Drömliv

Kvinnohistorier, Qatar och cool belysning

Kvinnohistorier som behöver berättas, skrivna som oskriva kvinnohistorier från dåtid till nutid – det där är ungefär vad insamlingsstiftelsen Kvinnohistorier verkar för. Och vet ni vad? I veckan blev jag invald i styrelsen för stiftelsen. Inte konstigt att jag går runt och mallar mig va? Särskilt inte eftersom jag har varit med i en del av arbetet med vad stiftelsen ska ha för inriktning och hur vi ska få ihop allt med filmfonder, event och att sprida kvinnohistorier som behöver berättas.

kvinnohistorier, logga, styrelse, Malin Lundskog

Stiftelsen Kvinnohistorier är nystartad och styrelsen nyvald, men det här är förhoppningsvis något som jag får mängder med anledningar att återkomma till. Jag kommer att ansvara för eventen som går under namnet Kvinnohistorier förenar, för … det är väl just det de gör, historierna? Förenar.

Det känns hur som helst himla kul, eftersom jag vurmar för kvinnors välmående både genom mitt arbete som hälsocoach, podden Mitt perfekta liv och dessutom har ett hopp om att kunna belysa kvinnofrågor i mitt skönlitterära författarskap. (Hoppsan sa! Det där kan har varit första gången jag sa det högt och även om jag hoppas att jag som författare kan underhålla mina läsare, så hoppas jag också att lyfta frågor om sådant vi tror vi ska skämmas för. Som vi inte pratar om och som är tabu. Ja, som inkontinensen i min roman Mariannes mirakel till exempel.)

Veckans Gott&Blandat undrar vad fan Qatar håller på med

Apropå kvinnohistorier: Läste på SVT Nyheter om Damlandslaget som försvann. Alltså, när ska världen bojkotta detta fotbolls-VM? Jag älskar fotboll. Och stora mästerskap. Men visste ni att ett av argumenten Qatar hade med när de ansökte om att få vara värdland för fotbolls-VM var att de lovade att utveckla damfotbollen i landet. Och visst, när landet tilldelas VM bildade de för första gången ett damlandslag. Hurra?

Nej, verkligen inte hurra. Qatar har ingen nationell liga för damfotboll och damlandslaget (?) har inte spelat landskamp sedan 2014. Sådant har jag retat mig som på fan idag. Qatar är sötlakritsen i min gott&blandat-påse, en bit jag tycker man ska tänka till om. Göra om. Få att tänka om? Den gillar jag inte, men den finns där. Varsågoda, ni som vill ha … Det här är en kvinnohistoria vi behöver skriva om.

Cool belysning i Slottsskogen

Jamen, kolla här! Gick en sväng i Slottskogen i veckan, medan jag väntade på att klockan skulle slå bokklubbsdags. Och då gick jag förbi det här. Blev glad. Vad blir ni?

kvinnohistorier, cool belysning, Slottsskogen, Göteborg — Vem vill inte hoppa runt där inne?

Det här är alltså lite av det som har hänt eller jag har känt i veckan. Det har hänt mer. Självklart! Men hur kul är det för er att läsa vecka ut och vecka in om att vi drar ut på sjön för att kolla hummertinorna? Eller att jag tränar, hoppar runt på klipporna med hundarna, badar och skriver. Skriver och skriver och skriver. Just nu på en berättelse som kan bli min tredje roman. Som har gjort att jag idag har googlat på både ’färg, insatsledare, hjälm’ och ’smycken, andra världskriget’. Eller att jag gillar Springsteen och hans nyinspelning av gamla soullåtar?

Den här veckan har jag dessutom stängt en stor och betydelsefull dörr, men den dörren kräver sitt eget blogginlägg. Eller … jag kan säga så mycket som att jag har stängt medlemsprogrammet GLAD FRi STARK. Min stolthet. Vilken blandning ändå? Livet alltså! Gott & blandat.

Kvinnohistorier, Qatar och cool belysning är alltså titeln på mitt söndagsinlägg den här veckan på bloggen. Kom inte på förrän nu att jag glömde ta med det här med vintertid. Eller normaltid, som det ju också är. Vad skönt det var att gå upp imorse. Ljust! Och höstmörka kvällar tycker jag är jättemysigt, så den här tiden passar mig. Vad säger ni, vilken tid är bäst?

Oavsett tid: ni är bäst allihop! Bara så att ni vet …
Vill ni läsa fler söndagsinlägg av gott&blandat-karaktär så hittar ni dem här.

Tills vi ses igen: varma kramar från mig
Malin Lundskog

Vi plockade vilda ostron med Klemmings i Grebbestad

vi plockade vilda ostron i grebbestad, hemester, tips, utflykt, dimma — In i dimman …

Vi plockade vilda ostron i Grebbestad igår, Claes och jag. Och jag öppnade ostron för första gången i mitt liv. Det där öppnandet är något jag har en extrem utvecklingsmöjlighet inom, för min nivå är så låg, så låg … (undrar om jag inte vill låta Claes fortsätta vara förste ostronöppnare hemma hos oss dock). Men wow för en utflykt till Grebbestad med professionell guidning av Bengt Klemming på Brödernas Klemmings dykhjälp. Ett hett tips för er som gillar hav, värnar om miljö och det närodlade och som vill kanske vill lära er nytt om ostron. Ja, gillar ni ostron blir det ju liksom en extra krydda på en sådan här utflykt.

Ostron på vilda bankar

När jag skrev vilda ostron, menar jag att de inte är odlade. De svenska ostronen växer vilt längs en tre mil lång sträcka längs bohuskusten, med Grebbestad i mitten. Men! Bara för att de växer vilt betyder inte det att vi kan plocka dem hur vi vill. Oh no. De är fridlysta och historien kring artens överlevnad trots ett komplicerat fortplantningnssystem och andra ostronarters intrång i våra vatten fick vi oss också till livs. Visst är det kul att lära sig nytt och förstå samband?

För övrigt undrar jag om jag är den enda som inte visste att en ostronbank är en bank av ostron, inte massa ostron som sitter fast på en klippa?

Vi plockade vilda ostron med vattenkikare och håv

vi plockade vilda ostron, Rammstein, Klemming, — Klemmings båt

vi plockade vilda ostron, dimma, grebbestad, Bohuslän — havet är vackert i alla väder, eller hur?

, evert taube, Bohuslän, grebbestad — Här hängde tydligen Evert en del. Innan han blev inrodd till Grebbestad av rodderskor (jo jo, starka kvinnor!)

Efter en båttur in i dimman förbi huset där Evert Taube hängde när han var i Grebbestad (jag älskar gamla Taube-visor och blev besviken på berättelse om att han – också – var en skitgubbe mot kvinnorna, men det återkommer jag till i annat inlägg) hamnade vi på en perfekt plats för ostronplockning. En stenstrand, en västsida och massa krossade ostronskal från måsarnas måltider på klipporna.

vi plockade vilda ostron, Malin Lundskog, Bohuslän, havet — Jag och min vattenkikare

vi plockade vilda ostron, Grebbestad, Klemmings, Bohuslän, vattenkikare — Claes håvar in ostron

tad, Malin Lundskog, Claes Lundskog, Bohuslän, Klemmings — harrejaddrar vad vi plockade ostron!

Sen hoppade vi i, med vadarbrallorna på, en vattenkikare i ena handen och en håv i den andra och harrejaddrar vad ostron vi plockade. Vi fyllde våra korgar fortare än kvickt genom att hitta ostron, peta in dem i håven med foten och sen gjorde vi det om och om igen. Tills det var dags att sortera. De små åkte i vattnet igen, de som var lagom stora åt vi mängde av och några av de riktigt stora stilla havs-ostronen har vi med hem för att lägga på grillen. Det berättar jag också om senare, nu tillbaka till de råa ostronen. För de är (just nu) mina favoriter.

vi plockade vilda ostron, Claes, Bohuslän, Klemmings

vi plockade vilda ostron, Malin Lundskog, Bohuslän, västkusten, Grebbestad — ut o njut!

vi plockade vilda ostron, sjöpung, Grebbestad, Bohuslän — vi hittade även en av framtidens delikatesser: en sjöpung. Ser ni den?
Har testat sjöpungstonic, funkar finemang!

Jag lärde mig (hyfsat) att öppna ostron

Vi fick lära oss att öppna dem och som sagt: fan vad jag tyckte det var svårt! Men skam den som ger sig och så vidare …

vi plockade vilda ostron, öppna ostron, ostronkniv, Grebbestad, Claes, Klemmings, Bohuslän — full koncentration när man lär sig ett nytt sätt att öppna ostron

vi plockade vilda ostron, Bohuslän, Malin Lundskog, Grebbestad, öppna ostron — mitt livs första egenhändigt öppnade ostron!

Och sen åt vi. Oj, vad vi åt! Och visst är utomhus bästa matplatsen? Rätt upp och ner stod vi där vid stranden och öppnade, testade olika ’pålägg’ på ostronen och drack bubbel. I dimman. Underbart! Och gott. Jag tror naturella är min favorit eventuellt med en droppe citron på. Kan bero på att jag gillar hav kanske? Annars var rosa vinäger en nyhet för mig, det var också supergott på. Okej, tabasco är också gott. O vinäger med hackad rödlök. Och ..? Vad brukar ni ha på era ostron, ni som brukar ha något?

Rammstein i Grebbestad

Ser ni vad båten vi var ute med heter? Bengts brorsa är tydligen ett stort Rammstein-fan, så när han ritade båten fick båttypen namnet Rammstein. Ni som kan er tyska metal känner kanske igen typsnittet också? Hur som helst har de fått godkänt av musikerna själva att använda namnet på och typsnittet. Ni fattar vad båten jag en dag ska rita kommer att heta, va? Okej, jag kommer förmodligen aldrig att rita en båt, men om … Ni som inte kan gissa, kan hitta ledtrådar här.

Vi hittade en ölbar och åt världsgo middag på Telegrafen

Ostron-weekenden var min födelsedagspresent till Claes och det hade ju varit liiite tråkigt att åka hem när vi ändå hade tagit oss från ön, lämnat hundarna till våra hundpassande barn och dessutom druckit bubbel. Så vi lämpade av våra minimala packning på hotellet på Grebbestadfjorden som är ett stort campingområde. Och sen drog vi ut på stan. Eller byn?

vi plockade vilda ostron, Grebbestad, fiskebåtar, Bohuslän

Hur som, Grebbestad är större än Knippla och eftersom vi hade någon timma kvar innan vårt bokade bord på Telegrafen stod dukat, strosade vi runt i Grebbestad och hittade The Tap Station. Coolt ställe med fyrtio olika hantverksöl på kran, där vi fick provsmaka ölen innan vi bestämde oss. Ja, men ni fattar ju själva: fyrtio sorter! Personalen var så himla trevlig, hade bra koll på ölen (även killen som bara hade jobbat en dag) och bidrog så självklart till den familjära stämningen.

vi plockade vilda ostron, hantverksöl, Grebbestad, Bohuslän, Malin Lundskog, the Tap Station, — snygg griffeltavla, eller hur?

The tap station, Malin Lundskog, hantverksöl, Grebbestad — tryck på väggarna, så att man inte glömmer var man är …

The Tap Station är verkligen värt ett besök om ni är i eller i närheten av Grebbestad. Särskilt om ni gillar öl förstås, men också för den väldigt hemtrevliga inredningen och för att ägaren ganska nyligen har öppnat stället och strävar efter att ha öppet året runt. Hoppas att det lyckas! Det inspirerar ju oss i vårt återuppbyggande av den nedbrunna Den Glade Knoden.

Middag i Grebbestad

vi plockade vilda ostron, restaurang Telegrafen, Grebbestad, Bohuslän — Kommer ni ihåg telefonkatalogerna?
Så här ser pärmen till menyerna ut på restaurang Telegrafen

Och till sist åt vi middag. På restaurang Telegrafen, som lyckades ha fullsatt. I slutet av oktober. I lilla Grebbestad. Ytterligare ett ställe som var väl värt besöket. Sedan vi själva öppnade krog ser jag på restaurangbesök på ett lite annat sätt. Beundrar smarta lösningar i inredningen, väl utnyttjade ytor och självklart också myset, servicen och smakerna. Men det där sista är kanske inte nytt sedan jag själv blev krögare.

Telegrafen, Grebbestad, ostron — förrätt med gratinerade ostron

Förrätt: ostron från Klemmings ostronbankar. Nu testade vi dels råa och dels gratinerade med pestosmör på. Gott både och, men råa. Jag säger bara det. Råa! Till varmrätt fick vi dagens fångst som var så god att jag glömde fota den, men vidunderligt tillagad havskatt med krämig sås på en musselbuljong, uppmixad med dill, rotfruktsfräs och potatis till. Och en dessert på det. En chokladdessert från himlen eller nåt.

vi plockade vilda ostron, dessert, Telegrafen, Grebbestad, Bohuslän, Malin Lundskog — alltså … jag dreglar fortfarande!

Igår plockade vi vilda ostron i Grebbestad och idag är vi tillbaka på Knippla igen. Jag tycker verkligen om korta utflykter, där naturen får vara med på ett stort hörn och där jag lär mig något. Och jag tycker verkligen om att komma hem igen, även om hem just nu inte är hem eftersom vi har flyttat hemifrån. Men ni fattar grejen …

En eloge till dig som har orkat läsa hela blogginlägget. Om du inte har det, utan landar här i slutet så är den korta sammanfattningen av hela inlägget att ostron är gott. Typ …

Ses snart igen, tills dess: massa varma kramar Malin Lundskog

vi plockade vilda ostron, Grebbestad, vadarbyxor, Malin Lundskog, Bohuslän — skepp ohoj!

Bänkar på Knippla och andra ställen

Bänkar alltså. Vet ni, när vi flyttade till Knippla undrade jag varför i hela världen det fanns så många bänkar här på ön. Överallt stod de, när det finns klipphällar att sitta på. Varför denna vurm för bänkar?

Men så småningom insåg jag att bänkarna inte bara är utslängda på måfå, utan de står på väl valda ställen. Oftast precis exakt där utsikten är som vackrast.

Och sen dog Björn Natthiko Lindeblad och min fascination över bänkar och deras betydelse växte. Ja, ni känner säkert till hans önskan om att vi ska joina BNL-gerillan och sätta upp en bänk för alla på en plats vi tycker om? Så fint. Den enda bänken jag har satt upp är utanför vårt hus, men ni är alla välkomna att sitta där. Utsikten är inte något att skryta med och den stor på norrsidan där det kan blåsa för jävla kallt, men sittbrädan är hemburen med kärlek och en del muskelkraft från en av vikarna på Knipplas västsida.

bänkar på Knippla, bänk, drivved, ejder, betongejder, västkusten, bohuslän — Min bänk byggd av drivved. Betongejdern har Claes och vår ö-kompis Gerhard gjutit och målat.

En go plats att sitta på

Visst kan man sitta på klippor och njuta av både utsikten och livet. Men bänkar ändå. Jag har verkligen ändrat mig. Bänkarna står där och välkomnar till reflektion, återhämtning och väldigt ofta till en vidunderlig utsikt.

bänkar på Knippla, Röddeviga, solnedgång, västkusten, — bänkar med utsikt över solnedgången

bänkar på Knippla, springer spaniel, västkusten, första parkett — bänkar med utsikt över solnedgången

bänkar, Kullaberg, vandring, utsikt — den här bänken stod och väntade på oss när jag vandrade i Kullaberg med två kompisar förra året

Och det är inte bara i vackert väder som det är vackert att titta på utsikten från bänkarna på Knippla (och andra ställen). Kolla här:

bänkar på Knippla, västkusten, springer spaniel, dimma — Jepp, Brorsan igen. Han gillar också bänkar!

bänkar på Knippla, västkusten, utegymmet, springer spaniel — det vilsamma med två hundar och en gubbe på en bänk i dimman …

Ju mer jag skriver om bänkar, desto mer undrar jag om det finns något tillfälle då det inte är najs att ha en bänk till hands? Det är så mycket kärlek och omtanke i var bänkar är utplacerade, tycker ni inte? Det är ju inte bara här utan all över allt. Ja ni vet, där det till exempel står bänkar i backar, som man kan tänka sig att de som har med mod i barm än kraft i benen kan behöva sitta och vila. Jag kanske är extra känslosam idag, men … visst är det fint?

Eller som den här bänken som jag gick förbi i Slottskogen för ett tag sedan. Way to go Göteborgs Stad!

pratbänken, slottskogen, Göteborg — Hur fint?

bänkar , Slottskogen, Göteborg, pratbänk — en bänk som matchar hösten, men säkert är lika fin i alla väder …

Bänkar är utmärkta träningsredskap

Varje vecka tränar vi tillsammans utomhus här på Knippla. Då är bänkar superbra att använda för att kliva upp på och ner från, köra dips mot och göra armhävningar på för den som inte orkar göra dem på marken. Och massa annat förstås, bara att fråga om ni vill ha tips på bänkträning.

bänkar på Knippla, västkusten, hwidering, videringen, dips, träning, utsikt — dips med utsikt!

BNL-gerillan

Ja, så var det ju det här med Björn Natthiko Lindeblad och BNL-gerillan. För ett tag sedan var jag ute och gick en del av skärgårdsleden på Hönö (min dagsvandring längs hela Skärgårdsleden kan ni läsa mer om här) och då hittade jag den här bänken:

bänkar på knippla, hönö, bnl-gerillan, västkusten, utsikt — Till minne av Björn Natthiko Lindeblad med världens mest vidunderliga utsikt: havet!

När jag gick närmare såg jag vad som stod på skylten och när jag kom hem läste jag i lokalbladet Torslanda-Öckerötidningen om den här bänken som är byggd av material från ett båtvrak och som auktionerades ut till förmån för ALS hjärnfonden. Jag sa ju att det fint i bänkarnas värld! Vill ni läsa mer om den här bänken för ni det här

Och den goa platsen att pussas på

bänkarna på knippla, västkusten, springer spaniels, puss — hundhångel på en av bänkarna på Knippla.
(he he, ni ser att jag försöker vara med va? )

Ja, jag tycker mycket om bänkar av många olika anledningar och på många olika ställen. Hur är det med er, har ni någon favoritbänk i världen? Eller saknar ni rent av en bänk någonstans? Berätta!

Jag hittade en härlig bänk när jag gick en långrunda på Hisingen med en kompis. Jag skrev om promenaden (eller var det en vandring?) här, och där finns en bild på bänken. Kolla in.

Vi ses snart igen, hörni!
Tills dess: KRAMAR i massor från Malin Lundskog

Cirkus i huset, Claes kalas och Champagnens dag

Cirkus i huset är det egentligen var och varannan dag. Alltså. Man kan tycka att två vuxna människor ska kunna ha det städat och rent omkring sig och ha ordning på sina saker. Särskilt när en av dem inte vill ha så många saker (jag). Men … icke! Inte vi.

Sedan min utmattning för en herrans massa år sedan då jag blev väldigt vältränad inom disciplinen ”släpp kontrollen” har det bara gått utför. Eller. Är det egentligen uppåt?

cirkus i huset, ö-liv, Knippla, renovering — cirkus i huset. Och utanför när en container för skulle snirkla sig runt de smala gatorna på ön hem till oss.
Och blev tvungen att backa.
Veckans pulshöjare!

Hur som helst så är det ingen regelbunden städning hos oss. Inget regelbundet tvättande eller var sak på sin plats, eftersom vi (okej, kanske bara jag) tänker att allt ordnar sig. Innan barnen flyttade hemifrån trodde jag att det var de som var röriga. Som stökade ner och inte hade koll på skor, kläder, träningsväskor, nycklar (ärligt! Fattar ni lättnaden när vi skaffade kodlås till dörren till vårt hus i Askim där vi bodde tidigare?).

Men guess what? Det visade sig vara jag som var den röriga! Eller så är det jag när jag äntligen kunde släppa kontrollen då de flyttade ut? När jag inte behövde låtsas vara den ordningssamma mamman längre, eller nåt.

Lägg därtill två hundar som gärna lever rövare och som dessutom har en himla massa päls och inte alltid avtorkade tassar när de rumlar in i huset efter promenaderna. Tur att de flesta promenader tas på klippor och inte i geggiga skogar, det säger jag bara.

cirkus i huset, springer spaniels, knippla, hundpromenad — håriga, inte så geggiga och alldeles vansinnigt goa är de. Våra springer spaniels Brorsan och Jackson.

cirkus i huset, springer spaniel, öliv, Knippla, västkusten, Bohuslän, ljung — Jackson samlar pinnar i pälsen …

Vi har flyttat hemifrån

Ja, det här var en lång inledning till första delen av rubriken cirkus i huset, för nu har vi kört cirkus på riktigt. Packat ihop allt. Rensat. Igen. Herregud, det var ju bara drygt två år sedan vi flyttade in. Japp! Vi har tagit vårt pick och pack och flyttat ut. För nu ska cirkushuset renoveras. Vi har bott in oss, känt var det blir som mest rörigt, vad vi behöver fixa till och dessutom har vi sedan dagen då vi tittade på huset sommaren 2020 längtat efter en veranda. Nu händer det!

Knippla, bohuslän, göteborgs skärgård, öliv, havet, västkusten — Här är den. Ön. Knippla!

Vi bor fortfarande kvar på Knippla, ön som har öppnat sitt hjärta för mig och som det just nu känns som att jag aldrig vill lämna. Ungefär tre hus nedanför vårt cirkushus har vi fått hyra ett hus. Lite av ett äventyr det också ju. Bara en sådan sak som att förstå var belysningen och kastrullerna finns …

Men vet ni: även om jag aldrig gillade att gå på cirkus när jag var liten, så tycker jag väldigt mycket om vår kaosiga cirkus och väljer inte bort den för allt smör i Småland. Men det ska bli otrolig kul med en renoverad cirkus! Återkommer till den längre fram.

Claes kalas

Jo, han fyllde år i måndags. Min man. Jag vet inte hur det är för er, men jag tycker att sången och kaffebrickan på morgonen är det viktigaste av allt på hela födelsedagen. Det är då jag är som bäst, både när jag firar någon annan eller när jag blir firad (nu snackar vi sova räv-expert).

En av de bästa grejerna med att ha en man som fyller år och inte önskar sig något, inte behöver fler saker (hallå! det räcker med prylar i vår cirkus) är att jag kan välja present som jag också blir glad över. Som den här: vi ska plocka ostron. I Grebbestad.

Vi gillar ostron båda två och min man är ju killen som står för ostronöppnandet och matlagningen här hemma samt på Den Glade Knoden, krogen som brann ner, så nu ska han få lära sig ännu mer. Och jag får haka på! Hur är det med er, gillar ni ostron?

Förresten, en annan av de bästa grejerna med att ha en man som fyller och som inte vill ha så stort ståhej omkring sig är att ha vuxna barn som kommer ut till ön och överraskar med medhavd matsäck. Ja, Claes otippade och oplanerade kalas blev sådär härligt kärleksfullt och fint.

Champagne funkar till både hummer och ostron

Vet du vad den här kaxiga öbon sa när hon fick veta att det var champagnens dag i fredags? Jo, hon drog till med ett ”då får vi väl dra ut och skaffa hummer till skumpan!” Ja, sen drog vi på oss flytoverallerna och hoppade ombord för att dra ut till våra hummertinor. Och voilà!

cirkus i huset, hummer, hummerfiske, västkusten, Knippla, Malin Lundskog, champagnens dag — finfin hummer till champagnen, eller hur?

Ja, sen hoppade vi iland och hämtade champagne och fredagscirkusen var fulländad och jag är så innerligt och ypperligt tacksam över att leva just det här livet. Med hav och humrar, med håriga hundar och vuxna barn mitt i en cirkus som jag tror kallas livet.

cirkus i huset, champagnens dag, bubbel, Knippla, öliv, elmoppe, flakmoppe, lastmoppe — champagnen och annat bubbel fick åka vrålåk från cirkushuset till det vi hyr nu.

Veckans gott och blandat från mitten av oktober är härmed kommet till slutet. Resten av sånt som händer behåller jag antingen för mig själv, berättar om i den återuppståndna podden Mitt perfekta liv! eller delar med er på Instagram.

Vi ses snart igen, nästa söndag har jag plockat ostron, fortsatt skriva på min roman som utspelar sig här på den lilla ön Knippla i södra Bohuslän och … ja. Vem vet? Det är ju det som är så spännande med livet. Man vet aldrig.

Här hittar ni fler söndagsinlägg i gott&blandat-stil

Tills nästa gång:
Varma kramar från Malin Lundskog

Fan, det glömde jag att säga i vår podd om författarlivet

Fan, det glömde jag är inte bara en stadig punkt i podden Skriverier med Malin och Cilla. Den här gången handlar i princip hela avsnittet om att glömma. Om rädslan att glömma och hur sjutton vi gör för att komma ihåg sådant vi är rädda att glömma. Ja ni vet, som alla fenomenala idéer vi får till exempel, he he he.

Fan, det glömde jag att säga, skriverier med Malin och Cilla, podcast, författare — Skriverier med Malin och Cilla avsnitt 38,
finns där poddar finns precis som tidigare avsnitt

Skriverier med Malin och Cilla, avsnitt 38

Ja, äntligen är det dags för det trettioåttonde avsnittet av podden Skriverier med Malin och Cilla och den här gången snackar vi glömska. Och kommer på att vi sällan läser om den där vardagsglömskan i skönlitterära böcker. Ni vet glömskan som vi inser att vi båda två har en del av i våra respektive liv.

”Du vet han den där som är gift med hon. Du vet. Som jobbar där, du vet … ”.

Så kan det låta hemma hos både Cilla och mig. Ja, eller att man lägger sina nycklar i kylen eller letar efter telefonen man har i handen. Är ni med? Är det för tråkigt att läsa om den, eller är det bara ingen som har kommit på hur sanslöst roligt man kan skriva om den glömskan. Det måste ju inte vara en dement åldring som råkar ut för galenskaper på grund av sin glömska. Eller?

Böcker går till tryck och manus till förlag

Cilla har skickat sin nya bok till tryck! Alltså … wow! Hon är så cool att kör egenutgivningen den här gången. Och jag? Ja, jag har skickat den fristående uppföljaren av Mariannes mirakel till förlag. Det pratar vi också om. Och precis som vanligt och exakt som det ska vara i vår podd pratar vi om så mycket mer. Och sjunger! Den här gången är det Cilla som tar ton. Vill ni lyssna direkt, kan ni göra det här:

Det regnar i …

Boktips

Joråsåatteeeee … vi tipsar om böcker också. Jag tipsar om Cassandra Speaks av Elisabeth Lesser som jag pratade om i något av våra första avsnitt, men kom av mig. Cillas tips i det här avsnittet är Kallbaderskan bland fjällen av Karin Härjegård. Varför vi gillar dem hör ni i avsnittet.

Fan, det glömde jag säga i vår podd om författarlivet, Skriverier med Malin och Cilla, författare, Malin Lundskog, podcast

Hoppas att ni har lika kul när ni lyssnar, som vi har när vi pratar. När jag skulle ladda upp det här avsnittet skrattade jag högt. För mig själv! Hundarna fattade ingenting, men glada blev de. Delad glädje osv.

Vill ni läsa mer om podden gör jag ett försök att samla ihop allt om den här.

Vi ses snart igen!
Varma kramar Malin Lundskog

mindfulness, manus och massa mysiga tröjor

Mindfulness, manus och massa mysiga tröjor och säkert en hel del annat. Men för att sammanfatta första veckan i oktober, så är det där jag landar. Mest i mitt manus. Men jag inser när jag skrollar igenom veckans foton, herregud – hur många tar man på en vecka egentligen, att veckans mest mindfulla stund nog var vid ratten ombord på vår båt när vi skulle hämta hummer.

Eller ja, hämta kanske är lite väl kaxigt ord i sammanhanget. Men visst. Vi fick hummer. Och det är en del mankemang med att styra rätt bland alla välen och bojar, så att man inte trasslar in propellern. Men det var ungefär det där med veckans mindfulness jag sa till min man när vi släppte tillbaka den sista tinan i sjön igen. Det går inte att vara fokusera på annat här och nu i den stunden och jag är säker på att det gör gott för min hjärna. Så som mindfulness ju gör.

mindfulness, manus och massa mysiga tröjor, Malin Lundskog, hummerfiske, västkusten, Knippla — med tungan rätt i mun?

Manuset till uppföljaren

Manuset till uppföljaren av min roman Mariannes mirakel är skickat till förlag. Redan tio minuter efter att jag har skickat iväg det undrade jag varför ingen hör av sig. Och säger ja och hurra. Detta vill vi ha! Just nu är det enbart skickat till ett förlag. Jag har pratat med dem tidigare och det kan hända att de är intresserade av min berättelse. Hoppas, hoppas, hoppas! Vill ni får ni gärna hålla alla tummar ni har för mig och romanen som förresten just idag fick en eventuell titel. Stackars berättelse, har inte ens haft ett arbetsnamn. Bara ’uppföljaren’.

Förutom att jag har klickat på skicka-knappen med hjärtat högt uppe i halsgropen, så har den här veckan varit knôkad med skrivande. Jag har redigerat i flera veckor och den här veckan har jag ägnat åt att putta in redigeringarna i datorn. ”Jag ska bara” trodde jag om det. Men jädrar i min lilla låda, vad jag har ändrat i manuset. Igen. När jag skrev in redigeringarna jag har gjort på papper insåg jag att några kapitel kom i fel ordning. En karaktär var helt meningslös. Och en annan blev jag så förälskad i att hon fick leva ut lite till. Eller, ganska mycket till när jag tänker efter.

Karaktärerna är med mig hela tiden.

Så, ja. Den här veckan har tamejtusan varit fylld av manus. Jag har levt med karaktärerna. I miljöerna. Jag lovar er, det går inte en enda vaken timme utan att jag tänker på dem. Är med dem. Och funderar på hur de skulle kunna agera och reagera istället.

Har ni missat berättelsen om Marianne och hennes döttrar Helén och Caroline? Så här ser de ut i sina olika format. Vill ni läsa Mariannes mirakel? Ni kan köpa signerade ex direkt av mig.

Den tryckta boken som nu kanske får en uppföljare
Ljudboken som kanske får sig en uppföljare

Mysiga tröjor?

Hösten är ju mysigheternas högtid och en period då mina stickade tröjor kommer till användning. Jag har väl berättat om min besatthet av att sticka. Jag är ett skolexempel på taggen som florerar på instagram #nevernotknitting och har oftast flera olika projekt på gång. Det började någon gång på 80-talet, med kornblått mohairgarn och axelvaddar och sedan har jag hållt på med några pauser emellanåt.

Om några veckor drar vi igång en stor renovering av vårt hus och kommer att ta vårt pick och pack och flytta ut under tiden. Vi jobbar hemma både min man och jag och dessutom har vi ju hundarna, så det känns enklast så. Hur som helst: när jag skulle börja packa ned mina kläder fick jag tack på alla stickade tröjor jag har behållt.

mindfulness, manus och massa mysiga tröjor, Malin Lundskog, stickning, hobby — Jo, många tröjor e re …

Det kanske inte är så kul att se mig bära runt på tröjorna utan att bära dem på mig? Jag körde modevisning på klipporna, när jag insåg hur många tröjor jag har stickat. Modevisning är kanske inte hela sanning. Klädprovning skulle man väl kunna kalla det? Här kan ni se mig prova tröjorna hur som helst.

Mindfulness, manus och mysiga tröjor

Sämre kan man ha det i oktober. Och ni som var med förra veckan: vaden läker. Nu kan jag promenera utan att halta mer än ytterst lite. Så skönt!

Ni som inte var med förra veckan – ni vet väl att jag har kommit på att jag varje söndag skriver någon slags veckosammanfattning här på bloggen. Gott och blandat, kanske mest för min egen skull. Som en dagbok.

Övriga gott&blandat-inlägg hittar ni här.