västkusten

Är hummerfisket över för säsongen?

I morse drog vi ut för att hämta upp de sista hummertinorna och avsluta säsongen. Ja, det var vad vi sa på väg ut. Ingen av oss var lika övertygad på väg in igen. Kanske tur att det är en hel månad kvar att vela med burarna? Så mitt svar på frågan Är hummerfisket över för säsongen? är: vet inte. Lyxigt värre!

Sjöfåglarna hoppas nog att vi kommer tillbaka, för de är löjligt förtjusta i de där saltade makrill-och laxhuvudena som har gjort sitt som bete och istället blir måsmat.

En anledning till att vi plockar in våra tinor är nog förra veckans living on the edge-äventyr. Då var så nära berget när vi skulle dra upp en av tinorna att jag, som sällan målar fan på väggen, såg båten krossas och och Claes och jag kravla oss upp på klippan och ropa på hjälp. Men! Ja, som ni förstås så gick allt bra. Men det var nog det som gjorde att jag ville avsluta säsongen, men en morgon som denna kändes det beslutet helt idiotiskt. Upp i sadeln igen och allt det där. För det är något särskilt att ge sig ut på sjön så här års. Och att göra det tillsammans. Skulle tro att än är den sista tinan inte satt … I´ll be back!

Och det är ni också hoppas jag. Tills vi ses igen: hej så länge och heja heja!
Kram Malin Lundskog

Årets hummerpremiär

I morse var det dags igen. Alltså, det spelar ingen roll att klockan ringer i svinottan och att det blåser massor. Årets hummerpremiär är här och är hummerpremiären här så är den. Ja, till en viss gräns förstås. Vi gick inte särskilt långt ut i vågorna i morse. Och vi la inte i alla kupor. Men ändå. Grejen! Att gnugga sömnen ur ögonen, trilla i flytoverallen och tillsammans med alla andra hummerfiskare runt om på öarna få havet att glittra av röda och gröna lanternor. Åh, vad jag gillar det här.

Här är vi på väg ut från hamn och väntar på att klockan slår sju, så att vi kan slänga i hummertinorna. Härligt pirr i magen! Sedan blev pirret mer fokuserat, när jag skulle ratta oss genom vågorna …

Årets hummerpremiär 2025, vågor, Malin Lundskog — Ser ni den lilla hytten? Den tillhör en båt som har försvunnit nedanför vågtoppen. hej vad det viftar o går …

De sista kuporna släppte vi på insidan av ön, för att slippa gunget där ute. Och sen firade hummerklubben (mer om den här) premiären med fiskarhisotirer och pyttipanna-frukost på Matjes, restaurangen som öppnade upp för oss och till och med fixade oumph-pytt till mig.

Ja, man hinner mycket om man kliver upp tidigt. Nu är det tillbaka till poddinspelning med Cilla, plugg och skriv. Men imorgon hoppas jag på hummer …

Ses snart igen. Tills dess: heja hummerpremiär och annat mys en vanlig måndag i september!
Kram Malin Lundskog

Förste september

Tända ljus, soluppgång, shorts, morgondopp och förste september. Det är så mycket jag tycker om med september. Som att tända ljus igen. Färgerna där ute. Att det fortfarande är enkelt att vara utomhus (idag ska det bli över 20 grader här) och lugnet. Som lugnet på ön när det istället för hundratals båtar i gästhamnen, ligger en eller två och köerna nerför badstegarna är obefintliga.

Och visst är det lättare att hålla ordning på livet med mer ordning och reda när september kommer? Ja, efter en sommar då i alla fall jag släpper greppet om typ allt. Inte för att jag någonsin har skarp struktur, men ni fattar – eller hur? I morse gick jag upp någon gång innan tuppen och satte igång med mina morgonsidor. Bara det. En sån lyx!

Därefter gick Brorsan och jag vår morgonrunda (han haltar när vi springer, så jag har fått ställa om när det gäller morgonspring) och han tog sig ett morgondopp på stranden. Om han rullade sig i sanden efteråt? Gissa!

Och sist men inte minst innan jag satte mig vid datorn för terminens första skoldag (kreativt skrivande år 2 på både Linnéuniversitet och Umeå universitet), några timmar med manus och inspelning av Skriverier med Malin och Cilla.

Vid badet mötte vi Claes, som gärna sover längre på morgonen, och när vi gick hem efter morgondoppet kom vi på att det är trettiofyra år sedan på dagen som vi förlovade oss. 34! Värt att fira det också.

Ses snart igen, tills dess: HEJA september!
Kram Malin Lundskog

Fem år som öbor

Idag fyller vi fem, Claes och jag. Fem år som öbor och jag har aldrig känt mig så hemma som på Knippla. Tänk att vi gjorde det. Släppte det invanda, det bekväma och allt vi egentligen kände till (hej, bott i samma stadsdel i Göteborg i nästan hela livet). Ångrar ingenting. Älskar allt. Egentligen kanske allt handlar om att jag har landat i mig själv? Fast … ön har nog ett salt finger med i spelet, tror ni inte det?

Skillnad på ö och fastland

Det finns mycket som är annorlunda med att bo på en ö, än att bo på fastlandet. En självklar sak är att vi behöver ta färja eller båt för att komma bort eller hem. Passa färjetider. Och hitta lugnet i att det alltid går fler färjor. Mycket mer säkert än att det går fler tåg, faktiskt.Apropå lugn så finns det ett lugn i att affären inte är öppen mellan seven och eleven. Färre valmöjligheter gör liksom livet enklare.

Allt som har hänt under våra fem år som öbor

Fem år. Det är ju inte så lång tid. Kan man tycka. Särskilt när man är femtiofem och över det? Men oj oj oj vad det kan hända mycket på fem korta år. Som att flytta från lägenheten vi hyrde när vi kom ut till Knippla till ett hus som tycker om oss (inte så spooky som det kanske låter, men ni fattar – ett hus som välkomnar en).

Vi har drivit båtcharter och restaurang. Den ena drömmen rann ut i sanden och den andra gick upp i rök. Vi har dansat Jerusalema på piren med alla andra öbor under pandemin och jag har kört utomhusträning året runt sedan första sommaren.

Vi har gift bort en son på toppen av ön och vi har blivit farmor och farfar mitt under makrillfisket. Dessutom har vi lärt oss att fiska hummer, krabba och kräfta och vi har båten i året runt. Vi är med i en hummerklubb och har förstått att ö-råd finns. På riktigt.

solnedgången ikväll, bara som ett exempel på hur härligt ett ö-liv kan vara

Romaner, bokklubb, vandrarhem och mycket mer

Jag har släppt två romaner, startat en bokklubb, tre poddar och sover utomhus (minst) en natt i månaden. Jag har börjat plugga kreativt skrivande och jobbar som bokningsansvarig på vandrarhemmet här på Knippla. Ett vandrarhem som systrarna i min andra roman Ett oönskat arv bor på deras första natt på ön. Och Claes har startat restaurang på Ringön i Göteborg.

fem år som öbor, röddeviga, knippla, utsikt — I morse, när vi gick runt ön, Brorsan och jag. Blicken västerut …

Vi spelar boule och jag klättrar i berg och går (nästan) varje dag upp på toppen av ön och tittar ut över havet i väster och in mot land i öster. Låter blickan fastna en längre stund när den vilar mot horisonten i väster. Ja, och så har vi förstått att vindarna i Göteborg är små viskningar jämfört med vindarna här ute. Att naturen är ständigt närvarande och att soptunnorna blåser bort om vi inte surrar fast dem.

Och vi har lärt känna människor som jag är så innerligt glad att vi har lärt känna. Som tog emot med värme och (rå) humor. Som fick oss att känna oss så välkomna som jag hoppas att alla någon gång får uppleva.

Hoppas kärleken är ömsesidig

Ja, fem år som öbor har gjort bra grejer med mig och Claes. Jag hoppas att vi gör bra grejer med ön. Och öborna. För sämre ställe än Knippla kan man nog välja om man vill flytta till en ny plats. Men bättre? inte säkert.

Vill ni läsa mer om mitt liv på ön, så hittar ni en hel del här: Malin på Knippla. Och jag vet att allt är föränderligt. Det kanske kommer en dag när jag blir helt till mig i trasorna av någon annan plats, ett annat slags liv. Men här och nu är jag hemma här på Knippla och det är inget aprilskämt, som den första personen jag mötte här på ön trodde att det var. Då. När jag för fem år sedan klev i land och berättade att jag minsann flyttade ut till ön.

Kan inte ni berätta var er plats på jorden är just nu?

Ses gör vi väl igen, oavsett var vi är?
Kram så länge, Malin Lundskog

Bokmässa i skärgården

Två bilfärjor, en biltur och en personfärja och vips så var jag på Donsö. Idag var det nämligen dags för bokmässa i skärgården. Ett himla mysigt arrangemang med besökare som vällde in i lokalen (Donsö konferens) strax innan öppning. Och sedan fortsatte det på samma sätt nästan hela vägen.

Precis som jag sa (eller skrev) efter Värmlands bokfestival så är det så himla kul med bokmässor och andra tillfällen att träffa läsare. Prata böcker, innehållet i romanerna och om att skriva. Visst är det härligt att det finns människor som brinner så för att skapa event som de här? Och gör det möjligt för oss att ses, allihop. Jag är så tacksam för det (eftersom jag slipper ta tag i något sådant här själv … ).

Jag fick skjuts av Jeanette Bergenstav till båten ut mot Donsö och det ståndaktiga mottagande hon fick gör mig ännu mer inspirerad att skriva vidare. Tänk att vara bokmässans huvudperson och få skjut i golfbil till mässlokalen. Hur coolt?!

bokmässa i skärgården, jeanette bergenstav — Jeanett Bergenstav fick ståndaktigt mottagande

Ja, och så blev det mörkt och dags att åka hem.

Vi ses snart här igen, tills dess: heja möten med härliga människor! Och bokmässa i skärgården. Kram Malin Lundskog

Vintervila i hamnen här på Knippla

Två gånger om året är det arbetsdag i hamnen här på ön. Då går vi ut och gör det fint i gästhamnen. Beroende på om det är vår eller höst sätter vi i eller tar upp y-bommarna och bojar som markerar platser i hamnen och som vi dessutom förtöjer i. Och vilken dag vi fick i dag. Bleke och strålande solsken och nu råder det vintervila i hamnen.

vintervila, knippla gästhamn, västkusten — Alla vill åka flotte?
Här åker bojarna som gästbåtar använder för att förtöja vid piren upp.

vintervila i hamnen, arbetsdag, knippla, västkusten — De flesta båtar är redan uppe, nu är det y-bommarnas tur

Arbetsdag, knippla hamn, västkusten — En viktig arbetsuppgift: förse oss som jobbar med kaffe. Och annan dryck …

y-bom, knippla gästhamn, västkusten — Alltså, vet ni vad en y-bom väger???????

arbetsdag i knippla gästhamn, truck, permobil, golfbil — alla möjliga olika fordon kör runt på piren. Men OBS! inga lastbilar, he he

arbetsdag, knippla gästhamn, västkusten, truck

Jag var med och lyfte upp några av y-bommarna och tycker ju ändå att jag är ganska stark. Men. Alltså. Tur att jag inte var ensam. Och att de jag lyfte med hade koll på hur man gjorde. Men ändå. Det är kul att ta i.

vintervila i hamnen, knippla, — och pauserna som är minst lika viktiga som arbetet

vintervila i hamnen, knippla, skrapa, y-bom — lyfter vi inte upp y-bommarna, gör vi rent dem när de är upptagna …

vintervila i hamnen, knippla, arbetsdag — mycket påväxt bliré

Och till sist …

ärtsoppa, vadbinderiet, knippla, hamndag — o så ärtsoppa på det (som jag inte åt pga köttbuljong och jag äter inte kött), med härliga samtal som krydda (de fick jag i alla fall i mig)

knippla gästhamn, akterförtöjning, bojar — vintervila i hamnen. Till nästa arbetsdag …

vintervila i hamnen, hamnkontor, knippla gästhamn, skylt — nu glänser skylten till hamnkontoret för gästbåtar och husbilar som kommer hit

Och till sist var det klart och ärtsoppan varm. Tänk att vi fick en så fin dag, efter stormen igår och blåsten som ska komma imorgon. Och vad fint det här, att vara en del i något. Vara delaktig i att göra en hamn fin. Och redo för vintervila. Vi är bra tillsammans, vi människor!

Apropå vintervila, så är jag nog också redo för det. Synd att det är November och fullt ös på skrivandet (har ni hört senaste avsnittet av Skriverier med Malin och Cilla, så vet ni att det är MaNaNoWriMo nu och jag har en plan på att bli klar med råmanus på berättelsen jag påbörjade på Fårö i somras).

Vi ses snart igen. Kanske i den vilande hamnen på Knippla, som ni kan läsa mer om här (kolla in vandrarhemmet och vem som är bokningsansvarig där, he he). Och vill ni få koll på MaNaNoWriMo kan ni lyssna på senaste poddavsnittut (här!) eller läsa mer om spektaklet här.

Kram Malin Lundskog