Bloggen - Sida 54 av 388 - Malin Lundskog

Jag är med i Skrivradion

I slutet av juni pratade Jeanette Niemi och jag över zoom om skrivande, klimakteriet och hur jag marknadsför mina böcker. Det samtalet finns från och med idag som avsnitt i Jeanettes podd Skrivradion. Och när jag är med i Skrivradion inleder jag med att läsa ur min roman Ett oönskat arv.

jag är med i skrivardion, författare, jeanette niemi, malin lundskog, podcast

I stycket jag läser har Caroline, som är huvudkaraktär, fullt sjå med att hänga med både sina humör- och sina temperaturväxlingar. Och som av en händelse kommer vårt samtal in på klimakteriet och om min vilja att skapa igenkänning för mina läsare. Värmevallningar och humörinferno någon? (När vi spelade in avsnittet hade jag inte haft en enda vallning. Det var då det …)

NI som vill se Jeanette svettas och mig ha problem med att förstå åt vilket håll jag ska röra mig för att inte simma ut ur bild kan både titta och lyssna på oss på youtube.

här hittar ni Skrivradion med Jeanette Niemi och idag också mig på You tube

Hoppas att ni vill lyssna, för även om samtalet var svettigt (som jag skrev om här) så är det ett himla gôtt snack om både livet, litteraturen och kreativa sätt att prata om sina böcker, som min bokklubb och förhandsläsningen av Ett oönskat arv.

Skrivradion har jag tipsat om förut, tillsammans med andra poddar för som gillar att skriva. Här hittar ni de poddarna. Ni som gillar att läsa har era podd-tips här. Och apropå tips, blev jag jätteglad över att Jeanette tipsar sina lyssnare om mitt nyhetsbrev. Vill du ha det? Här kan du signa upp dig på listan.

Löptikar och segelfartyg

I dag har jag både fått bekänna färg som matte till två (jävligt!!!) starka hanhundar och njutit till max av att vara öbo. Högt och lågt, som livet självt. Och egentligen började färgbekännelsen för flera dagar sedan, när hundarna upptäckte att det finns löptikar på ön. Tänk er själva att ni går med två stora betongklumpar i varsitt snöre. Klumpar som ena sekunden vägrar att lämna en fläck på marken och som i nästa sekund har fått raketfart under fötterna och med klapprande tänder skulle kunna dra med er till … världens ände? I alla fall om det var där löptiken fanns. Herrenaddååå!

I morse funderade jag starkt på att strunta i att ens gå ut med dem. Men. Det är klart att jag inte gjorde. Sa istället tack för allt gymmande och gillade läget med ganska onjutbara promenader. Kom ju ut i alla fall. I en alldeles fenomenal höstluft.

Fartygen som duschade min själ

Och hade jag inte gått ut hade jag missat de fantastiskt vackra segelfartygen som var ute och glänste idag. Fram och tillbaka och runt runt runt runt seglade de. Och när jag satte mig på en klippa och kände friden från den svaga vinden i seglen på de fina båtarna satte sig faktiskt hundarna ner också. Flåsiga som sjutton, men de höll sig stilla.

löptikar och segelfartyg, utsikt från knippla — de vackra båtarna på väg från Björkö och norrut

möte mellan segelfartyg, utsikt från knippla — ångrar inte att vi satt och tittade på det här

löptikar och segelfartyg, tvåmastaare mellan björkö och knippla — visst är det vackert?

löptikar och segelfartyg, tremastade, tvåmastade, utsikt från knippla

Dragkampen bland doften av löptikar

Efter skutornas dusch av min själ växeldrog vi varandra hem, de där två betongklumparna och jag. Och väl hemma var det dags för deras dusch. Vet ni, jag tror tamejtusan att de lyckas kissa på varandra minst femton gånger under morgonrundan. (En står och sniffar intensivt på den fläck, som den andre bestämmer sig för att kissa på och vice versa … Det är jätteroligt att ha hund, he he.)

löptikar, hanhundar, springer spaniels, nyduschade, knippla — inte alltid så kul att vara hund heller …

Fin lördag ändå, där tålamodet blev prövat och acceptansen vann.

Vi ses snart igen allihop, tills dess: HEJA livet bland både löptikar och segelfartyg.
Kram Malin Lundskog

På bokrelease i Göteborg

innehåller annonslänkar till Bokus

Ikväll har jag varit på bokrelease i Göteborg. Äntligen släpps det böcker här. Ja, ni som lyssnar på vår podd Skriverier med Malin och Cilla har ju hört mig gnälla ett tag över att ”alla” springer på releaser ”hela tiden” i Stockholm. Men ikväll var det alltså dags för oss i Göteborg att springa på bokrelease, dricka bubbel (även om jag körde och fick dricka bubblig Trocadero med smak av geléhallon. Otippat gott och Trocaderon gav mig en smak av barndomens nyårsaftnar, även om det förmodligen var Pommac i glasen då).

Skogskollektivet av Johanna Wistrand

Johanna Wistrand stod för boksläppet idag och Skogskollektivet, som den nytillkomna boken heter, är del två i hennes serie Ingrid Sandström. Jag har inte läst ettan, som har titeln Hitta Linnea, och tänker börja med att läsa den. Ni kan läsa mer om böckerna här.

på bokrelease i Göteborg, Malin Lundskog, Johanna Wistrand — det ser värre ut än vad det här … Johanna använde enbart kniven för att klinka i glaset.
Men, snyggt fångat ändå av Therese Widenfjord, en av övriga författare på plats, eller hur?

Johanna gjorde en så fin grej ikväll, som jag kommer att sno med mig till mina (förhoppningsvis) kommande releaser. Hon presenterade inte bara sig, utan även oss andra författare på plats och tack vare det blev samtalen ännu roligare än de var innan. Dels fick vi koll på varandra och dels fick de som gillar att läsa chans att ställa frågor. Jag menar, tänk att gå på skivsläpp (säger man ens skiva nu för tiden?) eller konst- eller fotovernissage och få veta att den och den också spelar, målar eller fotar. Klart att man vill prata med dem, eller hur?

Ser fram emot att läsa om spökskrivaren Ingrid Sandström i den här snygga boken

Johanna Wistrand är inte bara författare

Johanna är förresten inte bara författare utan tar också andra skrivrelaterade uppdrag. Hon har till exempel lektörs- och redaktörsläst manuset till det som jag fortfarande någonstans långt där inne hoppas blir min tredje bok (mer om mina förhoppningar här).

PS. Jag kanske inte behöver förklara mig och säga att det där bittra om att allt händer i Stockholm inte är allvarligt menat? Men det betyder inte att jag inte tycker att det är skitkul att gå på boksläpp. I Göteborg. Vill ni trots allt höra mitt gnäll, hittar ni podden här: Skriverier med Malin och Cilla.

Vi ses snart igen och tills dess: heja böcker. Och Göteborg?
Kram Malin Lundskog

84: Kom hem!

Malin kanske inte är så ny i författarbranschen som hon tror? Hon lämnar rapport från bokmässan och avslöjar att hon ljög i förra avsnittet av podden. Dessutom har hon fått folk att grina. Cilla är på äventyr i Västervik för att återuppta sitt skrivande i racerfart och innan hon kom dit modererade hon författarsamtal på Asecs i Jönköping med två (andra) spännande författare och hängde på spa. Vilken bok är det Malin verkligen inte vill läsa, som Cilla längtar efter? Vilket är veckans boktips? Och varför avbröt Cilla sin intro-sång?

Häng med i veckans aningen burkiga episod av podden som nästlar sig in bakom kulisserna hos två författare.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

En oktoberdag med en början, en mitt och ett slut

En oktoberdag som den här gör att jag älskar oktober ännu mer. Och som vanligt blir livet ännu mer fyllt av njut när havet och en dos omak är inblandat. Jag vet inte hur det är med er, men jag undrar om jag inte njuter lite extra av livet och naturen när det har krävt något av mig. Som i morse när vi klev upp i svinottan, Claes och jag, för att hinna ut en hundrunda innan vi gick ut på sjön i soluppgången för att hämta (som vi säger och låtsas av vi skämtar, men egentligen menar det, he he) hummer.

En början

en oktoberdag, soluppgång, västkusten, utsikt från knippla in mot land — Blickade ut från toppen av ön, in mot land med solen på väg upp.

en oktober dag, morgon i knippla hamn, soluppgång — så här såg det ut när vi lämnade hamnen, en vacker start på en oktober dag som heter duga!

Det är värt så oändligt mycket, att vi gör det här. Tar oss omaket en oktoberdag. Ja, något sådant sa jag till Claes i morse när vi lämnade hamnen i det här ljuset. Så obegripligt vackert. Och så värt att sätta klockan på tidigt larm och pälsa på sig flytoverallen. Även vi här på västkusten har det ganska kyligt på morgonen just nu. I morse kom det till och med rök ur munnen. Är det inte härligt första gångerna för säsongen som det gör det?

En mitt

hav, himmel, sol, oktober — ljuset kom snabbt och i höstluften ser öarna ut som att de flyter en bit ovanför vattenytan, har ni sett det?

Ja, sen hämtade vi hem ett gäng humrar. Inte ens två timmar senare kom vi hem till ön i strålande solsken och Claes tog färjan till stan för att jobba (Restaurangen Two Fat Pigs har jag väl berättat om? Här hittar ni mer om den i alla fall: Two Fat Pigs.) Och jag? Ja, jag gjorde mitt bästa för att skriva en best seller (eller mer troligt en helt annan typ av bok, men ni fattar).

Jag har i alla fall fått till mina femtonhundra ord idag också. Vet inte om det har med den vackra starten på dagen att göra, men jäklar vad det gick snabbt. Så kul jag har med den här berättelsen. Som jag hoppas att det håller i sig.

Och ett slut

Som alla andra dagar har även den här ett slut och i solnedgången tog jag med mig hundarna ut för att njuta av vackret västerut. Alltså vilket färgsprakeri naturen bjuder på. Det är verkligen värt oändligt mycket för mig att ha närheten till naturen. Till soluppgången och solnedgången. En rikedom jag bär med mig i hela mig, inte bara i hjärtat. Livet ändå, oavsett om det är en oktoberdag som denna. En så vacker början, en så rolig mitt och ett så fantastiskt fint slut. Som vilken bästsäljare som helst!

utsikt västerut, solnedgång, knippla — snygg avslutning på en solig oktoberdag, eller hur?

Och vi då? Ja, men vi ses snart igen tycker jag. Tills dess: HEJA oktober!
Kram Malin Lundskog

Jag är kär i Hilma af Klint

Innehåller annonslänkar till Bokus

Nej, det är jag inte. Men det var med de orden jag inledde mitt boktipsande av romanen Hilma, en roman om gåtan Hilma af Klint. Rätt ord kanske är fascinerad? Jag är fascinerad av Hilma af Klint som hon beskrivs i romanen. En roman som är välskriven och balanserar dialoger i gammaldags talspråk, med berättandet i nutidssvenska.

Hilma föddes under 1800-talets mitt och upptäckte tidigt att hon hade kontakt med andevärlden. Spiritualitet var absolut inget man pratade om. Hennes föräldrar fokuserade snarare på att hon skulle träffa en lämplig make. Hilma själv var hon inte intresserad av män (men ni vet ju … det kunde man inte tala högt om). Hon målade, gick på konstnärsskolor och umgicks med namn vi känner igen idag. Hon var feminist och en av de kvinnor jag tror att vi har att tacka för mycket idag när det gäller jämställdhet (nej, jag vet. Vi är inte framme än, men ni fattar vad jag menar?).

Apropå att Hilma af Klint målade. När hon var i kontakt med andevärlden målade hon tavlor, som världen kanske inte var redo för? Abstrakt och färgglatt och jag vill tapetsera väggarna med hennes mönster.

Jag är kär i Hilma, hilma af klint, boktips, en roman om gåtan hilma af klint — Här hittar ni Hilma på Bokus

Tips om Hilma – en roman om gåtan Hilma af klint

Jag kanske ska lägga till att det var i podden Skriverier med Malin och Cilla som jag tipsade om romanen? Och att det var i vårt åttiotredje avsnitt jag outade att jag är kär i Hilma.

Författaren Anna Laestadius Larsson tog sig an Hilmas liv med bravur tycker jag, så när jag fick syn på henne på bokmässan fick hon signera både Hilma och sin nya roman, som jag hörde henne prata om på ett montersamtal. Kan inte tipsa om den. Än. Men den bådar gott.

Anna Laestadius Larsson signerar på bokmässan, kärlekens bakgata — Här hittar ni Kärlekens bakgata, en ny historisk roman av Laestadius Larsson

I nästa vecka ska vi snacka Hilma i bokklubben, ska bli så kul att höra vad de andra tycker.

Och vi? Vi ses ju snart igen! Tills dess: heja Hilma och alla andra kvinnor som har gått före oss.
Kram Malin Lundskog