Drömliv

Livet kidnappade mig, hej Stockholmssyndromet

Livet kidnappade mig i några dagar. Ett riktigt lättfångat byte var jag också. Från den ena dagen till den andra gick jag från att jobba och avvakta semester till att koppla bort mig från … allt? Ja, förutom livet då. Det var ju det som kidnappade mig. Efter frigivningen är jag beredd att ta livet i försvar. Livet menar inget illa och vill inte orsaka någon skada. Det agerar utifrån kärlek, nyfikenhet och en stark övertygelse om att det tamejtusan ska levas nu.

Ja, det kan hända att jag har drabbats av Stockholmssyndromet, men det är väl klart att vi ska leva livet nu. När det ändå pågår menar jag?

Livet kidnappade mig i maskopi med en gammal kompis

Precis som vi andra är livet här för att göra skillnad. Och göra gott. Så när Johanna, som jag lärde känna i Toronto när vi båda var där som nannies (1989! är inte det sjukt längesen?), hörde av sig och ville komma till västkusten på minisemester stirrade livet mig stint i ögonen och sa: skit i jobbet nu. Lev mig!

livet kidnappade mig, glädje, kvinnor, vänner, skratt — Började med reunion med både Johanna och min svägerska. Om vi hade kul? Jepp

Jag vill tacka livet. Vilka dagar vi har haft både här på Knippla och på fastlandet.

Johanna kollar in öarna från Hönö-färjan

livet kidnappade mig, hönö fiskemuseum, vänner — Johanna kollar in öarna från Hönö-färjan

röddeviga, knippla, västkusten — vi tog ett dopp i Röddeviga här på Knippla

livet kidnappade mig, utsikt, knippla — vi tog ett dopp i Röddeviga här på Knippla

Kommer ni ihåg när jag berättade om hur jag helst inte vill planera alls? Ja, det var det fina med första kvällen på Knippla i livets våld var just det. Vi hade inga planer och tack vare det hamnade vi på spelning med Kask Coverband på Matjes på Knippla. Jag älskar musik. Särskilt bra musik och särskilt när det är låtar jag kan så att jag kan sjunga med. Vilken kväll!

Kask coverband på Matjes på Knippla, livet kidnappade mig, — Kask Coverband spelade

utsikt i knippla gästhamn, livet kidnappade mig, augusti — Kask Coverband spelade

livet kidnappade mig, solnedgång på Knippla, utsikt, himmel och hav, västkusten, Bohuslän — Tror ni att vi någonsin fre nog av att titta på solnedgångar och färgsprakeri på himlen?

Livet bjöd på makrill och krabba till middag

krabbfiske, fiska, västkusten, knippla — Vi tog en sväng på sjön och kollade våra burar, som var fyllda med (faktiskt!) ganska välfyllda krabbor.

makrillfiske, livet kidnappade mig, västkusten, knippla — Krabba åt vi till förrätt och till varmrätt blev det makrill. Hur gott som helst.

Malin Lundskog ombord på båt, knippla, västkusten — Jag rattade livet

Livet höll oss i schack och jag är glad över kidnappningen. Hur härligt som helst med livet och vänner som är i maskopi lurar bort mig från jobb några dagar. Det är helt klart värt att levas det här livet. Och det är nu det ska göras, levandet. Såatteee … vi gör väl det?

livet kidnappade mig, sjöbodar, foto, knippla, västkusten — … men först ett foto på Knipplas mest fotade sjöbodar

VI ses ju snart igen. Tills dess: HEJA livet och oss som lever det. Oavsett om vi jobbar eller är lediga …
Kram Malin Lundskog

Jag vill vara en karaktär

En av karaktärerna i manuset som just nu är hos redaktören hos förlaget lever kvar i manuset jag hoppas blir min tredje roman. Jag kunde inte låta bli att fortsätta att utforska henne. Det är som att jag skriver ihop min egen version av en superhjälte. Alltså, snacka om att vara en karaktär. Hon är så himla spännande. Det är nog därför hon växer från sin roll som bifigur till att bli huvudkaraktär i nästa manus. Jag vill vara hon. och just nu är känslan att jag aldrig vill överge henne. Och vem vet, det kanske jag inte gör heller? Det väljer jag som författare helt själv (jag vet, så lyxigt, va?!).

Det som är så spännande med att fortsätta att utforska henne är att jag får veta mer om hennes bakgrund och vad som är viktigt på riktigt för henne. Jag förstår mig på henne och jag kan tvista till henne ännu mer. Jo, för hon är redan ganska tilltvistad, ha ha.

Hoppas att ni kommer att tycka lika mycket om henne som jag gör, när ni läsaren romanen som kommer till våren. Den är ju en uppföljare till min debutroman, Mariannes mirakel. Manuset som jag hoppas blir min tredje roman är en helt fristående berättelse.

Jag vet inte om det verkar sinnesrubbat, men jag vill vara en karaktär jag själv har hittat på. Vad säger ni, är det rimligt? Hur som helst så gör det skrivprocessen galet rolig.

Ses snart igen, tills dess: HEJA och KÖP EN BOK (förslagsvis Mariannes mirakel, så ni hinner läsa in er innan uppföljaren kommer)
Kram Malin Lundskog

Bort med henne, tänkte jag och såg ut över havet

Bort med henne, sa jag till mig själv där jag satt på klipporna som var mitt redigeringsrum för några timmar idag. Och så gick det till när en karaktär försvann från mitt manus. Jag drog ett streck över henne och lät andra axla hennes roll. Svårare än så är det inte att göra sig av med folk, he he. Dra ett streck över dem bara, det finns andra som fyller deras funktion. Om de ens hade en funktion att fylla?

Ett sätt att skaffa sig merjobb

Okej, riktigt så enkelt är det ju inte att göra sig av med varken påhittade karaktärer eller verkliga människor. Det jag gjorde där ute på klipporna idag har snarare gett mig merjobb. För i samma stund som jag sa bort med henne, skapades luckor jag behöver fylla.

Den här karaktären lyfte inte mitt manus på något sätt, men hon gjorde ändå några saker som behöver finnas kvar i berättelsen. Vem ska göra de sakerna nu och vad gjorde hon som var helt ointressant för framtida läsare?

Alltså, såna här överraskningar är en av alla de roliga grejerna med författarskapet. Ja, även jobbet de medför. För redigering är en riktigt rolig del av det hela, särskilt med ett skrivrum som detta.

bort med henne, Malin Lundskog, författare, redigering på klipporna, manus — *Jo, rätt nöjd med dagens skrivarlya*

Utsikt från Knippla, sjöräddningen, västkusten — *Utsikten gick inte av för hackor den heller*

Vi ses snart igen, karaktären sparar jag till ett annat manus (för det var inget fel på henne). HEJA på med sommar, jobb och allt vad ni gör.

Kram Malin Lundskog

Jag önskade mig allt och fick väldigt mycket mer

För tjugosju år sedan blev jag mamma för första gången. Att vara mamma är som att önska sig allt man kan komma på och sen få ohemult mycket mer. Både av sånt man inte vill ha, sånt man inte hade nån aning om att man ville ha och av sånt man verkligen önskade sig.

Jag önskade mig allt

Egentligen vet jag inte vad jag önskade mig, den där svettiga dagen mitt i sommar-OS 1996. Jag tror inte att någon av oss som någon gång har blivit förälder har någon aning om vad den rollen innebär. Men vi hoppas på glädje. Och kärlek. Och att våra barn ska växa upp till fina människor. Jag önskade mig allt det där och säkert lite till. Det jag har fått är större än så.

Det här har jag haltat (herregud, har jag berättat att gubbvaden är tillbaka? Ett game in i padelmatchen igår …) runt och tänkt på idag. Att få barn och att vara mamma (säkert pappa också) är så oändligt mycket större än jag någonsin kunde tro. Och det fortsätter att vara stort, även när barnen är vuxna. Vem kunde tro det? Inte jag.

Nostalgi …

Jag vet inte hur det är för er andra som har vuxna barn. Men … det där med att bläddra i fotoalbum och tänka på hur det var och fråga sig hur sjutton det gick till och vart tog åren vägen och (jo) gråta en sån där skön nostalgigråt – är det bara jag? ⁠

HIPP HURRA för vår Albin idag. Och grattis till mig som har den äran att vara hans mamma.⁠ Få vara med. I en annan människas liv. Mitt vuxna barns liv. Det är inte en självklarhet, så jag tänker fortsätta att vara tacksam som tusan för det. Herrenaddå, jag önskade mig allt. Och fick mer. Mycket mer. Gôtt e d!

jag önskade mig allt, lastmoppe, knippla, lundskog — De här killarna alltså. Min familj.
(obs för moppen, he he)

⁠Ses snart igen, tills dess: HEJA det fina i livet. Och att våga önska sig allt, för man vet aldrig var det slutar …
Kram Malin Lundskog

Det är inte konstigt att jag skjuter upp städningen

Nämen, alltså på riktigt. Tänk att jag bor här. På en liten ö ute i havet med utsikt lika vacker som en dag plus natten och gryningen och skymningen och allt sånt. Den där känslan av att tänkattjagborhär finns med mig. Varje dag. Det är inte konstigt att jag skjuter upp städningen då, eller hur?

Det är inte konstigt att jag skjuter upp städningen, utsikt från Knippla, färja, segelbåt, västkusten, bohuslän — ön, från en annan ö

Städa, tvätta, fixa iordning trädgården, rensa garderoben och packa upp flyttkartonger (ja, men sååå längesen var det inte som vi flyttade hem efter renoveringen ändå) kan vänta. Jag menar, det här är vad jag har runt knuten.

Det är inte konstigt att jag skjuter upp städningen, spinnaker, segelbåt, knippla, västkusten, bohuslän — jamen, utsikten va?

Det är inte konstigt att jag skjuter upp städningen, röddeviga, knippla, västkusten, badplats, bohuslän — Röddeviga, en finfin badplats på ön

Det är inte konstigt att jag skjuter upp städningen, kummel på knippla solsken, sommar, västkusten, bohuslän — ser ni måsen på kumlet?

springer spaniels badar på knippla, västkusten, öliv, bohuslän, sommar — jo, våra hundar gillar också ö-livet

Det är inte konstigt att jag skjuter upp städningen, fiske, knippla, småbåtar

Det är inte konstigt att jag skjuter upp städningen, springer spaniel, knippla, malin Lundskog — här kan man va, tycker jackson o ja

Malin Lundskog, reg, vind, knippla, öliv, boshuslän — här kan man va, tycker jackson o ja

Kommer jag alltid att vara lika fascinerad över vackret i ölivet? Det har jag ingen aning om. Men efter snart tre och ett halvt år här på Knippla så går det inte en enda dag utan att storheten i att jag bor här är närvarande. Det är inte konstigt att jag skjuter upp städningen då. Inte alls. Eller?

Det är inte konstigt att jag skjuter upp städningen, knippla från båten, bohuslän, sommar — och ibland lämnar vi ön …

knippla by night, öliv, bohuslän — … och kommer inte hem förrän framåt kvällen. För hem kommer vi. Alltid.

Förresten spelar det kanske ingen roll var jag bor. Jag skjuter nog upp städningen oavsett, he he.

Vi ses snart igen allihop. Och juli månad, tack. Det gjorde vi tamejtusan bra! HEJA OSS!
Kram Malin Lundskog

Jag har hört att du är författare. Också.

När jag gick förbi en av alla bänkarna här på Knippla häromdagen stoppade en dam mig. ”Jag har hört att du är författare. Också.” Och jag som trodde att jag hade tjatat hål i huvudet på folk om mitt skrivande, min debutroman och uppföljaren som kommer ut våren 2024. Så fel jag hade. Vi pratade om boken, skrivandet och jag fick chansen att berätta om att uppföljaren utspelar sig på Knippla. Och så gick det till när jag fick två nya läsare. Jo, för både damen som ställde frågan och kvinnan som satt bredvid och trasslade upp en fiskelina ville ha en bok.

Jag har hört att du är författare, Mariannes mirakel, Malin Lundskog — två signerade exemplar av min debutroman Mariannes mirakel

Vet ni, jag vet inte om det är mina läsare eller jag som blir gladast över de här mötena, men en sak är säker och det är att jag blir gôrglad. Det är en av alla roligaste saker med att skriva böcker: att prata om dem och att få signera dem. Jag är så glad att hon stoppade mig med ett ”Jag har hört att du är författare. Också.”

Glädje är den röda tråden i allt jag gör

Ja, så var det ju det där med ordet också. Att jag är författare. Också. Jag förstår att det inte är lätt att hänga med eftersom jag inte håller mig till en bransch, en gren eller en sysselsättning. Precis som ni är jag fler än en sak. En inriktning. Jag är författare, instruktör, föreläsare, poddare, bloggare, skribent. Jag var krögare och vem vet, det kanske jag blir igen. En sak är säker i virrvarret av allt jag gör och det är att jag gör det med glädje, för glädje.

Självklart signerar jag gärna fler ex av min debutroman Mariannes mirakel. Säg till bara! Och eftersom jag tydligen har tjatat hål i huvudet på alla om att jag är författare (också) så kan det hända att jag tjôtar vidare. Okej?

Ses snart igen. HEJA allt vi är och gör.
Kram Malin Lundskog