Löpsedeln

Hundra sommardar

Var glad min själ åt vad du har nu har
du hundra sommardar
och detta är den första.
När solens lopp sin ände tar då har du nittionio kvar
och någon blir den största.

Giv noga akt på var du står i morgon blir med ens igår
det går så fort att vandra.
Lägg märke till att vad du får är hundra sommardar per år
i morgon är den andra.

Dikt av Kajenn (Caj Lundgren) och jag är kluven när jag läser den. Alltså, den är fin. Jag tycker verkligen att den är jättefin. För det är en gåva, alla dagarna vi har. Och någon av sommarens dagar blir den största. Det är vackert så. Och samtidigt. Hjälp. Imorgon har jag bara nittionio kvar … Jo, men visst får det fort att vandra. Lika bra att njuta skiten av det som är.

hundra sommardar, knippla — Knippla är sommarsnygg

Sommar, kompisar. Ska vi låta den vara avslappnad, bekväm, rolig och fylld av det vi vill? Inte av stress på allt man ska hinna med, på kroppen som vi inbillar oss inte ör anpassad för bikini och på sådant man borde göra. Ska vi helt enkelt låta den här sommaren vara. Som den vill. Precis som vi?!

hundra sommardar, malin lundsko — och bada är bäst?!

Vi ses snart igen och då har vi massa dagar av ren och skär livsglädje kvar. 2024 är somrarnas somrar, och vi är precis lagom laddade. Heja oss! Och sommaren.
Kram Malin Lundskog

Därför älskar jag mina vanor och ordet livskamrat

Herrenaddå vad skönt det är att vara tillbaka. Hemma. Och vara trygg i att en vana jag mår gott av hittar jag tillbaka till, oavsett om jag har gjort uppehåll från den på grund av anledningar. Eller att det bara har blivit så på grund av omständigheter. ja, ni vet. Därför älskar jag mina vanor: de är lätta att hitta tillbaka till.

När en vana verkligen är en vana blir man inte av med den i första taget, även om man gör långa uppehåll från den. Som min vana att skriva på morgonen (den kan läsa mer om här). I morse satt jag där igen, med papper och penna och skrev mig själv in i dagen. Något som jag inte har gjort på fem veckor. Inte för att jag inte har kunnat skriva när vi har rest (allt om resan här), utan snarare för att jag har valt bort det.

därför älskar jag mina vanor, anteckningsbok nuuna, hand

Därför älskar jag ordet (och känslan) livskamrat

I morse satt jag alltså där med mitt kaffe och min skrivbok och hittade mig själv igen. Lika spännande varje gång eftersom jag inte är den samma idag som innan resan. Eller ens igår?

Det jag skrev fram i morse var en insikt jag kanske har kommit till förut, men glömt. Den om det helt fenomenalt fina med en livskamrat. Jag hade ganska kul i mitt skrivande, för där dök upp känslor från förr. Om just ordet, eller kanske fenomenet, livskamrat. Jag blev förvånad över att jag inte längre likställer livskamrat med äldre personer med grått (eventuellt lagt) hår, jättemycket rynkor, krum hållning, blåådriga händer, käpp, blommiga klänningar och bruna kostymbyxor.

Visserligen är jag gråhårig (jo, jag färgar håret) och rynkig, men ni fattar? En livskamrat är en trygg känsla, en grundad kärlek och total tillit. Ärlighet, respekt. Någon att luta sig mot och något man så innerligt stöttar. En bas. En zon av totalt ickedömande.

Det där är kanske inte definitionen om man letar i en ordbok. Jag vet faktiskt inte om det går att definiera livskamrat i ord. I såfall snarare med adjektiv än substantiv, är ni med?

Förmodligen kom tankarna på det här med livskamrat upp i morse efter vår resa. Ja men, i nästan fem veckor har vi ju suttit ihopklistrade, Claes och jag. Fint har det varit. Jättefint!

Efter min skrivstund gick jag ut och mötte de här. Livskamrater?

Och visst är det ändå härligt att man kan ändra sig? Att var sak har sin tid och det vi (jag?) kanske fnyser åt i tjugo- och trettioårsåldern blir världens bästa grej tio, tjugo eller trettio år senare? Var sak har sin tid och goda vanor (som att skriva på morgonen) är väl värda att jobba in, så att de är lätta att hitta tillbaka till efter längre uppehåll.

Livskamrat och vänskap

Jag hittade det här avsnittet från podden Mitt perfekta liv nu. Där pratar vi vänskap och jag tar upp det fina med ordet livskamrat.

Men, hör ni: ves ju snart igen! Tills dess: heja goda vanor och jobbet vo gör för att skaffa dem!
Kram Malin Lundskog

PS. Goda vanor har jag skrivit massor om, eftersom det var en stor del av mina arbetsdagar som coach, kursledare och föreläsare under tio-femton år. Här hittar ni fler inlägg om vanor och dessutom finns min bok GLAD FRi STARK, för dig som är nyfiken på mer.

Vi åker till världens ände.

Vi åker till världens ände istället för till Sierra Nevada. Låter inte det kul? Världens ände. Kommer ni ihåg när jag skrev att det är tur att vi inte gillar att planera? Nu har vi planerat i alla fall. Om en vecka drar vi till världens ände, som tydligen ligger i Portugal och också kallas Sagres. Som jag ser fram emot det här.

Vi slänger in hundar, datorer och hundmat, hundleksaker, hundpass, hundgodis, hundbajspåsar och lite kläder i bilen. Att resa med två hundar är lite som att resa med barn. Deras grejer kommer först och har man dessutom två halvstora hundar som tar upp hela bagageluckan och deras jättesäck med mat tar upp typ halva baksätet, ja … då blir det alldeles perfekt med plats över för vår packning, ha ha.

Vi har hyrt hus via Airbnb. Alltså är inte det ett fantastiskt sätt att hitta boende på? Det är inte direkt högsäsong nu, så vi kunde välja och vraka ganska bra och det var inte ett dugg svårt att hitta något som uppfyllde det enda krav vi egentligen har på ett boende och det är en inhägnad trädgård. Jepp, återigen med hänsyn till hundarna. Och oss … Det är mycket lättare att slappna av om vi vet att de inte kan rymma om de skulle få för sig det (hej alla löptikar inom en sjumilakliv-radie till exempel).

Vad ska vi göra där?

Eftersom mitt knä är som det är, kan jag förmodligen inte ta några längre hikingrundor som vi (mest jag) annars älskar att göra. Så vi får se vad vi ska göra mer än att njuta av utsikt (fattas bara annat vid världens ände?) och god mat. Och jobb. Det gillar vi också, att jobba. Jag hoppas skriva massor på ett nytt manus och Claes vill hänga med på vad som händer på Two Fat Pigs, krogen han är med och driver.

Och så har vi njutet av resan, ni vet den som är mödan värd. Att sitta bredvid varandra och prata. Eller vara tysta. Vi får se var vi hamnar på vägen. Och vad vi gör på plats. För mer än vart vi ska har vi trots allt inte planerat …

Har ni varit i Sagres? Eller har ni något tips på kul ställen att stanna på längs vägen?

Vi ses snart igen och tills dess; HEJA livets äventyr!
Kram Malin Lundskog

Mer om äventyret i Sagres:
Vilka regler gäller för resgodis

Vem vet var bochum ligger?

Framme i La Rochelle, i kanten av Atlanten

Vatten som smakar salt och några missförstånd

Höga vågor

Sånt jag glömde att ta med mig på resan

Vardagsrutiner mitt i äventyret

Vi kollar in fyren på udden

Tog en utflykt från det ena äventyret

Bland mygg, matförgiftning o mastodontfästing

Utnyttja tiden?

Kontraster i paradiset

Mitt i allt det vackra gick jag runt med ett ”men”

Schweizisk armékniv och silvertejp

En typiskt perfekt strand

Allt är svårt. Till man kan det

Utsikt och insikt, ensam och tillsammans

När jag är klar är jag klar

Mitt i morgondagens minne

Myset och alla steg vi tog i Lissabon

I santander blev vi smugglare

Vi tog en omväg till Europas högsta sanddyn

Det här trodde jag inte

Kommer ni ihåg när jag var ute i solen och vinden och blev fotad av min kompis Carola? (Jag berättade om det här.) Av alla de driljoner, eller i alla fall 170, fotona valde jag ut en handfull. Av de fem fortsatte jag att välja och sålla. Alltså, det är enkelt att vara kritisk när man tittar på bilder på sig själv, men jag gjorde mitt bästa för att kolla vinklar, skuggor, bakgrund och skärpa. Men, det här trodde jag inte att det skulle sluta med.

Malin Lundskog, författare, författarporträtt i Knippla gästhamn, västkusten, vind i håret, ett oänskt arv — Vind i håret och solsken i blick (foto: Carola Samuelsson)

När jag inte kunde avgöra, fick jag hjälp av min vän och poddkollega, från Mitt perfekta liv, Viktoria. Hon är ju fotograf och kan det här bättre än någon annan. Visst är det coolt med proffs? De som får något att verka skitenkelt och när man sedan själv ska göra samma sak är det inte alls okomplicerat. Ja, men ni vet. Som när en snickare bara sågar till något sådär i farten, eller en elitidrottare gör sin grej bara på lek.

Och om nu, när det tog Vickan en halv sekund att välja den här bilden. Inte för att jag är osedvanligt snygg på den (tvekade själv på grund av vinden i håret), utan för att den här bilden hade bäst skärpa i mina ögon. Det betyder inte att jag var bäst skärpt här, he he.

Nej, det här trodde jag inte. Men, vad gör det? Nu är det den här bilden som sitter på omslaget till romanen Ett oönskat arv. Och den passar så sanslöst bra där. Oj, vad kul det ska bli att visa omslaget för er. Kommer snart. På en blogg och ett Instagram nära er. Och det är jättefint!

Ses snart igen! Tills dess: heja alla proffs!
Kram Malin Lundskog

Skidäventyret hägrar och resan har redan börjat

Vi har bestämt oss för att dra iväg på nytt skidäventyr, Claes och jag. Och ändå har vi inte bestämt någonting. Förutom att det ska vara just ett skidäventyr. Och att vi (i alla fall till att börja med) ska till Sierra Nevada i Spanien där vi var för några år sedan (läs mer om vår första skidäventyr här). Kanske ska kalla det hela för the return of skibum femtio plus, nu när skidäventyret hägrar igen?

varför åka till Sierra Nevada, skidåkning, skibum, drömliv, Malin Lundskog, skidäventyret hägrar — Förra gången vi var i Sierra Nevada. Någon som undrar varför vi vill tillbaka?

Även om vi inte har bestämt så mycket mer än att vi lämnar vår ö i början/mitten av februari (Ingen av oss gillar att planera och jag näst intill hatar att packa) så vet vi vart vi vill och att vi någon gång i början/mitten av feburari slänger in hundar och skidor i bilen och drar söderut. Där skidäventyret hägrar.

Vi behöver planera lite mer än såhär, särskilt med tanke på att vi har två hundar med oss. Så nu sitter vi (mest Claes) och kollar in vilka lägenheter vi kan hyra som accepterar husdjur. Dessutom slögooglar vi lite på vad som kan vara kul att se på vägen hem. Sist var vi i både Champagne och Amsterdam till exempel. Vart skulle vara kul att komma nu? Egentligen är det onödigt att jag rekar, för vi kommer antingen ha glömt av det eller så hittar vi på något annat längs vägen. Men ändå. Det är som att resan redan har börjat, när vi skrollar igenom kul ställen i Europa. Kom gärna med förslag, om ni har några. (Jag ber om ursäkt i förskott om jag glömmer av att använda mig av era tips. Det betyder inte att jag inte är tacksam.)

Tacksam så att det skvätter om det

Vet ni, det här med att skidäventyret hägrar igen är en sådan där grej som gör att jag rent fysiskt måste stanna. Sätta stopp på kroppens framåtrörelse. Så att jag verkligen tar in och är medveten om möjligheterna jag har i livet. Och att jag tar vara på dem. Att vi tar vara på livet. Tillsammans. Och njuter av resan redan nu.

Det är en ynnest och jag är tacksam så att det skvätter om det (jo, tårarna kommer ibland). Och jag önskar varendaste en av er drömmar av alla möjliga olika sorter och storlekar. Och kraften att ta tag i dem. Förverkliga dem. Och leva nu. Det är ju det enda vi kan veta något om. Nu:et. Lika bra att se till att det är gôtt. Och gör gott. Både nu och sen. För oss och för andra. Och ni vet det där med att det är resan som är mödan värd? Tänk då värdet av resan när vi njuter redan innan den faktiskt börjar?

Jamen, vi gör väl som vi brukar och ses snart igen? Tills dess: heja drömmarna och njutet av dem i förskott.
Kram Malin Lundskog

ps. i förra avsnittet av Mitt perfekta liv pratade vi om hur härligt det är att ha något att se fram emot. Som ett skidäventyr till exempel. Lyssna på avsnittet här.

Tacksamheten och wow:et

Jag stillar min egen nyfikenhet över 2023 med en genomgång av året som tog slut för några timmar sedan. För även om året är slut betyder det inte att det inte lever kvar i oss. Resultatet av saker vi har gjort och lärt oss lever kvar i oss. Kanske till och med växer och utvecklas vidare? Erfarenheterna från allt vi har varit med om under året finns kvar. Kärleken till människorna vi tycker om och som tycker om oss växer vidare inom oss. När jag pratade med min man om det här igår fastnade jag i tacksamheten och wow:et. Över året med allt vad det innebar av både människor, samtal, insikter, kärlek, förluster, generositet och härligheter.

Tacksamheten och wow:et

Det var när vi satt där igår kväll, min man och jag, med champagneglasen höjda som vi (kanske mest jag) pratade om året som snart var slut. Vi gick igenom året och jag kom fram till att störst av allt är tacksamheten. Och wow:et. Hoppas jag kommer ihåg det om (när) det kommer dagar då jag irrar runt i tillvaron och känner mig uttråkad och meningslös.

Januari började året

Förra januari bodde vi i ett hus vi hyrde här på ön, när vårt hus renoverades. Huset var iskallt och oisolerat, med direktverkande el och elpriserna chockhöjdes. Kommer ni ihåg? Jag bestämde mig för att vara modigt kreativ under 2023 och jag vågade skriva igen.

Men ändå är jag så tacksam över att vi hittade ett hus så nära vårt eget att bo i under renoveringen. Kylan är glömd eftersom jag tydligen minnes de lyckliga stunderna blott. Jo, det är jag tacksam över. Och över att jag inte bara vågade skriva utan också skicka iväg manus på ny roman till förlag. Wow, för det.

Knippla, sjöbodar, Malin Lundskog, tacksamheten och wow:et — och flytoverallen

Kvinnohistorier, kometer och kul , flytoverall, Malin Lundskog, Knippla, tacksamheten och wow:et — och flytoverallen

Vi bodde alltså kvar på ön trots att vi inte bodde hemma, jag fick använda flytoverallen (overall måste ju ändå vara världens mest bekväma plagg) på ett vardagsäventyr i jakt på kometer med en av mina vänner här på ön och jag gillar att jag ser så glad ut. Tack för det.

Förresten, den där kometjakten påminner mig om hur mycket ett vardagsäventyr betyder för mig. Mera sånt!

Februari kom näst

I februari insåg jag för ungefär femhundrasjuttioelfte gången hur mycket glädjen betyder för mig. Oavsett om det gäller skrivande eller träning (som jag pausade under några veckor i början av året pga operation) eller resten av livet så är det glädjen som får mig att göra. Och hålla ut. Det skrev jag om här på bloggen.

Vi bodde kvar i det kalla huset och jag störde säkert de stackars snickarna i vårt hus varje dag. Här är vi uppe och snackar storlek på köks-ön till exempel …

tacksamheten och wow:et, Knippla, snickare, renovering — Claes och Håkan, som kan vara världens bäste snickare.

Och så hittade jag de här bilderna från februari. Bland annat alltså. Wow och tack för den vackra naturen bjöd på i februari. Här bor jag.

Mars och april hade knopp i håret

I mars flyttade vi hem. Till vårt hus. Och jag trodde aldrig att jag skulle vilja lämna det igen. Kanske därför vardagsäventyr passar mig så bra? För jag vill egentligen vara hemma, samtidigt som jag älskar äventyr.

Kolla in hur köksön blev. Visst syns det att Ocean finsnickeri, som har byggt köket, har gjort hur mycket båtinredning som helst med smarta lösningar på liten yta?!

tacksamheten och wow:et, grönt kök på Knippla

Även om jag inte vill lämna huset, så gick jag mängder med promenader i det här under mars verkar det som när jag går igenom min bilderna i mobilen. Eller så har jag bara fotat när det är så här vackert, men hur som helst. Vardagsnjutet går inte av för hackor och det är jag tacksam över.

Malin Lundskog åker skidor på Knipplas fotbollsplan, tacksamheten och wow:et — Också i mars. Kontraster är livet ändå.

I mars laddade jag också för utflykter med Mariannes mirakel igen. Som Bohusläns bokmässa, Hovås kallbadhus och senare Majornas bokmässa. En fin grej med författarskapet är att träffa människor i författar- och bokbranschen. Tänk vad många nya bekantskaper ett endaste år kan föra med sig, egentligen. Wow för det?

Ja, som helgen i Västervik som min podd- och författarkollega Cilla bjöd in till.

Men apropå att jag vill vara hemma. Vårt hus. Och balkongen som inte var riktig klar här. Gissa om det killade i magen när Claes skickade den här bilden på hundarna en dag när jag var på vift? Men allt ordnade till sig när räcket kom upp.

tacksamheten och wow:et, knippla, utsikt, balkong, hundar, springer spaniels

Om jag gillar min gröna klänning och jeanskavaj? Jepp. Här syns outfiten på både Dorros femtioårsfest och bokmarknaden på lagerhuset.

Maj och juni blommade mest?

Vi skålade (ja, min man och jag alltså. För det här handlar fortfarande om att jag kom fram till tacksamheten och wow:et igår) och jag bläddrade fram maj 2023 bland bilderna i mobilen. Här är bilderna som mötte mig. Jag fick träffa tre av mina favoritmänniskor i världen. Dels min barndomsbästis Anna, dels Cilla och dels Vickan (mina två poddkollegor ni vet).

I juni drog vi på tågluff och jag bestämde mig för att blogga (nästan) varje dag. Det har jag hällt. Hoppas att ni gillar det jag skriver om. Om inte annat hjälper det mig att sortera tankar och händelser.

På ett tåg i England öppnade jag mailet från Lava förlag där de skrev att de gärna ger ut mitt manus. Herregud, nu när jag tänker på det känner jag pirret igen. Det glada pirret över att vara antagen av ett förlag. Över att mina ord blir en bok. Som kommer ut i år. 2024. Snacka wow! Och tacksamhet.

Juli, augusti och september härlig sommar är det då

Ups and downs under de här tre månaderna? När jag gick igenom bilderna var det ju bara massa ups. Båt och bad och vuxna barn. Sällan jag fotar downsen, men när vi tog en klunk champagne till igår kom vi på att det var under den här perioden som vi bestämde att inte vara med och driva vår nedbrunna restaurang Den Glade Knoden när den byggs upp igen. Det bor en sorg i det, men beslutet var nödvändigt och vi vet ju allihop att det är bättre att fatta beslut än att gå runt och vela. För då sabbar man det hela?

Det var också under den här perioden som det tog slut mellan mig och en väldigt nära vän. Det har jag berättat om här. Sorgligt det också, men nödvändigt. Och jag väljer hellre ett ärligt slut än en tärande undran.

champagne på piren på Knippla, solnedgång, tacksamheten och wow:et

Ja, men ups:en då? De värmer fortfarande. Jag ledde författarsamtal på min vän Brittas bokrelease, det var hummerpremiär, vår yngste son fyllde 25, både Hvaldimir och vänner kom på besök här på Knippla och vi hade massa mys med bad och båt. Och jag fortsatte att skriva på mitt tredje romanmanus.

Oktober, november och december är inte alls så grå

Ni som känner mig vet att jag gillar alla årstider och alla väder. Även gråa oktobervindar, vågrätt novemberregn och barmarksdecembrar. Men vad hände egentligen under de här månaderna? Det är himla bra att jag har alla foton o mobilen, för annars skulle jag inte komma ihåg vad jag har gjort alls tror jag.

Jag var på retreat ju. Med min nye idol Bob Hansson. Egentligen kanske det inte gör så mycket om vi glömmer exakt vad vi gör förresten. Det är väl vad vi är som betyder mest? Och efter skrivretreaten på Ängsbacka är jag … mer jag? Tryggare? Och ännu mer säker på att jag vill skriva mer för hand, meditera mer och flödesskriva mer. Wow för det. Och tack.

Vi fiskade hummer mellan stormarna och himlen sprakade på. Men jag har fortfarande inte hittat tillbaka till löpningen efter mina bakslag med gubbvaden. Jag vet att jag saknade löpningen i oktober just, för höstlöpning kan vara något av det bästa jag vet. Men det kommer fler oktober, eller hur?

tacksamheten och wow:et, knippla, soluppgång — nej, oktober är verkligen inte bara grå

vinterbad, Malin Lundskog, Knippla — … inte november heller

fullmåne, bohuslän, december, tacksamheten och wow:et, — … eller december

Skål och tack

Skål och tack. Det är wow:et i livet som gör det. Livet. Och det finns wow i det lilla. Knôkat av wow till och med. Och när vi satt där igår och åt upp vår egenfiskade hummer, skålade i champagne och lyssnade på hundarnas snusande samtidigt som nyårsfyrverkerierna lyste upp den mörka natten kände jag det. Wow:et Och tacksamheten. Över livet. Kärleken. Och nyfikenheten på det nya året, fullt av oanade möjligheter, människor jag ännu inte vet att jag ska möta och vissheten om att jag vill fortsätta leva ett liv fyllt av wow.

Det är stort att det inte behöver vara så stort för att ett wow ska bli till, eller hur?

Vi ses snart igen! Jag vet inte om det här gav er något, men jag är tacksam över en genomgång av året som gick. Det gör det enklare att sätta riktningen framöver. Och det är stärkande att reflektera över att det som jag trodde var motgångar jag inte skulle klara av att ta mig igenom har stärkt mig. Wow för det? Och för er! Gott nytt år allihop.
Kram Malin Lundskog

Löpsedeln

Därför älskar jag ordet (och känslan) livskamrat

Livskamrat och vänskap

Vad ska vi göra där?

Tacksam så att det skvätter om det

Tacksamheten och wow:et

Januari började året

Februari kom näst

Mars och april hade knopp i håret

Maj och juni blommade mest?

Juli, augusti och september härlig sommar är det då

Oktober, november och december är inte alls så grå

Skål och tack

Footer

Malin Lundskog