Bloggen - Sida 69 av 384 - Malin Lundskog

Allt är svårt. Till man kan det …

I morse när vi satt på stranden och sköljde ner frukostmackan med termoskaffe hade vi två stora grupper av surfare framför oss. På stranden stod två instruktörer och gestikulerade och ute i vågorna låg surfarna och guppade. Ibland kämpade de utåt, mot vågorna, med sina brädor och ibland paddlade de frenetiskt och följde med en våg. På de timmar vi satt där och tittade lyckades en av dem resa sig upp och surfa. En gång. Och jag tänkte på att allt är svårt. Till man kan det …

allt är svårt, surfbrädor, strand, sagres — på väg ner till stranden står den här installationen (eller vad det är?)

Allt är svårt i början

Jag kanske överdriver, det finns säkert saker som går lätt som en plätt redan vid första försöket, men mycket är svårt. Till man kan det.

Vi har nog inte suttit så länge eller så nära nybörjarsurfare här förut. Jag har lite kaxigt sagt att när mitt knä är helt, då ska jag lära mig att surfa. Hur svårt kan det vara liksom?! Men idag när jag såg de här kämparna som försökte om och om och om igen insåg jag att det här med surfing är kanske inte något man (jag) lär sig (mig) i första taget.

allt är svårt, surflektion, surfa, sagres — här satt vi och glodde på surfarna

Surfing har aldrig sett svårare ut än det gjorde när jag tittade på de här nybörjarna. Och är det inte så det är med så mycket annat? Det ser jätteenkelt ut när någon som kan utövar det den kan. Som när en snickare sågar till en bräda, ett fotbollsproffs trixar med bollen, en bagare ältar degen. Ja ni fattar. När proffsen gör något ser det enkelt ut för att de kan det. För att det är enkelt för dem eftersom de har tränat och tränat och tränat på det.

Övning ger färdighet

Övning ger färdighet var det någon som sa. Hear hear på den och vet ni: min beundran för duktiga surfare och andra proffs växer när jag får se en nybörjare göra samma sak. Eller testar själv. För det där med att surfa ser så härligt ut. Kanske en dag när mitt knä är helt igen …

Men det är rätt gôtt att sitta nybadad med kaffe i handen och bara titta på också.

När vi gick hem gick förbi nästa strand och tittade ner från klippan vi stod på. Och där var de. De som får surfing att se enkelt ut.

allt är svårt till man kan det, surfare, sagres, tonel beach, utsikt, himmel, hav — nope, det är inte hajar …

Vi ses snart igen allihop, tills dess: HEJA alla som försöker.
Kram Malin Lundskog

Mer om våra veckor i Sagres, vid världens ände, hittar ni här.

En typiskt perfekt strand

Idag hittade vi en typiskt perfekt strand. Eller kanske jag ska säga en perfekt strand till? De är ju några stycken här i på det sydvästra hörnet av kontinenten. Men dagens perfekta strand var den största av alla perfekta stränder vi har varit på. Och en stund var vi de enda som var där (apropå mitt gnäll häromdagen om att turista i trängsel, som jag skrev om här), på Praia da Bordeira. En typiskt perfekt strand. Så härligt efter några timmar hemma framför datorn med att skriva nyhetsbrev och svara på mejl.

Praia da Bordeira

en typiskt perfekt strand, praia da bordeira, kullar, sand — Sanddyner och på kullarna där uppe gick vi för att komma till utsiktsplatsen

en typiskt perfekt strand, praia da bordeira, Malin Lundskog — Ingen är kanske gladare än jag på en folktom bautastrand?

Och utsikt så klart!

Vi gick upp på utsiktpunkten pontal da carrapateira och kollade läget också. Det är ju det där med mig och utsikt. Finns där en höjd att stå och glo ut på havet från, då är det dit jag vill. Ångrar inte att vi tog oss till den här platsen. Ni fattar va?

pontal da carrapateira, utsikt, hav, — vilka färger!

pontal da carrapateira, kullar, praia da Bordeira, gula blommor

Även vägen upp mot utsiktplatsen var härlig. Kolla här:

pontal da carrapateira, kullar, praia da Bordeira

pontal da carrapateira, kullar, praia da Bordeira, sand — sandkullar och mysiga stigar

pontal da carrapateira, kullar, praia da Bordeira, trift i sanden — Och trift (väl???) Som hemma, fast de här var mycket större.

Saharasanden

Ser ni på bilderna att himlen är grådassig? Solen har gjort sitt bästa för att tränga igenom hela dagen, men tydligen har det blåst Saharasand över de här delarna av Europa. Jag har för mig att det blåste sand hela vägen upp till oss i Sverige för något eller några år sedan också. Eller har jag hittat på det? Hur som helst, så berättade Caroline, som bor i Lagos och som jag hälsade på i förra veckan (läs om det här), om det i morse. Och det här händer någon eller några gånger per år.

Tänk vad man missar när man är bortrest? Det hade förmodligen kunnat utbryta krig här utan att vi förstod det förrän vi kom ut på gatan. Alltså, vi håller inte koll på de lokala eller portugisiska nyheterna, utan hänger med på våra vanliga svenska nyhetssändningar. Hur gör ni när ni är utomlands?

Förresten, så var det Caroline som tipsade om utflyktsmålet idag. Bra gjort av henne!

Vi ses snart igen, tills dess: HEJA härliga tips och goda utsikter. Och er!
kram Malin Lundskog

Villni läsa mer om vår långa workation här i Sagres, hittar ni allt jag skriver om det i länkar längst ner i det här inlägget: Vi åker till världens ände.

ps. efter den perfekta stranden och den wow:iga utsikten åkte vi hem till huset vi bor i här. En av oss kollade hockey, en redigerade en stund. Som hemma. Fast här …

Happy … och det nya improinslaget

Nytt avsnitt av podden Skriverier med Malin och Cilla är ute. Så som det brukar vara varannan fredag. I det 72:a avsnittet pratar vi om boklansering. Hur ska alla människor i hela världen (eller i alla fall i någon liten del av Småland respektive Göteborg) veta att våra böcker finns? Happy stämning som vanligt.

Dessutom bjuder vi på ett nytt improvisationsinslag där feelgood möter spänning.

Lyssna här eller i er absoluta favoritapp för poddar.

Om ni har tankar kring podden får ni mer än gärna dela med er av dem. Gillar ni den? Klicka på tummar upp eller hjärtan och dela gärna med era vänner. Då blir vi (ännu!) glada(re).

Vi ses snart och tills dess: heja fredagar!
Kram Malin Lundskog

happy, skreiverier med malin och cilla, podcast

Förresten, ni vet väl att vi tipsar om böcker i slutet på varje avsnitt? Jag brukar komma ihåg att lägga upp tipsen här på bloggen och här finns några av dem.

Schweizisk armékniv och silvertejp

Ni vet det där med att så länge man har silvertejp, så klarar man allt? Jag lägger till en schweizisk armékniv på den listan. Sedan vi flyttade ut till Knippla har jag alltid min kniv i ryggan. Som en riktig gangsta, för man får ju inte gå runt med kniv hur som helst.

I morse var jag glad att jag är en gangsta. Hur skulle vi annars ha kunnat fixa ihop en hundleksak som både går att kasta och kampa med? När en av de två vi hade försvann med en våg ut i Atlanten …

schweizisk armékniv, rep, sagres, strand

hemmagjord hundleksak, sagres, strand, strandfynd — snyggt, eller hur?

Varför har jag min kniv med mig?

Varför jag går runt med kniv hemma? Jo, så att jag är redo när jag hittar drivved, bojar, flöten eller välen som har drivit i land, men sitter fast i någon lång tamp som inte går att få loss. Varför jag har kniven med mig ut på stranden här i Sagres? Alltså, man vet aldrig när en armékniv kommer till användning. Häromdagen använde vi saxen för att komma in i en förpackning till exempel. Är inte så mycket gangster som man kanske tror.

springer spaniels, kampleksak — leksaken som spolades bort

(Leksaken som spolades bort är den mest hållbara hundleksak vi har haft. Den kommer från från N-gage, men nu när jag googlade verkar de vara slut överallt om någon av er blev sugen på en sådan. Lade in länken så kan ni leta vidare själva om ni behöver en hållbar kamp- och kastleksak till era hundar. Annars kommer jag med ett rep och min kniv, he he)

Vad silvertejpen hade med det hela att göra? Inte så mycket mer än att jag tycker att en fickkniv med några olika blad är minst lika användbar som silvertejp. I alla fall för mig. Hur är det för er? Inte för att vi måste välja. Både och är kanske bäst?

Vi ses snart igen. Tills dess: heja funktionella prylar. Och oss, allihop!
Kram Malin Lundskog

vill ni läsa mer om äventyret här i Sagres? Här lägger jag länkar till alla inlägg

Mitt i allt det vackra gick jag runt med ett ”men”

Som en version av turistens klagan gick jag runt mitt i allt det vackra med mitt ”men”. Ibland (eventuellt ofta, men ibland räcker för nu) förstår jag mig inte på mig själv. Ett men, samtidigt som jag var så innerligt tacksam över att få vara mitt i allt det vackra?

Idag gjorde vi utflykt en bit härifrån där det verkligen var magiskt vackert. Och ändå la jag till det där lilla irriterande ordet ”men” just efter att jag drog efter andan och sa wow. Varför? För att jag insåg att jag inte njuter lika mycket av utsikten och naturen om ”alla andra” är där och ska njuta samtidigt som mig.

Jag vet inte om det säger något om mig? Det är ju inte så att jag missunnar ”alla andra” att njuta av vacker natur eller magisk utsikt. Men. (Just det. Men.) Det är som att förundranseffekten försvinner ju fler jag delar den med. Borde det inte vara tvärtom? Särskilt för en sån som mig, som älskar gemenskapen med andra på en Springsteenkonsert eller ett Göteborgsvarv till exempel (det kan ni läsa mer om här bland annat).

Varför går jag här på Algarvekusten som en bortskämd unge och tycker att visst är det här vackert. Men …

Vacker vandring till Benagilgrottorna

Vacker är bara förnamnet på vandringen. Herregud så vackert det var. Efter ganska tidigt och intensivt morgonjobb för både mig och Claes tog vi bilen en timme österut från Sagres. Vi var sugna på utflykt från utflykten och hade läst om Benagilgrottorna. Och det vi hade läst var sant. Utsikten längs den korta vandringsleden var magisk. Kolla bara:

mitt i allt det vackra, benagilgrottorna, algarve, hike, utsikt — Här har vi bara börjat gå.
Många av människorna där nere väntar på båtar som ska ta dem till grottorna.

sen fanns det folktomma stränder som man måste ta båt till pga aaasbranta klippor rakt ner runt hela stranden

benagilgrottorna, grotta, hike, algarve, utsikt — efter en ganska kort stund kom vi fram till grottan

hike, benagilgrottorna, hike, moln, stigar — På ett ställe snirklade sig stigen vi gick på bort från havet, men herregud. Det är ju vackert det här också.

mitt i allt det vackra, klippformationer, benagilgrottorna, hike, algarve — Även i verkligheten tyckte jag det här såg ut som en trickfilmad Bond-filmskuliss.

mitt i allt det vackra, algarve, benagilgrottorna, hike — Och de här klipporna då? Rynkiga. Ser ni?

mitt i allt det vackra, klippa, algarve, benagilgrottorna — Sa jag vackert?

Insikter om utsikter

Jag har ju sagt det förut och det stämmer fortfarande. Jag är en sucker för utsikter. Att kunna se långt. Blicka över mil efter mil av hav, fjällsvidder eller stränder. Eller gröna fält. Och klippor. Men insikten som kom till mig om utsikterna är att jag njuter mer om jag inte behöver trängas med andra. För när ”alla” är där, blir det som att utsikten är massproducerad utan ett tanke på kvalitet, miljö eller arbetsförhållanden. Då känns den vackra utsikten och grottan som något som ska bockas av på en been there, done that-lista.

Även om just benagilgrottan bildades för 20 miljoner år sedan. Tjugo? Det är ju ogreppbart! (läste om grottornas ålder här, där det också mycket riktigt står om hur populära de är att besöka.)

Och visst är det fascinerande med grottor som bildades för 20 miljoner år sedan. Men … när jag ser grottan tillsammans med väldigt många andra så hittar jag inte den där känslan av storhet. Känslan som jag hittar så lätt annars. Men, det kanske inte är meningen heller? Även om wow:et är en stor del av meningen för mig.

Mitt ”men” blev ett ”och”

Alltså. Tro nu inte att jag inte unnar andra utsikt och vacker natur. Inte alls, jag önskar verkligen att alla andra (jo på riktigt) får njuta av något så här vackert. För det var så in i hoppsan vackert. Men det är det på många andra ställen också. Även om där inte finns en tjugo miljoner år gammal grotta som står med på alla turisttipslistor. Tur att jag inte är här när högsäsongen är igång, va?

Och det var när mitt ”men” började skava ordentligt som jag insåg att det inte handlar om ett men, utan ett och. Ett och för hur lyckligt lottad jag är. Jamen, tänk. Jag kan njuta av turistattraktioner som gamla grottor och jag är så tacksam över att jag också uppskattar sådan natur och sådana utsikter som kanske inte ser så mycket ut för resten av världen att det tipsas om i turistguider. Som jag kan uppleva, njuta och förundras av. Utan att knô. Wow, eller hur?!

springerspaniel, hike, algarve, malin lundskog, — lille Jackson o jag i grönskan som ju också är sanslöst vacker.

mitt i allt det vackra, benagil, algarve, utsikt, klippformation — Jo, detta är på riktigt. Vilka klippformationer, alltså.

utsikt, moln, algarve, benagil, klippor — och dert vackra bara fortsatte och fortsatte

utsikt hike, himmel, segelbåt, algarve, benagilgrottorna

Mitt i allt det vackra står jag. Med mitt ”men”

Benagilgrottorna är ett hett tips för er som njuter av ”men”

Och är ni inte som jag som vill ha wow och en skvätt av förundranseffekten så fort jag kommer ut i naturen, så ska ni absolut göra en utflykt till Benagilgrottorna när ni är här i Algarve-krokarna. Det är ungefär hur vackert som helst. Jag lovar. Ta mitt gnäll med en nypa salt. Mitt men blev ju ändå till ett och till slut. OCh slutet gott …

Vi ses snart igen och tills dess: heja utsikterna, med eller utan ”alla andra”
kram Malin Lundskog

ps. undrar du var alla människor jag tydligen inte vill dela naturupplevelserna med är, eftersom de inte syns på bilderna? Gissa om vi gick undan och vinklade kameran för att få med så lite andra människor på bild som möjligt. Vem vet om de vill vara med på bild på min blogg, menar jag …

pps. Gissa vilka som satt redo i bilen så fort vi öppnade bagageluckan för att vädra i morse? Där satt de och väntade, förmodligen rädda att bli lämnade ensamma när de förstod att något var på gång.

mitt i allt det vackra, springer spaniels, sagres,

Vill ni läsa mer om äventyret här i Portugal, så hittar ni inläggen här: Vi åker till världens ände

Kontraster i paradiset

Kontraster gör livet, även i paradiset. Jag till och med behöver dem. Som dagens kontraster: Bada med hundar i ett salt och gott Atlanten och rigga poddstudio i det lilla sovrummet i hyrhuset.

poddmick, dator, remarkable, airpods, poddinspelning — något annat av det allra bästa jag vet: spela in podden skriverier med Malin och Cilla

Det kanske inte är så mycket kontrast mellan att bada och att podda, eftersom jag tycker så himla mycket om båda delarna. Men det ena är ändå enbart nöje (som gör massa nytta på grund av njut). Och det andra är nytta som innehåller en megados nöje. Win på båda och en variation som ger dagen liv.

Vad säger ni, behöver ni kontraster i livet eller funkar det med enbart njut och hopp och lek? Eller enbart kul jobb, för den delen.

Och för er som undrar vad Cilla och jag pratade om i dagens poddinspelning kan jag avslöja att vi har en helt ny punkt i podden. En improviserad feelgood vs spännings-impro. Den får ni höra i avsnittet som släpps på fredag. Vi pratar också om boklansering, eftersom det är högaktuellt för mig. Ja, jag kanske har nämnt att MIN ROMAN ETT OÖNSKAT ARV KOMMER 24/4? Om inte fick ni veta det nu.

Romanen kan ni läsa mer om här bland annat. Och podden skriverier med Malin och Cilla då? Jo, den kan ni lyssna på till exempel här.

Vi ses snart igen och tills dess: HEJA kontrasterna.
Kram Malin Lundskog

Vill ni läsa mer om vår långworkation här i Sagres? Kolla här.