mindset

Vilka spår vill vi lämna efter oss?

Vilka spår vill vi lämna efter oss egentligen, tänker ni på det? Jag önskar att jag tänkte mer på det. Då hade jag kanske inte gnällt på min man i onödan. Ja, till skillnad från i nödan, menar jag he he. Jag hade gosat den där lilla extra stunden med hundarna och jag hade dröjt kvar och pratat med den ensamme gamlingen på bussen. Ja, ni fattar.

Är kuk något vi vill bidra med?

Om jag hade tänkt mer på vilka spår jag vill lämna efter mig hade jag kort och gott varit en bättre människa. Men även om jag inte går runt och aktivt funderar över det, så gör jag i alla fall inget för att medvetet skräpa ner i min omgivning. Som att snacka skit, ljuga eller håna (läs mer om mental nedskräpning här). Eller att skriva kuk på klipporna.

vilka spår vill vi lämna efter oss, kuk, klotter, västkusten, klippor

Alltså, ni ska veta att klippan på bilden ligger ute i bergen här på ön. På ett ställe där jag trodde att nästan ingen annan än jag och hundarna går. Men för någon vecka sedan blev det uppenbart att jag är inte alls ensam med att klättra runt just där. Med mina förutfattade meningar hade jag i alla fall aldrig gissat att de som klottrar just det här ordet, eller som klottrar generellt, skulle ta sig ut bland bergen här. Man kanske ska vara glad för det förresten, att de kom ut i friska luften och fick en liten dos motion?

Nej, jag skriver inte alls det här för att jag tänker göra en stor grej eller förfasa mig över dagens ungdom. Det där med dagens ungdom är förresten bara en vild gissning, återigen utifrån mina snäva och förutfattade meningar som jag egentligen inte vill ha. Men jag har verkligen försökt att tänka mig både medelålders kvinnor, äldre herrar och småbarnsföräldrar klottrande här, men … nah, tror inte det va?

Det är enkelt att göra skillnad

Nej, jag skriver det här för att jag undrar hur sjutton man tänker när man aktivt lämnar spår efter sig som inte är till glädje för någon annan. Har man kul i stunden? Är det spänningen av att göra något förbjudet? Alltså, jag förstår allt det där. Och ändå inte. Tänk om de hade skrivit något fint istället. jag menar, svårare än så är det inte att göra skillnad med positiva vibbar. Kolla bara här:

En annan morgonpromenad på ett annat ställe på ön möttes jag av rosor gjorda i tång. FATTAR NI HUR FINT?! En människa som verkligen begriper grejen med att lämna spår som skapar kärleksfulla, glädjesprittande ringar på vattnet.

Allt vi gör, gör skillnad. Vi lämnar spår efter oss, oavsett vad vi gör eller inte gör. Tänk om vi skulle ta och göra skillnad på ett sätt som gläder andra? Jag är säker på att vi inte skulle bli särskilt sorgsna av det själv. Tvärtom. Det ligger i vår natur att vilja hjälpa och om inte det här med att skapa glädjeringar på våra medmänniskors vatten är att hjälpa så vet inte jag …

Vad säger ni, ska vi?

Vi är enastående på att anpassa oss till nya vanor

Vi är enastående på många saker allihop, skulle kunna radda upp hur mycket som helst som vi är världsbäst på, men här och nu handlar det om vår förmåga att anpassa oss. Till nya vanor. Nya omständigheter. Ja, till nytt helt enkelt. Om vi börjar med att stryka orden alltid och aldrig ur vår vokabulär och plockar fram en relevant storlek på backspegeln, så ska ni se vilken anpassningsförmåga ni har. Oavsett om det handlar om att skriva, träna eller något helt annat.

Utan alltid och aldrig, med backspegeln i högsta hugg

Ni vet, när vi (jag?) säger att vi aldrig kommer att klara av något eller att vi (jag?) alltid misslyckas. Det är ju rena rama lögnen och är det något vi har lärt oss sedan barnsben så är det väl att inte ljuga? Häck väck med de orden och genast öppnar vi upp för en aning (okej massor) med möjligheter. Det som har varit behöver inte alltid vara så och det som aldrig har hänt kan mycket väl ske. Eller hur?

Se tillbaka på året, eller åren eller hela livet om ni så vill. Vad gör ni nu, som ni inte gjorde då? Vad gör ni inte nu som ni gjorde då? Oavsett om det handlar om sådant som ni har blivit påtvingade genom till exempel rusande elpriser, pandemier eller oanade succéer eller sådant ni självmant har valt så vågar jag slå vad om att den anpassningen har kommit successivt. Vuxit sig fram, eller så sakteliga krympt bort. Vi vänjer oss. Vid både äktenskap och skilsmässor, vid att vara författare och löpcoacher, vid att vara föräldrar till små barn och vuxna barn, vid att bo i hus och att bo i lägenhet (tack ändå för att vi har någonstans att bo?). Ja, ni fattar.

Genom backspegeln kan vi se hur vi har utvecklats. Och hur vi har avvecklat sådant vi inte vill fortsätta med. Ibland handlar det om att vi har anammat en attityd som gör det oönskade acceptabelt och det är ju också en anpassning.

Så här funkar anpassningsförmågan vi är enastående på

Vill ni åstadkomma förändring när det gäller era vanor? Använd er anpassningsförmåga. Blicka tillbaka och se på framgångarna. Lagom ofta! Och nu när ni inte längre använder orden alltid eller aldrig så … är väl ingenting omöjligt?

Våga hoppa över jättekliven och hänga med er själva i er egen utveckling (eller avveckling). Att aktivt ta tag i nya vanor, handlar massor om att göra vanan. Vara vanan. Ofta och lite. Hjärnan orkar bara hålla motivationen uppe en begränsad tid är det en onödig kamp att jobba fram mer motivation (länk till det lättbegripliga Instagramkontot The Brain Doctor). Låt förändringarna ta tid, så skaffar du vanor som inte tröttar ut hjärnan Hur smart som helst ju!

Här hittar ni ett matigt inlägg om hur ni skaffar goda vanor. I det länkar jag dessutom till flera andra inlägg som jag tror att ni gillar om ni gillade det här.

Som ni ser, det är faktiskt ganska enkelt. Att anpassa sig. Vi är enastående, även om vi har en förmåga att krångla till det och inte lita på att det enkla har en nästan löjligt stor effekt. Lita på det lilla stegets kraft och läs gärna min bok GLAD FRi STARK. Där hittar ni mer om goda vanor, självsabotage och modellen jag tipsade om i inlägget Gör det här innan ni sätter fart på 2023.

Det trodde jag aldrig …

vi är enastående, goda vanor, anpassning, motivation, malin lundskog, Trysil, snowroller — för en vecka sedan ville jag aldrig någonsin i hela världen lämna detta

Det här inlägget kom till när jag igår kväll satt framför brasan på en vindpinad och regnblöt Knippla, trött som tusan och skrollade igenom bilder från vår skidresa till Trysil, som ni kan läsa lite om här. Hittade den här bilden som min svärdotter knäppte och minns att jag stod där i snäll och sa något i stil med att jag aldrig ville lämna snön. Och de vuxna barnen. Jag fortsatte med att tynga mig med att jag kommer att sakna ihjäl mig. Men. Som sagt. Där satt jag. På ön. Och älskade livet. Ja, jag sa ju det: vi är enastående på att anpassa oss och medan vi gör det pågår livet och det vill vi ju inte missa. Njut av nuet. Se tillbaka på era framgångar och fortsätt. Leva!

Over and out, nu sätter jag mig och redigerar ett manus som ska vara hos lektör om en månad. Det är verkligen något som har hänt under året: att jag har avsatt mer tid till skrivandet. Och voíla: Mer skrivande, mindre tid till annat, men hey! Man anpassar sig …

Ses snart igen! Tills dess: HEJA HEJA ALLA enastående anpassningsbara.
Kramar Malin Lundskog

Tantparkour eller hopp & lek för både tanter andra

Tantparkour heter det visst, det som jag har tänkt på som hopp & lek. Rörelseglädje. Svettas och flåsa. UtoNjut. Kärt barn har precis som vanligt många namn och kanske, kanske låter det lite coolare med tantparkour? Eller bara mer spännande och det är ju gott nog.

tantparkour, Malin Lundskog, utonjut, träning, Knippla, springer spaniel — alla ska med?

Att ha kul med kroppen är ett state of mind

Oavsett om ni väljer att kalla det tantparkour eller hopp & lek, så är det det här som är grejen för mig när det gäller träning. Eller snarare icke-träning kanske? Snarare ett state of mind när man har kul med kroppen i rörelse. Mäta med känsla inte med kilometer, vikter eller procent av en maxpuls. Keep it simple helt enkelt? Och helst av allt vill jag keepa it simple utomhus. I en geggig skog eller på kala klippor. Eller en motionsslinga. Eller i en park, på en lekplats eller rent av ett utegym.

Strunt samma var eller när eller med vem vi rör oss. Skit i vad vi kallar det. Leta efter känslan! Känslan av att lita på våra kroppar. Vågar lita på att den rörelsen som vi tycker är kul och som känns bra, den är skitbra! Den fysiska aktiviteten som gör oss glada och den som vi faktiskt utför är den bästa rörelsen av dem alla. Och det är precis vad tantparkour, hopp & lek och UtoNjut för att svettas, flåsa och skratta handlar om.

Vad är tantparkour?

Det här är tantparkour/rörelseglädje/UtoNjut/hopp&lek för mig: När vi tar de onödiga hoppen ned från en bänk eller sandlådekant, fast vi egentligen tror att vi inte kan hoppa längre. Eller glädjen av att ta omvägen runt en lekplats eller gå utfallsgång i slalom mellan lyktstolpar eller varandra. Äventyret av att gå med ena foten uppe på trottoarkanten och den andra nedanför. Irra runt i krabbgång bland bergen, göra snöänglar och rulla runt i ljungen. Någon som undrar varför jag inte tycker att en promenad bara är en promenad? Eller varför jag så mycket jag bara kan lever livet i oömma, mjukiskläder?

Ja, ordet tantparkour har ju inte jag hittat på. Det är, såvitt jag vet, Maria Ringsén i Borås som myntade begreppet och det handlar om att hitta rörelseglädjen, stärka sig själv både fysisk och mentalt. Gissa hur många, framförallt kvinnor, jag har mött genom åren som inte vågar hoppa ned från ens en låg kant. Som tror att de inte kan! För de har inte testat sedan de var barn. Eller kanske själva hade småbarn. (Eller för att de lider av inkontinens, men det är en annan historia som ni kan läsa mer om i Mariannes mirakel bland annat) Det är ju jättesynd, eftersom hopp gör gott för skelettet och vår intre styrka. In och kolla Marias Instagramkonto tantparkour för massa inspo!

Ni som har tränat utomhus med mig, ni är redan luttrade tantparkourare. Och ni vet att jag älskar rörelse som är enkel och som går att anpassa hur tuff tant eller feg farbror man än är. Tantparkour passar alla. Lovar!

Våga lita på kroppen

Tänk när vi vågar lita på att för vår hälsa behövs ingen detaljerad träningsplan, för goda förutsättningar till bättre sömn behövs ingen mätning av kilon eller kilometrar. För att må bra behöver vi röra på oss, svettas, flåsa och njuta. Vill vi få till vana att röra på oss behöver vi upprepa vanan. Ofta. Och då är ju hopp & lek med dig själv där du är enklaste vägen för att få det gjort. Så enkelt så det är lätt att luras att det inte funkar, men … det gör det.

Under alla år som jag har jobbat med träning av både kroppen, knoppen och till och med själen (går det ens att hålla i sär den här treenigheten?) har de flesta frågor jag har fått handlat om hur långt, hur ofta, hur tufft, hur länge. Frågor som har handlat om prestation och ofta prestation i relation till resultat. Mina svar har alldeles för ofta för att de ska gå att sälja handlat om ’det beror på’. För det gör det ju.

Det finns till och med forskning som visar att det bland annat beror på hur kul du har. Och frågar ni mig så kan det här med tantparkour bli hur kul som helst! Här ser ni hur kul jag hade på morgonpromenaden idag till exempel. Snälla, testa detta hemma!

Malins tantparkour

Och vet ni vad som också vore kul? Om ni berättar att ni testar och ger era bästa tips för en stunds hopp & lek. TUSEN TACK på förhand. HEJA HEJA alla! Vi ses snart igen.

Tills dess: stor kram Malin Lundskog

Och stort tack mina deltagare i GLAD FRi STARK som visade att mitt gamla hopp & lek nu kallas tantparkour!

Du kanske också vill läsa:

Myrstegsrevolutionen och de goda vanorna

Jag vill vara stark både fysiskt och mentalt

kondition, styrketräning balans och mindre sitta still

Jag får prestationsångest och jämför mig med andra

Jag får prestationsångest och jämför mig med andra och har mig. Helt i onödan och alldeles ofantligt korkat i många sammanhang. Till och med helt åt helvete ibland. Som igår, när jag var på yoga. Jamen, ni vet. Den där sköna stunden. Bara för mig. Stunden då inget annat än här och nu och min kropp och själ är närvarande och betydelsefulla. Ska vara närvarande och betydelsefulla kanske är ett mer korrekt sätt att uttrycka det hela för det dröjde inte många minuter (eller kanske sekunder?) på den där yogamattan och vips var jag där! I jämförelse- och prestationsträsket.

jag får prestationsångest, yoga, perfektion, jämföra sig, Malin Lundskog — det finns en anledning till att jag gärna tränar yoga ensam hemma …

Såg mig omkring. Såg hur andras knän föll ned mot golvet när de satt skräddare. Eller ännu värre: när de satt i lotusställning! De viga jävlarna. Mina knän var som ett upp och ett i minne … Orörliga höfter och stel som det där kassaskåpet ni vet. Jag kan till och med ha ifrågasatt instruktören som bad oss att sitta bekvämt. Inte kunde jag sitta bekvämt utan att se ut som någon som aldrig har yogat i hela sitt liv. Jag som har instruerat hot yoga. Som om det spelade någon roll??? Men, jo. Just i den stunden var det det enda som verkade spela roll för mig.

Men jag är i alla fall stark?

Stelast i klassen och minst avslappnad av alla (vaddå jämföra?) satt jag där och lyckades i alla fall att dra ner några djupa andetag i magen. Njöt av andningsövningarna och glömde för en befriande stund av att jag var på klass. Tills det var dags för krigar-positioner. Och plankan. Då minsann var jag i mitt esse. Säkert starkast i gänget. Som om det spelade någon roll??? Jo. Där och då spelade det roll för mig. För jag fokuserade mer på att se mig om i salen än att känna min egen kropp. Joråsåatteee … jag stod djupast i krigare ett och svävade starkast i krigare tre. Och. Så. Vidare.

Eller okej, kanske inte så mycket ’och så vidare’ för jag var en perfekt yogi mellan varven. Ja, som yogade på och var med mig själv i min kropp och med min själ och efteråt var jag så avslappnad att jag helst ville ligga kvar där på mattan. Men ändå?

jag får prestationsångest, yoga, perfektion, Malin Lundskog — jo, jag hade säkert kunna komma ner djupare i den här krigarpositionen, men det är väl ingen tävling he he he …

You teach what you need to learn?

Jag som har ägnat år och dagar åt att lära ut det hälsosamma med att inte jämföra sig med andra. Som tränar på det här i princip varenda dag när jag skriver mina morgonsidor och mediterar. Jag som upprepar för mina deltagare på gruppträningspass att de är där för sin egen skull. Är det inte rätt galet att jag halkar dit igen och igen och igen? Vet ni, jag tror faktiskt inte det. Jag tror snarare att det här är en av anledningarna till att jag har lärt ut det jämförelsebefriade sättet att leva. För att jag vet exakt hur det är att vara där. Och som nu, tack vare all min träning, kan se mina mönster. Kan acceptera dem. Och som till och med kan skratta kärleksfullt åt mig själv. Inte hånfullt. Det är en viktig skillnad på de skratten, eller hur?

Kärleksfulla skratt kring mitt författarskap

Jag är särskilt tacksam över de kärleksfulla skratten när jag nu försöker att skapa ett liv där mitt författarskap får större plats. Ja, ni vet ju. Det finns författare som är skitduktiga. Det finns bästsäljande författare som kanske inte är så duktiga. Och så finns det vi andra. Som ibland tror att vi behöver tävla mot varandra, när det egentligen finns mer än tillräckligt med utrymme för oss allihop. Ankdammen med författare är som vilken annan ankdamm som helst. Med några kändisar som man kanske tror att man behöver jämföra sig med. Eller vara med, för att räknas. Men i slutändan handlar väl allt om att vara med sig själv? Vilja vara med sig själv och acceptera sig själv.

Kanske det till och med handlar om just det? När jag respekterar mig själv och mitt skrivande, mitt yogande, mitt vad det nu än må vara, det är då jag släpper det osunda jämförandet och den uppstressade prestationsångesten? Det är respekten och acceptansen av mig själv som gör att jag ärligt och genuint känner att jag är perfekt precis som jag är och inser att det finns plats för både oviga, viga, svaga och starka i en yogasal? Och att det finns utrymme för etablerade och debuterande, bästsäljande och dåligt säljande författare. Det finns en plats för oss alla helt enkelt, vilken ankdamm vi än väljer att plaska i. Men vi behöver själva inse det för att kunna njuta av att vara dem vi är?

Presterar av glädje, jämför som inspiration

Och hokus pokus har mitt blogginlägg där jag från början bara ville berätta om gårdagens yogapass och insikterna som kom till mig förvandlats till en lovsång för den oslagbara acceptansen och självkärleken. Till liknelser med mitt författarskap. Störst av allt är kärleken? Och det är mänskligt att ramla tillbaka i gamla mönster. Det är dessutom definitivt så att ju mer jag skriver, desto mer reflekterar jag (reflektionen har jag bloggat om förut, det inlägget kan du läsa här).

Men tro nu inte att jag inte vill prestera, för det vill jag. Dock utan ångest … Jag testar direkt. Sätter mig och skriver på min tredje roman utan att jag får prestationsångest. Mellan varven tycker jag till och med att den här berättelsen är värd att bli en bästsäljare. Sen finns det andra stunder. Och så rullar hjulen vidare? Och för varje rullning lär vi oss något. Jag hoppas att vi alla åtminstone ibland får känna den sköna känslan av att vi är perfekta, precis som vi är. Att vi presterar av glädje och jämför oss som inspiration.

Tills nästa gång: varma kramar Malin Lundskog

och några ps

PS. Apropå att vi är perfekta precis som vi är, ni har väl inte missat att vi har dragit igång med podden Mitt perfekta liv!? Kan hända att vi tar upp mitt liv som den perfekta yogin där, he he … Och hur som helst har vi pratar jämförelser när den gick under namnet Min perfekta kropp.

PPS. Jag har skrivet mängder med inlägg om självsabotörer, som till exempel presterar och jämförelsen. Du kan läsa om några självsabotörer här.

PPPS. som jag skrev under den översta bilden, finns det en anledning till att jag gärna tränar yoga hemma i min ensamhet. Men mitt i allt famlande bland prestation oh jämförelser så är det så fint och bekvämt att bli vägledd. Slippa ta ansvar för vad som ska göras. Och att inspireras av andra. Blandat är bäst?

Positivitet är min superkraft och det är jag glad för

Positivitet är min superkraft och äntligen är jag glad över den. Ja, det där låter kanske motsägelsefullt, är positivitet ens superkraft borde man väl alltid se positivt på det. Eller? Jo, så är det visserligen. Men vet ni? Att ha förmågan att se det goda med det onda och andra sidan myntet och alla andra liknelser som finns är faktiskt inte alltid av godo. Även om jag ser positivt på det, he he …

Positivitet är min superkraft

Ibland är det rätt jobbigt att vara den klämkäcka, jobbiga jäveln. Eller. Inte för att jag själv tycker att det är varken klämkäckt eller jobbigt. Utan för att andra tycker det. De andra som vill oroa sig. Änglas. Våndas. Måla fan på väggen. Och som vill skydda sig med både hängslen och livrems-lösningar. Plus plan B, C, D. För dem är jag en jobbig jävel. Som de anser inte tar livet eller faror på allvar. Och ja, det är ju egentligen deras problem, men jag förstår dem. Och eftersom jag har min superkraft, så antar jag att både de som oroar sig till förbannelse och sådana som jag behövs.

Jag ser positivt på allas rätt att vara som de är. Men jag tror att definitivt att livet blir både enklare och roligare att leva med positivitet involverat. Som gör att man kan se det goda med sorg, ilska och trötthet. Precis som man kan se det fina med glädje, energi och kraft. För mig handlar det om att välja kärlek istället för rädsla. Att välja att se dem jag möter, allt som sker och det jag känner genom de kärleksfulla linserna. Och ha tillit till att det är som det ska.

positivitet är min superkraft, malin Lundskog, författare, mindset — går vidare, med full tillit

Känslor is my middle name

Att ha positivitet som superkraft och ett mindset som hissar både livet, omvärlden och mig själv betyder inte på något vis att jag vill skoja bort allvaret. Eller att jag inte bryr mig eller har känslor. Men det ska ni veta: känslor is my middle name. Herregud vad jag känner. Glädje. Och sorg. Glädje och ilska. Eufori och uttråkning. Energi och trötthet. Ja, ibland till och med håglöshet (kan vara den mest obekväma känslan jag vet).

Oavsett hur ledsen, orolig, arg, nervös, sorgsen, nedstämd, frustrerad jag är så finns det alltid där. Det positiva. Som gör att jag aldrig oroar ihjäl mig. Det som gör att jag inte ältar. Som gör att jag vågar känna?

positivitet är min superkraft, malin Lundskog, västkusten, knippla, glädje — Ibland är det svårt att se om jag skrattar eller gråter. Men här? Glad! har ju badat …

Jag älskar till och med måndagar

Tamejtusan. Jag älskar till och med måndagar. Ville bara säga det. Och att jag äntligen har förlikat mig med att det är jätte-okej att vara den positiva, som ser guldkornen och allt sådant. Jag är faktiskt inte bara glad över min superkraft utan också stolt över den! För det ska ni veta, att det inte är en superkraft jag har fått utan att jobba för den. Det är nämligen mycket lättare att oroa sig än att ha tillit. Precis som det är enklare att måla fan på väggen än se guldkornen i sanden.

Så värt jobbet!

Ja, herregud. Utan att ha positivitet som superkraft hade jag väl aldrig gett mig in som företagare i hälsobranschen, författarskapet eller restaurangvärlden? Men det kan jag berätta mer om en annan gång.

Gillade du det här inlägget? Ge mig gärna en tummen upp. Och skriv en kommentar, så kan vi fortsätta snacket där. Det blir kul!

Du kanske vill läsa fler inlägg om positivitet och mindset? Här har jag skrivit om Fem steg till ett positivt mindset och här om Mindset och bättre självkänsla. Jag tror också att min bok GLAD FRi STARK kan vara något för dig.

Jag bygger hellre broar än murar

Jag bygger hellre broar än murar, både mellan mig och andra och mig och mig själv. Men. Alltså. Ni vet. Känslan när brobygget pågår. Man vet inte riktigt om det är rätt sätt att bygga på. Om komponenterna håller. Eller om det ens är rätt riktning! Men någonstans därinne talar den där magkänslan om att varje litet steg man tar leder åt rätt håll. Och att det är dessutom fan inte är läge att avbryta bygget mitt i, hur gärna man än vill just då.

Rasar bron när man är mitt i bygget, faller man hårt. I alla fall om man har byggt långt, högt och länge … Och nu håller jag på att trassla in mig i det fiffiga med många småbroar och att veta när det är dags att avsluta ett brobygge, men det tar vi en annan gång (eller så läser ni om myrsteg här.) Här och nu handlar det om det både svåra och givande i att bygga broar, jämfört med det enkla och outvecklande med att bygga murar.

broar, bro, Knippla, badplats, västkusten, malin Lundskog — bron till en av öns bästa badplatser, förenar ön med en alldeles perfekt lagom hög hoppklippa. Längre än så behöver än bro inte vara för att göra skillnad.

Wow för broar som förenar

Wow, för känslan när ett brofäste hittar sin plats där på andra sidan och vägen över vadetnuär blir enkel att välja. Beror wow:et på det stora i föreningen av då och nu, här och där, vi och alla möjligheter som gör det? Är det symboliken som gör att jag tamejtusan älskar att färdas över broar (särskilt de över vatten)? Ja, jag gillar broar. Både bildligt och bokstavligt. Och jag bygger mycket hellre broar än murar!

Därför är det enkelt att bygga murar

Har ni tänkt på hur mycket enklare det är att bygga murar? För att stoppa, stänga av och … skydda? Är det därför broar är så mycket mer fascinerande? För att de är mer komplicerade att bygga och för att de leder till något vi inte vet vad det är? Jag menar, en mur liksom? Stapla stenar eller vad som på varandra, tjoffa lite cement emellan, så är du skyddad liksom.

Murbyggandet ligger i våra gener. Vi vill vara trygga. Veta vad vi har. Undvika det som gör oss rädda. Stoppa det okända och skydda oss från faror. Och det är självklart fine att vilja skapa trygghet, men ibland förstorar vi farorna och underskattar oss själva till en grad som gör att murarna blir allt tjockare och sikten till slut obefintlig för det som finns på andra sidan. Bygger vi murar genom att göra som vi alltid har gjort rent av?

Jag bygger hellre broar

Ja, jag bygger alltså hellre broar än murar. Broar stillar min nyfikenhet, frammanar min utveckling och dessutom är ju utsikten mitt på en bro oftast bäst. När bron väl är byggd, är mitt på bron en punkt som gör resan mödan värd, eller hur? När man står där mitt i nuet, med ena foten i då:et och andra i sen:et. Och är.

Vissa broar bygger jag för att nå vidare utåt. Nå nya människor, nya utmaningar och nya platser. Men så har vi de där broarna jag bygger inom mig. De där små aha-broarna när jag lär känna mig själv och förstår vad jag håller på med. Vem jag är just nu. De som byggs genom reflektion, skrivande och meditation. Och genom mina promenader. På klippor, längs stränder och … över broar?

Och nu kanske ni tror att jag har filosoferat över det här med broar än längre tid, men så är icke fallet. Jag kom att tänka på det idag! När jag fick upp bilden ovan i min filmrulle på telefonen och jag dessutom ska skapa frågeformulär till kvällens quiz på Den Glade Knoden. Där en av frågorna handlar om *trumvirvel* Just det: broar!

Smile at the Obstacle, for it is a Bridge
Medusa

För övrigt finns det broar vi behöver bränna också, men elden från dem lyser väl upp vår fortsatta resa?

Over and out om broar och murar för nu. Vad säger ni? Broar eller murar? Eller både och …

HEJA HEJA ER!
Varma kram från Malin