Löpsedeln

Hummer på tallriken och champagne i glasen

I dag firar vi att jag äntligen, äntligen, äntligen har redigerat färdigt manuset. Puh! Satte dead line till siste september och vad händer? Jo, exakt siste september är jag klar. Vet inte om jag ska skratta eller gråta åt att jag inte kan lura mig själv att bli klar i god tid. Men hur som helst, så är det ett alldeles ypperligt tillfälle att fira och vad passar väl bättre än hummer på tallriken och champagne i glasen?

hummer på tallriken och champagne, två glas, skål, — skål då!

hummer på tallriken, löjrom, kantarell — så gott, så jag äter långsamt så att det inte tar slut …

Hummern är egenfångad, från i torsdags, soppan gjorde Claes på skal från andra egenfångade humrar och så lite löjrom och kantareller (plockade av en granne, men inte här på ön av obvious reasons) till det. Ja, och champagne då. Klart jag blir klar med redigeringen när jag får fira på det här viset.

Jag gillar att fira

Nu kan man ju köra samma meny även om man inte firar något, men jag tycker ändå att det är kul att uppmärksamma både något man har åstadkommit, men också maten i sig. Jag vill alltid äta god mat, men jag gillar att göra skillnad mellan vardag och fest. Hur gör ni? Vi är inte helt överens där Claes och jag. Det var vi inte om uttalet av blinier, som hummern, löjrommen och kantarellerna ligger på. Jag trodde i min enfald att jag hade rätt på grund av jobbar ju med språk ju. Men, jag hade fel. Betoningen ska ligga på ni, inte på bli. Tänk va, man lär sig hela tiden.

Men åter till firandet. Visst gör det skillnad att man firar framgångar? Ser dem och faktiskt uppmärksammar att man utvecklas på ena eller andra sättet.

Imorgon ska jag läsa igenom manuset. Får se om jag känner mig lika färdig då, som jag gör nu …

Ses snart igen, tills dess: HEJA DIG!
Kram Malin Lundskog

Förresten, visste ni att firandet är en viktig del i att befästa nya vanor? Det måste inte handla om hummer på tallriken och skumpa i glasen, det där firandet. Det kan lika gärna (?) vara uppmärksammande genom en high five eller en dans. Och det kan ni läsa mer om i min lilla orange GLAD FRi STARK Och när jag tänker på det, kan firandet lika mycket handla om att sätta färg på livet. Eller?

En kaotisk period i livet

Alltså, de senaste veckorna har varit så fyllda av både oväntade överraskningar och planerade äventyr. Ja och dessutom annat som tar oändligt mycket mer tid än jag någonsin kunde tro. Vi hinner knappt jobba, varken Claes eller jag. Hade det bara varit de planerade äventyren hade det väl varit en sak, men översvämning, hummerpremiär, hundoperation, linser, heldag med barnen, hundpsykolog, tandläkare och påkörd bil. Ja, ni fattar. En kaotisk period i livet. Sådana som kommer mellan varven, det är liksom en deal vi har med livet. Och det är i de här perioderna jag inser hur otroligt skönt det är med vardag. Men det kanske det inte hade varit utan kaos med jämna (eller om det är ojämna) mellanrum?

Det började väl någon gång när jag bestämde mig för att skaffa linser. Inte för att själva optikerbesöken tar så lång tid, utan det faktum att jag bor på en ö, där vi just nu har nedsatt färjekapacitet på grund av reparation. Och nej, optikern finns inte här på Knippla. Men utöver restiden, så är det själv i- och uttagandet av linser som tar tid. Nu efter några veckor går det på några minuter, men i början? Herregud, halva dagar gick åt till att först försöka få i och sedan (ännu svårare) plocka ut linserna.

Kaotiska roligheter

Och sen har det rullat på. Kaoset består inte bara av tråkigheter. Nej, även en sådan höjdpunkt som hummerpremiär och hummerfiske skapar kaos. För att det tar tid. Och fokus (jamen, det är ju så kul att jag är helpirrig och har svårt att fokusera på annat).

en kaotisk period i livet, västkusten. torrbeskär, knippla — hummerfiske-kaoset ger ju så himla mycket njut

Och idag, när det egentligen var värsta bästa kollahummertinorna-vädret, då har Brorsan opererats. Nej. det är ingen som tror att det är något allvarligt, men han är tagen efter att ha fått två utväxter bortskurna. Men han skulle lämnas och hämtas. Och mitt i hämtningsvevan, då hade vi en inbokad hundpsykologtid för Jackson. Ja, jag har väl berättat att han jagar löv som en tokig? Det beteendet (eller kanske snarare Claes och mitt beteende kring detta?) vill jag få bort. Jo, men jag vill ju kunna njuta av våra promenader. Inte gå och krampaktigt hålla i en hund som rycker och drar för att få tag på de åtråvärda löven. Och tro mig, vi har försökt. Att träna bort.

en kaotisk period i livet, springer spaniel — så trött, så trött

Ja, översvämningen har jag berättat om. Heldagen med barnen också. Ja, just det. Någon har kört in i (?) min bil, så att det är en buckla i plåten och en trasig blinkers. Sånt som händer, men vet ni vad som skapar mest kaos kring det? Tiden. Tiden det tar att fixa med försäkringsbolag och boka tid hos verkstad. Oh my god alltså.

Pauserna är avgörande

Ja, jag blir stirrig i hjärnan bara av att skriva om det här. Men ser samtidigt en röd tråd som jag tror är viktig och det är tiden. Tiden för återhämtning. Pauser. Oavsett om kaoset är fullt av roligheter, så är det pauserna som gör att vi mäktar med det. Och jag tror inte att det går att förhämta sig (jädrigt bra ord, tack Anette!) för långvarigt kaos. För-, åter- eller upphämtning är en färskvara. Och en så dyrbar färskvara att jag inte kan vara utan den, om än i små doser just nu.

Ja, just nu är det kaos och jag saknar den vanliga vardagen där det är lagom av allt. Samtidigt vet jag att vardagen snart är här utan så mycket kaos (ja, det kanske alltid är en smula kaos i mitt liv) och det kan hända att jag längtar efter kaoset då? Och en enda sak är väl säker när det gäller både lugna vardagar och hektiska kaosperioder: inget varar för evigt och det blir inte alltid som man har tänkt sig …

Ikväll delar vi av huset så att inte Jackson kommer åt såren på Brorsan (ni vet, sånt där som hundar älskar att slicka på …) och sen ska jag skriva HEJA-rop (ni missar väl inte mitt nyhetsbrev?). Och klura på de sista frågorna jag vill ta upp i Mariannes mirakulösa bokklubb.

Här hittar ni HEJA-ropet med allt hejigt jag vet, mellan himmel och jord. Och lite utanför den boxen också?

Ses snart igen. Tills dess: HEJA lugnet i KAOSET. Och er!
Kram Malin Lundskog

Redigeringen och att låta andra göra jobbet

Ja, det var ju det här med redigering. Som jag håller på med redigeringen av min kommande roman alltså. I en kort sekund då i somras när jag signade mitt förlagsavtal trodde jag att det mesta var gjort. Men så kom redaktörens fundering: Vad tror du skulle hända om du tog bort den här karaktären?

redigeringen, Malin Lundskog, författare — Va, ska jag styrka en av mina karaktärer? Som jag har jobbat så hårt med …

Min spontana reaktion var aldrig i livet. Nästan min vana trogen på grund av tycker så himla illa om att göra som jag blir tillsagd (ingen bra egenskap för en författare, I tell you). Hon ska vara med. Hon är viktig. Bidrar med massor. Dels med sina tankar tankar och dels genom att hon sätter käppar i hjulet för en annan viktig karaktär. Men, sen är jag ju inte helt igenom obstinat , utan vill också min boks bästa. Så jag gick igång på att hon skulle bort.

Malin Lundskog författare, funderar, redigeringen — hur ska jag få ihop det här?

Låta andra göra jobbet

Och jo, jag tror att det här blir så otroligt mycket bättre. Ja, jag skriver tror. För ibland fastnar jag i de där tankarna att jag kanske stryker för mycket av det som är romanens kärna. Men nu är hon borta nästan överallt. Jag har några viktiga händelser som någon annan måste se till att de händer istället. Det här med redigeringen handlar faktiskt mycket om att låta andra göra jobbet. Särskilt om man skriver in så många karaktärer som jag från början. En nackdel med att älska människor och tycka att alla har något att bidra med?

Snart klar och ser med skräckblandad förtjusning fram emot att läsa igenom det redigerade manuset innan det går tillbaka till redaktören.

Ses snart igen, tills dess: HEJA ALLA människor. Ni gör skillnad! Och er skulle jag stryka ur manus …
Kram Malin Lundskog

Hummerpremiären och livet i livet

Hummerpremiären i kulingvind och vågor ger påfyllning av liv i livet. Claes och jag tvekade i morse. Alltså, man måste ju inte gå ut bara för att klockan är 07.00 och det är första måndagen efter den tjugonde september, då hummerpremiären blåser igång. Det rev rejält i våra öppna fönster, piskade på flaggstängerna i grannträdgårdarna och rasslade ordentligt i träden när vi tittade ut i mörkret någon gång strax före kl 6. Man måste inte. Så klart.

hummerpremiären och livet, soluppgång, knippla, västkusten — vid sjutiden i morse gick vi ut, samtidigt som solen snyggade till himlen bakom Björkö

Men. Ändå. Ska vi inte? Och, jo. Det skulle vi. Och jag ångrar mig inte en enda sekund även om det killade en del i magen när jag rattade runt bland vågorna för att hitta en bergskam där vi hoppas att det finns hummer. Det här med soluppgång, höstluft och förmodligen en del adrenalin ger livet mer liv. Jag tror till och med att jag tjoade rakt ut, där uppe på en vågtopp. Eller var det när det skvätte in på oss? Oh well, en go känsla var det i alla fall. Är det. Ja, hummerpremiären och livet i livet hänger tight ihop.

hummerpremiären och livet, soluppgång bakom Björkö, västkusten — sånt här …

Soluppgången, ön, färjan.
O så vi då, på väg ut för att lägga i våra kupor.

hummerpremiären och livet, västkusten, blåsigt, havet, Malin Lundskog, Claes Lundskog — mission completed, i alla fall med några av kuporna

Lagom modig?

Jag tror egentligen att det är strunt samma om det är hummerpremiär, terränglöpning eller svarta slalombackar det gäller. Naturen och kill i magen, en utmaning som kräver något men som inte är helt utom kontroll (nä, fy f-n!), herrenaddå vad det ger livet liv. Och jag är en sucker för sånt. Utmaningar utanför komfortzonen, men under hyfsad kontroll. Ja, jag skulle nog kalla mig lagom modig och det där med lagom är tamejtusan inte fy skam. Eller vad säger ni?

Ses snart igen, HEJA HEJA och skitfiske på oss.
Kram Malin Lundskog

Förra årets hummerpremiär tänkte jag så här

Hela familjen deltar i samma OS.

Ja, nu handlar det inte om det OS:et, utan om vårt eget familje-OS. Inte så konstigt att hela familjen deltar då, eller hur? Tävlingen är ett årligt evenemang som började någon gång när våra två pojkar var små. Nu är vi sex personer i tävlingen, Claes och jag, våra söner med fru/flickvän. Alltså, det här är så kul och om inte annat så är det ett sätt att få ihop hela familjen och umgås. Åh, detta härliga med att umgås med sina vuxna barn.

Tävlingen som aldrig har avlutats

Vi brukar planera grenar och poängräkning någon gång kring jul och sen ska tävlingarna vara avslutade innan nästa jul. Vi har aldrig blivit klara! Nej, jag lovar. Aldrig. Säg att vi har hållit på med det här i nästan tjugo år och inte en enda gång har vi lyckats genomföra alla grenar. Men i år. Nu jäklar ska det avgöras, för sedan vi puttade i den sista bollen i dagens gren, 36 hål (!!!) minigolf, har vi bara en enda gren kvar. Crocket. Eller som vi av någon anledning kallar det: Crouquet. På ”franska” alltså. Låter kanske tjusigare? Jag vet inte hur det blev så, men nu är det så och crouquet är alltså den enda grenen som är kvar i 2023 års familje-OS.

bangolf på Askimsbadet, familje-os — bangolf på Askimsbadet

Förutom ett vandringspris som en av sönerna har tagit på sig att ordna har vi ett extra-pris som är mitt absoluta favoritpris: en extra födelsedag. Herregud, vad jag vill vinna det. Men det bästa priset är ändå att vi ses allihopa. Och just nu verkar det, som att jag får vara nöjd med det. Skit också, jag ledde tävlingen inför dagens minigolf. Det gör jag inte längre …

Våra OS-grenar

I år har vi dragit ner på grenarna för att äntligen, äntligen lyckas genomföra hela tävlingen. Hittills har vi kört boule, frisbeegolf, femkamp (med sex grenar) på Liseberg, ärtpåsekastning (typ dart, fast på ”dartmatta”) och idag alltså minigolf och har crouquet kvar. Innan det har vi haft vem doppar sig snabbast, 100 meters-löpning, stolpe/ribba/kryss (fotboll), 21 (basket), tid i plankan, trimningar (fotboll), vanlig dart, slå i en spik, bilbane-race och sådant jag inte kommer ihåg just nu.

dart, knippla, familjen-OS, hela familjen deltar

discgolf, frisbeegolf, hela familjen deltar, Slotsskogen, Malin Lundskog, tatuering, born to run — i våras lärde jag mig också att det inte heter frisbeegolf, utan discgolf.

Vi har helt enkelt anpassat det hela efter barnens ålder. Man undrar ju när de ska börja anpassa Men, efter Claes och min ålder, he he. Men, kul är det hur som helst och jag njuter av ha varit i ledningen en stund i alla fall. Mest njuter jag nog trots allt av att umgås med familjen.

Okej, jag är jädrigt sugen på den där extra födelsedagen också.

Hur som helst, så ses vi snart här igen. TIlls dess: heja alla som deltar i vad ni än deltar i.
Kram Malin Lundskog

Här hittar ni mer om femkampen med sex grenar, den enda os-grenen jag har skrivit om tidigare verkar det som.

Våra boktips från podden

Innehåller reklam för Storytel

Våra boktips är ett stående inslag i varje avsnitt av podden Skriverier med Malin och Cilla och har så varit nästan ända från start. I det femtioåttonde avsnittet av podden är vi tillbaka i gamla hjulspår igen (förra veckan var det lite annorlunda). Cilla tipsar om spänning och jag om roman.

De galna kvinnornas bal

Mitt tips är den välskrivna De galna kvinnornas bal av Victoria Mas. Paris, 1800-tal och pappor, bröder, makar utnyttjar sin makt och skickar sina döttrar, systrar och fruar till (mental)sjukhuset Salpêtrière när kvinnorna visar tecken på galenskap. Det betyder inte på något sätt att de är galna. De kan ha blivit utsatta för våldtäkt, misshandel eller helt enkelt uttrycka åsikter som att de vill utbilda sig precis som män. Ja, ni fattar.

Här hittar ni kvinnlig frigörelse, mäns makt och starka normer. Den känns läskigt aktuell, faktiskt. Men, å vilken berättelse. Läs!

våra boktips, de galna kvinnornas bal, podden Skriverier med Malin och Cilla — Boken och jag på balkongen, där jag har läst delar av den.

Och Cilla tipsar om Mirage

Cilla tipsar om Läckbergs och Fexeus Mirage, som är den sista delen i deras spännigstrilogi. Här är det politiker, skelett och en mentalist i Stockholm. Cilla har läst de första två också, men kunde inte hålla sig från den tredje. Det är väl ett gott tecken på att det är spännande?

Spänning från Cilla, roman från mig. Skönt när saker är som de brukar, eller hur? Mer som är som det brukar: det är i slutet av poddavsnittet ni kan höra våra boktips, så vet ni.

De galna kvinnornas bal finns som e-bok och Mirage finns på ljud. Ifall ni inte känner för att köpa eller dra till bibblan för att låna. Då är strömningstjänser en bra grej, tycker jag. Har ni inte Storytel, finns möjlighet till fri lyssning/läsning under en period. Bestämmer ni er för att testa Storytel, använd gärna den här länken. Det kostar inte er något, men i förlängningen kan det generera en liten ersättning till mig.