Jo, jag är optimist! Annars hade jag aldrig vågat mig på att rita. Framförallt inte att rita och sen lägga ut mina alster på nätet. För tänk om det jag ritar är fult? Tänk om nån inte gillar det? Tänk om… Ja, men det där bryr jag mig inte så mycket om. Jag tänker att de där tre nunorna du ser högst upp här inte måste vara de bäst ritade nunorna (vem som nu avgör det?) i världen, så länge de symboliserar det jag skriver om. Och idag skriver jag om optimister, pessimister och realister. Och undrar om optimism-trenden är på väg tillbaka. Om pessimismen kommer att ta över? Eller om vi ska träna på att tänka realistiskt istället för optimistiskt. Och vem sjutton vet vad som är realistiskt alla gånger?!

Det har varit mycket positivt tänkande i bokhyllorna, bloggarna och TV-sofforna de senaste 10 (20?) åren. Mycket är nog en underdrift förresten, om man ska vara realistisk.Vi har blivit itutade att vi ska tänka positivt och se möjligheterna så blir vi både lyckliga och lyckade. Heja heja! säger jag till det. Vem hade vågat ta sig för galenskaper som att starta eget, springa maraton och skaffa barn om man inte hade den där övertygelsen om att det ordnar sig? För visst kan man gå i både professionell och privat konkurs, man kan skada sig under både träning och tävling. Och det där med barn? Ärligt talat… tänk om jag inte orkar, vill eller ens är kapabel till att vara mamma. Tänk om!

Så kommer det nu ny forskning, som visar att pessimister lever längre än optimister. Jo, de tar kanske på sig både hängslen och livrem, de tänker efter före och förutser alla faror och hinder, så jag kan förstå om de lever längre. I viss mån kan jag förstå det alltså. Men, ärligt talat: hur kul har de under sitt långa liv? Och tittar vi på halterna av stresshormon så undrar jag hur det är med den hos en typisk pessimist. För det finns vissa nackdelar med att vara människa och en av dem är att vi ju kan tänka oss stressade. Vi kan oroa oss över sånt som inte har hänt. Som kanske aldrig kommer att hända. Hjärnan fattar inte om det vi oroar oss för är nåt som händer i verkligheten eller inbillat. Den kickar igång våra stresshormoner oavsett! Med tanke på att stress och psykisk ohälsa är den vanligaste och alltmer växande orsaken till sjukfrånvaro, så vet jag inte hur bra det är…

Och mittemellan det här skulle då en realist finnas. Som inte går så mycket på känsla som optimisten och pessimisten. Realisten ser realistiskt på saken och tar hänsyn till fakta. Som en sann realist. Men ändå, den fakta realisten använder är ju färgad av vad han eller hon tycker och känner, var faktan finns, vem som har tagit fram faktan. För någon enkel sanning finns ju inte! Min sanning är min och din är din. Vår verklighet beror ju på vilka vi är och vad vi har för inställning till saker och ting. Det är alltså inte helt enkelt och självklart att vara realist heller. 

Jag hoppas (och tror såklart!) att jag fortsätter vara optimist, hur stark pessimist-trenden än blir. Även om det är frustrerande kan jag dessutom se finessen med att vi finns, alla sorter. Optimisten som vågar drömma och tänka storartat, pessimisten som stoppar framfarten med mängder av farhågor och realisten som väger det ena mot det andra. Alla är lika mycket värda! (även om jag tror att det är roligare att vara optimist).

Varför jag tror att trenden är på väg bort från optimisten för att pusha för pessimisten? Ett exempel är diskussionen i ”Kropp & själ” från 3/9 om varför det är viktigt att tänka negativt. I GP skrev man om att pessimister är realister några dagar senare, där forskare visar att deprimerade har en mer korrekt syn på sig själv än andra. Hmmm… Ja, det kan vara början på en trend det här. Tänk om!

Tänk om t.ex. Roger Bannister hade varit pessimist – då kanske vi fortfaranade inte hade haft någon som hade sprungit en engelsk mil på under 4 minuter… (Googla på Bannistereffekten, så får du veta mer)

Jag fortsätter med postiva tankar, övertygad om att det är ett himla bra sätt att hälsa mera™. Tänk om det inte är det… Vad tror du?

Malin L