morgonrutiner

Förste september

Tända ljus, soluppgång, shorts, morgondopp och förste september. Det är så mycket jag tycker om med september. Som att tända ljus igen. Färgerna där ute. Att det fortfarande är enkelt att vara utomhus (idag ska det bli över 20 grader här) och lugnet. Som lugnet på ön när det istället för hundratals båtar i gästhamnen, ligger en eller två och köerna nerför badstegarna är obefintliga.

Och visst är det lättare att hålla ordning på livet med mer ordning och reda när september kommer? Ja, efter en sommar då i alla fall jag släpper greppet om typ allt. Inte för att jag någonsin har skarp struktur, men ni fattar – eller hur? I morse gick jag upp någon gång innan tuppen och satte igång med mina morgonsidor. Bara det. En sån lyx!

Därefter gick Brorsan och jag vår morgonrunda (han haltar när vi springer, så jag har fått ställa om när det gäller morgonspring) och han tog sig ett morgondopp på stranden. Om han rullade sig i sanden efteråt? Gissa!

Och sist men inte minst innan jag satte mig vid datorn för terminens första skoldag (kreativt skrivande år 2 på både Linnéuniversitet och Umeå universitet), några timmar med manus och inspelning av Skriverier med Malin och Cilla.

Vid badet mötte vi Claes, som gärna sover längre på morgonen, och när vi gick hem efter morgondoppet kom vi på att det är trettiofyra år sedan på dagen som vi förlovade oss. 34! Värt att fira det också.

Ses snart igen, tills dess: HEJA september!
Kram Malin Lundskog

Leve leva kreativt

Igår kväll började jag återigen att läsa Julia Camerons bok Lev kreativt. Nu är ju inte det en bok att läsa utan att göra. Ja, som den lilla orange GLAD FRi STARK om ni minns den? Hur som: i morse började jag göra boken. Kanske till och med leva den? För länge leve leva kreativt, bästa sortens liv om ni frågar mig. Och boken som är ett slags tolvstegsprogrammet för ökad kreativitet. Eller för att hitta sin inre konstnär om man så vill.

Det är tredje gången jag påbörjar boken. Första gången gick jag igenom alla tolv veckor (läs mer här)och även om inte ni märkte någon skillnad på mig och mitt liv, så gjorde jag det. Andra gången hängde jag i under några veckor, men bestämde mig sedan för att bryta. Det kom för mycket sommar i vägen … Men nu är jag på det igen och min inställning är att jag ska gå igenom hela tolvstegsprogrammet för ökad kreativitet. Jag tror nämligen inte att det finns någon hejd på vad man kan hitta inom sig om man bara ger sig själv chansen och en gång är väl ingen gång, eller hur man nu brukar säga.

Är det stunden eller det jag gör i stunden som spelar roll?

När jag skrev mina morgonsidor i morse kände jag den där sköna känslan av att vara något på spåren. Och då menar jag inte att de kom någon genialisk idé till en bestseller. Nej, jag tänkte mer på situationen. Komma upp tidigt på morgonen. Sitta i stillhet med min kaffe, Brorsan, en skön penna (viktig detalj!) och en favoritanteckningsbok. Den stunden är värdefull och jag undrar om inte den i sig gör sitt till för att komma närmare min inre konstnär. En bra start på en bra dag ni vet?

leve leva kreativt, lev kreativ, anteckningsbok nuuna — Förutom boen Lev kreativt, älskar jag nuunas anteckningsböcker

Sedan har dagen fortsatt så. Framåt. I morse joggade Brorsan och jag runt ön (ska berätta mer om min runstreak senare, men tror på det där med streak) och Claes kom och mötte oss för ett gemensamt bad. Dessutom har jag kommit en bit på det nya manuset, jag har registrerat mig på Kreativt skrivande II på Linnéuniversitetet och b-kurs i kreativt skrivande på Umeå universitet (två halvfarter, jag är inte helt crazy, trots allt). Och efter gymmet ska jag läsa vidare på boken vi ska diskutera i bokklubben på torsdag, Mot fyren av Virginia Woolf.

ankis badplats, springer spaniel, knippla — när Claes kom hälsade Brorsan honom välkommen genom att skaka av sig badvattnet. Ser ni dropparna?

Jag njuter medan jag kan. För att hinna både skriva, jogga, gymma, läsa och dessutom reflektera över det – det är tamejtusan inte varje dag det.

Vi ses snart igen och tills dess: Leve leva kreativt!
Kram Malin Lundskog

Att skriva med stjärnor som sällskap

För en tid sedan fick jag för mig att gå upp tidigt som tusan för att skriva på mitt manus (läs mer om det här). Jag har fortsatt med det. Ja, förutom ibland då jag har fått för mig att lura mig själv med svammel om att jag skriver sedan. Visserligen gör jag det, men det skrivandet blir varken lika bra eller går lika fort. Nej, att skriva med stjärnor som sällskap, det är min grej. Just nu i alla fall …

stjärnklart, att skriva med stjärnor, himmel, knippla, författare — FATTA stjärnhimlen när jag klev upp för att skriva i morse!

Magin med att släppa ut hundarna i trädgården och själv titta upp på den här himlen. Det är stort. Och det är som att magin spiller över på mitt skrivande. Jag menar inte att berättelsen blir särskilt magisk, men känslan. Känslan när jag sitter vi mitt (nya, skitsnygga) köksbord och tittar ut först på stjärnor och strax därefter på himlens färger, som avslöjar att solen är på väg upp.

soluppgång, knippla, författare, att skriva med stjärnor — synd att fönsterlampan stör, men ser ni den rosa/orange randen där borta i öster? Och den väldigt blå himlen?

Nya rutiner ger nya resultat

Det är spännande att testa att få in nya rutiner i livet. Kanske för att de behövs, men kanske också bara för att få variation (som jag skrev om här igår)? Ja, det här (smarta!) påhittet att jag skulle skriva innan jag gick ut för att röra igång kroppen, inte kunde jag veta att det också funkar. Jag som typ alltid har trott att jag bara måste röra på mig innan jag kan få något vettigt gjort. Ha! Den här varianten av morgonrutin funkar himla bra. Det är som att den lär mig att det inte är så dumt att vara flexibel i rutinerna. Ge mig själv lite slack, godammit!

löparglädje, springerspaniel, knippla, malin lundskog — När det ljusnade tog vi en jogg runt ön, Brorsan och jag.
Trots dålig bild, kanske ni ser att han står kvar ner i backen? Där står han tills han är säker på att jag inte kommer tillbaka ner för att ta flera vändor i backen. Det vill han icke vara med på …

Trots att jag (just nu) har vänt på rutinerna, betyder det inte att jag inte kommer att vända tillbaka dem någon gång. Eller … vi får se. Det blir som det blir. Och det blir som det ska. Och det fiffiga är väl ändå att känna in vad som funkar i stunden?

Oavsett stund, så ses vi snart igen. Tills dess: HEJA flexibiliteten. Rutinerna. Och stjärnorna!
Kram Malin Lundskog

En bra start

Hela veckan har jag gått upp tidigt. Alltså JÄTTE-tidigt. Klockan fem några dagar och klockan 5.30 andra. Och efter same old start med meditation och en stunds flödesskriv, så har jag gjort det. Skrivit. På det som jag hoppas blir ett romanmanus en dag. En bra start, om jag får säga det själv, som har spillt över på resten av dagen.

På morgonen är jag bäst

Okej, jag fattar att klockan fem är vardagsmat för några av er och inget att skriva hem om. För mig är det inte heller just klockslaget som är det stora. Det är att jag har lagt in en skrivstund redan på morgonen. Dels visar jag (återigen) mig själv att jag tar mitt skrivande på allvar och dels har jag (återigen) upptäckt att morgonen är min tid på dygnet. Flytet jag har i skrivandet när jag fortfarande är … ren? Jag tror att det är ett bra sätt att förklara känslan. Ren. Tankarna är orörda och ostörda och mina filter som annars dömer det jag skriver är inte vakna. Morgonen är inte bara en bra start på dagen, det är också stunden då jag är bäst. Alltså skillnaden kan vara så stor som att jag skriver man dagliga 1500 ord på en/en och en halv timme. Senaste på dagen kan samma antal ord ta tre timmar.

romanmanus, dator, levande ljus, knippla

En bra start och samvetet

Och så är det ju det där med samvetet. När jag inte skriver på morgonen tänker jag under dagen på hur mycket jag borde skriva och frågar mig själv när jag ska hinna. Ja, det där tar sin beskärda energi det också. Lika bra att skriva när jag det går lättast? För att dels komma vidare i romanen och dels slippa gå runt med oket av borde på axlarna.

Det här med att skriva på mitt manus tidigt på morgon ger mig en bra start. Vi får se hur länge jag orkar gå upp så tidigt. En vecka skapar ingen vana och just den här veckan har det funkat extra bra eftersom jag inte har haft några kvällsaktiviteter och kan gå och lägga mig hur tidigt som helst.

Det är förresten inte säkert att en bra start gör en bra dag, men det ökar i alla fall chanserna. Eller vad säger ni? Och hur som helst skadar det inte att hitta sin stund …

Vi ses snart igen, tills dess: heja de där stunderna!
Kram Malin Lundskog

Morgonskrivande och meditation kan ni läsa mer om här: Vad är det bästa som kan hända idag? och här: Morgonrutin för hållbara hälsa. Vi får se om ni kommer att få läsa mer om den här veckans manusarbete i ottan.

Ps. Jag ställde inte klockan på 5 i morse på grund av lördag, men var uppe tidigt. Och skrev!

Därför älskar jag mina vanor och ordet livskamrat

Herrenaddå vad skönt det är att vara tillbaka. Hemma. Och vara trygg i att en vana jag mår gott av hittar jag tillbaka till, oavsett om jag har gjort uppehåll från den på grund av anledningar. Eller att det bara har blivit så på grund av omständigheter. ja, ni vet. Därför älskar jag mina vanor: de är lätta att hitta tillbaka till.

När en vana verkligen är en vana blir man inte av med den i första taget, även om man gör långa uppehåll från den. Som min vana att skriva på morgonen (den kan läsa mer om här). I morse satt jag där igen, med papper och penna och skrev mig själv in i dagen. Något som jag inte har gjort på fem veckor. Inte för att jag inte har kunnat skriva när vi har rest (allt om resan här), utan snarare för att jag har valt bort det.

därför älskar jag mina vanor, anteckningsbok nuuna, hand

Därför älskar jag ordet (och känslan) livskamrat

I morse satt jag alltså där med mitt kaffe och min skrivbok och hittade mig själv igen. Lika spännande varje gång eftersom jag inte är den samma idag som innan resan. Eller ens igår?

Det jag skrev fram i morse var en insikt jag kanske har kommit till förut, men glömt. Den om det helt fenomenalt fina med en livskamrat. Jag hade ganska kul i mitt skrivande, för där dök upp känslor från förr. Om just ordet, eller kanske fenomenet, livskamrat. Jag blev förvånad över att jag inte längre likställer livskamrat med äldre personer med grått (eventuellt lagt) hår, jättemycket rynkor, krum hållning, blåådriga händer, käpp, blommiga klänningar och bruna kostymbyxor.

Visserligen är jag gråhårig (jo, jag färgar håret) och rynkig, men ni fattar? En livskamrat är en trygg känsla, en grundad kärlek och total tillit. Ärlighet, respekt. Någon att luta sig mot och något man så innerligt stöttar. En bas. En zon av totalt ickedömande.

Det där är kanske inte definitionen om man letar i en ordbok. Jag vet faktiskt inte om det går att definiera livskamrat i ord. I såfall snarare med adjektiv än substantiv, är ni med?

Förmodligen kom tankarna på det här med livskamrat upp i morse efter vår resa. Ja men, i nästan fem veckor har vi ju suttit ihopklistrade, Claes och jag. Fint har det varit. Jättefint!

Efter min skrivstund gick jag ut och mötte de här. Livskamrater?

Och visst är det ändå härligt att man kan ändra sig? Att var sak har sin tid och det vi (jag?) kanske fnyser åt i tjugo- och trettioårsåldern blir världens bästa grej tio, tjugo eller trettio år senare? Var sak har sin tid och goda vanor (som att skriva på morgonen) är väl värda att jobba in, så att de är lätta att hitta tillbaka till efter längre uppehåll.

Livskamrat och vänskap

Jag hittade det här avsnittet från podden Mitt perfekta liv nu. Där pratar vi vänskap och jag tar upp det fina med ordet livskamrat.

Men, hör ni: ves ju snart igen! Tills dess: heja goda vanor och jobbet vo gör för att skaffa dem!
Kram Malin Lundskog

PS. Goda vanor har jag skrivit massor om, eftersom det var en stor del av mina arbetsdagar som coach, kursledare och föreläsare under tio-femton år. Här hittar ni fler inlägg om vanor och dessutom finns min bok GLAD FRi STARK, för dig som är nyfiken på mer.

Morgonrutinen på blanka eftermiddagen

Ibland är det som att jag tror att om jag inte får morgonrutinen gjord på just morgonen så är det kört. Men idag kom jag på andra tankar. Just idag genomförde jag hela proceduren med meditation och skrivande på morgonen. Men det var några dagar sedan sist. Ja, ni vet det där med livet som händer lite för intensivt ibland?

Jag kom fram till några kloka (för att vara mig i all fall) saker under mitt reflekterande skrivande i morse. Dels att jag mår bra av att börja dagen med att meditera och skriva. Och dels hur mycket lättare jag känner mig ensam och hamnar i jämförelseträsket (gaaah!) när jag rusar in i dagen. Mjukstarten med medvetna tankar på vem jag vill vara, vad jag vill bidra med, vad jag är tacksam över och hur jag vill må gör verkligen skillnad. Nej, jag vet. Det är väl inget nytt i sig. Det som är nytt är att jag insåg att även om jag rusar in i dagen betyder inte det att jag inte kan stanna upp senare under dagen. Det är inte kört. Hur bra?!

Hellre än morgonrutin på eftermiddagen än inte alls

Vilken tur va? För inte vill jag tro på lögner som jag hittar på när jag har bråttom. Som att jag är ensam. Eller inte lika mycket värd som de jag får för mig att jämföra mig med. Eller få för mig att jag inte förstår mig folk. Jag vet ju att jag har fullt av människor omkring mig som bryr sig om mig.

Är jag på en bra plats blir jag snarare inspirerad av de jag en stressig dag jämför mig med på ett oinspirerande sätt. Och det där med att döma och inte förstå sig på folk. Det är så långt ifrån allt jag vill vara. Och så lätt att halka in i när det är mycket och allt går fort. Det pratade vi dessutom i senaste avsnittet av Mitt perfekta liv, som ni kan höra här. Va? Jag är och vill ju vara en nyfiken en. Som frågar (eller fantiserar som en sann författare, mind you) om människors beteenden.

Det känns gôtt rent ut sagt, att komma på att morgonrutinen är bättre på eftermiddagen än inte alls. Som när jag kom på att jag faktiskt kan skriva på kvällen också. Inte bara på förmiddagen. Vilken befrielse ändå. Att vi kan vända på dygnet, he he. Att frukost är en perfekt middag, det vet vi ju redan, eller hur?