Bloggen - Sida 90 av 384 - Malin Lundskog

Kan vi inte bara vara snälla?

Fattar ni hur annorlunda den här dagen hade varit om alla bara var snälla? Mot varandra och sig själva. Om vi inte bara älskade i tysthet, utan spred kärleken? Berättade för världen att vi älskar. Och om vi log och delade med oss av vår glädje. Den blir ju dubbel då. Minst. Om vi dansade och skrattade och respekterade. Oss själva och varandra. Alla. Jag kan inte sluta tro på att det goda föder mera gott, att kärlek föder kärlek, hopp föder hopp och glädje föder glädje. Och de (för ni som läser detta gör ju inte det) som kallar det naivt. Let them. För vad sjutton ska vi tro på om inte det goda? Det glada, varma och trygga. Jag menar, kan vi inte bara vara snälla allihop?

soluppgång, oktober, knippla, sjöbodar — men solen gick upp i morse och det gjorde den så snyggt den bara kunde

kan vi inte bara vara snälla, rosa himmel, hav, västkusten, knippla — även om red light int the morning är en sailors warning (om vind) så är det ju så vackert.

Jag vet inte hur jag ska bete mig

Passar ord om terrordådet i Bryssel inte på min blogg? Eller är det i själva verket så att de passar överallt? Ska jag strunta i att prata om det och om mina tårar som kom när jag satt hemma i soffan och tittade på matchen som avbröts. När Bryssel landade som ett slag i magen och Bojan Djorjics (fotbollsexpert och f.d. spelare) gråtröst gick rakt in i hjärtat. Ska jag prata mer om det? Och om jag pratar om Bryssel, betyder det att jag struntar i vad som händer i resten av världen? Ska jag gå ut och stämma upp i we shall overcome? Jag har ingen aning.

soluppgång över Björkö i oktober, himmel, hav västkusten, knippla — Färgsprakeriet fortsatte en bra stund i morse. Låt det fortsätta!

Nej, jag vet helt enkelt inte hur jag ska bete mig och det är väl precis som det ska. Jag tror (hoppas) att det är ett tecken på att jag är människa. Och vi får vara som vi är, även när vi inte är som vi ska (vad det nu är). Jag fortsätter att känna, älska, skratta, dansa och hoppas att allt gott vi gör, föder mer gott. Och att ni svarar ett rungande ja på frågan Kan vi inte bara vara snälla? The more the merrier ju.

Och med det sagt tänker jag inte strunta i att åka till stan och fira mina man och en svärdotter, som båda fyller år idag. Hurra för dem och för livet och alla oss som lever det. HIPP HIPP!

kan vi inte bara vara snälla, västkusten, solnedgång i oktober på Knippla, färja — O strax går solen ner.

Ses snart igen, tills dess: HEJA OCH HIPP HIPP HURRA för alla snälla.
Kram Malin Lundskog

PS. Off topic, men ändå inte. Här har jag skrivit om konsten att vara snäll mot sig själv. Alltid en början, eller hur?

Därför höjer bokklubben läsvärdet

Det är givande på många plan att vara med i en bokklubb. I en diskussion om karaktärer, miljöer, språk och vad sjutton författaren vill förmedla (eller inte) växer boken till något större än om jag läser den i min ensamhet. Samtal om böcker ger en förståelse för hur olika vi tolkar världen och ibland också varför. Dessutom leder samtal om en fiktiv (eller biografisk) berättelse ofta till samtal om det personliga. Om känslor. Och de samtalen är ju så himla intressanta, tycker inte ni också dt? De gör att vi som diskuterar böckerna vi har läst lär känna både oss själva och varandra sådär på riktigt, även om vi inte gjorde det från början. Och därför höjer bokklubben läsvärdet.

Förresten, en bokklubb kan också vara en anledning att släppa allt ansvar för hus och hem och vad det nu är vi ansvarar för. Åtminstone för en kväll. Och vem vet, kanske blir det ett glas vin, fast det är tisdag? Eller en kladdig dessert mitt i veckan? Jag minns att vi pratade om det när vi hade barn hemma allihop i bokklubben jag av olika anledningar precis har lämnat. Bokklubben gav oss en legitim anledning att dra hemifrån. Inte för att vi egentligen behövde en sådan anledning, men ibland är det skönt att ha något att skylla på, eller hur?

Och självklart är ett stort värde också att man får läsa böcker man kanske aldrig någonsin hade valt att läsa annars. En bokklubb höjer inte bara läsvärdet, utan vidgar också deltagarnas vyer på många sätt. Hur härligt är inte det?

Hur funkar en bokklubb

I den bokklubb jag har varit med i över tio år har vi setts var sjätte vecka hemma hos en av oss. Den vi är hos väljer bok som vi läser till nästa gång. Och som vi har läst. Allt från klassiker, till topplista-pocketar, till Augustprisvinnare till memoarer till populärvetenskapliga fackböcker.

Från början hade vi regler för att boken inte fick vara helt nyutkommen på grund av dyrt och svårt att få tag på på biblioteken. Allt eftersom marknaden har förändrats (hej Storytel och andra streamingtjänster) har vi struntat i den regeln. Vi har också släppt de frågor vi utgick ifrån i början.

Om (när?) jag är med i bokklubb igen vill jag nog behålla bokklubbsfrågorna. Jag tycker att diskussionerna om vilka karaktärer jag tycker om (och vilka inte), vad författaren kan mena med det ena eller det andra, hur miljöerna beskrivs och om jag jag känner igen mig ger så mycket.

Den enda regeln jag tror att vi (eller de nu då) fortfarande har kvar är att vi läser en biografi över sommaren. Det är jättekul att komma tillbaka efter sommarlovet och höra de andra berätta om det de har läst. Och det är ofta intressant att läsa biografier.

Det kan också funka så här i en bokklubb

I andra bokklubbar väljer de bok tillsammans. Jag träffade en vän häromdagen som berättade om bokklubben hon är med i. De väljer ofta två böcker, för att de vill diskutera hur två olika författare tar sig an en fråga. Då väljer de bok utifrån ett tema. Det tyckte jag lät spännande.

Mariannes mirakel är en perfekt bokklubbsbok

Vi får väl se hur det blir om/när jag själv blir med i ett sådant sammanhang igen. Just nu stillar jag min bokklubbssaknad genom min egna Mariannes mirakulösa bokklubb. En bokklubb online där vi tillsammans läser min roman Mariannes mirakel under fyra veckor. Jag har frågor/teman jag vill prata om vid varje tillfälle (fyra gånger), som jag snart ska skicka ut till medlemmarna.

Mariannes mirakulösa bokklubb börjar den 6 november och ni är varmt välkomna allihop. The more the merrier tänker jag. Hoppas att jag som författare höjer läsvärdet ännu mer, genom att kunna svara på frågor som hur sjutton jag tänkte … Och andra frågor. Ska ni med?

Här hittar ni mer om Mariannes mirakulösa bokklubb

Vi ses snart igen, tills dess: HEJA alla!
Kram Malin Lundskog

Och på söndagen både slutar och börjar jag veckan

Från fredag eftermiddag till söndag morgon tar jag helg. Och på söndagen är jag redo att jobba igen. Inte bara redo förresten, jag är oftast sugen på att ta tag i jobbet när söndagen är här. Då avslutar jag veckan som har gått om jag har grejer jag bara måste komma ikapp med. Dessutom laddar jag upp för veckan som kommer. I ett lagom tempo och på halvlösa boliner. Ja, jag gillar verkligen arbetslusten som kommer efter ett och ett halvt dygns avhållsamhet.

Idag har jag bloggat ikapp mig, svarat på mail och planerat veckan som kommer med nyhetsbrev (du missar väl inte mitt HEJA-rop? Det får så mycket beröm att jag blir alldeles generad), blogginlägg och ett skrivretreat jag ska på. Dessutom har jag kört träning med ett så härligt gäng här på Knippla, som jag gör varje söndag. Idag har vi också haft styrelsemöte i öns nystartade företagarförening och dessutom ett möte om finansiering och utveckling av Föreningsgården här på Knippla.

Och på söndagen

Ja, det är som att söndagar är en enda härlig bonusdag för mig. Då energin är tillbaka efter en ledig lördag och oftast en ledig fredag eftermiddag också. Och vet ni vad jag tror? Jag tror att det är något med att jobba på de där lösa bolinerna och söndagar är som klippta och skurna för för den approachen. Det är ju egentligen en ledig dag. Är ni med?

Och imorgon är det måndag, då drar en ny rolig arbetsvecka igång. En kort sådan, eftersom jag drar på skrivretreat torsdag till söndag.

Oavsett om vi jobbar söndagar eller inte, så ses vi snart här igen. Tills dess: HEJA er, allihop.
Kram Malin Lundskog

Malin Lundskog, nybadad, oktober på Knippla, västkusten — och som de allra flesta söndagar slapp jag duscha efter träningen, eftersom havet låg och väntade på mig …

Hela havet stormar

Det är inte bara för att jag måste på grund av hundar som jag går ut en dag som denna. Eller går och går. Stretar dubbelvikt är nog en bättre beskrivning på promenaderna idag. Och på klipporna kröp jag till och med. Men man vill ju inte missa naturens alldeles egna skådespel, eller hur? Snacka hela havet stormar.

utsikt, hela havet stormar, vågor vid bastun på knippla, oktober 2023

hela havet stormar, vågor vid bastun på knippla, oktober 2023 — någonstans under allt vågskum är en av våra finaste badtrappor

hela havet stormar, Ankis badplats på knippla, oktober 2023 — här är en annan härlig badplats, Ankis.

hela havet stormar, vågor vid Ankis badplats på knippla, oktober 2023, vågskum

hela havet stormar, vågor vid Ankis badplats på knippla, oktober 2023m översköljd badbrygga

Vilken lyx det är att kunna gå hem och stänga dörren om sig en dag som denna. Och att inte vara sjöman …

Ses när det mojnar, tills dess: HEJA på!
Kram Malin Lundskog

Malin Lundskog, storm, knippla — Nej, det räckte inte att hålla i hatten, den blåste av ändå . Höll fast den med luvan.

Skriverier med Malin och Cilla 60

Från hybris till hopplöshet via nyfikenhet, otålighet och sorg. Författarna Cecilia Andersson och Malin Lundskog pratar känslor i författarlivet. Och störst av allt är avundsjukan. Eller är det glädjen?

Häng med bakom kulisserna där det skrivs råmanus, redigeras och planeras releaser. Och frågan är: hur hamnar Malin i Sydamerika med en mick i handen?

Bokklubben Malin pratar om hittar ni här

Ju mer jag vet, desto mindre kan jag

Eller ju mer jag lär mig desto mer inser jag hur lite jag vet. Det här kan man säga på många sätt och oavsett om det är Sokrates eller någon annan som har myntat ett uttryck som låter ungefär så här så har jag tänkt massor på det under senaste redigeringsperioden. Jösses vad jag har lärt mig mycket. Och ännu mera jösses vad jag upptäcker att ju mer jag vet, desto mindre kan jag.

Just författarskapet ligger närmst till hands för mig apropå det här, eftersom jag är ny i branschen. Ju mer jag redigerar och läser om författarens verktyg, desto mer inser jag hur mycket kunskap det finns där ute som jag inte har anammat. Än. Jag älskar det! Och jag ser fram emot att lära mig mer. Mycket mer. Hoppas att jag kommer ihåg det när det blir motigt.

därför firar jag, som författare, världsbokens dag, Malin Lundskog — Vet ingenting just nu, men har i alla fall en hylla med mina egna alster

Framför allt hoppas jag att jag kommer ihåg det om jag skulle få för mig att gå runt och sprätta som en viktigpetter som tror att hon kan allt. Det finns alltid mer att lära, eller hur? Och om jag någon gång går runt och sprätter, snälla påminn mig om det jag just skrev.

Pippi klarar biffen

Ni har säkert träffat på människor som tror att de vet allt och vill ut och frälsa världen efter en endagskurs i vad det nu är de har gått kurs inom. Ska vi inte låta dem (oss? mig??) göra det? Vi behöver i alla fall inte trycka ner någon genom att säga att de ska få se att det inte är så himla lätt. Jag tycker att vi låter både oss och dem vara i den här Pippi Långstrump-fasen (även om många hävdar att det är Karlsson på taket som sa det, men skitsamma): det har jag aldrig gjort förut, så det klarar jag säkert.

Eller som min mormor, en annan klok kvinna brukade säga: Frisk vågat, hälften vunnet. Om vi vågar testa för att vi tror att vi kan, kommer vi att märker att vi har mer att lära. Vi blir nyfikna, lär oss och använder kunskapen. Den kunskapen kanske är så kul att ha, att vi vill lära oss mer och när vi kan mer, vill vi lära oss ännu mer. Och så vidare? Eller så är vi nöjda oavsett var vi befinner oss på expertkurve-nivå. Och det är fine. Eller hur?

Expertkurvenivån förresten, i alla fall ursprunget till den, kommer från Duning och Kruger och den visar att vi börjar någonstans i Pippi-stadiet. Maximalt självförtroende, eller i alla fall maxad nyfikenhet, och en medvetenhet om att vi inte har någon kunskap. Sedan går vi den där endagskursen och vill ut och frälsa världen. När vi märker att världen inte blir frälst inser vi att vi kanske inte kunde så mycket ändå, självförtroendet dalar och vi lär oss mer. Och mer. Och ju mer vi lär oss, desto mer inser vi att vi inte kan. Eller så ger vi upp, men det är inte aktuellt för mig just nu.

Ju mer jag redigerar, desto mer vill jag lära mig om hantverket

Det här har jag alltså tänkt på under min redigering. Ju mer jag lär mig om dels redigering i sig, men också om att bygga karaktärer, miljöer och skapa bra dialoger, desto mer vill jag lära mig om hantverket som romanskrivandet innebär. För det finns så oändligt många fler lager i romanskrivandet än jag någonsin kunde föreställa mig. Alltså, på riktigt. Ju mer jag vet, desto mindre kan jag.

Och med det sagt propsar jag fortfarande på att alla ska läsa romandebutanter. Tänk vad spännande att följa med i utvecklingen när en författare lär sig mer. Och mer. Och mer.

Jag vet förresten inte om jag är i min Pippi-fas. Jag menar, dra igång en online-bokklubb för att läsa min romandebut tillsammans med er. Ja ja, alltid lär jag mig nåt. Hoppas jag. Ja, det vore så himla kul om ni ville hänga med. Här hittar ni allt om Mariannes mirakulösa bokklubb.

Ses snart igen, nu redigerar jag vidare på mitt tredje romanmanus. HEJA ALLA!
Varma kramar Malin Lundskog