mindset

Inte skriver jag i alla fall

Någon mer än jag som tänker att sommaren är lång och tror att man ska hinna med så himla mycket? Inklusive de där långa slappa dagarna, då man inte gör någonting annat än badar. Läser. Och andas sommarluft. Ni vet, när man visualiserar sig själv som avslappnad med oändligt med tid att skriva det där råmanuset. Ett råmanus man dessutom har suttit i sina poddar och yvat om att man ska skriva klart under den jättelånga sommaren. Ja, så här sitter jag, ute i trädgården och inte skriver. Och dagarna bara går …

Malin Lundskog skriver i trädgården, sommar — här sitter jag och inte skriver

malin lundskog, författare, dator, trädgård, — funderar på om jag inte ska gå och bada istället …

Okej, jag kanske överdriver.

För skrivandet är ju med mig. Jag tänker på mitt råmanus vart jag än går. Och eftersom jag lägger rätt mycket tid just nu på att inte skriva, så är mina tankar ofta ackompanjerade av det dåliga samvetet. Samvetet som säger till mig att jag borde skriva.

Vilket crazy beteende!

Men också ett beteende jag återkommer till med jämna (eller om det är ojämna) mellanrum. Helt plötsligt befinner jag mig i någon slags virvel av dåligt samvete och borde, när det kanske bara är en paus jag behöver. Eller fokus på en sak i taget. Inte på bad när jag sitter vid datorn, eller manuset när jag badar. Njut av det jag gör när jag gör det och inte vara någon annan stans än just här och nu. Eller där och då, när det är där jag är …

Min tro om att sommaren är oändlig är en härlig tro. I alla fall i början av sommaren. Men idag är det juli och jag inser att dagarna går och här sitter jag och inte skriver. Och det är fine, så länge jag gör det med gott samvete. Släpper datorn en stund. Gör något av allt det där andra jag visualiserade att jag ska hinna göra under sommaren. Som att slappa till exempel. Med gott samvete …

Mest slöseri med tiden är kanske att inte vara i stunden?

Aja, manus har blivit klara förut. Allt löser sig och det som kanske är mest slöseri med tiden trots allt är att inte vara i stunden som är. För i den stunden finns varken dåliga samveten eller borde. Eller oändliga somrar för den delen. Och det är gott så.

Vi ses snart igen och jag hejar på vår förmåga att reflektera och njuta av stunden. HEJA HEJA!
Kram Malin Lundskog

ps. Jag har samma tanke om oändligt med tid när jag sätter mig på tåget till Stockholm, som jag skrev om här: I tidsoptimismens spår.

Efter regn kommer sol

Vaknade till regn och blåst i morse, sådär som man gör mellan varven. Även om jag var ganska säker på att jag skulle bli ensam, gick jag med min högtalare och glatt humör till träningen. Ja, för ni vet väl att jag har träning här på Knippla varje söndag? Eller hade, tills jag spårade ur i januari (läs mer om det här). Hur som helst: jag fick rätt. alldeles ensam var jag i den goa vårluften. Och regnet. Men det är ju med vädret som med oss? Efter regn kommer sol.

Jag körde min rehab och var inte ledsen över att ingen kom. Tänkte på hur ungefär samma saker kan påverka oss olika. Som när jag var på bokmässa och inte sålde en enda roman. Inte en enda. Noll! Då var jag ledsen och kände mig totalt misslyckad.

I alla fall tills jag kom på just det där med att efter regn kommer sol. Och att jag hade haft en go dag med författarkollegor och att min glädje i skrivandet ändå fanns kvar.

Olika förutsättningar och olika dagsform?

Jag vet inte om de här två händelserna går att jämföra, men jag tror det. Idag var jag förberedd på att ingen skulle dyka upp. Dessutom är vi så få som brukar träna under lågsäsong så det är inget konstigt. När jag var på bokmässan kryllade det av besökare och jag kom från en annan mässa då jag sålde massor. och så är det det där med dagsform. Den påverkar också såklart, men kommer jag ihåg att allt är föränderligt och att både vi och livet är som vädret. Efter regn kommer sol kommer regn kommer sol … Eller vad säger ni?

efter regn kommer sol, strandskator, knippla — Utsikten från träningen idag. Strandskator och måsar och det vackra grå.

Och hur ensam jag än var på träningen, så var våren där med mig. Strandskator, daggmaskar och varma vibbar i luften. Och inombords. När jag var hemma igen kom solen och skrivarglädjen.

skrivglädje, vernadafösnter, pelargonia — Nästa roman in the making

Vi ses snart igen, tills dess: HEJA vädret. Och oss!
Kram Malin Lundskog

Vilken tur att vi inte planerade mer

Tänk om vi hade varit sådana som jag ibland önskar att vi är: superplanerare. Då hade jag inte suttit på balkongen här idag och njutit av våriga solstrålar på näsan. Eller bastat igår med varma samtal för hjärtat och kalla dopp i havet för sprudlet. Det finns många saker jag inte hade fått uppleva om vi var mer planerade än vi är. Vilken tur ändå.

Jag älskar improvisation och undrar om det egentligen går att vara bra på att både planera och improvisera? Om det inte gör det och jag måste välja kör jag på improvisation alla dar i veckan. Och vilken tur att vi inte planerade mer ändå. Solen idag alltså …

vilken tur, springer spaniels, balkong, knippla — killarna i min ringhörna

Tur eller lathet?

Ni vet skidäventyret (läs mer om det här) som blev inställt på grund av min urspårning (mer om den här)? Fattar ni hur jag hade grämt mig åt min knäskada om vi varit mer välplanerade och bokat (och betalt) boende? Det kan hända att vi inte bokade något för att vi var för lata och inte orkade. Har bristen på planering förresten något med lathet att göra? Eller är det helt enkelt så att vissa av oss är grymma på att planera och kan inte leva utan en plan, medan andra (som min man och jag) är stjärnor på att improvisera?

Hur som helst, var tanken att vi skulle ha varit iväg på resa i detta nu och då hade jag missat dagens jättevarmt solstrålar på balkongen. Och gårdagens bastu. Bland annat …

Konsten att improvisera och se ljuset i mörkret

vilken tur, läsa bok på balkong i vårsolen, knippla — Vad jag läser? Det får ni veta i nästa avsnitt av podden Skriverier med Malin och Cilla.

Ja, bäst som jag satt där och läste på balkongen poppade tankarna om det här upp. Vilken tur att vi inte planerade mer. Sen tog tacksamheten över. Tacksamheten över att vi lever ett liv där vi har möjlighet att improvisera. Och tacksamheten över att jag i stunder när det inte går som jag har tänkt (för tänker gör jag, även om jag inte planerar så värst), ser det som en spännande utmaning att göra det bästa av situationen. Inget ont som inte har något gott med sig och allt sånt, ni vet.

Visst kan jag behöva bryta ihop en stund om situationen är överjävlig (och även om den bara är en aningens jobbig), men det är faktiskt en kul utmaning att hitta ljusglimtarna. Det svåraste i den utmaningen är att möta dem som skiter i ljuset där och då. De som inte orkar med en jobbigt positiv jävel (inte mina ord, mind you).

Ljuset i knämörkret är att jag har mer tid till skrivande och att vi (kanske?) tar hundarna och drar till Portugal istället. Alltså, det är ju jättespännande, för där har varken min man eller jag varit. Har ni? Berätta!

Mörkret i ljuset

Det enda som inte är världsbäst med att leva utan att planera är att de flesta andra är välplanerade. När jag vill köra en spontangrej har många redan fullbokat i sin kalender. Min kalender? Den är fullbokad med utrymme för möjligheter …

Oh well, om vi hade varit välplanerade hade jg inte bara missat vårsolen idag. Jag hade inte ätit frukost med en av mina bästa människor häromdagen. Dessutom hade jag inte gnuggat rent köksluckorna i förmiddags. Kan någon, apropå det, förklara för mig var allt kladd på dem kommer ifrån hemma hos två vuxna? Såvitt jag vet är vi inte särskilt kladdiga eller smutsiga om händerna.

Tur för våra köksluckor att vi inte är så bra på att planera. Eller snarare: att vi inte tycker om att planera. Och vilken tur att jag skadade knät – annars hade vi inte kommit till Portugal. Om vi nu gör det. Vad tror ni?

sjöbodar, knippla, februari, sol — bara en sån sak som eftermiddagspromenaden i det här …

Ses snart igen och tills dess: HEJA heja improvisationen.
Kram Malin Lundskog

Här skrev jag om vad det egentligen är med knät (och hur bra det är med flera identiteter …)

Idag fick jag domen på mitt knä

Jag pratade med ortopeden idag. Fick ett så kallat röntgenutlåtande efter magnetröntgen på mitt knä och det var … skittråkigt. Jag har en spricka i menisken, ett inre ledband som är så nära av det kan vara utan att det är av och ett korsband som är i princip av. Inte konstigt att jag har känt mig lite instabil då? Ni ska se mig stå på ett ben, som är en av rehabövningarna. Hej, vad det vinglar.

röntgenutlåtande, magnetröntgen, knäskada — alltså, finns det något som får mig att känna mig sjuk så är det den här outfiten …

Först förstod jag bara enstaka ord i läkarens utlåtande. Han rabblade upp patella och femur och andra latinska ord för leder och annat i kroppen som jag lärde mig under min pt-utbilding. Sen förenklade (eller är det förmänskliga det handlar om?) han och sa nästan helt av, nästan helt av och spricka. Vilket innebär sex månaders rehab innan de tittar på det igen för att avgöra om det behöver opereras. Sex månader!

Jag bröt ihop en liten stund (igen, det har jag ju redan gjort med anledning av det här knät). Hoppa i land till sommaren, springa i bergen med hundarna, leda mina asroliga träningspass här ute på Knippla, vandra, åka skidor (onödigt att jag drog upp det igen, det är ju redan avklarat), ta långpromenader med kompisar … Så mycket av allt det där som jag älskar att göra. Som är jag. Borta.

springer spaniels, knippla, apport, västkusten, röntgenutlåtande — Sitter still och kastar apporter och bollar till hundarna, så att de får sin motion … Allt funkar, behövde bara gråta en skvätt först.

En (tillfällig) knäskada och fler identiteter

Men, det är som det brukar. Inget varar för evigt även om det just i den stunden känns så. Och tack vare röntgenutlåtandet, vet jag ju i alla fall. Och som en av mina vänner sa: tur att du har två identiteter, en som tränar-Malin och en som författar-Malin. Ja, hon har ju rätt. Jag är mer än hon som springer, precis som ni är mer än ni tror.

Det kanske till loch med kan bli en spännande tid det här? Hej överkroppsträning på gymmet, mer tid till skrivande och sänkt fart på hundpromenaderna. Vi får se var det slutar, hela äventyret med skadat knä. Alltid lär man sig något?

Och tro inte att jag inte inser att ett (tillfälligt) skadat knä är världens undergång, men det påverkar livet och sätter min lilla värld i skakning. Så mycket att jag fick ortopeden att avsluta sitt röntgenutlåtande med ett ”okej, då. Vi ses om tre månader, inte sex.

Ses snart, tills dess: HEJA vår mångsidighet?
Kram Malin Lundskog

Här berättade jag om när jag spårade ur och skadade knät

Vardagsglädjen vinner i längden, trots urspårning

Vardagsglädjen, är inte det en alldeles fantastisk sorts glädje? Det är en sån där som jag inte vill spara på till nästa helg eller semestern. En dos glädje varje dag är precis som vardagsmotionen, vardagsvilan och vardagsrutinen: det ger livet liv. Och jag har bestämt mig för att det är så jag vill leva mitt liv. Fyllt av liv.

Med vardagsglädjen i åtanke tog jag och en av mina bästa människor (tänk att jag har vän och svägerska i samma person!) bilen med nyvallade skidor och drog till Hestrastugan i Borås. Fast först väntade vi i några timmar, med en ständig uppdatering av både väderappen och trafikverkets uppdateringar om väglaget. Snöstorm liksom …

Jag älskar att vi (i alla fall just nu) har snövinter och blir ännu mer laddad för skidäventyr, ju mer snö vi får. Något jag också älskar är snälla människor. OCh såna mötte vi så fort vi kom till Hestrastugan. Med massa hej och välkomna och prat om att det var precis nyspårat och stod två herrar och tog emot oss och önskade en trevlig dag. Visst blir man glad av sådär självklart snälla människor?

Vi spårade …

Efter snöstormen på morgonen fick vi till och med sol på oss:

vardagsglädjen, Malin Lundskog, längdspår, hestrastugan — vi tog en omväg på en äng, där vi fick spåra själva

Vi kasade runt i både våra egna och de proffsigt prepareade spåren några timmar. Fick veta att det här minsann är platsen där Jesper Nelin startade sin skidskyttekarriär. Inte för att han var så sugen på att åka skidor, däremot tyckte han att klubben hade så himla goda hamburgare att han tränade bara för afå äta dem. Alla sätt är bra, eller hur?

Och vad vore en stund i skidspåren utan fika? Inte alls lika härlig, tyckte vi och pausade i omklädningsrummet i Hestrastugan. Jamen, ni fattar ju: macka, upptinad lussekatt och termoskaffe här. Som att vara barn på nytt. Ja, minus kaffet då. Men resten. Mattan och maten, värsta myset.

Och jag spårade ur …

Vi tar några varv till va? sa vi till varandra efter retro-fikan. Båda svarade ja, så vi fortsatte. Ända tills jag ramlade. Då fortsatte jag bara ett varv till och just nu vet jag faktiskt inte riktigt hur det är ställt med knät. Det vreds till i fallet som jag tror att man hade skrattat ihjäl sig åt om man såg det.

Vänsterskidan var helt plötsligt ute i lössnön och högerskidan kvar i spåret. Alltså, det gick som i slowmotion och jag hann verkligen att tänka på hur sjutton jag skulle göra för att inte skada mig. Sen tänkte jag att fan, jag kommer att skada mig (bara att tänka det fick mig att känna mig gammal). Och hux flux låg jag där i spåren. Och hade så ont att jag började gråta. Särskilt när två snälla skidåkare sa att de skulle stå kvar tills jag reste mig upp. Jag som bara ville ligga kvar och gråta ifred …

Slutade genast att gråta när min vän ställde sig och pekade och ropade högt och ljudligt att ”så här ser det ut när någon har ramlat. Här hände det och det var hon som gjorde det.” Då skrattade jag istället. Bästa sortens vänner det där, som fixar fram skratt i alla lägen.

hestrastugan, skidspår, Annika Lundskog — jo, här ramlade jag …

Vardagsglädjen gör skillnad

Men oavsett urspårning, så gör det skillnad i livet när jag väljer vardagsglädjen. Eller kanske vågar prioritera den? Ger mig tillåtelse att göra otypiska vardagsgrejer? Och orkar välja bort soffan. När jag kommer ihåg att använda vardagarna till roliga saker med roliga människor. Eller väljer glädjen i det som är omkring mig. Det måste inte alls vara så stort som att dra iväg på utflykt. En promenad, ett samtal, ett bad eller en fika är typiska grejer som jag vill förgylla vardagen med. Och ni?

vardagsglädjen, skidåkning, hestrastugan, Malin Lundskog

Ses snart igen, tills dess: HEJA vardagarna.
Kram Malin Lundskog

ps. I min bok GLAD FRi STARK skriver jag om det här med vikten av de små stegen för att skaffa nya vanor. Funkar oavsett om det handlar om träningsvanor, glädjevanor eller vad som helst för kind of vanor. Säg till om ni vill ha ett ex

När man stänger dörrar

Ni vet det där med att när man stänger en dörr, då öppnar sig en annan. Måste det vara så? Jag stängde en dörr igår. Eller, nej förresten, jag smällde igen den så där så att det skångrade riktigt ordentligt. Och i morse när jag satt med mitt morgonskrivande reflekterade jag över just det. Måste jag öppna en ny dörr nu? Och vet ni vad jag kom fram till? Jo, att när man stänger dörrar måste man inte alls öppna nya. Det är gott nog med utrymmet som blir utan massa nya dörrar som öppnas. Som en vila.

Åh, så skönt. Det här är nämligen en dörr som jag mycket väl kunde ha stängt för ett år sedan, men … ibland behöver saker ta tid. Jag har hoppats att det finns något innanför den där dörren i alla fall och lämnat den kvar på glänt. Ifall, ifall ni vet. Men igår tog hoppet slut. Och, som jag skrev nyss: så skönt. Jag känner mig så stark, tillfreds och fri när jag bestämmer mig för något. Och det gjorde jag igår.

Man får mer utrymme när man stänger dörrar

Som vi vet går det alltid att ombestämma sig och dörrar är sällan så förseglade att de inte går att tvinga upp igen, men för nu. För nu är min känsla att en dörr är stängd och jag har ingen brådska med att öppna någon ny. Jag vilar i det extra utrymmet som blev när jag inte har den nu stängda dörren att kliva in genom. Låter motsägelsefullt egentligen, att få mer space när man stänger en väg. Men. Det blir enklare. Friare. Och ger energi. Jag tror tamejtusan att det till och med blir lättare att andas.

när man stänger dörrar, dublin, tågluff, blå dörr

Jag säger YAY till att våga ta steget och stänga de där tärande, dragiga dörrarna. Och våga vila i det nya rummet. Vem vet vilka dörrar som öppnar sig när det är dags. Livet va, eller vad säger ni?

Vi ses snart här igen, tills dess: HEJA er som har mod att stänga dörrar som inte ger något när man kliver in genom dem.
Kram Malin Lundskog