sagres

Mitt i morgondagens minne

Jag upplever inte äventyr och härligheter för att skapa minnen, men idag slog det mig. Här står jag. Mitt i morgondagens minne. Tänk att jag får vara med om det här. Vilken jävla ynnest!

Ja, ursäkta språket men känslan krävde ett kraftuttryck (plus att jag svär en hel del oavsett kraft i käsnlan). Den stora känslan av att jag lever i sådan frihet att jag kan tillbringa flera veckor hemifrån. Att vi kan göra det tillsammans, min man och jag. Och hundarna förstås. Dem pratade vi om häromkvällen. Hur mycket enklare det hade varit att resa utan dem och hur ohemult mycket vi hade saknat dem. Tänkt på dem. Vetat om att de hade älskat att vara här. Med oss. Fått springa på stranden. Bada. Promenera. Vara nära. (Plus att jag inte hade fått med mig min man på lika många hiker och promenader om inte hundarna var med …)

Det stora livet

mitt i morgondagens minne , minnen, sagres, strand, hav, himmel, utsikt — en av de stora grejerna med livet kan vara detta

Stort är det, livet. Tänka att vi får vara med om det, allihop. Och mitt i det står jag nu och är så in i hoppsan tacksam. För att jag njuter medan det pågår och för att jag vet vad det är jag tycker är viktigt i livet. Det vet vi kanske allihop, men ni vet. När man kommer på att man faktiskt också prioriterar det viktigaste. Som till exempel familjen och utsikten.

En dag kommer jag att minnas stranden i Sagres med glädje, kärlek och frihetspirr. Idag står jag mitt i det minnet och det är sannerligen en jävla ynnest.

Malin Lundskog, stranden sagres, regnrock, utsikt, himmel, hav — kanske kommer jag inte att minnas hur kallt det var idag? Minnes de lyckliga stunderna blott …

Vi ses snart igen, imorgon drar vi vidare. Inte för att skapa minnen, de kommer som en bonus, utan för att njuta av livet medan vi lever det. HEJA livet. Och oss, allihop.
Kram Malin Lundskog

Villni läsa mer om vår långa workation finns alla inlägg länkade i detta: Vi åker till världens ände

När jag är klar är jag klar

Jag kände det idag när vi tog vår dagliga morgonrunda till stranden: nu är jag klar här i Sagres. Och när jag är klar då … ja, då är jag klar. Skulle lika gärna kunna lämna stället nu. Jag antar att det är en av alla fascinerande saker med att vara människa. Som ett slags skydd, så att jag inte går och sörjer att vi om bara två dagar lämnar världens ände. För vår tid här har varit fantastisk och hade vi inte varit på väg att lämna hade jag inte varit redo att åka. Vår anpassningsförmåga alltså. Wow för den.

jag är klar, sagres, malin lundskog — vardag i tre veckor: strand och bara vi

Jag tror faktiskt inte att vinden som gjorde att vi blev sandblästrade på stranden har något med att jag är klar här i Sagres att göra. Eller regnet som kommer i eftermiddag. Nej, inte temperatursänkningen heller. Jag älskar ju väder! Visst är allt enklare med sol och värme, men. Nej.

jag är klar, sagres, strand, hav, himmel, sagres — sandblästrad …

Vi är bäst på att anpassa oss, allihop

Jag är helt enkelt inställd på att åka norrut igen. Hemåt. En resa vi inte vet vilka vägar den tar, mer än att vi förmodligen börjar med ett stopp i Lissabon. Där har vi aldrig varit, varken Claes eller jag. Och även om vi inte är bäst på att turista i städer (särksilt inte med hundarna), så känns det dumt att missa Lissabon när vi ändå är i krokarna.

Vi får se var vi hamnar, jag är glad så länge resan i sig är mödan värd. Och att jag är färdig med Sagres, så att jag inte ångrar något gjort eller ältar något ogjort. Visst är det fint att vara människa, utrustad med massa anpassningsförmåga?

Vi ses snart igen, tills dess: HEJA oss och allt vi anpassar oss till.
Kram Malin Lundskog

Mer om resan på, från och till världens ände hittar ni här: Vi åker till världens ände

Utsikt och insikt, ensam och tillsammans

I morse packade vi med oss frukost, så som vi tydligen gör här i Sagres, och gav oss ut på hike. Från St Vincent (där vi var förra veckan) gick vi norr ut. Längs havet hela tiden. Och ja. Vackert som 17. Stort. Lyxigt. Hur mycket utsikt som helst och stora delar på ett underlag som gjorde att vi behövde fokusera på var vi satte fötterna. Alltså, att gå där med utsikt ända till världens ände (kass liknelse med tanke på att det är där vi är, he he), på ett underlag som kräver fokus, tillsammans med Claes och hundarna. Jag vet knappt något bättre.

fokus för att ha koll på var vi sätter fötterna

utsikt och insikt, trail, sagres, st vincent, stenar — … men tror att det här är super för mitt knä, vad tror ni?

Vi är tillsammans och ändå är det som att jag är ensam. På ett bra sätt alltså. Med mig själv. Och mina tankar. Om jag ens tänker några tankar? Jag vet inte. Annat än att jag kom till insikt om att det är fint det här livet. Där vi kan vara själva, fast vi är tillsammans. Utan krav och andra förväntingar än att ge hundarna vatten någon gång mellan varven.

utsikt, spricka i berget, springer spaniel

utsikt, springer spaniels, hike, st vincent, sagre — till världens ände ska alla gå …

Eller så är vi sådana vi aldrig skulle bli?

Eller så är vi bara ett av de där paren som jag för trettio år sedan var rädd att vi skulle bli. Sådana som inte pratar med varandra. Men, då visste jag å andra sidan inte att man kan tycka om att vara ensamma tillsammans och känna trygghet i tystnaden. Livet ändå. Kanske mormor hade rätt när hon sa att var sak har sin tid?

Vi ses snart igen allihop. Nu är det slutspelshockey på en dator här, och en som ska läsa (och tjuvlyssna på hockeyn). Tills nästa gång: HEJA livet, utsikten, insikten och … hela alltet!
Kram Malin Lundskog

Mer om vår workation här i Sagres hittar ni här: Vi åker till världens ände.

Claes och malin Lundskog, hike, sagres — och ett av de sällsynta tillfällena då Claes är med på selfie – tillsammans.

Allt är svårt. Till man kan det …

I morse när vi satt på stranden och sköljde ner frukostmackan med termoskaffe hade vi två stora grupper av surfare framför oss. På stranden stod två instruktörer och gestikulerade och ute i vågorna låg surfarna och guppade. Ibland kämpade de utåt, mot vågorna, med sina brädor och ibland paddlade de frenetiskt och följde med en våg. På de timmar vi satt där och tittade lyckades en av dem resa sig upp och surfa. En gång. Och jag tänkte på att allt är svårt. Till man kan det …

allt är svårt, surfbrädor, strand, sagres — på väg ner till stranden står den här installationen (eller vad det är?)

Allt är svårt i början

Jag kanske överdriver, det finns säkert saker som går lätt som en plätt redan vid första försöket, men mycket är svårt. Till man kan det.

Vi har nog inte suttit så länge eller så nära nybörjarsurfare här förut. Jag har lite kaxigt sagt att när mitt knä är helt, då ska jag lära mig att surfa. Hur svårt kan det vara liksom?! Men idag när jag såg de här kämparna som försökte om och om och om igen insåg jag att det här med surfing är kanske inte något man (jag) lär sig (mig) i första taget.

allt är svårt, surflektion, surfa, sagres — här satt vi och glodde på surfarna

Surfing har aldrig sett svårare ut än det gjorde när jag tittade på de här nybörjarna. Och är det inte så det är med så mycket annat? Det ser jätteenkelt ut när någon som kan utövar det den kan. Som när en snickare sågar till en bräda, ett fotbollsproffs trixar med bollen, en bagare ältar degen. Ja ni fattar. När proffsen gör något ser det enkelt ut för att de kan det. För att det är enkelt för dem eftersom de har tränat och tränat och tränat på det.

Övning ger färdighet

Övning ger färdighet var det någon som sa. Hear hear på den och vet ni: min beundran för duktiga surfare och andra proffs växer när jag får se en nybörjare göra samma sak. Eller testar själv. För det där med att surfa ser så härligt ut. Kanske en dag när mitt knä är helt igen …

Men det är rätt gôtt att sitta nybadad med kaffe i handen och bara titta på också.

När vi gick hem gick förbi nästa strand och tittade ner från klippan vi stod på. Och där var de. De som får surfing att se enkelt ut.

allt är svårt till man kan det, surfare, sagres, tonel beach, utsikt, himmel, hav — nope, det är inte hajar …

Vi ses snart igen allihop, tills dess: HEJA alla som försöker.
Kram Malin Lundskog

Mer om våra veckor i Sagres, vid världens ände, hittar ni här.

En typiskt perfekt strand

Idag hittade vi en typiskt perfekt strand. Eller kanske jag ska säga en perfekt strand till? De är ju några stycken här i på det sydvästra hörnet av kontinenten. Men dagens perfekta strand var den största av alla perfekta stränder vi har varit på. Och en stund var vi de enda som var där (apropå mitt gnäll häromdagen om att turista i trängsel, som jag skrev om här), på Praia da Bordeira. En typiskt perfekt strand. Så härligt efter några timmar hemma framför datorn med att skriva nyhetsbrev och svara på mejl.

Praia da Bordeira

en typiskt perfekt strand, praia da bordeira, kullar, sand — Sanddyner och på kullarna där uppe gick vi för att komma till utsiktsplatsen

en typiskt perfekt strand, praia da bordeira, Malin Lundskog — Ingen är kanske gladare än jag på en folktom bautastrand?

Och utsikt så klart!

Vi gick upp på utsiktpunkten pontal da carrapateira och kollade läget också. Det är ju det där med mig och utsikt. Finns där en höjd att stå och glo ut på havet från, då är det dit jag vill. Ångrar inte att vi tog oss till den här platsen. Ni fattar va?

pontal da carrapateira, utsikt, hav, — vilka färger!

pontal da carrapateira, kullar, praia da Bordeira, gula blommor

Även vägen upp mot utsiktplatsen var härlig. Kolla här:

pontal da carrapateira, kullar, praia da Bordeira

pontal da carrapateira, kullar, praia da Bordeira, sand — sandkullar och mysiga stigar

pontal da carrapateira, kullar, praia da Bordeira, trift i sanden — Och trift (väl???) Som hemma, fast de här var mycket större.

Saharasanden

Ser ni på bilderna att himlen är grådassig? Solen har gjort sitt bästa för att tränga igenom hela dagen, men tydligen har det blåst Saharasand över de här delarna av Europa. Jag har för mig att det blåste sand hela vägen upp till oss i Sverige för något eller några år sedan också. Eller har jag hittat på det? Hur som helst, så berättade Caroline, som bor i Lagos och som jag hälsade på i förra veckan (läs om det här), om det i morse. Och det här händer någon eller några gånger per år.

Tänk vad man missar när man är bortrest? Det hade förmodligen kunnat utbryta krig här utan att vi förstod det förrän vi kom ut på gatan. Alltså, vi håller inte koll på de lokala eller portugisiska nyheterna, utan hänger med på våra vanliga svenska nyhetssändningar. Hur gör ni när ni är utomlands?

Förresten, så var det Caroline som tipsade om utflyktsmålet idag. Bra gjort av henne!

Vi ses snart igen, tills dess: HEJA härliga tips och goda utsikter. Och er!
kram Malin Lundskog

Villni läsa mer om vår långa workation här i Sagres, hittar ni allt jag skriver om det i länkar längst ner i det här inlägget: Vi åker till världens ände.

ps. efter den perfekta stranden och den wow:iga utsikten åkte vi hem till huset vi bor i här. En av oss kollade hockey, en redigerade en stund. Som hemma. Fast här …

Schweizisk armékniv och silvertejp

Ni vet det där med att så länge man har silvertejp, så klarar man allt? Jag lägger till en schweizisk armékniv på den listan. Sedan vi flyttade ut till Knippla har jag alltid min kniv i ryggan. Som en riktig gangsta, för man får ju inte gå runt med kniv hur som helst.

I morse var jag glad att jag är en gangsta. Hur skulle vi annars ha kunnat fixa ihop en hundleksak som både går att kasta och kampa med? När en av de två vi hade försvann med en våg ut i Atlanten …

schweizisk armékniv, rep, sagres, strand

hemmagjord hundleksak, sagres, strand, strandfynd — snyggt, eller hur?

Varför har jag min kniv med mig?

Varför jag går runt med kniv hemma? Jo, så att jag är redo när jag hittar drivved, bojar, flöten eller välen som har drivit i land, men sitter fast i någon lång tamp som inte går att få loss. Varför jag har kniven med mig ut på stranden här i Sagres? Alltså, man vet aldrig när en armékniv kommer till användning. Häromdagen använde vi saxen för att komma in i en förpackning till exempel. Är inte så mycket gangster som man kanske tror.

springer spaniels, kampleksak — leksaken som spolades bort

(Leksaken som spolades bort är den mest hållbara hundleksak vi har haft. Den kommer från från N-gage, men nu när jag googlade verkar de vara slut överallt om någon av er blev sugen på en sådan. Lade in länken så kan ni leta vidare själva om ni behöver en hållbar kamp- och kastleksak till era hundar. Annars kommer jag med ett rep och min kniv, he he)

Vad silvertejpen hade med det hela att göra? Inte så mycket mer än att jag tycker att en fickkniv med några olika blad är minst lika användbar som silvertejp. I alla fall för mig. Hur är det för er? Inte för att vi måste välja. Både och är kanske bäst?

Vi ses snart igen. Tills dess: heja funktionella prylar. Och oss, allihop!
Kram Malin Lundskog

vill ni läsa mer om äventyret här i Sagres? Här lägger jag länkar till alla inlägg