Alltså, de senaste veckorna har varit så fyllda av både oväntade överraskningar och planerade äventyr. Ja och dessutom annat som tar oändligt mycket mer tid än jag någonsin kunde tro. Vi hinner knappt jobba, varken Claes eller jag. Hade det bara varit de planerade äventyren hade det väl varit en sak, men översvämning, hummerpremiär, hundoperation, linser, heldag med barnen, hundpsykolog, tandläkare och påkörd bil. Ja, ni fattar. En kaotisk period i livet. Sådana som kommer mellan varven, det är liksom en deal vi har med livet. Och det är i de här perioderna jag inser hur otroligt skönt det är med vardag. Men det kanske det inte hade varit utan kaos med jämna (eller om det är ojämna) mellanrum?

Det började väl någon gång när jag bestämde mig för att skaffa linser. Inte för att själva optikerbesöken tar så lång tid, utan det faktum att jag bor på en ö, där vi just nu har nedsatt färjekapacitet på grund av reparation. Och nej, optikern finns inte här på Knippla. Men utöver restiden, så är det själv i- och uttagandet av linser som tar tid. Nu efter några veckor går det på några minuter, men i början? Herregud, halva dagar gick åt till att först försöka få i och sedan (ännu svårare) plocka ut linserna.

Kaotiska roligheter

Och sen har det rullat på. Kaoset består inte bara av tråkigheter. Nej, även en sådan höjdpunkt som hummerpremiär och hummerfiske skapar kaos. För att det tar tid. Och fokus (jamen, det är ju så kul att jag är helpirrig och har svårt att fokusera på annat).

Och idag, när det egentligen var värsta bästa kollahummertinorna-vädret, då har Brorsan opererats. Nej. det är ingen som tror att det är något allvarligt, men han är tagen efter att ha fått två utväxter bortskurna. Men han skulle lämnas och hämtas. Och mitt i hämtningsvevan, då hade vi en inbokad hundpsykologtid för Jackson. Ja, jag har väl berättat att han jagar löv som en tokig? Det beteendet (eller kanske snarare Claes och mitt beteende kring detta?) vill jag få bort. Jo, men jag vill ju kunna njuta av våra promenader. Inte gå och krampaktigt hålla i en hund som rycker och drar för att få tag på de åtråvärda löven. Och tro mig, vi har försökt. Att träna bort.

Ja, översvämningen har jag berättat om. Heldagen med barnen också. Ja, just det. Någon har kört in i (?) min bil, så att det är en buckla i plåten och en trasig blinkers. Sånt som händer, men vet ni vad som skapar mest kaos kring det? Tiden. Tiden det tar att fixa med försäkringsbolag och boka tid hos verkstad. Oh my god alltså.

Pauserna är avgörande

Ja, jag blir stirrig i hjärnan bara av att skriva om det här. Men ser samtidigt en röd tråd som jag tror är viktig och det är tiden. Tiden för återhämtning. Pauser. Oavsett om kaoset är fullt av roligheter, så är det pauserna som gör att vi mäktar med det. Och jag tror inte att det går att förhämta sig (jädrigt bra ord, tack Anette!) för långvarigt kaos. För-, åter- eller upphämtning är en färskvara. Och en så dyrbar färskvara att jag inte kan vara utan den, om än i små doser just nu.

Ja, just nu är det kaos och jag saknar den vanliga vardagen där det är lagom av allt. Samtidigt vet jag att vardagen snart är här utan så mycket kaos (ja, det kanske alltid är en smula kaos i mitt liv) och det kan hända att jag längtar efter kaoset då? Och en enda sak är väl säker när det gäller både lugna vardagar och hektiska kaosperioder: inget varar för evigt och det blir inte alltid som man har tänkt sig …

Ikväll delar vi av huset så att inte Jackson kommer åt såren på Brorsan (ni vet, sånt där som hundar älskar att slicka på …) och sen ska jag skriva HEJA-rop (ni missar väl inte mitt nyhetsbrev?). Och klura på de sista frågorna jag vill ta upp i Mariannes mirakulösa bokklubb.

Här hittar ni HEJA-ropet med allt hejigt jag vet, mellan himmel och jord. Och lite utanför den boxen också?

Ses snart igen. Tills dess: HEJA lugnet i KAOSET. Och er!
Kram Malin Lundskog