Löpsedeln

Jag reste till en annan höst idag

Här ute på ön har vi också höst, precis som resten av landet. Men det slog mig när jag kom in till stan i morse och såg alla löv, att tecknen på höst skiljer sig mellan olika platser. Ute på Knippla handlar det om upptagna båtar, hummertinor och ett annat ljus. Visst har vi ett och annat lövträd, men inte så att man kan vada i lövhögar direkt. Inte som idag, när jag reste till en annan höst. Den i Värmland.

Solen gick upp över Knippla

Min höstmorgon ute på ön, när jag gick morgonrundan i bergen med hundarna såg ut så här:

jag reste till en annan höst, Knippla, bänk, soluppgång, oktober, orange himmel — den bänken kan man tänka sig att sitta och glo på soluppgången på, eller hur?

soluppgång, sprakande himmel, knippla, västkusten, oktober — när jag går här är glömmer jag bort att det finns en annan sorts höst

Efter timmen här ute, packade jag in hundarna och ryggsäcken jag rafsade ner oövertänkt packning i, igår kväll i bilen. Vi rullade in mot stan och jag lämnade både bil och hundar hos vår ene son, som passade dem medan jag reste till en annan höst och Claes jobbade på restaurangen vi är delägare i (har jag berättat det? Vår egen brann ju ner i augusti förra året, så nu hinner Claes jobba här.)

Den andra hösten började redan i Göteborg, när jag gick genom allén mot tåget. De där gulgröna löven (matchar min mössa perfekt ju).

höstlöv, göteborg, jag reste till en annan höst

Malin Lundskog, grön stickad mössa, göteborg

Tåg och bil till ännu mer höst

Jag tog tåget till Mellerud, där Britta kom och plockade upp mig med bil. I Åmåls-trakten stannade vi på Tössestugan och där var det ännu mer höst.

Mellerud, höst, stationshus — inte för att det har med hösten att göra, men visst är såna här stationshus fina?

jag reste till en annan höst, tössestugan, höstlöv — Ser ni? Ännu mer höst vid Tössestugan, där vi käkade lax (med massa ben!) och kokt potatis.
Alltså … jag är inte sugen på att stanna här igen, men det kanske bara är jag.
Och det kanske bara var idag som laxen var full av ben och personalen inte på bästa servicehumör?

På Ängsbacka gård i Värmland är det ännu mer höst

Just nu är jag på Ängsbacka gård, en bit norr om Karlstad. Och här är det ännu mer höst och jag skulle vilja resa vidare norrut, för att se hur hösten ser ut där. För jag älskar hösten. Är det kanske den här årstiden som jag ska resa runt i landet och bara kolla höstläget? Det är ju så himla vackert, oavsett om det handlar om färgen på löven, himlen eller något annat. Vi älskar hösten, eller hur? Hur ser den ut hos er just nu?

Jag reste till en annan höst idag för att vara med på skrivretreat med Bob Hansson. Skrivande och kärlek är temat och so far (tre timmar in): Wow! Det kan hända att jag berättar mer när retreathelgen är över. Ja, kan. Är inte säker på att det ens går att återberätta.

Hur som helst, så ses vi igen. Tills dess: HEJA hösten. Och er.
Kram Malin Lundskog

PS. här kan ni läsa om hösttecknen jag älskar (förutom färgen på löven då)

Den jävla yogaretreaten och Vi ses på andra sidan

Inlägget innehåller reklam genom annonslänkar för Storytel

I fredags tipsade vi, som vanligt, om böcker i podden Skriverier med Malin och Cilla. Mitt tips var min vän Britta Sjöströms feelgoodroman Den jävla yogaretreaten.

I boken får vi följa nyskilda Lily när hon åker på yogaretreat. Lily hatar yoga, men hon fick retreaten i present av sina kollegor. Eller nej, hon fick halva retreatresan i present, resten fick hon betala själv. Och eftersom Lily inte vill vara till besvär, hon vill helst inte synas eller höras heller, så åker hon. Med sig i sin trasiga resväska har hon beige kläder och en ny yogamatta, som hon med stort besvär får ur sin förpackning på hotellrummet.

den jävla yogaretreaten, britta sjöström, boktips — Vem vill inte åka på yogaretreat om det ser ut såhär?

Eftersom det är en feelgood, utvecklas Lily under veckan hon är på sin yogaretreat och hon träffar människor som öppnar upp till hennes känslor. Människor som bär på sina bagage …

Berättelsen är skriven med värme och smart humor utan att vara det minsta glättig. Och de träffsäkra beskrivningarna av karaktärerna gör att jag tror att jag känner dem. Jag säger bara: läs!

Ja, ni har läst om boken här förut när jag skrev om den färgglada releasen.

Ni som hellre lyssnar: igår kom Den jävla yogaretreaten som ljudbok på bland annat Storytel.

Vi ses på andra sidan

Cilla tipsade om Carina Nunstedt biografiska roman Vi ses på andra sidan – en änkas manifest för resten av sitt liv. Hennes man sedan 20 år dog efter en kort tids sjukdom och Carina skriver om hur hon hanterade krisen genom att prova sig fram bland olika verktyg för sorgbearbetning.

Cilla berättade att hon fick förbereda sig ordentligt för att läsa och att hon drabbades av det varma fina äktenskapet och Carinas försök att ta sig igenom sorgen. Det här är en bok jag vill läsa, jag som gärna grottar ner mig i känslor av alla de slag. Tack för tipset Cilla.

vi ses på andra sidan, boktips, podd, skriverier med malin och cilla — (bild lånad från Storytel)

Och ja, till er ljudbokslyssnare – Vi ses på andra sidan finns också på Storytel.

Vi ses på den här sidan snart igen, tills dess: Heja er!
Kram Malin Lundskog

Förresten, visst är båda böckerna himla snygga?

Kan vi inte bara vara snälla?

Fattar ni hur annorlunda den här dagen hade varit om alla bara var snälla? Mot varandra och sig själva. Om vi inte bara älskade i tysthet, utan spred kärleken? Berättade för världen att vi älskar. Och om vi log och delade med oss av vår glädje. Den blir ju dubbel då. Minst. Om vi dansade och skrattade och respekterade. Oss själva och varandra. Alla. Jag kan inte sluta tro på att det goda föder mera gott, att kärlek föder kärlek, hopp föder hopp och glädje föder glädje. Och de (för ni som läser detta gör ju inte det) som kallar det naivt. Let them. För vad sjutton ska vi tro på om inte det goda? Det glada, varma och trygga. Jag menar, kan vi inte bara vara snälla allihop?

soluppgång, oktober, knippla, sjöbodar — men solen gick upp i morse och det gjorde den så snyggt den bara kunde

kan vi inte bara vara snälla, rosa himmel, hav, västkusten, knippla — även om red light int the morning är en sailors warning (om vind) så är det ju så vackert.

Jag vet inte hur jag ska bete mig

Passar ord om terrordådet i Bryssel inte på min blogg? Eller är det i själva verket så att de passar överallt? Ska jag strunta i att prata om det och om mina tårar som kom när jag satt hemma i soffan och tittade på matchen som avbröts. När Bryssel landade som ett slag i magen och Bojan Djorjics (fotbollsexpert och f.d. spelare) gråtröst gick rakt in i hjärtat. Ska jag prata mer om det? Och om jag pratar om Bryssel, betyder det att jag struntar i vad som händer i resten av världen? Ska jag gå ut och stämma upp i we shall overcome? Jag har ingen aning.

soluppgång över Björkö i oktober, himmel, hav västkusten, knippla — Färgsprakeriet fortsatte en bra stund i morse. Låt det fortsätta!

Nej, jag vet helt enkelt inte hur jag ska bete mig och det är väl precis som det ska. Jag tror (hoppas) att det är ett tecken på att jag är människa. Och vi får vara som vi är, även när vi inte är som vi ska (vad det nu är). Jag fortsätter att känna, älska, skratta, dansa och hoppas att allt gott vi gör, föder mer gott. Och att ni svarar ett rungande ja på frågan Kan vi inte bara vara snälla? The more the merrier ju.

Och med det sagt tänker jag inte strunta i att åka till stan och fira mina man och en svärdotter, som båda fyller år idag. Hurra för dem och för livet och alla oss som lever det. HIPP HIPP!

kan vi inte bara vara snälla, västkusten, solnedgång i oktober på Knippla, färja — O strax går solen ner.

Ses snart igen, tills dess: HEJA OCH HIPP HIPP HURRA för alla snälla.
Kram Malin Lundskog

PS. Off topic, men ändå inte. Här har jag skrivit om konsten att vara snäll mot sig själv. Alltid en början, eller hur?

Därför höjer bokklubben läsvärdet

Det är givande på många plan att vara med i en bokklubb. I en diskussion om karaktärer, miljöer, språk och vad sjutton författaren vill förmedla (eller inte) växer boken till något större än om jag läser den i min ensamhet. Samtal om böcker ger en förståelse för hur olika vi tolkar världen och ibland också varför. Dessutom leder samtal om en fiktiv (eller biografisk) berättelse ofta till samtal om det personliga. Om känslor. Och de samtalen är ju så himla intressanta, tycker inte ni också dt? De gör att vi som diskuterar böckerna vi har läst lär känna både oss själva och varandra sådär på riktigt, även om vi inte gjorde det från början. Och därför höjer bokklubben läsvärdet.

Förresten, en bokklubb kan också vara en anledning att släppa allt ansvar för hus och hem och vad det nu är vi ansvarar för. Åtminstone för en kväll. Och vem vet, kanske blir det ett glas vin, fast det är tisdag? Eller en kladdig dessert mitt i veckan? Jag minns att vi pratade om det när vi hade barn hemma allihop i bokklubben jag av olika anledningar precis har lämnat. Bokklubben gav oss en legitim anledning att dra hemifrån. Inte för att vi egentligen behövde en sådan anledning, men ibland är det skönt att ha något att skylla på, eller hur?

Och självklart är ett stort värde också att man får läsa böcker man kanske aldrig någonsin hade valt att läsa annars. En bokklubb höjer inte bara läsvärdet, utan vidgar också deltagarnas vyer på många sätt. Hur härligt är inte det?

Hur funkar en bokklubb

I den bokklubb jag har varit med i över tio år har vi setts var sjätte vecka hemma hos en av oss. Den vi är hos väljer bok som vi läser till nästa gång. Och som vi har läst. Allt från klassiker, till topplista-pocketar, till Augustprisvinnare till memoarer till populärvetenskapliga fackböcker.

Från början hade vi regler för att boken inte fick vara helt nyutkommen på grund av dyrt och svårt att få tag på på biblioteken. Allt eftersom marknaden har förändrats (hej Storytel och andra streamingtjänster) har vi struntat i den regeln. Vi har också släppt de frågor vi utgick ifrån i början.

Om (när?) jag är med i bokklubb igen vill jag nog behålla bokklubbsfrågorna. Jag tycker att diskussionerna om vilka karaktärer jag tycker om (och vilka inte), vad författaren kan mena med det ena eller det andra, hur miljöerna beskrivs och om jag jag känner igen mig ger så mycket.

Den enda regeln jag tror att vi (eller de nu då) fortfarande har kvar är att vi läser en biografi över sommaren. Det är jättekul att komma tillbaka efter sommarlovet och höra de andra berätta om det de har läst. Och det är ofta intressant att läsa biografier.

Det kan också funka så här i en bokklubb

I andra bokklubbar väljer de bok tillsammans. Jag träffade en vän häromdagen som berättade om bokklubben hon är med i. De väljer ofta två böcker, för att de vill diskutera hur två olika författare tar sig an en fråga. Då väljer de bok utifrån ett tema. Det tyckte jag lät spännande.

Mariannes mirakel är en perfekt bokklubbsbok

Vi får väl se hur det blir om/när jag själv blir med i ett sådant sammanhang igen. Just nu stillar jag min bokklubbssaknad genom min egna Mariannes mirakulösa bokklubb. En bokklubb online där vi tillsammans läser min roman Mariannes mirakel under fyra veckor. Jag har frågor/teman jag vill prata om vid varje tillfälle (fyra gånger), som jag snart ska skicka ut till medlemmarna.

Mariannes mirakulösa bokklubb börjar den 6 november och ni är varmt välkomna allihop. The more the merrier tänker jag. Hoppas att jag som författare höjer läsvärdet ännu mer, genom att kunna svara på frågor som hur sjutton jag tänkte … Och andra frågor. Ska ni med?

Här hittar ni mer om Mariannes mirakulösa bokklubb

Vi ses snart igen, tills dess: HEJA alla!
Kram Malin Lundskog

Och på söndagen både slutar och börjar jag veckan

Från fredag eftermiddag till söndag morgon tar jag helg. Och på söndagen är jag redo att jobba igen. Inte bara redo förresten, jag är oftast sugen på att ta tag i jobbet när söndagen är här. Då avslutar jag veckan som har gått om jag har grejer jag bara måste komma ikapp med. Dessutom laddar jag upp för veckan som kommer. I ett lagom tempo och på halvlösa boliner. Ja, jag gillar verkligen arbetslusten som kommer efter ett och ett halvt dygns avhållsamhet.

Idag har jag bloggat ikapp mig, svarat på mail och planerat veckan som kommer med nyhetsbrev (du missar väl inte mitt HEJA-rop? Det får så mycket beröm att jag blir alldeles generad), blogginlägg och ett skrivretreat jag ska på. Dessutom har jag kört träning med ett så härligt gäng här på Knippla, som jag gör varje söndag. Idag har vi också haft styrelsemöte i öns nystartade företagarförening och dessutom ett möte om finansiering och utveckling av Föreningsgården här på Knippla.

Och på söndagen

Ja, det är som att söndagar är en enda härlig bonusdag för mig. Då energin är tillbaka efter en ledig lördag och oftast en ledig fredag eftermiddag också. Och vet ni vad jag tror? Jag tror att det är något med att jobba på de där lösa bolinerna och söndagar är som klippta och skurna för för den approachen. Det är ju egentligen en ledig dag. Är ni med?

Och imorgon är det måndag, då drar en ny rolig arbetsvecka igång. En kort sådan, eftersom jag drar på skrivretreat torsdag till söndag.

Oavsett om vi jobbar söndagar eller inte, så ses vi snart här igen. Tills dess: HEJA er, allihop.
Kram Malin Lundskog

Malin Lundskog, nybadad, oktober på Knippla, västkusten — och som de allra flesta söndagar slapp jag duscha efter träningen, eftersom havet låg och väntade på mig …

Hela havet stormar

Det är inte bara för att jag måste på grund av hundar som jag går ut en dag som denna. Eller går och går. Stretar dubbelvikt är nog en bättre beskrivning på promenaderna idag. Och på klipporna kröp jag till och med. Men man vill ju inte missa naturens alldeles egna skådespel, eller hur? Snacka hela havet stormar.