västkusten

En måndag med extra allt

Ingen vind, knappt någon sjö och en så strålande sol som en oktobersol kan vara. Ja, så såg det ut här på ön i morse, när vi gav oss ut för att plocka upp kräftburarna för säsongen och ta en titt i hummerburarna, som får ligga i ett tag till.

Efter morgonpromenaden med hundarna slängde vi på oss varma kläder och hoppade ombord. Och jag kunde inte sluta säga till Claes att det är helt otroligt att vi är här. Kan göra detta. Och att det måste vara världens bästa grej för själen. Att ögonen får ta in allt det vackra. Jo, jag kanske var lite tjatig, men … vem hade inte varit det?

en måndag med extra allt, soluppgång, svall bakom båt, västkusten, himmel, hav, knippla — Hej då på en stund Knippla, bakom Björkö kommer solen.

stora pölsan och snart framme vid våra kräftburar

När vi kom ut till kräftburarna slet och drog vi och herrenaddå vad de hade slurpat sig fast i leran. Och efter massa svett och ömma händer fick vi fyra kräftor. Jo, 4. Så få kräftor har vi inte fått på hela säsongen, så det känns som ett bra beslut att det räcker med kräftfiske. För i år alltså. Vårt första år. Vi är sådana nybörjare att jag inte ens har vett på att ljuga, som en annan storfiskare om fångsten.

kräftfiske, kräftburar, en måndag med extra allt — jo, det är ett skitjobb det här med kräftfiske, eftersom de håller till på lerbotten …

Solen gick upp, den lyste och den gick i moln

I det här styrde vi kosan tillbaka in mot land igen. Och våra hummertinor

fiskmås, gale, västkusten, himmel, hav, en måndag med extra allt — sällskapet ändå

stora oset, fyr, knippla, västkusten, hummerfiske — när vi kom närmare land för att hämta hummer (jo faktiskt! bättre fångst än kräftorna idag) ändrade himlen färg

Ja, när vi bytte kräftor mot hummer, bytte himlen färg. Hur mäktig är inte naturen?

Och när sedan alla hummertinor var vittjade, omagnade och nere på botten igen drog vi hemåt. Eller, Claes drog hem och på vägen släppte han av mig på Burö (dit färjan från Knippla går) där min bil stod sedan igår för att jag inte skulle behöva tänka på färjetider.

Och just som jag hade hoppat i land och vinkade hejdå kom de första dropparna regn. Sedan vräkte det ner, men då satt jag i bilen på väg mot måndagens träningsuppdrag. Vilken start på dagen va? Och än var dagen inte slut. Jag sa ju det: en måndag med extra allt.Inte bara när det gäller väder och vackra vyer.

En måndag med extra allt som bara fortsätter …

Efter träningen, som jag har varje måndag på Pedagogen park, hälsade jag på lilla Stella. Ni vet hon som är min världs centrum. Stella the grandchild. Tre månader och hur go som helst. Hennes föräldrar passade på att gå och träna tillsammans och även om de är alldeles fantastiska båda två, så … att vara ensam med Stella och titta djup in i hennes kloka ögon (som aldrig blinkar!) är som alla meditationer och vackra vyer i världen.

stella the grandchild, barnbarn, kreativt skrivande

Ja, sen somnade hon och jag pluggade en stund. Men vilken måndag! Som jag avslutade med vänner på Tullhuset (ni vet där jag själv föreläste för två veckor sedan) och deras måndagsklubb. Den här gången om att sova ute och det ska jag ju snart göra igen …

måndagsklubben, tullhuset, en måndag med extra allt — Tullhuset när jag kom dit ikväll

En måndag från gryning till skymning och den har varit så fin, så jag är helt pirrig. Över livet. Naturen. Det vackra. Träningen. Stella. Och mina vänner.

Vi ses snart igen, allihop. Tills dess: heja hela alltet och alla!
Kram Malin Lundskog

En oktoberdag med en början, en mitt och ett slut

En oktoberdag som den här gör att jag älskar oktober ännu mer. Och som vanligt blir livet ännu mer fyllt av njut när havet och en dos omak är inblandat. Jag vet inte hur det är med er, men jag undrar om jag inte njuter lite extra av livet och naturen när det har krävt något av mig. Som i morse när vi klev upp i svinottan, Claes och jag, för att hinna ut en hundrunda innan vi gick ut på sjön i soluppgången för att hämta (som vi säger och låtsas av vi skämtar, men egentligen menar det, he he) hummer.

En början

en oktoberdag, soluppgång, västkusten, utsikt från knippla in mot land — Blickade ut från toppen av ön, in mot land med solen på väg upp.

en oktober dag, morgon i knippla hamn, soluppgång — så här såg det ut när vi lämnade hamnen, en vacker start på en oktober dag som heter duga!

Det är värt så oändligt mycket, att vi gör det här. Tar oss omaket en oktoberdag. Ja, något sådant sa jag till Claes i morse när vi lämnade hamnen i det här ljuset. Så obegripligt vackert. Och så värt att sätta klockan på tidigt larm och pälsa på sig flytoverallen. Även vi här på västkusten har det ganska kyligt på morgonen just nu. I morse kom det till och med rök ur munnen. Är det inte härligt första gångerna för säsongen som det gör det?

En mitt

hav, himmel, sol, oktober — ljuset kom snabbt och i höstluften ser öarna ut som att de flyter en bit ovanför vattenytan, har ni sett det?

Ja, sen hämtade vi hem ett gäng humrar. Inte ens två timmar senare kom vi hem till ön i strålande solsken och Claes tog färjan till stan för att jobba (Restaurangen Two Fat Pigs har jag väl berättat om? Här hittar ni mer om den i alla fall: Two Fat Pigs.) Och jag? Ja, jag gjorde mitt bästa för att skriva en best seller (eller mer troligt en helt annan typ av bok, men ni fattar).

Jag har i alla fall fått till mina femtonhundra ord idag också. Vet inte om det har med den vackra starten på dagen att göra, men jäklar vad det gick snabbt. Så kul jag har med den här berättelsen. Som jag hoppas att det håller i sig.

Och ett slut

Som alla andra dagar har även den här ett slut och i solnedgången tog jag med mig hundarna ut för att njuta av vackret västerut. Alltså vilket färgsprakeri naturen bjuder på. Det är verkligen värt oändligt mycket för mig att ha närheten till naturen. Till soluppgången och solnedgången. En rikedom jag bär med mig i hela mig, inte bara i hjärtat. Livet ändå, oavsett om det är en oktoberdag som denna. En så vacker början, en så rolig mitt och ett så fantastiskt fint slut. Som vilken bästsäljare som helst!

utsikt västerut, solnedgång, knippla — snygg avslutning på en solig oktoberdag, eller hur?

Och vi då? Ja, men vi ses snart igen tycker jag. Tills dess: HEJA oktober!
Kram Malin Lundskog

Hämta bilen och ta en omvägspromenad

Om det märks att det är sommar även om vädret kanske inte är sitt allra somrigaste? Jo. I fredags när jag hade varit och tränat på Hönö fick jag inte plats med bilen på färjan hem på grund av alla (undrar om inte alla var där, faktiskt) bilar som skulle ut till ön. Jag parkerade på Burö (där färjan ut till Knippla alltså går ifrån) och där har bilen stått sedan dess. Inte för att jag har saknat den. Nej, jag har glömt av den. Men i morse kom jag på att den är bra att köra hem, eftersom den behöver laddas. Så vi tog färjan för att hämta bilen och fick på köpet en härlig promenad runt Hälsö.

hämta bilen, färja, knippla, västkusten — a vice from färjan mot Burö från Knippla

hämta bilen, promenad, hälsö — jo, men det FINNS röda små stugor även här på västkusten

småbåtshamn, hälsa, västkusten — varje liten småbåtshamn har sin feeling

träbåt, hälsa, västkusten — mysigt värre

springer spaniel, bada, västkusten, vattendroppar, hämta bilen — och en stund innan regnet kom och vi vände hemåt igen, fick Jackson sitt bad

Jag tror inte att någon av oss ångrar omvägspromenaden. Det är ju ändå ganska så najs med omväxling på promenaderna och en liten miniutflykt på måndagsmorgon är ju en så god start som något på en alldeles ny vecka, eller hur?

Vi ses snart igen! Tills dess: heja omvägar och mysiga promenader.
Kram Malin Lundskog

Bastumys igår och bouleförlust idag

Livet går upp och det går ner, sådär som det ska. Ja, så att vi vet att vi lever om vi någon gång undrar? Kommer ni ihåg att jag brukar gå och basta varje fredag? Annars kan ni läsa om fredagsmyset bl.a. här: Min nya fredagsvana. Igår var det fredag och dags för bastumys igen. Med den lilla extra påminnelsen ”ta med glas” från en av de bastande damerna.

bastumys utonjut, knippla, mugg — Utonjut! Eller bastumys. Muggen funkar i alla lägen.

Jag knödde ner min bästa fredagsmugg i väskan och när jag kom till bastun var där ett himla halla ballo. Vi har en ny farmor bland oss och hon bjöd på bubbel. Så värt att fredagsmysa för ju. Tänk om det är min tur att bjuda på barnbarnsbubbel nästa gång?

bubbel, bastumys, ost — Extramys med ost och kex och jag älskar det härligt enkla med att bara öppna ostarna och slänga fram dem.
Älskar findukning också, men det här … bastumys!

Och att gå hem nybastad och nybadad, salt o go (exakt – ingen dusch som pajar den där salta känslan) till färdig middag, det är inget annat än höjden av lyx det.

Boule och min gamla sanning om bollkänsla

Och idag då? Då gick den rekordstora mixedboule-tävlingen av stapeln här på ön. Inte mycket att skriva hem om, om ni är ute efter mitt resultat. Däremot den härliga känslan av att alla var där, det var glädje och fest och någonstans där ute i väst kom kulingen och regnet lagom till att vi åkte ut, Claes och jag. Och det gjorde vi. Snabbt.

Nu hade jag inte förväntat mig något annat med tanke på träningsnivån vi ligger på när det gäller boulandet. Dessutom var vi båda två rätt splittrade med telefoner som jobbringde. Men ändå. Jag gillar verkligen inte att förlora (men det låtsas jag inte om inför de andra). I alla fall inte när det har något med bollar (som man väl kan kalla kloten?) att göra. Jag är ju tjejen med bollkänsla. Men den sanningen kanske är så gammal att jag ska revidera den? Precis som jag gjorde om boule när vi flyttade ut till Knippla. Det kan ni läsa om här: Spela boule är väl inget för oss?

Hur som helst, vi tog lastmoppen hem och jag låtsades att det var jätteokej att förlora med tanke på vädret …

Men bastumys igår och boule(förlust) idag, det är trots allt sköna grejer att ägna helgen åt. Upp och ner, som det ju ska vara.

Vi ses snart igen, tills dess: heja sköna helger?
Kram Malin Lundskog

Slingans vänner

Det är inte bara grejen med att behöva ta färjan för att komma hem som skiljer ölivet mot det i Göteborg. Det är också fenomen som Slingans vänner (som jag berättade om här). För ett tag sedan blev jag invald i styrelsen i den nybildade föreningen och ja. Det är jag så himla glad för. Tänk att jag ska få vara med och utveckla, underhålla, bevara och tillgängliggöra vår vackra ö. Känner mig hedrad och tar uppdraget på största allvar även om jag blev inkvoterad som både kvinna och tjotte … (skojar, men jag är de fakto enda kvinnan. Och den som är nyast på ön).

utsikt, knippla, västerhavet, öliv, västkusten — nästan samma utsikt, fast en helt annan dag. Alltid vackert!

Jag går runt slingan varenda dag. Den är inte lång (ön är ju liten), men den är slingrar sig runt de norra delarna av ön där utsikten är vacker så det står härliga till. Slingans vänner har sett till att slingan ens finns … Att det finns utsiktsplatser, grillplatser och bänkar att njuta av hela härligheten på. Och att utegymmet som jag hänger på varje söndag finns.

slingans vänner, utegym, knippla, västkusten — utrymmet, en del av slingan

malin lundskog, slingan knippla, utegym, sol — utrymmet, en del av slingan

Och nu är jag en del av styrelsen i Slingans vänner och mitt första uppdrag är att gå ut i ett skyfall och kolla var vattnet rinner som värst. Ha ha ha. Enda hundägaren i gänget, som ändå är ute i ur och skur, såatteee … Ja, så ska jag uppdatera info på Knippla.se också.

Malin Lundskog, Knippla, slingan, västkusten, springer spaniels — i ur och skur …

slingans vänner, knippla, utsikt, västkusten — och utsikten jag har bakom ryggen på bilden ovan. Norröver. Mot Marstrans

Hundarna älskar slingan, för de är av uppfattningen att det växer godis på vissa väl valda bänkar. Här hoppar de upp och väntar på något gott.

Eldsjälarnas betydelse

Tänk vad eldsjälar betyder mycket! Utan sådana stannar världen och slingan, som jag tror att de flesta som kommer ut till Knippla går runt och fascineras av, hade inte funnits. För från början fanns en ö. Ja, det är visserligen gott nog, men ändå … Utan eldsjälen Ralf, som har både snickrat och sökt eu-bidrag och dragit i och entusiasmerat folk, hade vi inte haft vår slinga och jag hade inte kunnat berätta för er om mitt styrelseuppdrag i den nybildade föreningen Slingans vänner.

Visst är det fint med människor som ser möjligheterna, som öppnar ögonen på oss andra och som skapar något av tankar som ”hade det inte varit härligt med …?”

Utan en eldsjäl hade inte folket på ön gått man ur huse en snöig (jo, sant) dag i april. Men det gjorde de. Vi. Rensade, grävde och krattade ut nytt grus längs slingan, så att den blev än mer lättillgänglig. Det är fint att få vara en del av engagemanget. Ja, men det är fint att engagera sig i något man bryr sig om, tycker ni inte det?

ralf magnusson, slingans vänner, knippla — eldsjälen himself

arbetsdag, slingans vänner, knippla — eldsjälen himself

Kommer ni hit är mitt hetaste tips att ta en sväng runt ön. I alla fall om ni är sugna på massa utsiktsnjut, för det har vi gott om här. Och badplatser. Som den här i Röddeviga:

Vi ses väl snart igen? På Slingan eller någon annan stans …
Kram Malin Lundskog

PS. Undrar ni vad tjotte, som jag skrev om högre upp är? Det är typ stadsbo. En längre förklaring får ni i min roman Ett oönskat arv 😉

Töser ville jag inte ha

Töser ville jag inte ha är titeln på en bok om bohuskustens fruntimmer. Om deras tuffa liv genom åren. Om att de kunde få tio barn varav några dog och var de överlevande barnen flickor blev de pigor. Alldeles för tidigt. Jag träffade Ingalill Andreasson förra sommaren och köpte boken av henne. Har läst delar av den och förundrats. Förfasats. Och blivit än mer tacksam över att jag lever här just nu. Vilket jävla slitliv rent ut sagt!

Författarsamtal och ostbricka

Hur som helst, så kom Ingalill till knippla idag och pratade om sin bok. Jag tog med mig mamma till Börjes bo, en sjöbod ute på piren. Där käkade vi ostbricka, tog en öl och lyssnade på Ingalills inlevelsefulla berättelse om hur det var. Förr. Och att man inte ville ha töser, för de skickades iväg i pigtjänst alltför tidigt. Ja, och så sjöng Ingalill tillsammans med sin moster, sin kusin (min granne Ingrid) och Börje, vars boa vi var i, själv.

ostbricka, börjes bo, författarsamtal, töser ville jag inte ha — söndagsmys, som vi väl kallar det?

Så himla mysigt att sitta i boa (jo, men jag kan väl få låtsas att jag är öbo på riktigt och uttala bod som de infödda gör …) och lyssna på hur det var förr längs kusten. Och att sitta bland dem som både minns och är släkt med de som var med då. När det var slitsamt på riktigt.

Ingalill signerar (och den uppmärksamma förstår att detta är boa där man gillar bra musik …)

töser ville jag inte ha, knippla, sjöbod, börjes bo

Och jamenvisst, ni som hänger med i podden Skriverier med Malin och Cilla kanske minns att jag har sagt att jag vill skriva en historisk roman. Nu är jag ännu mer sugen. Och jag vet inte om det är åldern eller ön, men så kul jag tycker att det är att lära mig om hur det var förr.
Förstå samband. Och inse hur jäkla bra jag har det.

Vi ses snart igen och tills dess: heja alla som har gått före och gjort vårt liv i dag så bekvämt.

Kram Malin Lundskog