Drömliv

Det brinner på Knippla

”Det brinner här nere”, sa Oscar, en av delägarna, när han ringde mig från vår restaurang igår. Jag hojade ner till Den Glade Knoden utan någon större oro. Har ju inte fått något officiellt larm (kommer ni ihåg att jag är stolt medlem av Knipplas räddningsvärn?), så hur allvarligt kunde det vara?

När jag kom ner (efter ungefär en minut, eftersom allt här på ön är så nära) rök det hysteriskt ur restaurangens skorsten. Bara det fick pulsen att stiga. Sedan såg jag bortom Knoden. Mot lägenheterna de renoverar. Som ingen har flyttat in i än. Tack. Och. Lov.

Mellan vår krog och lägenheterna ligger Sveriges minsta och bästa Coop. Det brann. Där också. I butiken som är navet här. Inte bara för mathandlingen, utan för det sociala livet.

När det brann hann jag ju inte fota, men så här ser det ut nu där det var lägenheter på gång igår.

Jävlar vad det brann!

Det brinner

Och någongång i den här vevan kom larmet på min telefon. ”Stor brand på osv.” Jag behövde inte läsa mer. Jag visste redan. Slängde mig in på vår brandstation tillsammans med mina kollegor och sedan vet jag inte hur det gick till, men hux flux stod jag där i full brandmundering och skickade bort människor som stod i vägen, körde fram vagnar med slangar som drar upp vatten till vattenslangarna och gjorde mitt bästa tillsammans med mina värnet-kollegor och andra öbor.

Vattenslangarna! Stora. Astunga. Med tryck från helvetet. Jag ångrade inte ett enda träningspass när jag stod där tillsammans med de andra och sprutade vatten. Och mera vatten. Och ännu mera vatten. Men branden fortsatte.

Jag har på riktigt aldrig någonsin varit så slut. Inte ens efter mitt värsta träningspass evvvvvvver. Även om fina öbor kom med vatten har jag haft kramp i vaderna i natt …

Efter något som kändes som en evighet, men var ungefär femton-tjugo minuter kom räddningstjänsten från Öckerö. De som kan. På riktigt. Och sen kom de från Lindome, Mölndal, Lerum och Stor-Göteborg. Med stegbilar. Och branden fortsatte. Och jag kan ha fel på brandstationsorter, men jag har för mig att det var så. Kanske att Torslanda ska till också? Ber om ursäkt till er som kan detaljerna. Till er andra: det var många gäng involverade i släckningsarbetet. Tillsammans är så jädra bra!

Nej, vi möblerar inte om på Den Glade Knoden. Det gjorde räddningstjänsten åt oss …

TV, tidningar och radio

Här kan ni höra vad jag säger i P4 Göteborg om natten. Och branden.

Och här pratar jag i GPTV om branden och den fina feelingen på Knippla, när det känns för jävligt.

Här pratar Anna, min fina vän och Knoden-kollega om förödelsen.

Tillsammans är vi starka

Ni vet det där med att vi orkar mer än vi tror? Jädrar vad starka vi var. Särskilt tillsammans. Men när jag såg lågorna slå upp inne på min restaurang, då brast det för mig. Tårarna kom på insidan masken. Och jag gav upp. Det får man när man är värnare. Och även om jag just i den stunden kände mig riktigt svag och som en svikare, så tror jag att det var bästa beslutet. För både mig och de andra. Inte hade jag gjort någon nytta utan kraft i arm och mod i barm?

Så jag gick hem. Ensam. I natten. Ute i trädgården slängde jag av mig utrustningen. Ledsen och ändå så in i hoppsan tacksam över det vi åstadkom. Tillsammans.

igår en blomsterspaljé, idag upphängningsanordning för rökkontaminerade kläder …

Att det brinner på Knippla är inget hinder för att känna hopp. Idag är det dagen efter och vi gråter tillsammans här på ön. Ger varandra värme, omtanke och sprider ett riktigt gôtt jävlaranamma omkring oss. Vi bryter ihop. Och kommer igen. Tillsammans!

Spela boule är väl inget för oss. Eller?

Spela boule är väl inget för oss? Ungefär så sa vi, särskilt jag, när vi gick förbi boulebanan här på Knippla för första gången. Nyutflyttade. Två 50-plussare på nya äventyr, med boende på rivningskontrakt, utan ansvar för barn och med en känsla av enorm frihet. Och i den friheten ingick inte något som jag trodde var ”för gamlingar”.

Som om frihet inte är något för gamlingar? Vad nu ens gamling är? Men just nu släpper vi mitt dömande om olika åldrar. Det jag vill säga är att boule är så kul! Boule är något för oss. Och så stort här på ön.

Alla spelar boule

Här på Knippla spelar vi dam-cuper, herr-cuper, mixed-cuper och seriespel och säkert något annat också, som jag inte har förstått. Och många av öborna är sanslöst duktiga!

Vissa tar det som vi, som en lek. Andra på fullt allvar. Och mest av allt: Alla tar det som en härlig social grej. Socialt är kul. Och gör gott för själen. Boulen gör dessutom mer gott än jag trodde för huvudet. Vilket fokus man behöver ha för att spela bra, tänka rätt och träffa rätt. Rena hälsokuren, dessutom med massa frisk luft.

Just det där med fokus blev väldigt tydligt i lördags förmiddag när vi spelade seriematch. Kanske inte skulle ha väntat med frukosten till efter matchen ändå? Min man, Claes, en av våra söner, Albin, och jag spelade tidernas längsta match. Wibledonfinalen 1985, släng dig i väggen. Eller. Typ i alla fall. Sådär ungefär tre timmar tror jag vi höll på.

spela boule, spela boule är väl inget för oss, Knippla, västkusten — fokus!!!

Ja, fråga gärna vilka som vann, he he …

Visst är en av de fina grejerna med livet att upptäcka nya grejer? Göra sig av med gamla sanningar. Testa nytt, tänka om och vidga sina vyer. Jag trodde verkligen aldrig att jag någonsin skulle tycka att något så långsamt som boule skulle locka mig. Aldrig. Men, här är vi nu.

Kort och gott: spela boule är visst något för oss. Är det något för er?

Vad ni än tycker om boule, vi ses snart igen.
Massa kramar Malin Lundskog

Mer om mitt liv på den lilla ön Knippla i södra Bohuslän hittar ni här: mer om livet på Knippla och dessutom finns ju öns turistsajt här

Ritualer, rutiner och gamla vanor

Ritualer, rutiner och gamla vanor gick jag och filosoferade över här på ön i morse. Det började med att jag planerade och filmade för ett instagraminlägg när jag började undra vad jag höll på med. Vilket syfte skulle filmen ha? Ja, sedan kom tankarna. Sådär som de ofta gör när man är utomhus, rör sig och har tid att tänka.

Ritualer, rutiner, bada, Bohuslän, utsikt, västkusten, Malin Lundskog — ritualer, lika storslagna som naturen?

Jag började tänka på vad skillnaden mellan rutiner och ritualer är och om vanor är samma sak som rutiner. Och hur ofta jag struntar i ritualen och går direkt på grejen jag ska göra. Utan att passera gå. Jag tror inte att jag är ensam om att glömma av det fina med en ritual. Hur värdefull handlingen blir när vi gör en ritual kring den.

Mina morgondopp kan vara både ritual och rutin

Såhär: Jag har en rutin av att bada utomhus nästan, nästan varje morgon. Rutinen är så införlivad i min och hundarnas morgonpromenad att man nog skulle kunna kalla det vana, men … Nah. Badet är en rutin. Jag behöver ju medvetet fatta ett beslut om jag ska bada eller inte. Det händer inte bara sådär, så som vanor gör. Okej, skillnaden kanske är hårfin, men den är där.

Ritualer, rutiner, Bohuslän, Knippla — Där inne har du min ö. Knippla.

Badet genomför jag för att jag njuter av det. För att jag mår gott av det. För att det gör livet gott. Men de gånger jag tänker på badet som en ritual, då blir det tamejtusan ännu goare! Ännu mer njutbart. Och jag älskar livet just där och då ännu mer. Jag älskar mig själv mer, eftersom jag blir medveten om att jag faktiskt bjuder mig själv på en stund. Utomhus. I naturen. Som bara är för mig. Jamen, alltså. Det blir högtidligt. Stort!

Det stora med ritualer

Skillnaden som gör ritualen stor och rutinen bara rutinartad är min inställning till det jag gör. När jag även låter resan bli mödan värd. Då jag är medveten om att jag tar av mig kläderna, lägger fram tvålen, hur klippan känns under mina fötter, mina andetag när jag kliver ned i vattnet eller den salta smaken på mina läppar efter att jag har doppat huvudet. Då är det en ritual. Jag ser vikten av varje steg. Eller ser och ser. Kanske snarare känner?

Egentligen kan jag alltså göra på exakt samma sätt när jag badar, men ena gången är det en ritual och andra en rutin. Är ni med? En ritual är laddad med mening, en rutin är inte lika meningsfull även om jag alltså gör precis samma sak. I samma ordning. På samma sätt.

Malin Lundskog, bada, havet, Knippla — En gammal vana är inget att rynka på näsan åt …

Sen kan det hända att jag badar av gammal vana, men det som är en vana har en gång varit en rutin, som genom belöning har blivit en vana. Och även om jag har för vana att bada, så betyder det inte att jag inte kan göra badet stort och innerligt och alldeles väldigt meningsfullt.

Fira vanorna med en ritual?

även vägen till badet kan ju ingå i en ritual
resan är mödan värd, som vi vet

Vet ni, är det inte så att en ritual är ett sätt att fira även det som är en vana? Göra fest av vardagen liksom. Så att man inser det stora i de vanor man har tränat in. Och fira – det vet vi ju allihop att det är superdunder för vår hälsa. Vår glädje, Frihet. Och styrka!

Vanor och firande kan förresten ni läsa mer om, till och med massa mer, här på bloggen. Bland annat här: Få goda vanor genom att sluta när det är som roligast . Och i min bok GLAD FRi STARK.

Vi släcker bränder och hoppas att övning ger färdighet

VI släcker bränder som är på låtsas (thank god!!!) och hoppas att övningarna vi gör ger färdighet när (om!) läget blir skarpt. Och i vanlig ordning lär jag mig nya saker varje dag. Som man gör här i livet, ni vet.

vi släcker bränder, övning ger färdighet, värnet, räddningtjäsnten, öckerö, knippla — vatten har vi gott om här i närheten i alla fall

Jag är en av Knippla-räddningsvärnets senaste rekryter och. Kan. Typ. Ingenting. Jag gick med i värnet dels för att jag fick frågan och dels för att det känns fint att (förhoppningsvis) kunna vara till nytta för andra. Att vara en del av det stora som verkar för allas vår trygghet. Ja, ärligt talat gick med av ego-skäl också: jag vill lära mig nya saker. Och väcka gamla, som HLR, till liv.

Ordning och reda?

knippla brandstation, vi släcker bränder, övning ger färdighet, värnet, räddningtjäsnten, öckerö, knippla — kläderna redo

vi släcker bränder, övning ger färdighet, värnet, räddningtjäsnten, öckerö, knippla, stövlar, redo — Kläderna är så redo de kan bli. Bara att hoppa i stövlarna!

Till Knippla går det ingen bro

I mitt förra liv, när jag bodde en knapp mil från Göteborgs centrum hade jag inte en tanke på att det inte finns brandbil och ambulans överallt. Eller att det på en liten ö som Knippla är frivilliga som får larm från räddningstjänsten och oftast är först på plats. Jag var … lyckligt ovetande? Hur är det för er, har ni tänkt på hur hela den här apparaten fungerar?

Det går ju liksom ingen bro till Knippla, så ambulanser och brandbilar som är stationerade på Öckerö (den stora ön i kommunen) behöver en stund på sig för att komma ut. Ambulanshelikoptern står inte och väntar nästgårds den heller och ambulansbåten är stationerad i södra skärgården. Jag bor i norra, med hela Rivöfjorden (där alla stora fartyg seglar in till och ut från Göteborgs hamn) emellan. Såatteeeee, det där man tar för givet är inte så givet. Vilken grej det är, allt som funkar i samhället ändå!

vi släcker bränder, övning ger färdighet, värnet, räddningtjäsnten, öckerö, knippla, vattenslang

Hur som helst. I går övade vi på att hämta vatten i havet och att sedan styra brandslangen. Vi tränade med en smal slang, men när vattnet kom med fullt tryck, då var det ta mej tusan läge att spänna musklerna för att kunna styra strålen rätt.

Vi släcker bränder och jag kör fyrhjuling

hej hå, hej hå … kände mig som en av de sju dvärgarna på väg till gruvan. Men var på väg till brandpost med verktyg som öppnar både brunnen och vrider igång vattnet.

Jag öppnade brunnar där brandposterna finns och eftersom det inte var skarpt läge fick jag, som knappt har kört en moppe i hela mitt liv, köra fyrhjuling. Med släp! Jag har aldrig kört med släp förut. Det kanske är galet för en femtioplussare, men … så är det. Men igår brände jag runt på ön med fyrhjuling och släp. Och vet ni vad?! Jag backade in i garaget igen, när övningen var slut. Det var nog ändå det svettigaste av allt, även om den där slangen med fullt tryck var rätt bångstyrig.

vi släcker bränder, övning ger färdighet, värnet, räddningtjäsnten, öckerö, knippla, malin Lundskog, fyrhjuling — ute och kör en sväng med fyrhjulingen

Jag hoppas innerligt att jag får hålla mig till övningar. Var rädda om varandra och er själva. Drick tillräckligt med vatten, elda inte i kuling och parkera för jösse namn inte så att brandbilen inte kommer fram. Då ryker era bilar (skämtet med att ”ta den med dörren” kanske blir verklighet).

Ju mer jag lär mig, desto mer ödmjuk blir jag för alla de som arbetar med det här. på riktigt. Och precis som i livet i stort: övning ger färdighet. Väl?

PS. Det kan hända att Knipplas frivilliga värn får ta plats i nästa roman (den som är aktuell nu, kan du läsa mer om här). Man vet aldrig …

Jag stoltserar på Den Glade Knoden, min krog som ligger vägg i vägg med ”sprudhuset” (brandstation alltså …)

HEJA-ropet skalla, självkärlek åt alla!

HEJA-ropet är mitt nyhetsbrev för er som vill få inspiration och pepp kring självkärlek och livsglädje, veta mer om mitt författarskap och skrivande liv och som dessutom vill läsa min dagbok. Ja, det är ungefär som här på bloggen, men du slipper leta upp innehållet. OCH!!! Har jag erbjudanden är det ni som öppnar upp er mailbox för mig som får veta allt innan alla andra.

Klart jag vill ha HEJA-ropet!

(klicka på knappen ovan så säger det typ swish och ni finns med på VIP-listan.)

Min dagbok?

Men va? tänker ni kanske nu. Dagbok? Är hon inte klok?! Men … Ja. Dagbok! Inte så att jag kommer att avslöja allt allt allt där, utan det handlar mer om att bjuda på mig och mitt liv. Typ Real Life Malin Lundskog, fast utan alla snaskiga detaljer. Aja, ni fattar.

Dagboken är en ny kategori här på bloggen och har inte landat här för min skull. Utan för er. Eller förresten: vår! Jag vet att ni är många som vill veta mer om mitt liv här på Knippla, den lilla ön i södra Bohuslän och om att jag hux flux driver krog på den lilla ön. Det delar jag så gärna med mig av.

Den Glade Knoden, restaurang, knippla, Bohuslän — krogen Den Glade Knoden

Jag tror också att vi är många som har giftasvuxna barn utan att vi fattar hur i hela världen det gick till. Sånt vill jag skriva om, eftersom min ene son gifter sig till sommaren. Jag tror också att vi kan samlas kring det faktum att vi sover dåligt på grund klimakterium och/eller stress. Vad kan man göra åt det? Vad gör jag? Vad gör ni?

fiskmås, västkusten, Knippla, flyga, havet, Malin Lundskog — Take off för måsar, bloggar och nyhetsbrev …

I dagboken skriver jag också om havet och om att skåla i champagne, om att vara gift med sin bästis storebror i tjugoåtta år and counting, om att bada, springa, cykla, sticka, om att skaffa progressiva glasögon och om att längta efter sina barn. Och om att älska att vara själv. Om hundar. Om .. ja, jag sa ju det: livet! Och det kommer även ni som vill läsa HEJA-ropet att få ta del av. Förstås!

Självkärlek och livsglädje

Ni som har hängt med mig i några eller till och med flera år (alltså, fattar ni hur glad jag är över att ni är här?) känner förmodligen mig som Malin, hon som jobbar med hälsa. Det stämmer fortfarande, men det enda som är beständigt är förändring och jag förändras jag också. Min inställning till hälsa förändras och nu tyckte jag själv att den förändringen är så stor att jag vill berätta för er att jag visserligen tränar fortfarande, men jag levererar inga färdigkomponerade träningspass. Jag diskuterar hellre hur vi gör för att älska oss själva vilken (positiv!) effekt det har på vår träning. Och oj oj oj vad jag vill prata (eller skriva) med er om livsglädje. Den gör susen för hälsan. Och livet. Och oss själva. Och andra. Och … alla!

HEJA-ropet, Malin Lundskog, glädje — det är hälsosamt att ta glädjen på allvar …

Skrivandet

Skrivandet var det ja. Det som just nu (maj 2022) tar (får! ger!) en hel del tid och energi. Jag kuskar runt med min roman Mariannes mirakel och har snart nyheter om den, samtidigt som jag redigerar uppföljaren. O H M Y G O D ! Vilket jobb. Kul. Och jobbigt. Och kul. Och jobbigt … Och kul!

HEJA-ropet och bloggen

Ja, HEJA-ropet och bloggen innehåller ju samma ämnesområden, men är olika. Båda får sig en nystart i detta nu och vill ni få nyheter, VIP-info och erbjudanden rätt in i mailen, så hoppas jag att ni klickar på knappen nedan och fyller i det där man ska fylla i. Så ses vi där. Och här?

Klart jag vill ha HEJA-ropet!

Berätta gärna vad ni vill att jag berättar om. Vad ni vill ha tips kring, inspiration om och få reda på. Jag finns här för er. Och mig. För oss!

HEJA-ropet skalla, självkärlek åt alla!

Min största fundering just nu är vilken kategori det här blogginlägget ska hamna under …

Jag ger mig själv utrymme för att må bra 2022

Jag ger mig själv utrymme för att må bra i år, 2022. När jag tänker efter är det inte bara mig själv jag ger utrymme, utan alla och allt runtomkring mig också. Det är befriande. Jag ger mina tankar utrymme. Mina känslor. Mig. Dig. Utveckling. Frihet. Nyfikenhet. Kreativitet. Må bra. Allt det där jag vill göra och vara.

Jag ger mig själv utrymme, hälsa, manifest, årets ord, Malin Lundskog, kallbad, västkusten — ger mig utrymme och stressar inte med viktiga grejer som kalla bad

Utrymme är mitt manifest för året 2022

Mitt manifest för 2022, eller mitt årets ord om man hellre vill använda det, är utrymme. Wow för kraften jag kände när den polletten ramlade ner, vilket den gjorde några dagar innan 2022 började. Inte för att man måste hitta på nya planer, drömmar och mål inför varje årsskifte, men visst är det något speciellt med ett nytt fräscht år? Och vi vet ju att om vi inte själva har någon aning om vem vi vill vara eller vad vi vill prioritera så går dagarna åt till andras drömmar och planlöst skrollande i telefonen …

Jag ger mig själv utrymme, Malin Lundskog, Knippla, västkusten, utsikt — kan det vara för den oändliga utsiktens skull som jag älskar att bo på en liten ö?

Jag skrev mig till årets ord

Ni kanske vet att jag skriver varje morgon, för att checka av hur läget är med mig själv? Jag skriver om hur jag mår och vad jag är tacksam över bland annat. Med pennan mot pappret reflekterar jag över mig och mitt liv. Det är ett fenomenalt sätt att börja dagen på. Innan telefon, kalender och världen utanför tar över. Kanske för att det utanför inte ska ta över förresten, utan för att jag ska vara klar över vem jag är och vad min grej med att vara just hon är.

När jag satt där med tända ljus, nymediterad och go och satte pennan mot pappret i julas så kom det till mig. Ordet. Jag förstod det faktiskt inte själv först, utan jag skrev om hur tacksam jag var över att jag har min morgonrutin. Över att jag ger mig den tiden. Tacksamheten över att jag använder min tid som jag vill. Att jag vill ha tid till det som får mig att må bra. Jag skrev om tacksamheten över att jag ger mig själv utrymme. Ja, precis så skrev jag:

Tack för att jag ger mig tid.
Tack för att jag ger mig utrymme.

När jag sedan läste igenom det jag hade skrivit slog det mig. Jo, faktiskt nästan knockade mig! BAM! Utrymme! Sedan ojade jag mig en stund över hur mycket coolare det låter på engelska: Gimme som space! Men … Utrymme goddammit! Jag ger mig själv utrymme för att må bra 2022.

solnedgång, Knippla, manifest, årets ord, utrymme, Malin Lundskog, västkusten — stilla stunder med solnedgången och utsikt in i oändligheten – det ger jag utrymme!

Det är enklare att prioritera nu

Om ni bara visste hur mycket enklare det har blivit att prioritera sedan det här med utrymme landade i mig. Jag tror att det är som ett erkännande för mig själv att jag inser att livet är ändligt och att det inte finns oändligt med utrymme, varken när det gäller tid eller rum.

Därför ger jag utrymme till det som betyder mest för mig, både nu och sedan. Jag prioriterar utrymme för att må riktigt gôtt. Eftersom jag ser hälsan som en helhet innebär det både att ha kul, umgås med sköna människor, röra mig i och av glädje, sova gott (tänk att jag en gång i tiden tyckte att sömn var slöseri med tid?!), äta bra, njuta av livet, göra ingenting, utvecklas och lära nytt.

Jag tar plats och jag ger plats! Det kanske till och med är så att jag är plats? Och jag har tid. Jag har tid att leva, känna och vara. Utrymme i tid och rum. För mig, dig och hela konkarongen.

Mitt manifest är inte tomma ord

Visst skulle det här med ett manifest eller årets ord kunna vara tomma ord. Men, i och med att jag varje morgon reflekterar över vem jag är och vem jag vill vara och vad jag behöver kultivera för att leva som jag vill lever jag med manifestet. Det ger en härlig kraft och en go känsla av att jag ta mig tusan är rätt kvinna på rätt plats. Och i rätt tid? När utrymme blir viktigt och jag påminner mig om det, då försvinner otåligheten över att hundarna inte går i min takt och ett kallt bad får chansen som ritual och inte bara ett dopp. Det händer grejer med det här ordet, jag känner det!

Förra året manifesterade jag ”Jag är mitt sanna, kraftfulla, nyfikna jag” och det har sannerligen förlåt med mig hela året. Snart kommer en sammanfattning på 2021 och dessutom ryms (utrymme som sagt, he he) de orden i årets utrymme …

Jag ger mig själv utrymme för att må bra, springer spaniels, Malin Lundskog, Knippla, västkusten, författare, hälsa — Brorsan o lille Jackson vill jag absolut ha utrymme för!
Foto: Viktoria Davidsson

Acceptansen kom som ett brev på posten

Apropå det här med utrymme kanske jag ska förtydliga vad det har fört med sig. Jag är nämligen lite osäker på om de jag strax ska skriva om har märkt det själva, he he. När insikten om utrymme damp ner kom jag också på att det inte är mer än rätt att även andra får utrymme. Ni vet, ge det du vill ha mer av.

De som kanske inte har märkt det än, men som har fått mer utrymme av mig är mina barn som ju är vuxna och klarar sig himla bra utan mig. Ja, och min man. Istället för att tjata på dem om än det ena och än det andra, så ger jag dem utrymme. Dessutom är jag tryggare i att de vänner (?) som inte hör av sig behöver jag inte klänga mig fast vid. De behöver sitt utrymme och om jag inte är någon prioritet i deras begränsade tid och rum, så … är jag inte det? Acceptansen har kommit som grädde på moset här.

Har ni något för er som sätter riktningen för ett nytt år? Berätta gärna hur ni gör och/eller vad ni tänker om mina tankar här.

Vi ses snart igen,
tills dess:
Massa varma kramar på avstånd och med nytvättade händer

Malin Lundskog