springer spaniel

Man får det man ber om

Jo, men visst är det så att vi får det vi ber om. Även om det inte blir som vi har tänkt oss … Som idag, när jag frågade Claes om vi inte kunde göra en utflykt och han muttrade lite om att vi kunde väl bara vara hemma. Och visst kunde vi det, vi har det jättebra här. Men ändå. Jag ville göra en utflykt och som sagt: man får det man ber om.

Jag ordnade så att jag fick som jag ville

Inte för att jag bad om en utflykt med hundarna till veterinären, men det var vad jag såg till att vi fick. Jag råkade nämligen klippa Jackson i örat. Ja, herregud så dumt. Hundarna och jag var i trädgården för vår fredagsritual, som innebär att jag kammar igenom dem och klipper bort tovor. Är det nån som får tovor är det Jackson. Och … nu trodde jag att han hade massa tovor på insidan av hans långa öron, så jag klippte till.

OH MY GOD!

Han pep till, men inte värre än han gör när jag ibland kammar ut en tova, så jag fortsatte med kammande. TIlls jag upptäckte blodet i min hand.

man får det man ber om, springer spaniels i bur, färjan från Knippla — vi lastade in både Jackson o Brorsan i bilen enligt alla ska med-melodin

Känslan av att vara världens sämsta matte ligger i klass med känslan av att vara världens sämsta mamma. Men … man kan väl säga att jag såg till att jag fick vad jag bad om, nämligen en utflykt. När vi ringde till veterinären tyckte de att det var lika bra att åka in. Ja, så vi packade ihop oss och lämnade ön. På en utflykt till Blå stjärnan. Nu snackar vi fredagskväll va? Jag kanske ska tillägga att Jackson själv var helt obrydd.

Man får det man ber om, men kanske inte på sättet man önskar …

man får det man ber om, Jackson springer spaniel, veterinär — i väntrummet på Blå stjärnan

springer spaniel på golvet blå stjärnan, Jackson — i väntrummet på Blå stjärnan

Två färjor och några mil senare nådde vi vårt utflyktsmål. Sköterskan tyckte att det skulle sys, så vi fick snällt sitta och vänta. Det där med att vänta är Jacksons sämsta gren … Efter några timmars väntan återkom sköterskan och informerade om att det skulle dröja flera timmar till och eftersom det hade slutat blöda var det inte akut längre. Så vi avslutade vår utflykt och åkte hem. Och jag fick vad jag bad om, även om det inte var just den här utflykten jag önskade. Fyra-fem timmar senare var vi hemma igen, lagom till läggdags, he he.

Malin Lundskog äter pizza i bilen utanför Blå stjärnan — jag målade pizza i bilen pga gôrhungrig …

Men vet ni, jag tror att vi ofta får vad vi ber om även om det inte blir exakt som vi önskar. Behöver vi vara mer specifika i våra önskningar? Jag vet inte om jag orkar det eller om jag hellre tar överraskningarna när de kommer. Vad tror ni?

Ses snart igen, tills dess: HEJA önskningar ändå även om det inte blir som vi har tänkt oss.
Kram Malin Lundskog

PS. Är namnet vi valde på kilen som fick ett jack i örat av mig idag ett omen? JACKson …

när vintern kom till Knippla och annat gott &blandat

När vintern kom till Knippla? Det var i måndags det. Och sen försvann den i tisdags. Men vi fick lite snö i alla fall och det är ju alltid härligt. Resten av veckan har varit novembergrå när det gäller vädret, men jag gillar det vädret. Också. Ja, det är sant. Och ja, ni vet ju vad de säger om att det inte finns, nåt dåligt väder … Därav min snajsiga jacka som jag numera lever i här ute på ön.

när vintern kom till knippla, öliv, Malin Lundskog, kläder, västkusten, vindar, — Arbetskläder funkar så himla bra även när man inte jobbar …

när vintern kom till Knippla, snö, utsikt, västkusten, malin Lundskog — värsta vinterlandskapet ju!

när vintern kom till Knippla, hopptorn, snö, västkusten, malin Lundskog — soluppgången när vintern var här. Hur fint?

Men annars då, vad har hänt under veckan som har gått?

Hundlivet har bjudit på både härliga promenader och en liten Jackson som käkar penicillin efter infektion av nån jäkla taggbuske han har sprungit in i. Herregud, plockade gôrstora taggar ur nosen på honom! Han verkade helt obekymrad och finner sig finfint i både att bli sårtvättad och ögondroppar och penicillin-matad morgon middag kväll.

när vintern kom till knippla, öliv, hundliv, springer spaniel — Obekymrad om sår och infektioner. Och väldigt söt, eller hur?

springer spaniel, hundliv, öliv, västkusten — vi har hälsat på mina föräldrar i Skärhamn

när vintern kom till knippla, hundliv, springer spaniel, bohuslän — … och bad är ändå livet! Det tycker både Jackson, Brorsan och jag.

Jag fortsätter att skriva

när vintern kom till Knippla, författare, Malin Lundskog, blogg, nanowrimo — … om jag utnyttjar alla chanser att skriva? Typ …
På färjan, på väg till svärfars 85-årsfirande till exempel

Nanowrimo fortsätter och jag tar nästan varenda chans jag får till att skriva. Jag veeet att jag har sagt det förut, men jädrar i min lilla låda vad härligt det är när man har väckt lusten till lilv genom att göra något ofta. Funkar på skrivande. Funkar på träning. Myrstegsrevolutionen är super för att skapa goda vanor. Ja, och dåliga men de behöver vi kanske inte prata om här?

Men igår blev det inte jättemånga ord skrivna. Däremot pratade jag om skrivande hela dagen på Torslanda bokmässa, där jag var med min roman Mariannes mirakel och min bok för att skaffa goda vanor: GLAD FRi STARK.

Ha ha ha, ibland kan jag undra om jag håller på att bli en kuf härute på min ö, där jag strosar runt i illgula jackor och flanellpyamasbyxor eller sitter framför datorn och skriver och knappt pratar med en själ. Förutom mig själv och hundarna då, he he. Och sen när jag väl träffar folk kan jag liksom inte sluta prata. Särskilt inte om det är härliga samtal om ämnen som att må bra och att skriva romaner, som det var igår på bokmässan. Nästan som kosläpp …

torslanda bokmässa, Malin Lundskog, författare, skrivliv — Torslanda bokmässa igår.

Och rörelseglädjen, en never ending story

Varje söndag tränar vi tillsammans här på ön. Jag för och öborna följer och även om jag under veckan kör några pass på gymmet så är det här med utomhusträning ändå bästa grejen. Herregud vad gott det är att svettas igång kroppen ute.

Idag fick jag avhopp efter avhopp på grund av både sjukdomar och bortresta och allt möjligt, men jag tog med mig min högtalare och drog till parken. Om inte annat kunde jag ju träna själv? Men trenden håller i sig. Inte en enda gång på de nästan två och ett halvt år som jag har lett träning varje vecka här ute har jag behövt vara ensam. Jag menar en deltagare är ju väldigt mycket mer än ingen?

träning, utomhusträning, knippla, Malin Lundskog

Jag är faktiskt skitglad över att träna andra. Och mig själv!

När vintern kom till Knippla blev den väldigt kortlivad. Än så länge. Jag hoppas på mer vinter! Och är rätt fascinerad märker jag när jag ser på det jag precis har skrivit att även en grå novembervecka innehåller mycket färg och att det är coolt att vara människa ändå. Kunna vara både den där kufen på ön, den frisläppta kon, instruktören och författaren. Och hon som plockar taggar ut hundnosar. Tänk vad vi kan allihop. Tänk vad vi är mycket. HEJA OSS!

Detta är ett inlägg i min bloggserie Veckans gott&blandat. Vill du andra inlägg om livet varje vecka, hittar du dem här.

Ses snart igen hoppas jag, tills dess: varma kramar
Malin Lundskog

Sanningen om hundlivet och stillsamma tårar

Sanningen om hundlivet hemma hos oss är att vi definitivt, absolut och till hundra procent har de goaste hundarna man kan ha. Så mycket kärlek, glädje, bus, lugn, energi, avslappning och nyfikenhet i våra springer spaniel-killar att det är ofattbart. Och samtidigt så mycket anpassning. Men, det är värt det. Alla dagar i veckan.

sanningen med hundlivet, knippla, springer spaniels — Jackson och Brorsan

Jag tänker inte ens på hur mycket vi anpassar oss med tider och promenader och att inte kunna dra på äventyr hur som helst fast vi bara är två vuxna människor i hushållet. Det är som med allt annat i livet: Vi vänjer oss. Dessutom är detta livet med hund och jag älskar det. Nästan jämt …

En grej med vår lille Jackson är nämligen sjukt jobbig. Sjukt! Vi tränar och tricksar och gör allt vi kan för att få slut på eländet, men hittills går det sådär. Tack för tålamod och väldigt bra tips Lillys hundkurser och Nya varvets hundskola (följ länkarna till mina favorithundkurser och -ledare.)

Sanningen med hundlivet

Jackson jagar löv! Han är som besatt. Rycker och drar i kopplet när han är kopplad för att komma åt löven som rör sig (hallå bor på en blåsig ö …). Han dyker in under buskar för att komma fram med hela lövhögar och han får in löv bakom leksaken han oftast går runt och bär på. Ser med fasa fram emot vinter och halka och undrar på riktigt när han drar första axeln ur led …

Sanningen med hundlivet är inte bara gos och kel och lek och härligt spring i bergen. Det är bad i gyttjepölar, sand i sängen, kräks på mattor, trasiga bajspåsar och hysterisk lövjakt också. I det stora hela är det alltså alldeles … alldeles underbart och ger livet väldigt mycket liv. Men den här veckan fick lövjakten ta plats i veckans gott&blandat här på bloggen för att det har varit mycket sånt. Eller så är det jag som har varit extra trött? hur som helst. En glimt från livet med hund. Lite som livet i största allmänhet?

Stillsamma tårar

Ja, jag kanske är trött och det är som det är med det. Kanske är det därför jag har gråtit en del i veckan. Eller så är det klimakteriet som jag tror har varit anledningen till mängder av mina tårar under några år. Hur som helst så har jag gråtit en del. Såna där härliga tårar. Stillsamma. Vemodiga. Och vet ni, jag älskar vemod. Det är något vackert över vemod, tycker ni inte det? Jag tycker att vemod är fyllt av kärlek och något slags bevis på det där vi alla vet: att allt är föränderligt.

Som ni vet, ni som har hängt med mig ett tag, så älskar jag naturen. Att vara ute och röra mig bland bergen på ön. Kunna se ut över havet. Jag får energi av det och jag har också kommit på att i det som finns där ute har jag också lättare för att gråta när jag behöver gråta. Och det har jag tydligen behövt den här veckan. Kan ni tänka er nåt bättre ställe att fälla stillsamma tårar på än platsen med utsikt över detta? I det vädret? Kanske inte är gråväder, utan gråtväder. Som gjort för tårar ju.

sanningen med hundlivet, tårar, utsikt, bohuslän, havet, västkusten, moln, knippla — gråtväder?

sanningen med hundlivet, utsikt, knippla, färja, bohuslän, västkusten — gråtutsikt där grått är flott och gult allt annat än fult

Styrketårar

Igår satt jag och blickade ut över det här och fällde några sköna tårar över Börje Salming (har ni sett klippen från Maple Leaf Garden? Så mycket känslor!) och Sven-Bertil Taube (alla Evert-låtar jag är uppvuxen med!), kärleksfulla tårar över mina fina barn och varma tårar över mina föräldrar. Och samtidigt reflekterade jag över gråt. Varför i hela jävla världen skulle det vara en svaghet att gråta? Jag sparar reflektionerna till ett eget blogginlägg, men herregud vad jag känner mig stärkt av gråt! Är det därför det heter styrketårar, he he?

Sen torkade jag både tårar och snor och gick jag hem till vårt tillfälliga hem (renoveringen ni vet) och grät till de sista avsnitten av The Split på SVT. Som jag gillar den serien. Har ni sett?

Vilken vecka! Är oändligt tacksam över mitt liv med både hundar och tårar och känner mig som ett skolexempel på att det inte handlar om hur man har det utan hur man tar det. Hur som helst hoppas jag att ni har det finemang ni också.

Vill ni läsa fler veckorapporter hittar ni dem här: Veckans gott&blandat

Vi ses snart igen. Tills dess: heja heja er!
Varma kramar Malin Lundskog

Cirkus i huset, Claes kalas och Champagnens dag

Cirkus i huset är det egentligen var och varannan dag. Alltså. Man kan tycka att två vuxna människor ska kunna ha det städat och rent omkring sig och ha ordning på sina saker. Särskilt när en av dem inte vill ha så många saker (jag). Men … icke! Inte vi.

Sedan min utmattning för en herrans massa år sedan då jag blev väldigt vältränad inom disciplinen ”släpp kontrollen” har det bara gått utför. Eller. Är det egentligen uppåt?

cirkus i huset, ö-liv, Knippla, renovering — cirkus i huset. Och utanför när en container för skulle snirkla sig runt de smala gatorna på ön hem till oss.
Och blev tvungen att backa.
Veckans pulshöjare!

Hur som helst så är det ingen regelbunden städning hos oss. Inget regelbundet tvättande eller var sak på sin plats, eftersom vi (okej, kanske bara jag) tänker att allt ordnar sig. Innan barnen flyttade hemifrån trodde jag att det var de som var röriga. Som stökade ner och inte hade koll på skor, kläder, träningsväskor, nycklar (ärligt! Fattar ni lättnaden när vi skaffade kodlås till dörren till vårt hus i Askim där vi bodde tidigare?).

Men guess what? Det visade sig vara jag som var den röriga! Eller så är det jag när jag äntligen kunde släppa kontrollen då de flyttade ut? När jag inte behövde låtsas vara den ordningssamma mamman längre, eller nåt.

Lägg därtill två hundar som gärna lever rövare och som dessutom har en himla massa päls och inte alltid avtorkade tassar när de rumlar in i huset efter promenaderna. Tur att de flesta promenader tas på klippor och inte i geggiga skogar, det säger jag bara.

cirkus i huset, springer spaniels, knippla, hundpromenad — håriga, inte så geggiga och alldeles vansinnigt goa är de. Våra springer spaniels Brorsan och Jackson.

cirkus i huset, springer spaniel, öliv, Knippla, västkusten, Bohuslän, ljung — Jackson samlar pinnar i pälsen …

Vi har flyttat hemifrån

Ja, det här var en lång inledning till första delen av rubriken cirkus i huset, för nu har vi kört cirkus på riktigt. Packat ihop allt. Rensat. Igen. Herregud, det var ju bara drygt två år sedan vi flyttade in. Japp! Vi har tagit vårt pick och pack och flyttat ut. För nu ska cirkushuset renoveras. Vi har bott in oss, känt var det blir som mest rörigt, vad vi behöver fixa till och dessutom har vi sedan dagen då vi tittade på huset sommaren 2020 längtat efter en veranda. Nu händer det!

Knippla, bohuslän, göteborgs skärgård, öliv, havet, västkusten — Här är den. Ön. Knippla!

Vi bor fortfarande kvar på Knippla, ön som har öppnat sitt hjärta för mig och som det just nu känns som att jag aldrig vill lämna. Ungefär tre hus nedanför vårt cirkushus har vi fått hyra ett hus. Lite av ett äventyr det också ju. Bara en sådan sak som att förstå var belysningen och kastrullerna finns …

Men vet ni: även om jag aldrig gillade att gå på cirkus när jag var liten, så tycker jag väldigt mycket om vår kaosiga cirkus och väljer inte bort den för allt smör i Småland. Men det ska bli otrolig kul med en renoverad cirkus! Återkommer till den längre fram.

Claes kalas

Jo, han fyllde år i måndags. Min man. Jag vet inte hur det är för er, men jag tycker att sången och kaffebrickan på morgonen är det viktigaste av allt på hela födelsedagen. Det är då jag är som bäst, både när jag firar någon annan eller när jag blir firad (nu snackar vi sova räv-expert).

En av de bästa grejerna med att ha en man som fyller år och inte önskar sig något, inte behöver fler saker (hallå! det räcker med prylar i vår cirkus) är att jag kan välja present som jag också blir glad över. Som den här: vi ska plocka ostron. I Grebbestad.

Vi gillar ostron båda två och min man är ju killen som står för ostronöppnandet och matlagningen här hemma samt på Den Glade Knoden, krogen som brann ner, så nu ska han få lära sig ännu mer. Och jag får haka på! Hur är det med er, gillar ni ostron?

Förresten, en annan av de bästa grejerna med att ha en man som fyller och som inte vill ha så stort ståhej omkring sig är att ha vuxna barn som kommer ut till ön och överraskar med medhavd matsäck. Ja, Claes otippade och oplanerade kalas blev sådär härligt kärleksfullt och fint.

Champagne funkar till både hummer och ostron

Vet du vad den här kaxiga öbon sa när hon fick veta att det var champagnens dag i fredags? Jo, hon drog till med ett ”då får vi väl dra ut och skaffa hummer till skumpan!” Ja, sen drog vi på oss flytoverallerna och hoppade ombord för att dra ut till våra hummertinor. Och voilà!

cirkus i huset, hummer, hummerfiske, västkusten, Knippla, Malin Lundskog, champagnens dag — finfin hummer till champagnen, eller hur?

Ja, sen hoppade vi iland och hämtade champagne och fredagscirkusen var fulländad och jag är så innerligt och ypperligt tacksam över att leva just det här livet. Med hav och humrar, med håriga hundar och vuxna barn mitt i en cirkus som jag tror kallas livet.

cirkus i huset, champagnens dag, bubbel, Knippla, öliv, elmoppe, flakmoppe, lastmoppe — champagnen och annat bubbel fick åka vrålåk från cirkushuset till det vi hyr nu.

Veckans gott och blandat från mitten av oktober är härmed kommet till slutet. Resten av sånt som händer behåller jag antingen för mig själv, berättar om i den återuppståndna podden Mitt perfekta liv! eller delar med er på Instagram.

Vi ses snart igen, nästa söndag har jag plockat ostron, fortsatt skriva på min roman som utspelar sig här på den lilla ön Knippla i södra Bohuslän och … ja. Vem vet? Det är ju det som är så spännande med livet. Man vet aldrig.

Här hittar ni fler söndagsinlägg i gott&blandat-stil

Tills nästa gång:
Varma kramar från Malin Lundskog

Hösttecken, hundar och hopp om framtiden

Hösttecken, hundar och hopp om framtiden har den här veckan bjudit på. Ja, hundar och hopp finns med mig i princip hela tiden. Hösttecken är inte något jag lägger märke till stup i kvarten, men det har ju sina naturliga skäl. Men vi kan väl börja där? Bland hösttecknen.

Hösttecken

I fredags drog vi till stan, min man, våra hundar och jag, för att gå på examensceremoni för vår svärdotter (ja, men ni fattar ju! Jag är mamma till en gift son. Kärleksfesten kan ni läsa mer om här.) Hundarna var visserligen inte med på ceremonin och det är egentligen inte den jag vill berätta om här utan min insikt om hösttecken. Men när jag ändå håller på?

Vilken grej! Dels den fina aulan på Göteborgs Universitet och dels talen från både lärare och studenter. Så högtidligt. Och hoppingivande, det också. Rubrikens hopp om framtiden återkommer jag till strax. Den ljusnande framtid är både vår och de nyutexaminerade studenterna. Den är allas! Och som ni vet, ni som känner mig från förr och har läst min bok GLAD FRi STARK: fira är bra för hälsan. Fira sina framgångar och fira tillsammans. Ja, och fira både stort och smått och uppmärksamma sina och andras framsteg. Det ger oss kraft både i nuet och in i framtiden.

Förresten, när jag själv blev fil.mag i medie- och kommunikationsvetenskap tror jag inte att någon uppmärksammade det. Inte jag själv heller. Jag vet inte om det handlar om nya tider eller om det bara var jag som inte hade insett vikten av att fira?

hösttecken, Slottsskogen, promenad, löv, Malin Lundskog, Göteborg — höstfärger alltså!

hösttecken, löv, Slottsskogen, Göteborg, promenad, Malin Lundskog — Vem vill inte släpa fötterna efter sig här? Lövprassel!

Strunt samma, det är väl på sin plats att jag kommer till saken? Jo, När jag traskade runt i Slottskogen med hundarna insåg jag att det faktiskt är höst. På riktigt. Gula och bruna löv låg strösslade på marken, ekollon och kastanjer likaså. Solen strilade genom vinröda blad på några av träden och det doftade höst. Egentligen kanske det luktade fuktig jord, men ändå. Höst.

Hösttecknen jag inte har tänkt på tidigare

Jag gillar hösten, så jag strosade runt och reflekterade över det mystiska att vi inte har det så höstlikt ute på ön. Men så plötsligt. Bam! Slog det mig. Det är klart att vi har höst på Knippla. Det är ju bara hösttecknen som är olika. Men jag som har bott på fastlandet i drygt femtio av mina femtiotre år har inte insett att humrar, hummertinor och flytoveraller sannerligen är tecken på att hösten är här. Intressant, eller hur? Blir också nyfiken på vad ni tycker är hösttecken? För jag antar att det skiljer sig, inte enbart beroende på var vi bor utan också beroende på intressen? Och kanske andra variabler också. Berätta gärna!

hösttecken, flytoverall, Knippla, Malin Lundskog — att flytoverallen åker på är ju verkligen ett hösttecken

hösttecken, hummertinor, Knippla, västkusten, Bohuslän, Malin Lundskog — … och alla hummertinor i vattnet förstås. Hösttecken!

hösttecken, hummer, hummerfiske, Malin Lundskog, Knippla, Bohuslän — Nu snackar vi tydligt tecken på höst här i Bohuslän. Hummer!

höst, hav, västkusten. utsikt, knippla — ett rörigt hav är eventuellt också ett tecken på att hösten är här.

Hundar

Nej det är inte alls så att jag egentligen har något nytt och spännande att berätta om hundarna. Men de är ju med mig hela tiden (ni som hänger med på mina Instagram stories har ju till och med sett när vi knôr ihop oss på toaletten, hundarna och ja)g. De är med. Hela tiden. Och visst är de ungefär sötast i världen, mina springer spaniel-killar Brorsan och Jackson?

springerspaniel, hundliv, Knippla, västkusten — Jackson, som nästan alltid går och bär på ngt och hans ascoola storebror Brorsan

springerspaniel, Slottsskogen — Jackson (utan något i munnen …) på promenad bland hösttecknen i stan.

Hopp om framtiden

Hopp om framtiden är rubriken i artikeln i senaste Torslanda-Öckerötidningen efter intervju med mig om vår restaurang Den Glade Knoden. Den brann ju ner tillsammans med både Coop och nybyggda lägenheter i mitten av augusti och ja. Vi har just det: gott om framtiden. Känns fint att se det på pränt, då måste det ju vara sant?

Mer om branden kan ni läsa här.

Ungefär så och väldigt mycket skrivande har den här veckan innehållit. Jag skriver och skriver och har ju avslutat uppföljaren till Mariannes mirakel för nu. Det blir säkert en hel del redigering innan den, om den, blir en bok. Men nu har jag tagit tag i nästa manus och wow för energin jag känner för det. Det är ju sanslöst kul att lägga tid på sånt som är kul och ger energi, eller hur? Vad gör ni när ni gör sådant som är kul?

Over and out för idag. Med all säkerhet ses vi om en vecka igen, men jag skulle tro innan dess. Jag har mer om mitt författarskap att berätta, jag har podd-nyheter på gång och jag har boktips. Bland annat.

Ni vet väl att jag gör en Veckans gott&blandat varje söndag här på bloggen? Tidigare veckors gott&blandat hittar ni här.

Tills nästa gång: varma kramar
Malin Lundskog

Springer spanieln Brorsan har fått en lillebror: Jackson

Springer spanieln Brorsan har fått en lillebror och livet leker vidare på den lilla ön Knippla. Jag njuter av nuet och just nu är att bilda tvåhundsfamilj det bästa vi har gjort, Claes och jag. Jösses vad roligt. Och vilka vägar livet kan ta utan att man har en aning om det innan, eller hur?

För drygt tre år sedan kom Brorsan in i våra liv. Brorsan, som inte fick heta Bruce för vår yngste son (vi har två) som fortfarande bodde hemma och verkligen inte kunde tänka sig att gå ut med någon Bruce. Han kläckte idén om namnet Brorsan, eftersom ”han är ju typ våran brorsa och det låter nästan som Bruce!”. Bra argument ändå? Vi körde på det i alla fall. Egentligen har det inte med den här historien att göra, men jag vill berätta för dig som har missat bakgrunden till namnet Brorsan. Och ja, jag är typ besatt av Bruce Springsteen. Läs mer om min passion för Bruce här om du vill.

Hur som helst: för ett halvår sedan började vi prata om hur kul det skulle vara med en hund till i huset. Herregud, har man inte bara klarat av utan också haft väldigt kul med två människokillar och deras uppfostran ska man väl fixa och njuta av livet med två hundkillar? Vi bestämde oss för att vi ville ha en hund till. Men. Så köpte vi en restaurang (öppnar i september, här på Knippla. Återkommer om den!) och jag gör ju romandebut till hösten och kommer säkert att resa runt och prata bok då. Dessutom vill vi renovera en del på huset vi flyttade in i för snart ett år sedan, så … kanske inte rätt läge?

När är det rätt läge?

springer spaniel, valp, Jackson, Malin Lundskog — Jackson nybadad och fin innan resan till oss började

När är det egentligen rätt läge? Det var inte rätt läge när vi gifte oss (två universitetsstudenter som inte hade livet utstakat ett enda dugg), det var definitivt inte läge att skaffa barn när vi gjorde det (fortfarande en som pluggade, väldigt skral kassa och en rätt liten lägenhet). Vi körde på det som kändes rätt och det blev helt rätt. Som nu. När Brorsans uppfödare lade upp ett foto på Facebook på en liten fyrbent sötnos (men ärligt, vilka valpar är inte sötnosar???) och berättar att hon hade fått återbud från en valpköpare.

springer spanieln brorsan har fått en lillebror, första mötet, valp — brorsornas första möte

Två veckor senare kom han med sin uppfödare Carro till ön, lille Jackson. Slog ned som en kärleksbomb och som sagt var: det här är det bästa vi har gjort. Just nu! Barnen är också bäst. Precis som flytten ut till ön. Och äktenskapet. Det är alltid rätt läge, så länge magkänslan och lusten finns där. Eller vad säger ni?

Springer spaniel, Jackson, Brorsan, Knippla, Malin Lundskog, valp, — Jacksons första kväll på Knippla i mitt knä. Hur söt???

Därför heter valpen Jackson

Det tog många om- och utröstningar innan vi bestämde oss för namnet Jackson, som kommer från Bruce-låten Jackson cage. Låten som är som ett slag i magen på den som vill bryta konventioner och normer. Men … jag verkar ju för normbryteri och att våga göra som man själv vill, så visst är det dags att släppa Jackson ur buren?!

Springer spanieln Brorsan har fått en lillebror

Brorsan har fått en lillebror, valp, bada, Knippla, Malin Lundskog, springer spaniel — Brorsan visar Jackson ett av alla bästa badställen på ön

När lillebrorsan Jackson kom till ön blev han hux flux vuxen, lille Brorsan. Han är världens coolaste brorsa som uppfostrar lagom, leker massor och som vi hoppas förstår att delad kärlek inte är halv. Den är dubbel! Och det kan det aldrig vara fel tillfälle för …

Livet med Bruce-brothers leker och det kan hända att jag berättar mer om det snart. Vill ni det?

Brorsan har fått en lillebror, Jackson, valp, springer spaniel, Knippla, Malin Lundskog — En valp sover. Massor.

Hur som helst, vi ses snart igen!
Tills dess: HEJA DIG!
Stora varma kram Malin Lundskog