Cilla rullar, nästan, tummarna för nu går hennes avslutande del i Västervikserien till korr. Och sedan tryck. Hon har också två manus att älta, medan Malin ojar sig över att Ett oönskat arv inte finns som ljudbok. Än. Hon har slutat skriva på sitt fjärde roman-manus och gått direkt på det femte. Och både Cilla i Småland och Malin på Knippla väntar på mejl. Äventyret bakom de två författarkulisserna fortsätter. Häng med!
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Har ni tänkt på att solen går upp varendaste enda dag. Gör sitt bästa för oss. Värmer. Lyser. Är skitsnygg och gör världen vacker. Det tänkte jag på i förra veckan när några av mina författarvänner och jag gick upp i ottan för att titta på soluppgången. För på ostkusten kommer solen upp ur havet, det gör den ju inte hemma på västkusten.
Där satt jag mitt i det storslagna och tänkte ord som både himmelsk och överjordisk (inte ord jag använder särskilt ofta, om ens någonsin) med tårar i ögonen. Av tacksamhet? Ja, säkert. Och av förundran. Storhet. Storslagenhet. Men också av sorg. Sorg över att solen går upp varje dag och gör sitt bästa för oss. Och vad gör vi??? Vi borde fan veta hut.
Men mest av allt är soluppgången där ute i havet magisk. Och alldeles … alldeles underbar. Mina bilder och mina ord är, precis som de från solnedgången vid raukarna, fjuttiga. I alla fall jämfört med det där glödande klotets och naturens storhet. Men så är jag ju bara människa också.
Vi ses snart igen allihop, för som vi vet går ju solen upp och med den också vi. Tills dess: heja naturen!
Kram Malin Lundskog
PS. Även när jag inte skriver, så skriver jag. En stund vid en soluppgång som denna väcker många tankar som jag vet att jag har glädje av när jag skriver. Och när jag lever, för den delen. Vi ska inte underskatta stunderna så vi ”bara” sitter och glor. Och förundras. Känner och reflekterar. Det kan vi, fast vi bara är människor
Jag ska börja skolan igen och är så taggad att jag har mejlat universitet flera gånger. Om sådant som att jag inte hittar något schema och var sjutton registrera man sig. Schemat hade de faktiskt glömt att lägga ut. Registreringen stod däremot klart och tydligt att den inte kunde göras förrän en vecka innan kursstart. Inte två månader …
Aja, jag förbereder skolstart i alla fall. Följer drömmar och ger inte upp hoppet om att skriva böcker som ger avtryck i sina läsare. På tisdag börjar jag plugga kreativt skrivande och konsten att berätta på Umeå universitet. En distansutbildning på halvfart. Jag har beställt kurslitteraturen, skaffat student-id och loggat in på alla (jättemånga!) ställen (jag tror att) jag behöver. Oj, vad det ska bli kul att lära nytt.
Alltså, jag har till och med tagit fram en ny anteckningsbok i min reMarkable (skrivplatta som känns som att skriva på papper, kan berätta mer om den om ni vill). Nu är det bara den där frågan om var jag hittar länken till föreläsningen på tisdag. Kanske måste mejla institutionen igen? Sådär som människor som inte orkar läsa instruktioner gör, ni vet … Särskilt om de är tanter och inte skäms för sig (=bra egenskap!). Eller så kommer länken inte förrän strax innan föreläsningen? Men jag är inte van vid att jag är ute i så här god tid.
Däremot är jag van vid att allt ordnar sig, så jag väntar med att mejla. Till på tisdag. Och läser schemat en gång till. Vad kul det ska bli att plugga igen. Senast var 1999, då jag skrev magisteruppsats i medie- och kommunikationsvetenskap. Då var min lille kille ett halvår. Nästa vecka fyller han 26. Bara lite yngre än jag var när jag skrev den där uppsatsen. Vilken svindlande tanke.
Innan jag försvinner in i mitt nostalgiska universum (alltid när jag tänker på tiden. Och barnen): vi ses snart igen. Tills dess: HEJA alla följda drömmar och ouppgivna hopp!
Kram Malin Lundskog
Jahaja, då är jag hemma igen. Veckan på Fårö har varit både kort och lång. Ni vet, när det känns som att man knappt har lämnat hemmet innan man är hemma igen, samtidigt som det har gått eoner av tid om man tänker på allt som har hänt. Är ni med? För en sekund sen stod jag bland raukarna på Fårö och tittade på solnedgången. Men vet ni? Solen går ner på Knippla också.
Jo, jag vet det. För jag såg den dala ner bakom Hyppeln (ön strax väster om min ö). Och innan den gick ner hade jag en sån där mysdag med hundarna. Claes är på krogen. Ja, alltså han jobbar. Serverar mat och tydligen en himla massa dricka till alla glada RIngö-festivalbesökare på Two Fat Pigs (jag veeet. Namnet. Duuuh …).
Ja, så Claes har jag knappt sett sen jag kom hem sent sent i natt. Och han åkte tidigt tidigt i morse. Men! Jag har fått hänga med Brorsan och Jackson i alla fall. Och vi har haft en sån där dag. Ni vet en sån där som bara flyter på. I sakta mak.
Sakta mak. Ett tempo som passade mig perfekt idag. Rätt trött. Och mer än ganska tom i huvudet efter veckan och alla timmarna i bil igår. Ja och sen gick solen ner och känslan av hemma bäst växte i hela mig. Precis som tankarna på det ofattbara att detta är augustis sista dag.
Äntligen är en helt ny säsong med de två författarna Cecilia Andersson och Malin Lundskog igång. Med kortare avsnitt. Varje vecka. Cilla är i princip klar med sin fjärde bok och har gjort succé på sommarmarknader med sina böcker. Båda två väntar på ja från förlag och tror inte alls på att varje nej är ett steg närmare ett ja … Och Malin? Hon har inte skrivit som hon sa att hon skulle, utan ägnat sig åt att vara farmor och sitter nu och skriver på Fårö.
(Intervjun Malin var med i på P4 Gotland som Malin referar till hittar ni här: Intervju (2 h 16 min in).
Ny säsong, nya tag. 79: Help! inleder hela alltet.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Ni vet de där storslagna stunderna som blir fjuttiga när man vill beskriva dem för någon? När man står mitt i stunden och försöker sätta ord på vad det är man upplever, men ljuden som kommer från en är mest ååååhh, aaaah och woooooow. Det är sådana stunder jag sparar på. Som igår kväll. En solnedgång vid raukarna.
Jag står mitt i de stunderna och tänker att nu skulle Claes, eller barnen, eller mamma och pappa, eller nån av mina vänner varit här. De hade älskat det. Sådana stunder sparar jag på. Inombords. Och som jag gör vad jag kan för att få uppleva dem, för jag vet att man ångrar aldrig en sådan stund.
Egentligen är kanske anledningen till att man vill att ens nära och kära ska få uppleva stunder som en solnedgång vid raukarna att de blir till gammalt bôs när man ska beskriva dem. Ord gör dem fjuttiga, för verkligheten överträffar dikten på alla sätt sådana stunder.
Bilder fjuttifierar också stunder som de här, ändå lägger jag in några av bilderna från igår kväll. När vi såg solnedgången ute vi Langhammars raukområde här på Fårö. Det var både storslaget och vackert och alldeles … alldeles enastående underbart.
Och oavsett vilka stunder ni har haft idag, så hoppas jag att någon av dem var en stund att spara på. Heja de stunderna!
Kram Malin Lundskog
Mer från författarveckan här på Fårö hittar ni bland annat här:
radioprat och morgondopp
Vi sätter färg på varandra. Och Fårö?
Hej där! Jag heter Malin Lundskog och jag älskar livet, havet och att skriva. Förutom härligheter som min familj, mina hundar, att fylla lungorna med luft, ögonen med utsikt och själen med glädje. Och Bruce Springsteen.
Här på bloggen och i mina sociala kanaler @malinlundskog delar jag med mig av författarlivet, ölivet och livsglädjen. Följ och dela gärna med er tillbaka.
Vad jag gör på riktigt? Lever, skriver böcker, artiklar, föreläser, poddar och inspirerar kvinnor till mod och ett gôtt liv.
