men jag tror det. Idag var jag förberedd på att ingen skulle dyka upp. Dessutom är vi så få som brukar träna under lågsäsong så det är inget konstigt. När jag var på bokmässan kryllade det av besökare och jag kom från en annan mässa då jag sålde massor. och så är det det där med dagsform. Den påverkar också såklart, men kommer jag ihåg att allt är föränderligt och att både vi och livet är som vädret. Efter regn kommer sol kommer regn kommer sol … Eller vad säger ni?

efter regn kommer sol, strandskator, knippla — Utsikten från träningen idag. Strandskator och måsar och det vackra grå.

Och hur ensam jag än var på träningen, så var våren där med mig. Strandskator, daggmaskar och varma vibbar i luften. Och inombords. När jag var hemma igen kom solen och skrivarglädjen.

skrivglädje, vernadafösnter, pelargonia — Nästa roman in the making

Vi ses snart igen, tills dess: HEJA vädret. Och oss!
Kram Malin Lundskog

Vilken tur att vi inte planerade mer

Tänk om vi hade varit sådana som jag ibland önskar att vi är: superplanerare. Då hade jag inte suttit på balkongen här idag och njutit av våriga solstrålar på näsan. Eller bastat igår med varma samtal för hjärtat och kalla dopp i havet för sprudlet. Det finns många saker jag inte hade fått uppleva om vi var mer planerade än vi är. Vilken tur ändå.

Jag älskar improvisation och undrar om det egentligen går att vara bra på att både planera och improvisera? Om det inte gör det och jag måste välja kör jag på improvisation alla dar i veckan. Och vilken tur att vi inte planerade mer ändå. Solen idag alltså …

vilken tur, springer spaniels, balkong, knippla — killarna i min ringhörna

Tur eller lathet?

Ni vet skidäventyret (läs mer om det här) som blev inställt på grund av min urspårning (mer om den här)? Fattar ni hur jag hade grämt mig åt min knäskada om vi varit mer välplanerade och bokat (och betalt) boende? Det kan hända att vi inte bokade något för att vi var för lata och inte orkade. Har bristen på planering förresten något med lathet att göra? Eller är det helt enkelt så att vissa av oss är grymma på att planera och kan inte leva utan en plan, medan andra (som min man och jag) är stjärnor på att improvisera?

Hur som helst, var tanken att vi skulle ha varit iväg på resa i detta nu och då hade jag missat dagens jättevarmt solstrålar på balkongen. Och gårdagens bastu. Bland annat …

Konsten att improvisera och se ljuset i mörkret

vilken tur, läsa bok på balkong i vårsolen, knippla — Vad jag läser? Det får ni veta i nästa avsnitt av podden Skriverier med Malin och Cilla.

Ja, bäst som jag satt där och läste på balkongen poppade tankarna om det här upp. Vilken tur att vi inte planerade mer. Sen tog tacksamheten över. Tacksamheten över att vi lever ett liv där vi har möjlighet att improvisera. Och tacksamheten över att jag i stunder när det inte går som jag har tänkt (för tänker gör jag, även om jag inte planerar så värst), ser det som en spännande utmaning att göra det bästa av situationen. Inget ont som inte har något gott med sig och allt sånt, ni vet.

Visst kan jag behöva bryta ihop en stund om situationen är överjävlig (och även om den bara är en aningens jobbig), men det är faktiskt en kul utmaning att hitta ljusglimtarna. Det svåraste i den utmaningen är att möta dem som skiter i ljuset där och då. De som inte orkar med en jobbigt positiv jävel (inte mina ord, mind you).

Ljuset i knämörkret är att jag har mer tid till skrivande och att vi (kanske?) tar hundarna och drar till Portugal istället. Alltså, det är ju jättespännande, för där har varken min man eller jag varit. Har ni? Berätta!

Mörkret i ljuset

Det enda som inte är världsbäst med att leva utan att planera är att de flesta andra är välplanerade. När jag vill köra en spontangrej har många redan fullbokat i sin kalender. Min kalender? Den är fullbokad med utrymme för möjligheter …

Oh well, om vi hade varit välplanerade hade jg inte bara missat vårsolen idag. Jag hade inte ätit frukost med en av mina bästa människor häromdagen. Dessutom hade jag inte gnuggat rent köksluckorna i förmiddags. Kan någon, apropå det, förklara för mig var allt kladd på dem kommer ifrån hemma hos två vuxna? Såvitt jag vet är vi inte särskilt kladdiga eller smutsiga om händerna.

Tur för våra köksluckor att vi inte är så bra på att planera. Eller snarare: att vi inte tycker om att planera. Och vilken tur att jag skadade knät – annars hade vi inte kommit till Portugal. Om vi nu gör det. Vad tror ni?