Löpsedeln

Struktur är tydligen inte så viktigt

Struktur är inte min starkaste sida. Och vet ni, jag har skyllt på att det är därför jag inte får vissa saker gjorda. Ni vet, det är alltid skönt att ha något att skylla på och min grej har bland annat varit just bristen på förmåga att strukturera. Men, håll i hatten, det är tydligen inte så viktigt. Jag vill ha lite kaos och oordning.

struktur, moln som speglas i vatten, knippla, västkusten, novembermorgon — lätt att tro att det kaos när det inte är ordning …
men molnen som speglas i vattnet har ju också en viss struktur, eller hur?

Nu lever jag inte livet i totalt kaos, utan lite struktur behöver och vill jag ha. Men bara lite. Och det är just det som är finessen för mig. Lite. Och här har jag trott att jag borde göra som man bör (även om jag är nästan allergisk mot vad man ”bör” göra). Ni vet. Planera, sturkturera och göra schema för att få saker och ting gjorda, när det är nästan precis tvärtom. Jag får panik av för noggrann ordning och reda. Jag vill ha kaos och oordning. Ja, alltså, jag vill jobba på känsla och utgå från den när jag ska göra det jag har att göra.

Är det lagom som är bäst? Igen?

Kan det vara så att lagom är bäst och don efter person stämmer in även på det här med struktur? Jag strukturerar upp mina arbetsdagar med några punkter på en att göra-lista. Några kan vara allt från en till tre. Möjligtvis fyra eller fem, om det är smågrejer. När jag kollar in listan på morgonen börjar jag med det jag antingen känner mest för, eller vet att jag kommer att känna minst för framåt eftermiddagen.

Det där är my kind of struktur och den insikten kom jag på när jag morgonskrev om vad jag verkligen vill ha. Jag började tänka tankar om struktur som fick mig att rysa av obehag. Efter en stund insåg jag att det enbart handlade om vad jag trodde att jag borde önska mig. Det var inget som var viktigt på riktigt för mig.

Det kom jag fram till under skrivstunden, när jag insåg hur mycket jag får gjort utan exakta scheman, noggranna planeringar och någon slags systematiskt struktur. Jag strukturerar och jobbar på känsla. Det funkar. För mig. Och när den polletten ramlade ner (säger man ens så längre?) så föll ett ok från mina axlar (man kanske inte säger så heller?) och en sten från mitt hjärta (vad hände med alla dessa liknelser?). Mitt sätt funkar för mig, ger mig större frihet och får mig att göra det jag ska. Och det är väl själva grejen?

struktur, utsikt från Knippla mot Marstrand, morgonpromenad — Efter skrivstunden gick jag ut på morgonpromenaden och reflekterade vidare om det här med struktur.
Är det jag som är fast i någon slags norm om vad struktur är?

struktur, bleke, västkusten, utsikt från knippla mot hyppeln — Ännu mer struktur, eller hur?

Struktur kanske ändå är viktigt?

När jag tänker efter är struktur kanske visst viktigt, men inte på det sätt jag trodde. Är ni med?

Vad funkar för er? Om ni inte vet har jag ett hett tips: häng med hos min vän Dorro, hon är sanslöst grym på att förklara struktur och planering.

Vi ses snart igen, tills dess: HEJA personligt lagom struktur.
Kram Malin

De hängivna hänger på väggen

Får jag komma till Knippla och fota dig, frågade Marianne Stellin. Gissa vad jag svarade? Jepp, helt rätt. Jag sa ja. Med utropstecken. Inte bara för att det är skitkul att bli fotad (jo, vi finns vi som tycker så), utan för att Marianne hade ett tema med sitt fotande. De hängivna. Va? Hur kul att få vara med och representera de hängivna. Särskilt eftersom jag är hängiven det jag gör och drivs av passion, glädje och det lustfyllda.

Hur som helst, Marianne tog med sig kameran och kom till Knippla där vi samtalade om hängivenhet och mitt skrivande. Och ja, de hänger ihop de två. Jag är hängiven mitt skrivande. Precis som Marianne är hängiven sitt porträttfotograferande.

De hängivna

Idag var vi ett helt gäng hängivna som hängde på väggarna på Hotell Havskatten på Hönö. Visst är det ett coolt tema på en utställning? Det väcker en nyfikenhet tycker jag. Vad brinner de andra för? Och vad är det som gör att de är hängivna just det? Jag blev i alla fall JÄTTE-nyfiken på de andra där på väggarna. Nu är jag visserligen nyfiken i största allmänhet och på människor i synnerhet, men ändå. Wow för oss människor ändå, eller hur?

fotoutställning, vernissage, porträtt, hönö, Marianne Stellin

vernissage, svartvita porträtt, hönö, de hängivna, marianne stellin — o så Marianne själv, som har fotat alla hängivna

Och nu är det dags för mig att skriva en stund, hängiven som jag är. Men vi ses snart igen och tills dess hoppas jag att i hittar och/eller utvecklar er passion allihop. HEJA HEJA!
Kram Malin Lundskog

Vi kanske inte är snällare ute på ön, men …

Nej, vi kanske inte är snällare här ute på ön än vad människor i största allmänhet är. Men, vet ni vad jag tror? Jo, att det är mycket enklare att vara snäll här. I ett litet samhälle, där vi känner varandra. Det är enklare att sträcka ut en hand, erbjuda hjälp och be om en tjänst här. Vi vet ju vilka vi är och vi vet att nästa gång är det min tur.

Som när man ska ta färjan i ösregn och storm utan bil. Då är det alltid nån som ropar frågande från sin bil om man vill ha skjuts till i alla fall nästa färja. Så himla enkelt för den som kör och så himla värdefullt för den som hinner med en buss tidigare in mot stan till exempel.

vi kanske inte är snällare, färja, knippla, västkusten — utsikt från färjan

Det där med färjan är bara ett exempel, men jag kom att tänka på det när jag själv både fick och gav skjuts under samma vecka. Att det är så enkelt att vara snäll. Och att det kanske är ännu enklare här ute på ön, just för att vi känner varandra och vet hur betydelsefullt det är med den där lilla men ack så värdefulla tjänsten. Plus bonusen: en pratstund med en fellow öbo. Det går inte av för hackor.

Nej, vi kanske inte är snällare här ute, men:

Nej, vi kanske inte är snällare här ute. Men, det är lättare att vara snäll när det är enkelt, helt enkelt. Och att ta emot någon annans snällhet, för ibland är ju det att ta emot som är det svåra, eller hur?

Såatteee, vi ses snart igen. Berätta gärna vad ni tror om min inte ett dugg vetenskapliga utan bara känslomässiga analys av att det är lättare att vara snäll på en liten ö/i ett litet samhälle än i storstäder. Tills dess: HEJA alla snälla, som både ger och är snälla nog att ta emot hjälp.
Kram Malin Lundskog

November gjorde entré med glans

November gjorde verkligen entré med glans.

november gjorde entré, soluppgång, knippla, sjöbodar, västkusten, bohuslän — soluppgången på hundrundan i morse

Och på den vägen fortsatte det. Claes och jag passade på att plocka upp nästan alla hummertinor i förmiddags. Vädret kan ju vara som det kan här och vem vet när vi kan tajma en vindfri dag igen? Inte vi. Och varför spara på njutet till en annan dag ..

november gjorde entre, utsikt, oset, knippla, fyr, himmel, hav, västkusten — Ser ni månen där uppe? Fortfarande kvar när vi kom ut i morse.

november gjorde entré, västkusten, måsar, hav, hummertinor — Enda djuren i sikte var måsarna, för hummern såg vi inte röken av.

sälar, västkusten, november, sol, himmel, hav — en kobbe full av sälar

Vi och måsarna var inte de enda som var ute och solade sig. Vi gjorde en sväng om ut till sälarna också, som såg ut att ha det gôtt. Det hade vi också. Det är värt allt kvällsarbete i världen att kunna passa på att ut o njuta i det här vackra på förmiddagen.

Hur har er november börjat?

Vi ses snart igen, tills dess: HEJA November.
Kram Malin Lundskog

I bastun pratade vi om döden

Kommer ni ihåg igår, när jag satt i podden Mitt perfekta liv och längtade efter viktiga samtal? Lägg till sanningen om att vi får det vi ber om och voilà! Där har ni min fredagskväll. Jag gick till bastun (min nya fredagsgrej ni vet, även om jag har pausat i några veckor nu på grund av varit på andra äventyr), slängde av mig kläderna och … rätt var det var satt vi där och pratade om döden. Så fint.

Var sak har sin tid

Döden är väl det enda vi vet att vi ska igenom allihop och ändå pratar vi inte om den? Inte för att jag har gått i bräschen för samtalsämnet, jag har tills för några år sedan inte ens tänkt på att jag själv någon gång ska dö. Jag minns skylten in till kyrkogården bredvid min gymnasieskola. Tänk på döden, stod det. Vi förstod ingenting. Kanske till och med skrattade? Varför skulle vi tänka på döden, när det var livet som gällde? Inte hade vi en tanke på att döden är en helt naturlig del av livet.

Var sak har sin tid, så det kanske inte är konstigt att intresset för att samtal om döden vaknar med åldern? Och oavsett, så är det jätteintressant att prata om sådant där ingen har facit. Då är ju allt rätt och nyfikenheten leder samtalet från hur vi vill ha vår begravning till vad vi tror händer efter döden vidare. Hela vägen in i oändligheten. Eller vart vi nu tar vägen (om vi tar vägen någonstans).

Vad säger ni, är döden en del av livet som ni pratar om, eller låter ni det komma när det kommer och bli som det blir? Bli som det blir, blir det ju oavsett, men ni fattar.

Vi ses snart här igen, tills dess: HEJA de viktiga samtalen och er som samtalar.
Kram Malin Lundskog

ps. bastun här på Knippla hittar ni mer om här. Välkomna!

Ny episod av Mitt perfekta liv 21

En ny episod av podden Mitt perfekta liv är ute och Viktoria har världens bästa metod för fästingkontroll och jag funderar på att börja röka (cigarill?). Förutom det pratar jag som en nyfrälst om de viktiga samtalen, som jag vill ha mer av i livet och Viktoria laddar för nya möten med frågor om pengar.

Häng med på ett gôtt snack om goa samtal och om att våga vara den som tar första steget. Allt på resan som är som livet, ett utforskande om vad som är viktigt och perfekt. Go lyssning.

Mer om podden hittar ni till exempel här.

Ses snart igen, tills dess: HEJA HEJA!
Kram Malin Lundskog