mindset

Att börja om från början är aldrig riktigt sant

Att börja om från början är ju ju aldrig riktigt från början, eller hur? Varenda gång vi tror att vi börjar om på nytt har vi ny erfarenhet med oss och börjar snarar på en ny plats. Kanske känns det som att vi backar tillbaka, men från början är det definitivt inte.

Jag tänkte på det häromdagen när jag trodde att jag skulle kunna börja springa igen. Jamen, denna vad alltså. Eller kanske snarare min behandling av denna vad. För det är ju inte vadens fel att jag inte har tålamod att värma upp ordentligt (har inte insett det jag vet, att åldern påverkar kroppens behov av uppvärmning och rörlighetsträning).

Jag trodde att vaden var läkt efter många veckor med mycket försiktighet och långsamhet och stretch, tåhävningar och uppvärmning. Men det var den inte. Är den inte. Den behöver mer tid på sig, det känner jag av att bara gå raska promenader. Men, såhär lugnt har jag aldrig tagit det förut. Jag har heller inte haft behov av att stretcha innan träning någon gång förut, som en av mina grannar här ute på ön som är fysioterapeut sa till mig på skarpen att göra. Jösses, när jag sprang som mest pågick en het debatt om hur mycket spänst man förlorade på att stretcha och det var jag ju inte så sugen på. Men. Nu har jag inte kunnat springa ordentligt sedan i höstas och jag är så galet sugen på att springa. Tror inte att jag har sprungit mitt sista ultralopp ännu …

Nybörjare med massa erfarenhet

Hur som helst, så tänkte jag med en rejäl suck häromdagen att nähänä. Suck. Jag får väl. Suck. Börja om från början då. Suck. Som om jag är en nybörjarlöpare som aldrig har sprungit förut. Och vet ni vad? Det kändes så himla skönt. Jag har ingen brådska och jag känner mig tillfreds med att lusten till löpning finns där. Längtan efter löpning finns. Jag tror till och med att den lilla jäveln som får mig att anta utmaningar gick igång på den utmaningen. Att träna som om jag vore nybörjare. Tänk om jag faktiskt har tålamod till et den här gången och det är just det som gör att jag kommer att kunna springa många mil till i livet. Ja, vem vet. Kanske finns det något ultralopp som passar mig någon gång framöver?

du hinner träna, Malin Lundskog, att börja om från början — längtansbild …

Vad tror ni, klarar jag av att börja om som nybörjare? Även om det inte är att börja om från början eftersom jag har flera års löpning och löpcoachande med mig i bagaget.

Nu fick löpningen statuera exempel här, men visst är det så att det där med att börja om från början aldrig är riktigt från början? Oavsett vad det handlar om. Som att dissa ett manus och börja om. Med massa erfarenhet av hur man inte vill skriva och vad som inte passar in i det här manuset. Vi lär oss av allt …

Ses snart igen och tills dess: HEJA!
Kram Malin Lundskog

Vi är inte för mycket

Nej, goddammit: vi är inte för mycket. Det är de som tänker för smått. Jag kunde också få för mig att jag var för mycket. Ja, ni vet, jag trodde att jag lät för mycket, skrattade för högt, pratade för för mycket, tog för mycket plats och andra påhitt. När jag i själva verket var mig själv. Och visst, jag kan prata. Massor. Låta högt. Gapskratta. Jag kan till och med sitta med benen brett isär, som vilken karl som helst. Och?

Ibland kommer det här över mig. Att vi anpassar oss till förbannelse. Är det inte en jädra skit att normen om att kvinnor ska vara små, tysta och svaga har fått och fortfarande får råda?

Jag tycker det, men under alla år som jag har jobbat med kvinnor och kvinnors välmående har frågan återkommit om och om och om igen. Kvinnor har varit oroliga över att vara för mycket. Ärligt talat, vem bestämmer vad för mycket är?

vi är inte för mycket, Malin Lundskog i regn på Knippla, gul tröja, ta plats, — Jag blir glad när lusten att ryta till väcks. Ta plats goddammit!

Om vi inte får vi höras och synas och vara oss själva, hur i hela världen ska vi då kunna göra den skillnad jag tror att vi här är för att göra allihop. Så, nej. Vi är inte för mycket. Det är de som tänker så, som tänker för smått. De och gamla ingrodda normer om kvinnorollen (och andra roller som har förminskats genom tiden).

Idag är (också) en perfekt dag att ta plats, skratta högt, prata massor och vägra skärpa oss. Idag och alla andra dagar. Eller vad säger ni?

Ses snart igen hörni. Tills dess: HEJA ER!
Kram Malin Lundskog

PS. i flera av avsnittet till podden Mitt perfekta liv pratar vi om normer och mod att ta plats. Här till exempel.

Jag lär mig saker från tv-serier

Äntligen har vi hittat en tv-serie att se på tillsammans min man och jag, nämligen Ted Lasso. Jag fick tipset av en kompis (tack Nina) och trodde inte alls att den skulle vara som den är. Den har djup och den är rolig. Dessutom är avsnitten korta och det gillar jag. Och vet ni, det går att lära sig saker från allt och alla. Även sportdramakomedier (är det ens en genre?).

Det här har jag lärt mig från Ted Lasso

Den som dömer har slutat vara nyfiken

Hur klokt? När vi dömer någon eller något är vi helt ointresserade av att ta reda på mer. Vi har ju redan bestämt oss. Nyfikenhet, säger jag bara. Vilken egenskap att ha med sig i livet. Hur ska vi annars få veta mer? Lära nytt? Eller ens utvecklas?

Var som en guldfisk

När något går oss emot eller någon är elak mot oss är det inte så dumt att vara som en guldfisk. Hur de är? De gapar stort och glömmer istället för att älta och kanske ifrågasätta.

Njut av kakan

Det här kan jag inte säga nog många gånger tror jag: Njut av kakan, ävensom det inte handlar om en faktisk kaka. Lägg ner det dåliga samvetet och tankar om borde eller borde inte. Gör och njut. Okej?

Jag lär mig saker från tv-serier oavsett genre

Ted Lasso är en serie som alldeles säkert går att titta på som ren underhållning (och den är underhållande). Men jag tror att det är svårt. För den amerianskbräkande fotbollscoachen Ted Lasso vräker ur sig det ena kloka ordet efter det andra, fast man från början tror att han är en ytlig pajas.

Ted kallas till England från USA för att coacha ett premier league-lag. Han vet inte att avsikten är att han med sin bakgrund i den amerikanska fotbollen med nollkoll på det vi kallar fotboll ska få laget att åka ur ligan.

Ja, som jag skrev i inledningen så har vi äntligen hittat en serie att titta på tillsammans. För även om vi är överens om mycket, min man och jag har vi vitt skilda åsikter om vad som är sevärt på tv. Och visst, man kan säga vad man vill om att ha tv-tittande som ett sätt att umgås, men ibland är det bara sååå gôtt att dimpa ner i soffan tillsammans. Och det är som att vi har något att prata runt när vi ser på tv.

jag lär mig saker från tv-serier, springer spaniel i turkos soffa, jeanstyg, kuddar, — jo, vi får plats allihop i soffan …

Annars ser jag gärna på snälla (?) engelska deckare, som Shetland och Vera. Dessutom fastnar jag utan problem i gråt-serier som A Million Little Things. Har ni inte sett den? Gör´t. Om inte annat för det stora i det här som jag har för mig inleder hela serien: They say friendship isn´t one big thing. It begins and ends with a million little things.

Eftersom det här inte är en blogg för tv-tips så blir det inga fler just nu. Men det där med att vi har slutat vara nyfikna när vi dömer ville jag dela med mig av. Och insikten av att vi lär oss av allt. Ja, det är ju därför jag lyssnar på alla sommarpratare, som ni kan läsa om här.

Har ni otippade tv-serier som ni har lärt er något av? Berätta!

Vi ses snart igen, tills dess: HEJA!
Kram Malin Lundskog

Spontaniteten som aldrig ville ta slut

Spontanitet är en av mina favoritgrejer i livet. Jag vill helst inte planera något utan bara gå på infall och lusten för stunden. Den här fredagskvällen då spontaniteten aldrig ville ta slut var som ni förstår en alldeles … alldeles underbar kväll som började med att jag skrollade på Instagram.

C Skapar skulle ha blomstermingel på Hyppeln, en av våra grannöar. Vilken grej. Här växer ju inte blommor i överflöd och dessutom fick man ett glas bubbel. Ja, jag hade jobbat klart för dagen och blev utflyktssugen. SMS:ade en kompis som också vurmar för det fria i att inte planera och hon sa ja. Skulle bara lägga till först …

spontaniteten, lift med båt, Gerhard, Malin Lundskog, västkusten

kummel, knippla, västkusten, spontaniteten

Av olika anledningar liftade vi med Gerhard, som gladeligen körde oss över. När han frågade hur vi skulle komma hem skrattade vi lite kaxigt och sa att det ordnar sig alltid.

Blomstermingel på Hyppeln

Vi hoppade i land på Hyppeln och hittade blommorna, som är odlade av Cskapar på Hälsö. Hon skördade dem i morse och tog sedan färjan över till Hyppeln med dem. Vet inte om ni minns att jag gillar härplockade, vilda blommor? Detta är precis lika bra. Fråga mig inte hur det gick till, men jag som är en orange och ganska yvig blomsterflicka, stod strax där med en nätt bukett i rosa. JÄTTE-fin, eller hur?

blomstermingel, blommor, hyppeln, utflykt, västkusten

spontaniteten, blomstermingel, blommor, Hyppeln, västkusten — Just det ja, förutom bubbel (som jag spillde ut hälften av) och blommor fick man en tygkasse.

spontaniteten, blommor, blomstermingel — plockar på mig …

Planlöst strosande till badet

Efter blommor och bubbel såsade vi runt en stund bland stenrösena på öns väst- eller kanske sydvästsida. När vi smakade på strandkålen upptäckte Agneta att hon var JÄTTE-hungrig, så vi handlade riskakor och drog till badet. Där skrämde vi iväg en måsunge, som hann att bajsa på bryggan innan vi hoppade i, simmade en sväng och åh:ade och ah:ade över hur härligt livet är när man inte planerar sådär noggrant. Vi var rörande överens om att vi aldrig hade fått den här fina eftermiddagen och kvällen på Hyppeln om vi inte var öppna för möjligheterna som bjuds här i livet.

spontaniteten, måsunge, badbrygga, västkusten — En liten skitunge …

Sen kom vi på att vi ju skulle ta oss hem. Och att färjan dröjde någon timme. Den som skulle ta oss till Burö och därifrån behövde vi ta en färja till för att komma hem till Knippla … När det tar sådär fem-sex minuter med båt.

Utan snus i sju dagar

Ja, ja. Det gick ingen nöd på oss. Vi hade fina blommor i varsin tygkasse och vi hade riskakor. Agneta hade säkert snus också, så utan snus i sju dagar behövde vi inte försmäkta på den där ön. Jag ringde Claes, som skulle komma och hämta oss (vi var för övrigt glada att vi inte hade tagit båten själva, på grund av huuur mycket båtar som helst i hamnen). Efter fem minuter ringde Claes tillbaka. Han fick inte igång vår båt.

spontaniteten, knippla, Hyppeln, blomstermingel, utflykt — Agneta ringer hem …
Ser ni de vita husen därborta? De ligger på Knippla.

Ja, ja tänkte vi och ringde näste man. Agnetas Patrik. Men han hade fullt upp med att vara hamnkapten och göra plats för ambulansbåten som var på väg in till Knippla. Oj! VI ringde vidare. Den enes båt var på verkstad och den andras var utlånad och … då började snacket gå på vår fina lilla ö. Någon frågade någon och som i ett nafs var Greger över på Hyppeln och hämtade oss. Att färjan kom samtidigt och han undrade varför vi inte tog den hade vi inga jättebra svar på. Mer än att det är roligare med spontaniteten. Eller huuur?

Knippleborna räddade av en fellow öbo. Bye bye Hyppeln

Spontaniteten som inte ville ta slut

Varma i hjärtat hoppade vi i land, sa tack och hej och … sen ringde min telefon. Kristina (kolla in Kristinas shop & galleri), vars båt var på verkstad var orolig för oss och undrade hur det hade gått. Och som i ett kort simsalabim satt vi sedan ute på piren i solnedgången med champagne i glasen och skålade för livet, ön och alla människor. Ja, och spontaniteten förstås. Utan den hade den här fredagskvällen inte varit vad den var. En påminnelse om att även om vi blir äldre så har vi alla våra åldrar kvar i oss. Att mina bikinibyxor fortfarande var blöta under de tajta jeansshorten gjorde inget (blev lite kallt bara).

spontaniteten, knippla, öliv — Här kommer Kristina med Petter o champagne

öliv, champagne, knippla — Här kommer Kristina med Petter o champagne

En dag imorgon? Va?

Ses snart. Tills dess: HEJA ER och livet.
Kram Malin Lundskog

Jag lyssnar på sommarpratarna jag inte vill höra.

Sommar i P1, är väl ändå en av grejerna med att det ens är sommar? Och jag lyssnar på sommarpratarna jag inte tror att jag vill höra. Också. För det är en av fördelarna med formatet sommarprat tycker jag, att jag får en timme tillsammans med någon jag aldrig skulle lyssna på i en podd, läsa en bok eller artikel av, höra en föreläsning med och så vidare.

jag lyssnar på sommarpratarna, malin lundskog, lurar, sommar,

Vi har något att lära från alla

Det är som när man hamnar i ett sammanhang med människor man aldrig skulle stöta på annars. Ni vet, när man är på kurs eller på någon avlägsen väns fest och tror att man inte har något gemensamt med de andra som är där.

Väljer man nyfikenhet istället för att döma finns det så mycket att lära av de andra. De man inte tror att man har något gemensamt med kan berika ens liv med sin kunskap och sina perspektiv på livet. Och i slutändan upptäcker man att ja, just det ja. Vi är människor allihop. Med samma känslor och samma behov. Det är fint, ändå. Eller hur? Sen behöver man inte bli vänner för det, men vi har en himla massa att lära av varandra allihop. Och det är därför jag lyssnar på sommarpratarna jag inte vill höra. Vad kan jag lära mig av deras expertis och erfarenheter?

De här sommarpratarna har jag lyssnat på hittills i år

Annie Lööf om berg och dalbanan mellan makten som politiker och maktlös patient. Gillade!
Axel Gord Humlesjö, som pratade om det fasansfulla med övergrepp mot barn. Oj, vad jag grät.
Andreas Cervenka gav mig en förståelse för ekonomi jag inte visste att jag saknade och pratade om varför rika i Sverige är så sanslöst rika. Superintressant.
Jessie Sommarström om hennes väg till vinsten av årets kock och hierarkier inom köksyrken, man (jag) trodde var borta.
Bo Landin om klimatet, miljön och om att fortsätta hålla sina stövlar leriga. Wow.
Camilla Läckberg och att hon pratade om sitt kroppshat har väl ingen missat? Så viktigt att fler lyfter detta, för jag kände igen både mig och väldigt många av mina tränings och hälsoklienter i henne.
Ina Lundström. Va? Ina. Lundström. Enda programmet jag har lyssnat på med hela låtar. Jag menar, hon älskar ju Bruce … Ett sånt gôtt snack!
Mark Levengood med sin mjuka röst och glimt i ögat berättade om sin mammas alkoholism, om att förlåta och om att han inte kommer att åldras med värdighet. Näe. Det vill inte jag heller göra.
Eva Armini, som var lyssnarnas val i år. Ett bra val. Hon berättade om sin uppväxt, om att bli bortadopterad och om tillfälligheterna i livet. Extra kul eftersom hon är mamma till en av mina författarkollegor och när man hör lyssnarnas val tänker jag ofta på att vi alla bär på en spännande historia som skulle fascinera andra. Berätta den.
Hanna Marklund pratade om sin fotbollskarriär, men mest om sin familj. Sina systrar. Och om att hennes dotter frågade: ”va, kan killar också spela fotboll?”.

Vilka ska jag lyssna på nu då?

Självklart lyssnar jag på sommarpratare jag vill höra också och som vanligt har jag inte lyssnat på alla (än?). Jag har inte hört ett enda i realtid, utan väljer poddvarianten. Oftast den korta, med undantag från Ina Lundströms då.

Tur att jag snart ska ta semester, så mer gräs, sticka vidare och förmodligen dammsuga göra gånger om och då lyssnar jag på sommarpratarna igen. Vilka ska jag lyssna på tycker ni?

Ses snart igen och tills vi gör det: HEJA HEJA!
Kram Malin Lundskog

Här hittar ni listan på alla sommarpratare.

Jag letar saker för letandets skull, inte sakens …

Det slog mig idag när jag var ute i bergen med Brorsan och Jackson: Jag letar inte saker för sakernas skull, utan för letandets. Det är därför vi har tampar, bojar, välen, flaggor och diverse olika lådor runt om i trädgården (som är ett kapitel för sig just nu). I stunden jag letar, hittar och sliter med att få loss mina fynd som ofta har kilat fast sig under en sten har jag (sällan) koll på vad jag ska med saken till. Men målet är oväsentligt när jag letar. För jag letar för letandets skull, inte sakens. Resan är målet och den som söker finner och allt sådant ni vet.

Jag letar saker, tamp, strandfynd, västkusten, Knippla — Där låg tampen, efter de hårda västliga vindarna som har härjat här på sista tiden.

När det har blåst (det har det) hårda (ja jädrar) västliga vindar (väldigt ofta) är västsidan av ön en blandning av skattkista och soptipp. Jag plockar plast och det vet jag att ni har koll på varför (om ni har råkat missa det, kan ni läsa mer om det här till exempel). Och jag gör fynd. Som idag. Då hittade jag en tamp, som satt fast under några stenar.

jag letar saker, malin lundskog på knippla, tamp, strandfynd, sakletare, västkusten — Blir nästan rörd när jag ser hur uppriktigt glad jag är över mitt fynd 🙂

Målet med letandet är just att leta

”Vad ska du med den till” brukar Claes fråga när vi kommer hem med våra fynd, hundarna och jag. ”Bra att ha” svarade jag på frågan idag. För man vet ju aldrig, eller hur? En vacker dag står man där och och önskar inget hellre än att man hade en rejäl tamp till hands. Och voìla: Nu har vi det!

Malin Lundskog med tamp, sakletare, Knippla, västkusten

Har ni tänkt på att oavsett om vi letar saker eller upplevelser så är det aldrig förgäves. Oavsett vad vi hittar eller känner i stunden. En tamp kan mycket väl komma till nytta (om inte annat får den symbolisera känslan i mig när jag lyckades slita loss den från stenen) och upplevelser ger erfarenheter som vi kanske inte alls tycker är orda något i stunden, men vi lär oss av allt. Precis allt! Och det är en fin upptäckt det också.

Så … vi fortsätter leta och njuter av resan va?

Ses snart igen, tills dess: HEJA HEJA ALLA!
Kram Malin Lundskog