Löpsedeln

Bänkar på Knippla och andra ställen

Bänkar alltså. Vet ni, när vi flyttade till Knippla undrade jag varför i hela världen det fanns så många bänkar här på ön. Överallt stod de, när det finns klipphällar att sitta på. Varför denna vurm för bänkar?

Men så småningom insåg jag att bänkarna inte bara är utslängda på måfå, utan de står på väl valda ställen. Oftast precis exakt där utsikten är som vackrast.

Och sen dog Björn Natthiko Lindeblad och min fascination över bänkar och deras betydelse växte. Ja, ni känner säkert till hans önskan om att vi ska joina BNL-gerillan och sätta upp en bänk för alla på en plats vi tycker om? Så fint. Den enda bänken jag har satt upp är utanför vårt hus, men ni är alla välkomna att sitta där. Utsikten är inte något att skryta med och den stor på norrsidan där det kan blåsa för jävla kallt, men sittbrädan är hemburen med kärlek och en del muskelkraft från en av vikarna på Knipplas västsida.

bänkar på Knippla, bänk, drivved, ejder, betongejder, västkusten, bohuslän — Min bänk byggd av drivved. Betongejdern har Claes och vår ö-kompis Gerhard gjutit och målat.

En go plats att sitta på

Visst kan man sitta på klippor och njuta av både utsikten och livet. Men bänkar ändå. Jag har verkligen ändrat mig. Bänkarna står där och välkomnar till reflektion, återhämtning och väldigt ofta till en vidunderlig utsikt.

bänkar på Knippla, Röddeviga, solnedgång, västkusten, — bänkar med utsikt över solnedgången

bänkar på Knippla, springer spaniel, västkusten, första parkett — bänkar med utsikt över solnedgången

bänkar, Kullaberg, vandring, utsikt — den här bänken stod och väntade på oss när jag vandrade i Kullaberg med två kompisar förra året

Och det är inte bara i vackert väder som det är vackert att titta på utsikten från bänkarna på Knippla (och andra ställen). Kolla här:

bänkar på Knippla, västkusten, springer spaniel, dimma — Jepp, Brorsan igen. Han gillar också bänkar!

bänkar på Knippla, västkusten, utegymmet, springer spaniel — det vilsamma med två hundar och en gubbe på en bänk i dimman …

Ju mer jag skriver om bänkar, desto mer undrar jag om det finns något tillfälle då det inte är najs att ha en bänk till hands? Det är så mycket kärlek och omtanke i var bänkar är utplacerade, tycker ni inte? Det är ju inte bara här utan all över allt. Ja ni vet, där det till exempel står bänkar i backar, som man kan tänka sig att de som har med mod i barm än kraft i benen kan behöva sitta och vila. Jag kanske är extra känslosam idag, men … visst är det fint?

Eller som den här bänken som jag gick förbi i Slottskogen för ett tag sedan. Way to go Göteborgs Stad!

pratbänken, slottskogen, Göteborg — Hur fint?

bänkar , Slottskogen, Göteborg, pratbänk — en bänk som matchar hösten, men säkert är lika fin i alla väder …

Bänkar är utmärkta träningsredskap

Varje vecka tränar vi tillsammans utomhus här på Knippla. Då är bänkar superbra att använda för att kliva upp på och ner från, köra dips mot och göra armhävningar på för den som inte orkar göra dem på marken. Och massa annat förstås, bara att fråga om ni vill ha tips på bänkträning.

bänkar på Knippla, västkusten, hwidering, videringen, dips, träning, utsikt — dips med utsikt!

BNL-gerillan

Ja, så var det ju det här med Björn Natthiko Lindeblad och BNL-gerillan. För ett tag sedan var jag ute och gick en del av skärgårdsleden på Hönö (min dagsvandring längs hela Skärgårdsleden kan ni läsa mer om här) och då hittade jag den här bänken:

bänkar på knippla, hönö, bnl-gerillan, västkusten, utsikt — Till minne av Björn Natthiko Lindeblad med världens mest vidunderliga utsikt: havet!

När jag gick närmare såg jag vad som stod på skylten och när jag kom hem läste jag i lokalbladet Torslanda-Öckerötidningen om den här bänken som är byggd av material från ett båtvrak och som auktionerades ut till förmån för ALS hjärnfonden. Jag sa ju att det fint i bänkarnas värld! Vill ni läsa mer om den här bänken för ni det här

Och den goa platsen att pussas på

bänkarna på knippla, västkusten, springer spaniels, puss — hundhångel på en av bänkarna på Knippla.
(he he, ni ser att jag försöker vara med va? )

Ja, jag tycker mycket om bänkar av många olika anledningar och på många olika ställen. Hur är det med er, har ni någon favoritbänk i världen? Eller saknar ni rent av en bänk någonstans? Berätta!

Jag hittade en härlig bänk när jag gick en långrunda på Hisingen med en kompis. Jag skrev om promenaden (eller var det en vandring?) här, och där finns en bild på bänken. Kolla in.

Vi ses snart igen, hörni!
Tills dess: KRAMAR i massor från Malin Lundskog

Cirkus i huset, Claes kalas och Champagnens dag

Cirkus i huset är det egentligen var och varannan dag. Alltså. Man kan tycka att två vuxna människor ska kunna ha det städat och rent omkring sig och ha ordning på sina saker. Särskilt när en av dem inte vill ha så många saker (jag). Men … icke! Inte vi.

Sedan min utmattning för en herrans massa år sedan då jag blev väldigt vältränad inom disciplinen ”släpp kontrollen” har det bara gått utför. Eller. Är det egentligen uppåt?

cirkus i huset, ö-liv, Knippla, renovering — cirkus i huset. Och utanför när en container för skulle snirkla sig runt de smala gatorna på ön hem till oss.
Och blev tvungen att backa.
Veckans pulshöjare!

Hur som helst så är det ingen regelbunden städning hos oss. Inget regelbundet tvättande eller var sak på sin plats, eftersom vi (okej, kanske bara jag) tänker att allt ordnar sig. Innan barnen flyttade hemifrån trodde jag att det var de som var röriga. Som stökade ner och inte hade koll på skor, kläder, träningsväskor, nycklar (ärligt! Fattar ni lättnaden när vi skaffade kodlås till dörren till vårt hus i Askim där vi bodde tidigare?).

Men guess what? Det visade sig vara jag som var den röriga! Eller så är det jag när jag äntligen kunde släppa kontrollen då de flyttade ut? När jag inte behövde låtsas vara den ordningssamma mamman längre, eller nåt.

Lägg därtill två hundar som gärna lever rövare och som dessutom har en himla massa päls och inte alltid avtorkade tassar när de rumlar in i huset efter promenaderna. Tur att de flesta promenader tas på klippor och inte i geggiga skogar, det säger jag bara.

cirkus i huset, springer spaniels, knippla, hundpromenad — håriga, inte så geggiga och alldeles vansinnigt goa är de. Våra springer spaniels Brorsan och Jackson.

cirkus i huset, springer spaniel, öliv, Knippla, västkusten, Bohuslän, ljung — Jackson samlar pinnar i pälsen …

Vi har flyttat hemifrån

Ja, det här var en lång inledning till första delen av rubriken cirkus i huset, för nu har vi kört cirkus på riktigt. Packat ihop allt. Rensat. Igen. Herregud, det var ju bara drygt två år sedan vi flyttade in. Japp! Vi har tagit vårt pick och pack och flyttat ut. För nu ska cirkushuset renoveras. Vi har bott in oss, känt var det blir som mest rörigt, vad vi behöver fixa till och dessutom har vi sedan dagen då vi tittade på huset sommaren 2020 längtat efter en veranda. Nu händer det!

Knippla, bohuslän, göteborgs skärgård, öliv, havet, västkusten — Här är den. Ön. Knippla!

Vi bor fortfarande kvar på Knippla, ön som har öppnat sitt hjärta för mig och som det just nu känns som att jag aldrig vill lämna. Ungefär tre hus nedanför vårt cirkushus har vi fått hyra ett hus. Lite av ett äventyr det också ju. Bara en sådan sak som att förstå var belysningen och kastrullerna finns …

Men vet ni: även om jag aldrig gillade att gå på cirkus när jag var liten, så tycker jag väldigt mycket om vår kaosiga cirkus och väljer inte bort den för allt smör i Småland. Men det ska bli otrolig kul med en renoverad cirkus! Återkommer till den längre fram.

Claes kalas

Jo, han fyllde år i måndags. Min man. Jag vet inte hur det är för er, men jag tycker att sången och kaffebrickan på morgonen är det viktigaste av allt på hela födelsedagen. Det är då jag är som bäst, både när jag firar någon annan eller när jag blir firad (nu snackar vi sova räv-expert).

En av de bästa grejerna med att ha en man som fyller år och inte önskar sig något, inte behöver fler saker (hallå! det räcker med prylar i vår cirkus) är att jag kan välja present som jag också blir glad över. Som den här: vi ska plocka ostron. I Grebbestad.

Vi gillar ostron båda två och min man är ju killen som står för ostronöppnandet och matlagningen här hemma samt på Den Glade Knoden, krogen som brann ner, så nu ska han få lära sig ännu mer. Och jag får haka på! Hur är det med er, gillar ni ostron?

Förresten, en annan av de bästa grejerna med att ha en man som fyller och som inte vill ha så stort ståhej omkring sig är att ha vuxna barn som kommer ut till ön och överraskar med medhavd matsäck. Ja, Claes otippade och oplanerade kalas blev sådär härligt kärleksfullt och fint.

Champagne funkar till både hummer och ostron

Vet du vad den här kaxiga öbon sa när hon fick veta att det var champagnens dag i fredags? Jo, hon drog till med ett ”då får vi väl dra ut och skaffa hummer till skumpan!” Ja, sen drog vi på oss flytoverallerna och hoppade ombord för att dra ut till våra hummertinor. Och voilà!

cirkus i huset, hummer, hummerfiske, västkusten, Knippla, Malin Lundskog, champagnens dag — finfin hummer till champagnen, eller hur?

Ja, sen hoppade vi iland och hämtade champagne och fredagscirkusen var fulländad och jag är så innerligt och ypperligt tacksam över att leva just det här livet. Med hav och humrar, med håriga hundar och vuxna barn mitt i en cirkus som jag tror kallas livet.

cirkus i huset, champagnens dag, bubbel, Knippla, öliv, elmoppe, flakmoppe, lastmoppe — champagnen och annat bubbel fick åka vrålåk från cirkushuset till det vi hyr nu.

Veckans gott och blandat från mitten av oktober är härmed kommet till slutet. Resten av sånt som händer behåller jag antingen för mig själv, berättar om i den återuppståndna podden Mitt perfekta liv! eller delar med er på Instagram.

Vi ses snart igen, nästa söndag har jag plockat ostron, fortsatt skriva på min roman som utspelar sig här på den lilla ön Knippla i södra Bohuslän och … ja. Vem vet? Det är ju det som är så spännande med livet. Man vet aldrig.

Här hittar ni fler söndagsinlägg i gott&blandat-stil

Tills nästa gång:
Varma kramar från Malin Lundskog

Mitt perfekta liv är det nya namnet på podden

Mitt perfekta liv är en spinoff på podden Min perfekta kropp. Nu när våra kroppar är perfekta, tycker vi att det är dags för perfektion i livet också. He he …

Mitt perfekta liv, podcast, Malin Lundskog, författare, Viktoria Davidsson, fotograf — hoppas att ni gillar vår nya omslagsbild lika mycket som vi gör
I Mitt perfekta liv är ju inget fel eller fult, menar jag …

Ett ofrivilligt långt sommarlov

Vi avslutade vår poddsäsong i våras, när podden fortfarande hette Min perfekta kropp, och sa på återseende. Vi ville ha ett långt sommarlov. Viktoria skulle bland annat ha fotoutställning och vila upp sig efter en termins hårda studier och jag skulle både driva krog och redigera uppföljaren till min roman Mariannes mirakel.

Men, när vi var klara med allt det där så hände det grejer som gjorde att sommarlovet blev ofrivilligt långt. En mamma dog och en restaurang brann ner. Jamen, ni fattar ju. Att podda var inte det första vi tänkte på …

Mitt perfekta liv

Men det gjorde några av våra lyssnare. De undrade vart vi hade tagit vägen och. Ja. På den vägen är det? Här är vi nu igen, fotograf Viktoria Davidsson och jag, författare och multiföretagare (jag vet, men det är Viktorias benämning på mig). Med en spinoff på Min perfekta kropp. Eller bara en vidareutveckling? Jag vet inte vad vi ska kalla det, berätta gärna vad ni tänker när ni har lyssnat. Om ni lyssnar alltså.

Vi ändrade namnet på podden när vi pratades vid efter allt djävulskap och båda två kände att vi vill mer än bara prata kropp. Nej, vi menar inte att kroppen är så bara men vi längtade efter en helhet. En möjlighet. Att prata om när livet går åt helvete.

Dessutom har våra kroppar blivit perfekta efter alla våra terapisamtal i poddformat. Inte för att kropparna har ändrats, utan för att våra tankar om dem har gjort det. Det är bra att prata, helt enkelt?

Allt är inte nytt

Mycket i podden är detsamma, som att vi fortfarande är där. Men en del är förändrat. Nu kan vi ju bredda våra försök att komma ned på djupet av våra samtalsämnen. Och visst är det härligt att man kan ändra sig? Om och om och om igen om man så vill. Hur som helst så känns det just nu så gôtt att vi efter en hel drös sorger och ännu fler bedrövelser gör gemensam poddcomeback.⁠

mitt perfekta liv, podcast, min perfekta kropp, Malin Lundskog, Viktoria Davidsson — premiäravsnittet av podden Mitt perfekta liv med Viktoria Davidsson och Malin Lundskog

Det om den perfekta sorgen

I premiären av Mitt perfekta liv! tipsar vi om det vita arkivet, frågar oss vad man säger när någon sörjer och hur fint det är att kompromissa mjukt.⁠ Vi frågar oss också varför man bryter ihop när man är bland vänner, men kan hålla tillbaka känslorna bland annat folk. Vi diskuterar även hur den perfekta sorgen ser ut. Om den nu finns …
⁠
Häng med! I det här avsnittet får ni höra om den perfekta sorgen. För en mamma är borta. Och en restaurang har brunnit ner.⁠ Ni kan lyssna direkt här nedan om ni vill!

det om den perfekta sorgen

Om två veckor kommer nästa perfekta avsnitt. Hoppas att ni vill hänga med oss när vi nyfiket utforskar det perfekta livet. Kanske hittar vi det, kanske inte? Vi hoppas och tror hur som helst att podden är för alla er som har perfekta liv, men inte har fattat det. Än …

Ni kan läsa om tidigare avsnitt under titeln Min perfekta kropp här.

Här hittar ni episoderna av Mitt perfekta liv!

2. Det om att vi släcker bränder så gott vi kan
3. Det om den perfekta vänskapen
4. Det om det perfekta sättet att vara låg på
5. Det om att vara bäst
6. Det om den perfekta starten på året
7. Det om den perfekta skönhetsutmaningen
8. Det om den bästa versionen av sig själv
9. Det om att man verkligen inte borde skämmas
10. Det om snus, celluliter och skam som skapar skam
11. Det om att slå lite mera dank
12. Det om att mäta framgång
13. Det om tantben och vätskedrift

Vi ses igen. Snart.
Massa varma kramar från mig, Malin Lundskog

Fan, det glömde jag att säga i vår podd om författarlivet

Fan, det glömde jag är inte bara en stadig punkt i podden Skriverier med Malin och Cilla. Den här gången handlar i princip hela avsnittet om att glömma. Om rädslan att glömma och hur sjutton vi gör för att komma ihåg sådant vi är rädda att glömma. Ja ni vet, som alla fenomenala idéer vi får till exempel, he he he.

Fan, det glömde jag att säga, skriverier med Malin och Cilla, podcast, författare — Skriverier med Malin och Cilla avsnitt 38,
finns där poddar finns precis som tidigare avsnitt

Skriverier med Malin och Cilla, avsnitt 38

Ja, äntligen är det dags för det trettioåttonde avsnittet av podden Skriverier med Malin och Cilla och den här gången snackar vi glömska. Och kommer på att vi sällan läser om den där vardagsglömskan i skönlitterära böcker. Ni vet glömskan som vi inser att vi båda två har en del av i våra respektive liv.

”Du vet han den där som är gift med hon. Du vet. Som jobbar där, du vet … ”.

Så kan det låta hemma hos både Cilla och mig. Ja, eller att man lägger sina nycklar i kylen eller letar efter telefonen man har i handen. Är ni med? Är det för tråkigt att läsa om den, eller är det bara ingen som har kommit på hur sanslöst roligt man kan skriva om den glömskan. Det måste ju inte vara en dement åldring som råkar ut för galenskaper på grund av sin glömska. Eller?

Böcker går till tryck och manus till förlag

Cilla har skickat sin nya bok till tryck! Alltså … wow! Hon är så cool att kör egenutgivningen den här gången. Och jag? Ja, jag har skickat den fristående uppföljaren av Mariannes mirakel till förlag. Det pratar vi också om. Och precis som vanligt och exakt som det ska vara i vår podd pratar vi om så mycket mer. Och sjunger! Den här gången är det Cilla som tar ton. Vill ni lyssna direkt, kan ni göra det här:

Det regnar i …

Boktips

Joråsåatteeeee … vi tipsar om böcker också. Jag tipsar om Cassandra Speaks av Elisabeth Lesser som jag pratade om i något av våra första avsnitt, men kom av mig. Cillas tips i det här avsnittet är Kallbaderskan bland fjällen av Karin Härjegård. Varför vi gillar dem hör ni i avsnittet.

Fan, det glömde jag säga i vår podd om författarlivet, Skriverier med Malin och Cilla, författare, Malin Lundskog, podcast

Hoppas att ni har lika kul när ni lyssnar, som vi har när vi pratar. När jag skulle ladda upp det här avsnittet skrattade jag högt. För mig själv! Hundarna fattade ingenting, men glada blev de. Delad glädje osv.

Vill ni läsa mer om podden gör jag ett försök att samla ihop allt om den här.

Vi ses snart igen!
Varma kramar Malin Lundskog

Inkontinenta kvinnor finns inte bara i romanform

Inkontinenta kvinnor är lika vanligt som icke inkontinenta kvinnor. Enligt undersökningar är det till och med fler av oss kvinnor i åldern 25-65 som är inkontenta än andelen som inte är det. Det är alltså inte ovanligt med urinläckage. Inte med inget läckage heller … Och ändå!

Ändå är inkontinens förknippat med något som är pinsamt. Som man kanske inte vågar söka eller ens vet att man kan söka hjälp mot. Och som man definitivt inte pratar högt om.

Ja, det var ju allt det där som fick mig att skriva min roman Mariannes mirakel. Den röda tråden i Mariannes mirakel har jag skrivit om här bland annat. Men inkontinenta kvinnor finns alltså inte bara i romanform. Och vet ni vad? Vi är fler som tycker att det är på tiden att pratar om skiten. Eller … om urinet menar jag såklart.

romanen Mariannes mirakel

inkontinenta kvinnor, Mariannes mirakel, ljudbok, Malin Lundskog — Ett helt annat omslag, men fortfarande: min roman Mariannes mirakel.
Så här ser den ut i ljudformat

Årets fysioterapeut fokuserar på kvinnohälsa

Och de (ja, jag är ju bara en enkel författare som har lite koll på bäckenbotten) är fler inom vården som inser att det är svårt att hitta rätt där för en alldeles vanlig kvinna som kissar ner sig. För var börjar man? Vem kan något? Finns det ens gynekologer att få tag på nu för tiden? Framförallt: vem tar en urinläckande kvinna på allvar?

Ja, jag vet – det verkar självklart att man ska bli tagen på allvar. Dessvärre är det inte så det har funkat. Men vet ni, jag anar en ljusning på den fronten. Och det är väl tamejtusan på tiden? Jag menar, en roman är ju bara en roman och även om den skänker lite tröst i att man inte är ensam, så hjälper den ju de fakto inte alla de kvinnor som lider av inkontinens.

Idag läste jag i gp om årets fysioterapeut (HEJA!) Lisa Keller Altvall på Närhälsans rehabmottagning i Angered. Hon har valt att fördjupa sig inom det eftersatta området kvinnohälsa, med förlossningsskador, klimakteriebesvär, inkontinens, samlagssmärtor, graviditetsbesvär och bäckenbottenproblem.

Artikeln är för oss som prenumererar, men jag lånar med mig Lisas ord därifrån:

– Visst har en del blivit bättre, antalet kvinnohälsainriktade fysioterapeuter har ökat stort de senaste åren och jag har flera fantastiska kollegor både här på vår mottagning i Angered och på många andra mottagningar. Men det är mycket kvar att göra! Kvinnohälsa har varit ett eftersatt område så länge att det kommer att ta tid att komma tillrätta med. Det är fortfarande alldeles för många som inte blir tagna på allvar.
Lisa Keller Altvall, i GP 221011

En vibrerande stol?

I Borås ligger Heléns beauty center som har den vibrerande stolen Emsella som skickar ut elektromagnetiska impulser som genererar muskelknip. Massor med knip. På den stolen sitter kunder från hela Sverige och till och med från Norge och många av dem har fått stor hjälp av behandlingen.

Alltså hur coolt är inte detta? Att det händer grejer på fronten kvinnor och kvinnors hälsa? Att vi pratar mer om det? Och att vi plockar bort den där påhittade stämpeln av skam på något så mänskligt som urinläckage?

En parentes eller ett sammanträffande, men är det inte kul att en av de tre huvudkaraktärerna i min roman heter Helén. Det är hon som lider av inkontinens, med ett lidande och symtom baserade på intervjuer jag gjorde inför skrivandet av berättelsen.

inkontinenta kvinnor, löpning, Malin Lundskog, författare, Knippla — ett sammanhang jag har träffat på många inkontenta kvinnor i

Certifierad kontinensmottagning

Närhälsan i Hjällbo blev i våras den första certifierade kontinensmottagningen, ytterligare ett steg i rätt riktning. Eller hur?

PS. Jodå, visst finns det män som lider av urinläckage också. Och visst kan man vara fekalt inkontinent, men jag är långt ifrån någon expert på något område. Jag vet bara att jag träffade på så galet många inkontinenta kvinnor när jag löpcoachade som mest att det är vad jag har fokuserat på. Någonstans ska man ju börja?

Ni som är inkontinenta: sök hjälp. Prata med vården och era medsystrar. Ni är väldigt långt ifrån ensamma. Och vill ni läsa om Helén i min roman Mariannes mirakel blir jag jätteglad såklart. Vem vet, kanske lär ni er till och med något från den?

Vi ses snart på bloggen igen!

stora varma kramar sålänge,
Malin Lundskog

mindfulness, manus och massa mysiga tröjor

Mindfulness, manus och massa mysiga tröjor och säkert en hel del annat. Men för att sammanfatta första veckan i oktober, så är det där jag landar. Mest i mitt manus. Men jag inser när jag skrollar igenom veckans foton, herregud – hur många tar man på en vecka egentligen, att veckans mest mindfulla stund nog var vid ratten ombord på vår båt när vi skulle hämta hummer.

Eller ja, hämta kanske är lite väl kaxigt ord i sammanhanget. Men visst. Vi fick hummer. Och det är en del mankemang med att styra rätt bland alla välen och bojar, så att man inte trasslar in propellern. Men det var ungefär det där med veckans mindfulness jag sa till min man när vi släppte tillbaka den sista tinan i sjön igen. Det går inte att vara fokusera på annat här och nu i den stunden och jag är säker på att det gör gott för min hjärna. Så som mindfulness ju gör.

mindfulness, manus och massa mysiga tröjor, Malin Lundskog, hummerfiske, västkusten, Knippla — med tungan rätt i mun?

Manuset till uppföljaren

Manuset till uppföljaren av min roman Mariannes mirakel är skickat till förlag. Redan tio minuter efter att jag har skickat iväg det undrade jag varför ingen hör av sig. Och säger ja och hurra. Detta vill vi ha! Just nu är det enbart skickat till ett förlag. Jag har pratat med dem tidigare och det kan hända att de är intresserade av min berättelse. Hoppas, hoppas, hoppas! Vill ni får ni gärna hålla alla tummar ni har för mig och romanen som förresten just idag fick en eventuell titel. Stackars berättelse, har inte ens haft ett arbetsnamn. Bara ’uppföljaren’.

Förutom att jag har klickat på skicka-knappen med hjärtat högt uppe i halsgropen, så har den här veckan varit knôkad med skrivande. Jag har redigerat i flera veckor och den här veckan har jag ägnat åt att putta in redigeringarna i datorn. ”Jag ska bara” trodde jag om det. Men jädrar i min lilla låda, vad jag har ändrat i manuset. Igen. När jag skrev in redigeringarna jag har gjort på papper insåg jag att några kapitel kom i fel ordning. En karaktär var helt meningslös. Och en annan blev jag så förälskad i att hon fick leva ut lite till. Eller, ganska mycket till när jag tänker efter.

Karaktärerna är med mig hela tiden.

Så, ja. Den här veckan har tamejtusan varit fylld av manus. Jag har levt med karaktärerna. I miljöerna. Jag lovar er, det går inte en enda vaken timme utan att jag tänker på dem. Är med dem. Och funderar på hur de skulle kunna agera och reagera istället.

Har ni missat berättelsen om Marianne och hennes döttrar Helén och Caroline? Så här ser de ut i sina olika format. Vill ni läsa Mariannes mirakel? Ni kan köpa signerade ex direkt av mig.

Den tryckta boken som nu kanske får en uppföljare
Ljudboken som kanske får sig en uppföljare

Mysiga tröjor?

Hösten är ju mysigheternas högtid och en period då mina stickade tröjor kommer till användning. Jag har väl berättat om min besatthet av att sticka. Jag är ett skolexempel på taggen som florerar på instagram #nevernotknitting och har oftast flera olika projekt på gång. Det började någon gång på 80-talet, med kornblått mohairgarn och axelvaddar och sedan har jag hållt på med några pauser emellanåt.

Om några veckor drar vi igång en stor renovering av vårt hus och kommer att ta vårt pick och pack och flytta ut under tiden. Vi jobbar hemma både min man och jag och dessutom har vi ju hundarna, så det känns enklast så. Hur som helst: när jag skulle börja packa ned mina kläder fick jag tack på alla stickade tröjor jag har behållt.

mindfulness, manus och massa mysiga tröjor, Malin Lundskog, stickning, hobby — Jo, många tröjor e re …

Det kanske inte är så kul att se mig bära runt på tröjorna utan att bära dem på mig? Jag körde modevisning på klipporna, när jag insåg hur många tröjor jag har stickat. Modevisning är kanske inte hela sanning. Klädprovning skulle man väl kunna kalla det? Här kan ni se mig prova tröjorna hur som helst.

Mindfulness, manus och mysiga tröjor

Sämre kan man ha det i oktober. Och ni som var med förra veckan: vaden läker. Nu kan jag promenera utan att halta mer än ytterst lite. Så skönt!

Ni som inte var med förra veckan – ni vet väl att jag har kommit på att jag varje söndag skriver någon slags veckosammanfattning här på bloggen. Gott och blandat, kanske mest för min egen skull. Som en dagbok.

Övriga gott&blandat-inlägg hittar ni här.