springer spaniel

En helt ny dag

Tänk att det kan vara sådan skillnad från den ena dagen till den andra? Igår fick jag inte mycket ur händerna, utan velade mest runt, kollade nyhetsuppdateringar och förlitade mig på stabiliteten ute i naturen (som jag skrev om här). Idag har jag skrivit och utvecklat mitt manus med energi och glatt humör. Så roligt jag har haft när min huvudkaraktär kommer till Knippla för att förbereda sin sommar. (Säg det inte till henne, men det blir inte alls som hon har tänkt sig den … ). En helt ny dag, innebär tydligen en helt ny jag.

Men, pauserna gör ju jobbet och både hundarna och jag behöver komma ut och röra på oss mellan varven. Och vilken dag att göra det på sen!

en helt ny dag, soluppgång — min skrivardag började här, samtidigt som ljuset kikade fram borta i öster

soluppgång, en helt ny dag, knippla, — när jag hade skrivit en stund tog vi morgonrundan runt ön.
Claes går rätt in i solen

knippla hamn, småbåtar, bleke, soluppgång — ja, vilken morgon!

en helt ny dag, malin lundskog, springer spaniels, löprunda, knippla — Och mitt på dagen tog vi en löprunda, hundarna och jag.
Kan hända att jag är bra mycket flåsigare än dem, men … skit i det. Uppiggande var det hur som helst.

Även om jag är en helt ny jag idag, betyder inte det att jag (eller förhoppningsvis någon av oss) glömmer eller slutar vara omtänksamma medmänniskor. Men med kraften av en helt ny dag, kan vi göra mer gott för varandra. Det är fint, eller hur?

Malin Lundskog, leende, Knippla, löpning — En helt ny jag? Kanske inte, men en helt annan känsla än igår.

Ses snart igen. Tills dess: heja alla möjligheter med en ny dag. Och ett nytt jag? Eller kanske snarare samma jag, bara några reflektioner klokare?
Kram Malin Lundskog

Löptikar och segelfartyg

I dag har jag både fått bekänna färg som matte till två (jävligt!!!) starka hanhundar och njutit till max av att vara öbo. Högt och lågt, som livet självt. Och egentligen började färgbekännelsen för flera dagar sedan, när hundarna upptäckte att det finns löptikar på ön. Tänk er själva att ni går med två stora betongklumpar i varsitt snöre. Klumpar som ena sekunden vägrar att lämna en fläck på marken och som i nästa sekund har fått raketfart under fötterna och med klapprande tänder skulle kunna dra med er till … världens ände? I alla fall om det var där löptiken fanns. Herrenaddååå!

I morse funderade jag starkt på att strunta i att ens gå ut med dem. Men. Det är klart att jag inte gjorde. Sa istället tack för allt gymmande och gillade läget med ganska onjutbara promenader. Kom ju ut i alla fall. I en alldeles fenomenal höstluft.

Fartygen som duschade min själ

Och hade jag inte gått ut hade jag missat de fantastiskt vackra segelfartygen som var ute och glänste idag. Fram och tillbaka och runt runt runt runt seglade de. Och när jag satte mig på en klippa och kände friden från den svaga vinden i seglen på de fina båtarna satte sig faktiskt hundarna ner också. Flåsiga som sjutton, men de höll sig stilla.

löptikar och segelfartyg, utsikt från knippla — de vackra båtarna på väg från Björkö och norrut

möte mellan segelfartyg, utsikt från knippla — ångrar inte att vi satt och tittade på det här

löptikar och segelfartyg, tvåmastaare mellan björkö och knippla — visst är det vackert?

löptikar och segelfartyg, tremastade, tvåmastade, utsikt från knippla

Dragkampen bland doften av löptikar

Efter skutornas dusch av min själ växeldrog vi varandra hem, de där två betongklumparna och jag. Och väl hemma var det dags för deras dusch. Vet ni, jag tror tamejtusan att de lyckas kissa på varandra minst femton gånger under morgonrundan. (En står och sniffar intensivt på den fläck, som den andre bestämmer sig för att kissa på och vice versa … Det är jätteroligt att ha hund, he he.)

löptikar, hanhundar, springer spaniels, nyduschade, knippla — inte alltid så kul att vara hund heller …

Fin lördag ändå, där tålamodet blev prövat och acceptansen vann.

Vi ses snart igen allihop, tills dess: HEJA livet bland både löptikar och segelfartyg.
Kram Malin Lundskog

Det är måndag och vi förfestar

Imorgon har vi trettioårig bröllopsdag. Ja, jag vet. Trettio. År?! Men det är klart, vi har ju varit med om både det ena och det andra tillsammans, Claes och jag. Många saker som vi har glömt av, men en himla massa som vi kommer ihåg. Och det är måndag och vi förfestar (inför det som inte ska bli någon storslagen fest annat än i hjärtat) med att traska runt i Brösarps backar på Österlen med hundarna. Vi pratar en del om livet. Både som har varit, det som är och det som kommer sen. Men mest blir jag tagen av att det faktiskt är Bröderna Lejonhjärtas Törnrosdalen vi går runt i. Sicken förfest ändå va?! Som en egen litterär fest …

brösarpsbackar, vandring — Hur vackert som helst och det är såna här utflykter som gör att jag återigen lugnar mig med att det är JÄTTE-okej att välja bort flyget.
Vi har så oändligt mycket att upptäcka på nära hålla.

Det är måndag och vi förfestar, brösarps backar, utsikt, — Hur vackert som helst och det är såna här utflykter som gör att jag återigen lugnar mig med att det är JÄTTE-okej att välja bort flyget.
Vi har så oändligt mycket att upptäcka på nära hålla.

brösarps backar, springer spaniels — Och de här två!

brösarps backar, ek, springer spaniel — Och de här två!

Åh, vad jag gillar det här. Det enkla. En ryggsäck med kaffe och macka. Och naturen. Å andra sidan gillar jag också att vi nu drar till Ystad och checkar in på hotell där. Livet är både det ena och det andra och det är kanske det som är grejen med hela grejen?

Kram Malin Lundskog

Vi kollar in fyren på udden

Nåt sånt sa jag när vi satt och pratade igår kväll om vad vi skulle hitta på idag. Vi kollar in fyren på udden. Så det gjorde vi. Fem timmar senare var vi tillbaka hemma igen. Alla fyra gott trötta i kroppen och fyllda av utsiktsnjut. Det där sista kanske bara gäller Claes och mig, men jag är säker på att hundarna har njutit massor de också, även om de kanske struntar i utsikten.

Många uddar blir det

Ja, det var inte direkt på nästa udde den där fyren, som heter St vincent ligger. Det är ganska många uddar dit, men så vackert så att klockorna stannar. Ja, även själva fyren som ligger allra, allra längst ut på den allra, allra sydvästraste udden i Portugal. Och Europa.

claes lundskog, springer spaniels, vandring, sagres, cape st vincent — mina killar! OCh visst tror man att det är såhär det ser ut på månen?

vi kollar in fyren, sagres, st vincent — sa jag utsiktsnjut?

vi kollar in fyren, sagres, st vincent, vandring, utsikt — kan inte sluta titta ut här

Vi kollar in fyren, vandring, cape st vincent — längst ut på udden där borta är fyren i ska kolla in …

cape st vincent, vandring, sagres, vi kollar in fyren — vi närmar oss …

cape st vincent, vi kollar in fyren, vandring, sagres — sakta men säkert …

vi kollar in fyren på udden, st vincent — vi kollade in fyren vi udden, men fick inte komma närmare än så här …

utsikt mellans sagres o st vincent — men kolla hålet i klippan!

vandring, cape st vincent, sagres — azalea?

springer spaniel, vandring, sagres, st vincent — det finns ALLTID nåt som luktar gott …

ledmarkering, vi kollar in fyren, sagres, st vincent — leden vi följde, även om man just där vi gick inte behövde någon ledmarkering

vandring, sagres, cape st vincent — Claes vid kanten mot Atlanten

Malin Lundskog, vandring, sagres st vincent, vi kollar in fyren på udden — jo, jag var också med.

Behöver kanske inte säga så mycket mer än såhär? Och egentligen bryr jag mig inte ett dugg om att vi inte kom på fyrområdet. Utsikten och att gå tillsammans med Claes och hundarna är det som är grejen med hela grejen för mig. Älskar dessutom att knappt möta någon annan. Som idag, när vi var så gott som ensamma hela vägen.

Vi ses snart igen, tills dess: Heja utonjutet!
Kram Malin Lundskog

PS. I morse tog det ungefär en halvtimme, så hade jag löst det där med mitt manus som jag kämpade så med igår. Morgonhjärnan alltså, wow för den!

Mer från äventyret i Sagres här: Vi åker till världens ände

Höga vågor

Efter debaclet med kaffet i morse stannade vi i huset ända till eftermiddagen. Då hade jag redigerat flera kapitel i, Frida Karlsson kört en femmil i världsklass och solen tittade fram. Med vatten (gott dricksvatten mind you), apportleksaker och regnkläder i ryggan gick vi ut. Mot stranden. Eller stränderna, menar jag. De finns ju överallt. Och där mötte vi höga vågor. Och på nästa strand JÄTTE-höga vågor.

Till och med hundarna backade undan från vattnet flera gånger och det känns ju betryggande att de har någon slags självbevarelsdrift. Ibland undrar vi, nämligen. Särksilt om Jackson, vår lillkille …

I solen i lä mötte vi sommaren och tittade på surfarna som letade vågor. Jag tänkte fel och sa något om att om jag inte hade pajat knät, skulle jag verkligen vilja testa att vågsurfa här. Kom på att om jag inte hade pajat knät, hade vi inte varit här just nu utan åkt skidor på ett snöigt berg någonstans. Tänk vad fort vi kan glömma ändå, och bara njuta av det som är. För jag är inte ett dugg ledsen över att vi traskar runt på stränder, bland vågor och på klippor med en utsikt som är helt otrolig.

och JÄTTE-höga vågor

När vi reste oss och gick vidare försvann sommaren. Vinden är mer vår och krisp än däst somrig. Vi gick hur som helst med vårvinden till nästa vik och där var de. De JÄTTE-höga vågorna. Eftersom vi är på en udde hamnar vikarna i olika riktningar, så vindar och vågor träffar helt olika. Jag förstår att det här är ett mecka för surfare, för det finns nog alltid en vik med perfekta vågor.

I den här viken fanns inga surfare, bara vi och en fotograf som säkert fångade vågskummet mycket bättre än jag, men jag gjorde några försök i alla fall. Vilka krafter det finns ute i naturen, eller hur?

Och hundarna var minst lika lyckliga som oss över att inte bli störda av andra hundar (oj oj oj så mycket hundar här är) eller av oss.

Ses snart igen och tills dess: HEJA krafterna i både oss och naturen
Kram Malin Lundskog

Fler inlägg om vår workation i Sagres hittar ni här: Vi åker till världens ände

Malin Lundskog, vind i håret, sagres, strand

En kaotisk period i livet

Alltså, de senaste veckorna har varit så fyllda av både oväntade överraskningar och planerade äventyr. Ja och dessutom annat som tar oändligt mycket mer tid än jag någonsin kunde tro. Vi hinner knappt jobba, varken Claes eller jag. Hade det bara varit de planerade äventyren hade det väl varit en sak, men översvämning, hummerpremiär, hundoperation, linser, heldag med barnen, hundpsykolog, tandläkare och påkörd bil. Ja, ni fattar. En kaotisk period i livet. Sådana som kommer mellan varven, det är liksom en deal vi har med livet. Och det är i de här perioderna jag inser hur otroligt skönt det är med vardag. Men det kanske det inte hade varit utan kaos med jämna (eller om det är ojämna) mellanrum?

Det började väl någon gång när jag bestämde mig för att skaffa linser. Inte för att själva optikerbesöken tar så lång tid, utan det faktum att jag bor på en ö, där vi just nu har nedsatt färjekapacitet på grund av reparation. Och nej, optikern finns inte här på Knippla. Men utöver restiden, så är det själv i- och uttagandet av linser som tar tid. Nu efter några veckor går det på några minuter, men i början? Herregud, halva dagar gick åt till att först försöka få i och sedan (ännu svårare) plocka ut linserna.

Kaotiska roligheter

Och sen har det rullat på. Kaoset består inte bara av tråkigheter. Nej, även en sådan höjdpunkt som hummerpremiär och hummerfiske skapar kaos. För att det tar tid. Och fokus (jamen, det är ju så kul att jag är helpirrig och har svårt att fokusera på annat).

en kaotisk period i livet, västkusten. torrbeskär, knippla — hummerfiske-kaoset ger ju så himla mycket njut

Och idag, när det egentligen var värsta bästa kollahummertinorna-vädret, då har Brorsan opererats. Nej. det är ingen som tror att det är något allvarligt, men han är tagen efter att ha fått två utväxter bortskurna. Men han skulle lämnas och hämtas. Och mitt i hämtningsvevan, då hade vi en inbokad hundpsykologtid för Jackson. Ja, jag har väl berättat att han jagar löv som en tokig? Det beteendet (eller kanske snarare Claes och mitt beteende kring detta?) vill jag få bort. Jo, men jag vill ju kunna njuta av våra promenader. Inte gå och krampaktigt hålla i en hund som rycker och drar för att få tag på de åtråvärda löven. Och tro mig, vi har försökt. Att träna bort.

en kaotisk period i livet, springer spaniel — så trött, så trött

Ja, översvämningen har jag berättat om. Heldagen med barnen också. Ja, just det. Någon har kört in i (?) min bil, så att det är en buckla i plåten och en trasig blinkers. Sånt som händer, men vet ni vad som skapar mest kaos kring det? Tiden. Tiden det tar att fixa med försäkringsbolag och boka tid hos verkstad. Oh my god alltså.

Pauserna är avgörande

Ja, jag blir stirrig i hjärnan bara av att skriva om det här. Men ser samtidigt en röd tråd som jag tror är viktig och det är tiden. Tiden för återhämtning. Pauser. Oavsett om kaoset är fullt av roligheter, så är det pauserna som gör att vi mäktar med det. Och jag tror inte att det går att förhämta sig (jädrigt bra ord, tack Anette!) för långvarigt kaos. För-, åter- eller upphämtning är en färskvara. Och en så dyrbar färskvara att jag inte kan vara utan den, om än i små doser just nu.

Ja, just nu är det kaos och jag saknar den vanliga vardagen där det är lagom av allt. Samtidigt vet jag att vardagen snart är här utan så mycket kaos (ja, det kanske alltid är en smula kaos i mitt liv) och det kan hända att jag längtar efter kaoset då? Och en enda sak är väl säker när det gäller både lugna vardagar och hektiska kaosperioder: inget varar för evigt och det blir inte alltid som man har tänkt sig …

Ikväll delar vi av huset så att inte Jackson kommer åt såren på Brorsan (ni vet, sånt där som hundar älskar att slicka på …) och sen ska jag skriva HEJA-rop (ni missar väl inte mitt nyhetsbrev?). Och klura på de sista frågorna jag vill ta upp i Mariannes mirakulösa bokklubb.

Här hittar ni HEJA-ropet med allt hejigt jag vet, mellan himmel och jord. Och lite utanför den boxen också?

Ses snart igen. Tills dess: HEJA lugnet i KAOSET. Och er!
Kram Malin Lundskog