Drömliv

Snö på ö utan kaos i sikte

Snösmockor och snökaos och snöoväder med vädervarningar i alla möjliga färger. Men, allt jag lägger märke till är en ö med massa snö och exakt noll procent kaos. Jag vet, lucky me som inte måste iväg utan kan hålla mig hemma. MEN! En sak är skitjobbig med snö på ö och det är att jag inte vill gå in. Jag vill vara ute. Njuta. Leka. Rulla runt i snön. Lufsa. Kasta snöboll.

utsikt från Knippla mot rörö, vägfärja — Utsikt från morgonpromenaden mot Rörö. Bussar och spårvagnar inställda, men färjan, den går …

Malin Lundskog på Knippla, ö i snö — jo, jag gillar det här. Väldigt mycket!

Nordkajen på knippla, snö, ankare — och här var morgonrundan över och vi gick hem

Sedan tog vi en lunchjoggen (eller vad det nu var …)

springer spaniel i snö, röddeviga, knippla — En till som gillar snö

sjöbodar, gästhamnen på knippla,is — så stilla längst in i hamnen att isen har lagt sig (i ett förmodligen väldigt tunt lager)

Nej, det är inte ett dugg synd om mig som måste gå in, när in innebär skojigheter som att plugga kreativt skrivande och mejla med förläggare och marknadschef. Och mellan varven har jag ju faktiskt kommit ut. Pulsat i snön. Sprungit (eller snarare kört tantparcour med tanke på att jag var tvungen att gå krabbgång och krypa på några väldigt hala ställen, ha ha) och gjort snöänglar naken i snön (efter bastu, istället för bad).

Nu är den orange varningen här igen och det snöar. Massor. Alltså, ska vintern bete sig på det här viset får den gärna fortsätta om ni frågar mig. hur har ni det i snön allihop?

Vi ses snart igen! Fram tills dess: heja vintern. Och er såklart!
Kram Malin Lundskog

Känslan av hemstickat!

Jag är ju besatt av att sticka och inför jul stickade jag julklappar åt både höger och vänster. Vantar till pappa, som jag själv fick ta pga för små och sedan nya vantar till pappa, tröja till lilla Stella och en tröja till vårt hundbarnbarn Ruben. Jag trodde att jag skulle hinna med mer, men … inte ens jag som själv stickar inser hur långt tid det faktiskt tar. Men när det väl är klart är jag stolt som ett litet barn som har ritat en fin teckning eller en hund som har nosat rätt på sin matte. Känslan av hemstickat är fenomenal!

Men vet ni vad som är minst lika fenomenalt? Jo, att se någon man älskar bära det man har stickat.

känslan av hemstickat på ett litet barnbarn, Marble sweater — Stella the grandchild i sin julklappströja, Marble sweater från Petite knit.
Just nu helrätt oversize, men så som hon växer är den nog snart en helt vanlig tröja …

känslan av hemstickat, moby sweater, sunday balaclava — Här står Stella på nyårsdagen och vill ut och leka i tröjan hon fick när hon fyllde ett i somras. En Moby sweater, också från Petite Knit. Och balaklavan som jag stickade redan vårvintern 2025 när vi skulle åka skidor (Sunday balaclava, också från Petite Knit)

Hundtröja, vantar och framtidsprojekt

Äntligen är vintern här och alla stickade vantar och mössor och tröjor kommer till användning. Just nu passar vi också lille Ruben, vår ene sons cavalier king charles spaniel. Han är inte lika varm av sig som Brorsan, så han fick en (försenad) julkapp han också. En som jag trodde att jag skulle slänga ihop på en kväll … Två dagar senare kunde han ut o fingå i tröjan.

känslan av hemstickat, hundtröja, pink stripes, cavalier king charles spaniel — lille Ruben i sin version av Pink Stripes,
gratsismönster från Drops design

cavalier king charles spaniel, hundtröja, drops design, pink stripes — lille Ruben i sin version av Pink Stripes,
gratsismönster från Drops design

Och vantarna till pappa? De är stickade efter Anna Bauers mönster ”en helt vanlig vante” som jag har västkust-anpassat till han som har lärt mig (nästan) allt jag kan om havet och segling.

Skulle vilja ha ett par egna, men nu har jag ju evighetsprojektet jag skrev om här och funderar på om jag inte ska sticka en kjol till bröllop vi ska på till våren. Om jag hinner klart tills dess …

Jag bär nämligen också själv med stolthet det jag har stickat. Kanske ska man sticka själv för att verkligen förstå energin, tiden och kärleken som ligger i varenda maska? Även om jag som sagt har en förmåga att underskatta tidsåtgången, så vet jag ju exakt hur mycket kärlek det ligger bakom arbetet. Fint är det! Och vi vet ju alla hur hälsosamt det är med tanthobbies, så jag stickar vidare. Får se vad som blir färdigt först. Om jag inte sätter igång med något nytt projekt mitt i allt annat.

Ses snart igen! Tills dess: heja handarbete och känslan av hemstickat. Och er såklart!
Kram Malin Lundskog

Här hittar ni Petite Knits mönster och vill ni till hundtröjan hittar ni den här: Hundtröja från Drops. Vantmönstret och bårderna med krabba, vågor och ankare är från Anna Bauers böcker om hönsestrik. Dem hittar ni hos Anna här.

Tomtejakten på Knippla

Äntligen har jag varit med på tomtejakten på Knippla. Den börjar alltid efter vår årliga julmarknad, lagom till mörkrets inbrott. Idag var det dags igen. Alla barn och deras vuxna samlades vid brandstationen där de som ville fick varsin fackla och sedan bar det av i jakten på jultomten. Vi gick runt här i mörkret och ropade på tomten och efter många om och men och kringelikrokar hittade vi honom. Så mysigt. Och tänk att mitt livs första tomtejakt också var Stella the grandchilds första.

facklor, knippla, brandstation — Sandra (min runstreak-kompis ni vet) och Oliver fixar facklor

tomtejakten på Knippla — mitt tomtejaktsällskap: Abbe, Vendela och lilla Stella

tomten, knippla, barnbarn — och precis som det brukar vara när man är ett litet barn, så är tomten ganska läskig

Men innan tomtejakten var det julmarknad

julmarknad, knippla, nordkajen — bara snön som fattas

båtar, stålbåtar, knippla gästhamn, julmarknad

Innan middagsdags, spel och provsmakning av julgodiset vi också hann att baka under dagen tog jag en sväng runt hamnen med Brorsan och Ruben, vår yngste son Jacobs hund. Fint det också!

Nästa julmarknad kommer jag att delta igen, med boken som kommer ut till våren: Min sämsta väninna. Dagen före andre advent är det dags!

Vi ses snart igen. Tills dess: HEJA barnbarn som ger ett nytt skimmer över julen.
Kram Malin Lundskog

Man ångrar aldrig ett bastubad

(Nästan) varje fredag och väldigt många onsdagar går jag till bastun här på Knippla. Då är det öppet för damer och oavsett om det är knôkat eller jag är ensam gör bastun så gott. Nämen, ni vet: man ångrar aldrig ett bastubad. Verkligen aldrig. Oavsett om det är knôkat eller jag är ensam, som ikväll.

man ångra aldrig ett bastubad, knippla, utsikt, — kolla in så fint vår bastu ligger! (alla lampor till vänster i bild är Hyppeln som är upplyst)

man ångrar aldrig ett bastubad, knippla, bastu — … alla var där (en fredag för några veckor sedan)

Det är så mycket med bastun som är alldeles … underbart! Som att all stress bara rinner av mig tillsammans med svettdropparna, att alla blir lika där på lavarna. Och efter att ha lyssnat på podden Vårt underbara liv där min författarkollega och -vän Lisa Bjerre intervjuar bastuexpert (titeln!) Hans Hägglund fattar jag ännu mer varför jag gillar att basta. Känslan av att det gör gott är alldeles rätt.

Vill ni läsa mer om mitt bastande? Här skriver jag om bastumys igår och bouleförlust idag och här om Min nya fredagsvana. Vad vi pratar om ibland kan ni läsa här. och när ni har läst klart tycker jag att ni ska komma hit och basta. Som sagt: man ångrar aldrig ett bastubad!

Ses snart igen, tills dess: HEJA värmen. (Och kylan i det kalla badet.)
Kram Malin Lundskog

Utan spänst och explosivitet, men wow för njutet!

När man springer så långsamt som jag gör nuförtiden hinner man tänka massor. Ibland är till och med tänket det bästa med rundan. Men oftast är det en kombo. Av att använda kroppen, av luften, utsikten och tacksamheten över livet. Idag tänkte jag på hur jag lufsar runt helt utan spänst och explosivitet och ändå njuter. Som fan!

löparglädje, utan spänst och explosivitet, malin lundskog, knippla, runstreak — runstreak dag 162

Livets gång ni vet. Och att acceptera den gången. Jag kan inte säga att jag är lika förstående för mig själv alla dagar veckan. Ibland undrar jag varför jag bara inte kan skärpa till mig. Ta i lite till. Eller varför inte lite extra vila hjälper. Därför njuter jag extra mycket av dagar som idag. När jag skrattar med mig själv när jag lufsar runt helt utan spänst och explosivitet. Och njuter av så mycket annat. Bara en sådan sak som att jag packade badväskan med varma kläder och uppvärmningsgick till badplatsen där den fick stå och vänta på mig. Snacka om extra njutbart dopp efter löprundan.

Hej och välkommen december!

Vi ses snart igen allihop! Tills dess: heja njutet!
Kram Malin Lundskog

Är hummerfisket över för säsongen?

I morse drog vi ut för att hämta upp de sista hummertinorna och avsluta säsongen. Ja, det var vad vi sa på väg ut. Ingen av oss var lika övertygad på väg in igen. Kanske tur att det är en hel månad kvar att vela med burarna? Så mitt svar på frågan Är hummerfisket över för säsongen? är: vet inte. Lyxigt värre!

Sjöfåglarna hoppas nog att vi kommer tillbaka, för de är löjligt förtjusta i de där saltade makrill-och laxhuvudena som har gjort sitt som bete och istället blir måsmat.

En anledning till att vi plockar in våra tinor är nog förra veckans living on the edge-äventyr. Då var så nära berget när vi skulle dra upp en av tinorna att jag, som sällan målar fan på väggen, såg båten krossas och och Claes och jag kravla oss upp på klippan och ropa på hjälp. Men! Ja, som ni förstås så gick allt bra. Men det var nog det som gjorde att jag ville avsluta säsongen, men en morgon som denna kändes det beslutet helt idiotiskt. Upp i sadeln igen och allt det där. För det är något särskilt att ge sig ut på sjön så här års. Och att göra det tillsammans. Skulle tro att än är den sista tinan inte satt … I´ll be back!

Och det är ni också hoppas jag. Tills vi ses igen: hej så länge och heja heja!
Kram Malin Lundskog

Drömliv

Sedan tog vi en lunchjoggen (eller vad det nu var …)

Hundtröja, vantar och framtidsprojekt

Men innan tomtejakten var det julmarknad

Footer

Malin Lundskog