Löpsedeln

Ju mer jag vet, desto mindre kan jag

Eller ju mer jag lär mig desto mer inser jag hur lite jag vet. Det här kan man säga på många sätt och oavsett om det är Sokrates eller någon annan som har myntat ett uttryck som låter ungefär så här så har jag tänkt massor på det under senaste redigeringsperioden. Jösses vad jag har lärt mig mycket. Och ännu mera jösses vad jag upptäcker att ju mer jag vet, desto mindre kan jag.

Just författarskapet ligger närmst till hands för mig apropå det här, eftersom jag är ny i branschen. Ju mer jag redigerar och läser om författarens verktyg, desto mer inser jag hur mycket kunskap det finns där ute som jag inte har anammat. Än. Jag älskar det! Och jag ser fram emot att lära mig mer. Mycket mer. Hoppas att jag kommer ihåg det när det blir motigt.

därför firar jag, som författare, världsbokens dag, Malin Lundskog — Vet ingenting just nu, men har i alla fall en hylla med mina egna alster

Framför allt hoppas jag att jag kommer ihåg det om jag skulle få för mig att gå runt och sprätta som en viktigpetter som tror att hon kan allt. Det finns alltid mer att lära, eller hur? Och om jag någon gång går runt och sprätter, snälla påminn mig om det jag just skrev.

Pippi klarar biffen

Ni har säkert träffat på människor som tror att de vet allt och vill ut och frälsa världen efter en endagskurs i vad det nu är de har gått kurs inom. Ska vi inte låta dem (oss? mig??) göra det? Vi behöver i alla fall inte trycka ner någon genom att säga att de ska få se att det inte är så himla lätt. Jag tycker att vi låter både oss och dem vara i den här Pippi Långstrump-fasen (även om många hävdar att det är Karlsson på taket som sa det, men skitsamma): det har jag aldrig gjort förut, så det klarar jag säkert.

Eller som min mormor, en annan klok kvinna brukade säga: Frisk vågat, hälften vunnet. Om vi vågar testa för att vi tror att vi kan, kommer vi att märker att vi har mer att lära. Vi blir nyfikna, lär oss och använder kunskapen. Den kunskapen kanske är så kul att ha, att vi vill lära oss mer och när vi kan mer, vill vi lära oss ännu mer. Och så vidare? Eller så är vi nöjda oavsett var vi befinner oss på expertkurve-nivå. Och det är fine. Eller hur?

Expertkurvenivån förresten, i alla fall ursprunget till den, kommer från Duning och Kruger och den visar att vi börjar någonstans i Pippi-stadiet. Maximalt självförtroende, eller i alla fall maxad nyfikenhet, och en medvetenhet om att vi inte har någon kunskap. Sedan går vi den där endagskursen och vill ut och frälsa världen. När vi märker att världen inte blir frälst inser vi att vi kanske inte kunde så mycket ändå, självförtroendet dalar och vi lär oss mer. Och mer. Och ju mer vi lär oss, desto mer inser vi att vi inte kan. Eller så ger vi upp, men det är inte aktuellt för mig just nu.

Ju mer jag redigerar, desto mer vill jag lära mig om hantverket

Det här har jag alltså tänkt på under min redigering. Ju mer jag lär mig om dels redigering i sig, men också om att bygga karaktärer, miljöer och skapa bra dialoger, desto mer vill jag lära mig om hantverket som romanskrivandet innebär. För det finns så oändligt många fler lager i romanskrivandet än jag någonsin kunde föreställa mig. Alltså, på riktigt. Ju mer jag vet, desto mindre kan jag.

Och med det sagt propsar jag fortfarande på att alla ska läsa romandebutanter. Tänk vad spännande att följa med i utvecklingen när en författare lär sig mer. Och mer. Och mer.

Jag vet förresten inte om jag är i min Pippi-fas. Jag menar, dra igång en online-bokklubb för att läsa min romandebut tillsammans med er. Ja ja, alltid lär jag mig nåt. Hoppas jag. Ja, det vore så himla kul om ni ville hänga med. Här hittar ni allt om Mariannes mirakulösa bokklubb.

Ses snart igen, nu redigerar jag vidare på mitt tredje romanmanus. HEJA ALLA!
Varma kramar Malin Lundskog

Morgonmeditationen som kändes i hela mig

Jag mediterar (nästan, nästan) varje morgon sedan fem-sex år tillbaka (kan vara fler år, de går ju så fort att jag inte hänger med riktigt). Och jag är så himla glad över den rutinen. Morgonmeditationen ger mig en mjukstart in i dagen oavsett om jag kommer till livsomvälvande insikter eller inte (oftast inte). I morse var det så mycket som föll på plats under meditationen. Och då visade det sig att det inte var en meditation utan en bön jag lyssnade till. Och den kändes i hela mig.

morgonmeditation, köksbord, ljuslykta, knippla — morgonmeditationen börjar när lyktorna tänds …

The prayer of St Francis

Lord, make me an instrument of your peace:
where there is hatred, let me sow love;
where there is injury, pardon;
where there is doubt, faith;
where there is despair, hope;
where there is darkness, light;
where there is sadness, joy.
O divine Master, grant that I may not so much seek
to be consoled as to console,
to be understood as to understand,
to be loved as to love.
For it is in giving that we receive,
it is in pardoning that we are pardoned,
and it is in dying that we are born to eternal life.
Amen.

Slumpen är kanske ingen tillfällighet

Visst är den fin? Och kanske är det så att den kändes i hela mig för att det är krig och bränder och översvämningar och skjutningar och jordbävningar all over. Slumpen är kanske ingen tillfällighet ändå, för bönen som också kallas fredsbönen kom precis när den skulle. Och den behöver i alla fall inte jag vara troende för att uppskatta och vara tacksam över. Kan vi inte bara vara snälla mot varandra (och oss själva)?

Och apropå snäll, är det precis vad morogonmeditationen gör med mig. Den gör mig snällare. Ger mig tid att reflektera och tänka och känna. Ger mig möjligheter att inte döma och verktyg att förlåta, både mig själv och andra. Och det är kanske det som är den stora effekten för mig, att jag blir fri från de enkla utvägarna i kris. Ni vet, de som innebär taggarna utåt och att gå i försvar. Fredsbönen visste var den tog och den satt dessutom som en smäck. Varsågoda att använda den och slita den med hälsan allihop.

Ses snart igen, tills dess: HEJA ALLA och simma lugnt.
Kram Malin Lundskog

Här kan ni läsa mer om varför jag mediterar (nästan) varje dag

Här kommer boktipsen från vår podd

Innehåller reklam för Storytel

Här kommer boktipsen från det senaste avsnittet av podden Skriverier med Malin och Cilla: Romanen Utanpåverket av Kristin Nord och andra delen av Kungliga kärlekssagor av Ebba Kleberg von Sydow. Jag tipsade om Utanpåverket, som är en roman med klipp och diskbänksrealism och massa känslor. Massa! Skrivet med detaljrikedom utan att det blir kletigt. Det enda kletiga är nog läppstiften …

här kommer boktips från vår podd, skriverier med Malin och Cilla 59, — snygg är den också, eller hur?

Romanen Utanpåverket handlar om två vuxna systrar och deras mamma Lilian och deras trassliga relation. Känner ni igen det här från en annan roman som någon ni känner(?) har skrivit.

Cillas boktips är ljudboken Kungliga kärlekssagor på Storytel där författaren har använt fakta som bas, men fabulerat kring hur deras eventuella sovrum och så vidare såg ut. Ebba läser själv in de olika delarna och Cilla tycker att det känns som att lyssna på saga. Hon vill till och med krypa intill Ebba och lyssna vidare.

här kommer boktipsen, kungliga kärlekssagor, podden skriverier med malin och cilla — Här hittar ni direkt till boken på Storytel, signa upp via länken kostar inget extra, men ger mig lite extra

I slutet av varje poddavsnitt bjuder vi på boktips och blir ni sugna på att lyssna på hela avsnittet, , hittar ni det här:

Alla avsnitt av podden Skriverier med Malin och Cilla hittar ni här.

Vi ses som vanligt snart igen, tills dess: HEJA PÅ!
Kram Malin Lundskog

Äntligen tillbaka till utonjutet

Jag kan inte tänka mig bättre väder för en löprunda än en halvkylig, fuktig höstdag. När kroppen jobbar upp värmen från att ha varit lite småhuttrig. Kan ni? Förresten kan jag inte tänka mig en bättre dag för en löprunda än vilken dag som helst. Särskilt inte när jag inte har sprungit på evigheters evighet. Som idag. Har inte sprungit utomhus sedan vaden sa ”lägg av!” på padelbanan i somras. Men nu ser ni, nu är jag äntligen tillbaka i utonjutet.

äntligen tillbaka, löparglädje, Malin Lundskog, västkusten, knippla — den här leken på klipporna alltså

utsikt, knippla, västerhavet — utsikten hade jag fått även om jag promenerade, men jag lovar att löpningen gör allt ännu snyggare

äntligen tillbaka, löparglädje, utonjut, utsikt, västkusten, knippla — löparglädje

Älska löpning

Alltså. Jag hoppas det. Jag sprang (det går jättebra att kalla mitt spring för lufsa eller kanske jogga också, för det är där någonstans jag är med min löpning) en runda på ön idag. Efter alla dessa månader och de senaste veckorna lite försiktigt joggande på löpband. Inomhus. Men idag alltså: Runt ön. I backarna. Utan att vaden sa ifrån på minsta lilla sätt. HURRA!

Eller som jag sa till min man när jag kom hem igen: DET HÄR VAR FAN I I MIG DET SKÖNASTE JAG HAR VARIT MED OM I HELA MITT LIV! Kan hända att jag har varit med om skönare, men ni fattar känslan. Som jag har väntat. Och gjort tåhävningar. Stretchat. Masserat. Och haft mig. Men nu så. Nu jäklar ska jag göra allt jag kan för att inte falla för frestelsen att ut o njuta av löpningen för ofta och för mycket. För det är så himla värt det, som jag har berättat kanske massa gånger förut, bland annat här när jag vågade mig på padel igen.

Och vet ni? Jag är så himla tacksam över att jag en gång i tiden slet mig till vanan att springa. Och att tycka om det. Jag tror att det gör den där rehabperioden lättare. Jag vill ju så gärna kunna springa igen. Och jag tror att varenda period utan löpning lär mig ännu mer om mig själv och var jag ska hitta mitt lagom någonstans, där jag inte kämpar emot kroppen utan lyssnar på den. Utmanar den lagom. Accepterar. Och njuter!

Vi ses snart igen allihop. Tills dess: heja!

En hummer om dagen och jag ville bli surrad till rors

Det rullade på bra idag när vi skulle ut och kolla våra hummertinor. Men det gick och nu har vi fått en hummer om dagen i våra kupor. Om jag är nöjd? Så in i hoppsan! Särskilt när jag känner att jag är riktigt bra på att ratta båten så att hon hamnar perfekt intill en tina för Claes att håva in och dra upp. Men det var inte utan att jag sjöng den sorgliga balladen om briggen Bluebird och ville bli surrad till rors.

Sjöng kanske inte i klass som Thåström, men hellre än bra är väl bra?

en hummer om dagen, vågor, hummerfiske, västkusten, knippla — Men vad är det den andra sången säger? EN sjöman (och -kvinna!) älskar havets våg

Sju humrar på sju dagar

Efter dagens tur har vi alltså fått upp sju humrar på lika många dagar. Alltså lyckopirret i kroppen när Claes, som drar upp tinorna medan jag styr båten, säger: Japp! Minst en. Det är så mycket wow över det. Inte bara för att jag vet hur gott det ska smaka, utan för att vi gör rätt. Vi lär oss. Vi hittar ställena och förstår var vi ska slänga i vår hummertinor. Det är nog den största grejen. Jamen, ni vet ju hur det är, vi tycker om att utvecklas och lära nytt. Eller hur?

Och det också något väldigt fint att vi gör det här tillsammans.

hummerfiske, västkusten, knippla gästhamn, — Claes med dyrbar last efter dagens tur

en hummer om dagen, hummerfiske, gummiband, hummerklo — storkok

Förresten. Jag skulle aldrig i livet vilja bli surrad till rors, men harrenaddå vad det gungade. Även om det inte var lika höga och okontrollerade vågor som igår, när vi också gjorde ett försök att kolla kupor. Då vände vi efter de vi har lagt närmast Knippla (varav en var tömd av någon annan än oss). Lagom mod är min grej, som jag skrev om här.

NU dröjer det några dagar innan jag skriver mer om hummer här. Båten är på service och det ska blåsa ungefär hur mycket som helst, så vi håller oss på land. Eller badar förstås …

Ses snart igen, tills dess: HEJA OSS ALLIHOP, SOM LÄR OSS MER!
Kram Malin Lundskog

Att skriva böcker är som att bo i hus

Att skriva böcker är precis som att bo i hus. Eller inte precis, det finns många skillnader förstås. När jag skriver böcker behöver jag inte rent fysiskt grabba tag i dammsugaren för att få bort skiten i hörnen till exempel. Det räcker att klicka på delete. Men böcker är ändå som hus. Man blir aldrig klar …

att skriva böcker, manus, redigering, — en bunt redigerat manus

När ska man vara nöjd?

När takpannorna är bytta är det dags för dränering och när den är gjord är badrummen gamla och behöver fixas. Eller så är det någon bräda här och en staketstump där. Alltid är det något, ni vet. Var kommer författarskapet och bokskrivandet in i det här? Jo, kommer ni ihåg igår, när jag berättade om att jag var klar med redigeringen? Ha ha ha, trodde jag ja. När jag skrev ut alla sidor och läste igenom dem upptäckte jag saker som att Caroline (henne känner ni från Mariannes mirakel) kommer ut från duschen och tar på sig rena kläder i en mening. Och gissa vad som händer i nästa mening? Jo, då står hon där, utan kläder men fortfarande nyduschad och skyler sig med handduken.

Hur svårt kan det vara? Snacka om att jag gjorde det som mina karaktärer gjorde en aningens aning för mycket innan redigeringen: himlade med ögonen.

Några kapitel senare undrade min man, som läste trots att en feelgoodroman är så långt ifrån hans vanliga läsning, varför de först behöver ägg till en äggröra och i nästa sekund tar varandra i hände för att gå iväg och köpa yoghurt. Ja, det undrar jag också.

Än är jag alltså inte nöjd och redo att skicka tillbaka manuset till redaktören. Frågan är, när sjutton ska man vara nöjd? Eller, det kanske inte är en fråga förresten. Man är väl inte nöjd förrän man har gjort sitt bästa? Vad mer kan man göra liksom?

Vi gör vårt bästa

Jag är säker på att vi gör vårt bästa allihop och jag har också upptäckt, eller kanske snarare insett, att mitt bästa inte handlar om perfektion på en objektiv nivå (finns det en sån?) eller i jämförelse med andra. Mitt bästa handlar om den där goa känslan när jag egentligen inte har någon aning om hur många fler redigerings- och korrfel som återstår, men jag vet att jag inte hittar något mer att utveckla och förbättra just nu. Är ni med?

Och när det gäller huset, så handlar inte mitt bästa om att dammsuga upp alla de där dammråttorna eller att fixa ytskikten till perfektion. Det handlar om att göra tillräckligt så att huset inte brakar ihop och att njuta av allt jag har. Den goa känslan. Jag har gjort mitt bästa på min nivå. Makes sense? Det gör det för mig, och det räcker långt. Någon gång behöver man känna sig klar, även om man inte är det …

Vi ses snart igen och tills dess: HEJA dig, dammråttor som får vara och den goa känslan. Och oktober?
Kram Malin Lundskog

Här hittar ni det jag skrev om firandet igår.