Löpsedeln

Därför sitter författare och gör fula grimaser

Därför sitter författare och gör fula grimaser: för att ta reda på hur sjutton man ser ut när man är förvånad, vänlig, slug, pillemarisk, glad, generös, dotter, arg, sur, stressad, frustrerad eller en vanlig vänlig själv.

Visserligen kan man bli mer eller mindre knäpp av att sitta ensam och skriva dagarna i ända. Ja men tänk er själva att befinna er i en fantasivärld, där ni lever karaktärernas liv, bor i deras hus och går i deras skor. Kanske därför ingen av mina karaktärer går i högklackat, kom jag på nu, he he.

Men det är inte för att vi är knäppa som vi författare sitter och gör fula, eller för all del fina, grimaser. Det är för att vi undersöker hur sjutton man ser ut när man är förvånad. Eller arg. Eller vilken känsla det nu är man känner.

För är det något man får lära sig när man påbörjar sin skrivarbana så är det att på intet vis skriva ut allt som sker utan lämna tolkningsutrymme till läsarna. Och att beskriva genom att gestalta. Men inte för mycket, eller för lite utan alldeles lagom. Ja, jag vet. Lagom? Vad innebär det?

leende, Malin Lundskog, författare, blogg, gestaltning — vet ni, till och med ett vnligt leende kräver sin gestaltning mellan varven …

Gestalning

Men tillbaka till gestaltningen och grimaserna. Vi lär oss alltså att inte skriva ’hon ser förvånad ut’ utan istället använda oss av gestaltande beskrivningar, som ’henne mun formades till ett gigantiskt O’. Och även om kanske just det där var ett ganska kasst exempel (eftersom jag just använde ett adjektiv vilket inte heller är kutym), så tror jag att ni förstår vad jag menar. Eller hur?

Det här med grimaserna kom jag att tänka på när jag redigerade uppföljaren till Mariannes mirakel för någon vecka sedan. Jag vet inte hur det gick till, men rätt som det var satt jag där och inte bara funderade på utan också testade att göra olika miner. Fastnade någonstans vid en kanske slentrianmässigt använd beskrivning, att någon lyfter på ena ögonbrynet.

Alltså, jag kan inte lyfta på bara ena ögonbrynet. Herregud som jag höll på. Skrattade högt åt mig själv och gjorde en reel på Instagram om det. Och det var då jag insåg två saker: dels att jag det är så vi gör, vi författare. Grimaserar. Och dels är det ungefär hälften av oss (både författare och vanligt folk) som helt enkelt inte kan lyfta på ena ögonbrynet. Kan ni?

Fula grimaser eller bara helt vanliga miner?

Ja, rynka på ögonbrynen, sneda leenden och två höjda ögonbryn är bara några av alla grimaser jag har testat för att beskriva olika känslor. Vet inte om bilderna ger er något annat än ett gott skratt. Hoppas att berättelsen oavsett lyckade gestaltningar eller inte ger er behållning att läsa om det blir en bok av den.

Kommer ni ihåg att jag beskrev hur jag reflekterar när jag skriver? Reflektionerna kan du läsa mer om här och det här är en slags fortsättning på reflekterandet. Hur gör vi egentligen när vi bär oss åt, allihop?

Ses vi på Torslanda bokmässa i november?

Ses vi på Torslanda bokmässa i november? Den Tjugosjätte november kl 10-15 för att vara med exakt. Jag kommer! Tillsammans med min debutroman Mariannes mirakel förstås. Och glatt humör och så vidare. Men det är inte bara jag som är där förstås. Här hittar ni programmet till hela bokmässan i Torslanda.

ses vi på Torslanda bokmässa, Malin Lundskog, författare, Göteborg — Vi blir många … Hur många blir ni?

Det är himla kul att hitta på berättelser, skapa karaktärer och skriva fram miljöer, men vet ni? En av de bästa bästa grejerna med att vara författare är att träffa läsare. Som vill läsa. Veta mer. Och som vill ha ett signerat ex av den tryckta Mariannes mirakel. Som jag hoppas att jag får träffa många av er i Torslanda!

Jag tror jag kan tala för alla inblandade på bokmässan när jag säger: KOM! Och tipsa gärna alla ni känner.

Ja, frågan kvarstår: Ses vi på Torslanda bokmässa den tjugosjätte november 2022? Jag hoppas!

Här kan ni läsa om Mariannes mirakel sålänge, om ni vill det.

Ses vi på torslanda bokmässa, Malin Lundskog, Göteborg, författare, Bohuslän — hoppas att vi ses!

Tills vi ses, här eller där: stor kram!
Malin Lundskog

Ps. Finns det andra ställen ni tycker att mina böcker och jag borde dyka upp på? Tipsa mig gärna, eftersom en av de bästa grejerna med det ensamma jobbet att skriva en bok är att träffa läsare …

hösten kom med hummer, hälta och härliga bad

Hösten kom med hummer, hälta och härliga bad. Ja, ni minns väl att jag laddade för hummerpremiär förra veckan? I måndags var det dags!

hösten kom med hummer, Knippla, hummerburar, Lundskog — båten och Claes laddade för hummerpremiär!

hösten kom med hummer, hummerpremiär, västkusten, Lundskog, Knippla — Och tänk, vi fick till och med med oss vår äldste son, Albin.
Kl 07.00 i måndags slängde vi i ett gäng kupor.

Några dagar senare gav vi oss ut på morgonkvisten för att vittja burarna.

hösten kom med hummer, utsikt, västkusten, Knippla — … och då är det ännu vackrare i verkligheten

hösten kom med hummer, hummerfiske, västkusten, Knippla, — Ser ni de kulörta kulorna? Det kryllar av dem!
Och de visar alltså vägen till hummern. Eller i alla fall till hummertinan …

Hösten kom med hummer, Malin Lundskog, Knippla — Om vi har fått hummer? Jepp! Men jag har bara fått köra hem dem på min ascoola flakmoppe. Claes tog dem på grabbkväll och där tog de slut. TUR att vi snart ska ut o kolla läget i burarna igen ..
PS. Ser ni namnskylten på moppen? Snajsig va?!

Jo, den här kärringen har fått gubbvad!

Ni kan kalla mig klantig eller vad ni vill. Själv tycker jag mest synd om mig. Jag har nämligen sprungit och skaffat mig gubbvad. Jag har inte alltid varit så noga med uppvärmningen. Har liksom inte behövt det. Men sedan några år tillbaka är det, särksilt när jag ska springa här på ön. För här är det gott om backar. Dessutom blir ju kroppen äldre och jag känner ju att jag inte kan skutta iväg som jag gjorde för tio år sedan. Kroppen behöver lite mer tid på sig för att komma igång.

Men vad fan! Ändå fick jag världen sträckning (eller bristning) i vaden när jag sprang senast. Aj! Och oj. Har fått flytta in på gymmet och sitter där och cyklar länge, innan jag tränar. Å andra sidan, ni vet det där med inget ont som och så vidare. Det är inte så himla tråkigt där inne, som jag tror när jag tänker på gymmet. Det är bara det att det är så himla mycket goare utomhus. I friska luften. Ja, det tycker jag alltså. Någon som tycker något annat? Ge mig gärna all pepp för att det är gott där innan också.

gubbvad, Malin Lundskog, gym — jaha, här står hon alltså, kärringen med gubbvad.

Just det, ordet gubbvad kommer från att det är väldigt (väldigt!) mycket vanligare att gubbar, även unga män, skaffar sig en bristning eller rejäl sträckning i vaden och det är därför skadan kallas gubbvad. Jag är hur som helst tacksam över att jag drog på mig det här nu, när jag har ett tålamod som är ganska vältränat och inte kommer att hetsa igång löpträningen för snabbt igen. Bare with med …

Och snart är det dags för kalla bad

… Men än så länge håller vattnet sig över tio grader. Det enda som säger att det är höst på riktigt är att badtrapporna försvinner en efter en. Som den här på bilden nedanför till exempel, som jag tog säsongens sista bad från i torsdags. Men vi har (minst) två trappor kvar här på Knippla och även om jag älskar att hoppa direkt från klipporna så är badtrappor en trygghet när vattnet och luften är kallare. Man vill ju veta att man kommer upp, eller hur?

badjävel, Knippla, västkusten, kalla bad

Over and out för den här veckan. Vi ses snart igen hoppas jag. Det här är fjärde gången jag skriver ett söndagsinlägg om veckans gott & blandat. Vill ni läsa de tidigare gör ni det här: Veckans gott och blandat i början av september, där jag länkar till dem allihop.

Nu är det dags för söndagsmiddag med krabba och sen en stunds redigering av uppföljaren till Mariannes mirakel. Hoppas att ni har haft en fin vecka allihop.

varma kramar Malin Lundskog

hösten kom, kalla bad, Malin Lundskog, Knippla

När vi blir världens bästa författare …

När vi blir världens bästa författare kommer köerna att ringla genom hela bokmässan till våra signeringar och scenframträdanden. Vi kommer att ha tid för varenda läsare som vill prata med oss och jag kanske till och med riskerar att inte få förlagsavtal eftersom jag väljer läsare före planerade pressmöten … Det här är bara en bråkdel av allt vi hinner prata om i det trettiosjunde avsnittet av podden Skriverier med Malin och Cilla.

… tar vi över bokmässan med förfest, efterfest och undertidenfest

Jag hoppas att ni förstår att vi är mer ödmjuka än såhär, men det är himla kul att drömma ibland. Särskilt om bokmässan, när man är på bokmässan. Och om att bli världens bästa författare när man har släppt en roman var? Jag har fackböcker om hälsa och noveller på min repertoar också, men ändå. Ni fattar?

Cilla och jag drömmer stor i det här avsnittet av podden. Vi tipsar också om böcker och berättar om vilka scensamtal vi har varit på. För en sak är säker, det är vi båda överens om: bokmässan är så mycket mer än en stor bokhandel, som man kanske tror vid en första anblick.

Jag skrattade högt när jag klippte avsnittet och hörde våra galna idéer om att cykla runt på stan med böcker, Cillas café på utsidan av bokmässan och jag som kranar öl. Men en dröm som vi nog båda är i färd med att konkretisera till en plan är att vi vill livesända podden från bokmässan 2023. Och även om jag inte vet vad hälften av en livesänd podd är, he he, så: Friskt vågat, hälften vunnet som mormor sa.

Podden Skriverier med Malin och Cilla avsnitt 37

Vänta Malin …

I avsnittet drömmer vi inte bara. Vi berättar alltså om vilka seminarier vi har varit på och vi tipsar om böcker. Både sådana vi har läst och sådana vi ska läsa. Jag som har snöat in på historiska romaner och har ett manus på gång, även om det är i sin linda, i den genren lyssnade på Åsa Hellberg om hennes senaste bok Inte utan min syster. Jag har läst boken, den är ett bonustips. Västkustmiljö för hundra år sedan och starka kvinnor som väljer att inte gifta sig för att inte bli av med sina arbeten (går ju inte an för en gift kvinna att arbeta, liksom?).

Så intressant att lyssna på hur hennes research såg ut och hur tankarna gick i skrivarprocessen. Av samma anledning lyssnade jag också på Sara H Olsson om hennes romaner som utspelar sig kring andra världskriget och i nutiden i den påhittade byn Gellinge i Varbergstrakten.

Mitt riktiga boktips i det här avsnittet är Malin Haawinds De kom från öar. Historisk roman. Öar. You har me at hello, Malin! I podden berättar jag mer om varför jag tyckte om boken.

Vill ni läsa mer om podden, så gör jag ett försök att samla ihop inlägg om alla avsnitt här: Skriverier med Malin och Cilla, en ny podd. Men. En podd är ju en podd och inte en blogg, så vill ni hellre (eller också!) lyssna på podden så hittar ni den där ni brukar lyssna på poddar.

när vi blir världens bästa författare, podd, Cecilia Andersson, Malin Lundskog, bokmässan — i en rätt ödslig korridor på bokmässan stod vi och poddade

Over and out för det här avsnittet, men mer om bokmässan kommer här på bloggen inom kort. Något särskilt ni vill höra mer om?

Ses snart! Tills dess:

kramar i massor och heja heja er!
Malin Lundskog

Det här gör jag när jag tappar tråden

Det här gör jag när jag tappar tråden och det funkar lika bra oavsett om det handlar om författarskap, träning, bortglömda stickprojekt eller helt andra saker:

Jag backar tillbaka

Har jag kommit av mig i ett manus eller något annat jag skriver läser jag igenom de senaste raderna jag skrev. Kanske gör någon liten redigering för att komma in i texten igen och fortsätter sedan framåt.

det här gör jag när jag tappar tråden, Malin Lundskog, författare

Handlar avbrottet om träning backar jag tillbaka till en lägre nivå än jag var innan jag pausade träningen. Jag springer långsammare, kortare distanser och inte så ofta som jag gjorde innan tråden tappades.

Och bara för att ta ett exempel till som visar att backa tillbaka-tipset funkar i många sammanhang. Som när det gäller stickning till exempel. Jag kan tröttna på att sticka en tröja och börjar istället sticka strumpor. När strumporna är färdiga och jag känner suget efter att dra igång tröjsticket igen har jag ingen aning om vad jag höll på med. Gissa vad jag gör då? Just det, jag backar tillbaka. Går igenom mönstret. Det händer till och med att jag repar upp något eller några varv, för att se exakt var jag är. Och sen stickar jag på.

Jag underlättar för mig själv med ledtrådar och nudging

Det är lätt att tro att det är svårt när man har talat tråden och hamnar ur spår. Därför tycker jag att det funkar finemang att lura mig själv med ledtrådar och nudging (som jag har skrivit om förut i det här inlägget). Så här gör jag då:

Jag läser igenom slutet på texten jag har tappat tråden till och skriver ner det första som jag kommer att tänka på när jag läser. Känslan jag får, riktningar att välja, något om karaktärerna och/eller miljöerna. Stödord som jag sedan använder mig av när jag fortsätter att skriva. Komma in i känslan, ni vet.

det här gör jag när jag tappar tråden, nudging, Malin Lundskog, träningskläder — underlättar för mig själv genom att packa ner träningskläder i god tid, så att jag inte glömmer dem …

Det här går att översätta till både träning och stickning, eftersom det är två områden som ligger mig varmt om hjärtat. Ni kanske har andra grejer ni tappar trådar inom? Testa nudging på dem! För nudging är precis vad jag gör för att underlätta comeback där. Jag lägger fram träningskläderna. Jag förbereder mellanmål, så att jag vet att jag har energi. Ibland ställer jag in påminnelser i telefonen. Eller bestämmer med någon annan att vi ska träna tillsammans. Allt för att underlätta för mig själv. Så att jag in princip inte kan undvika att träna. Är ni med?

Stick-nudging då? Jo, jag laddar med mönster och garn. Ser till att det ligger framme. Talar om för min man att idag ska jag minsann sticka, så inte han lurar ut mig på makrillfiske eller något sådant. Och jag planerar inte in något annat som skulle kunna göra att jag prioriterar bort stickningen.

Jag reflekterar över hur det kändes då, när jag var igång

Ibland när jag har ramlat av banan och tappat tråden skriver jag ner allt jag kommer på om hur det kändes då, när jag var på banan. Jag skriver och känner och reflekterar och hittar tillbaka till den där goa känslan jag hade då. När tråden inte var tappad.

En bra plats för reflektion. Ser ni reflektionen av molnen i vattnet, förresten?

Reflektionen får mig att fokusera på varför jag skriver, tränar eller stickar. Eller vad det nu är jag har tappat tråden inom. Med siktet och känslan inställt på det härliga med att skriva. Och träna. Eller sticka. Då släpper jag tankarna på att det är så himla jobbigt att komma tillbaka efter ett uppehåll. Då är jag liksom redan tillbaka.

Det här gör jag när jag tappar tråden

Jag backar tillbaka
och jag underlättar för mig själv
dessutom reflekterar jag

Inga svåra grejer det här, eller hur? Ibland funkar första punkten bäst, ibland någon av de andra och ibland alla på en och samma gång. Men funkar, det gör de!

Tappar trådar gör vi allihop ibland och att acceptera det kanske egentligen borde ligga med som ett tips, men nu fick ni det här på sluttampen i alla fall. Gott så? Och ni kommer väl ihåg att bästa grejen för att komma tillbaka, bästa grejen för att ens börja till och med, är att göra. Kör och gör som jag har skrivit om här förut!

Ja, det här gör jag när jag tappar tråden. Vad gör ni? Dela gärna med er av era bästa tips. Det här var mina just nu.

Ses snart! Tills dess: HEJA HEJA er och varma kramar från mig
Malin Lundskog

Bokmässa, burar och barndomsvänner

Bokmässa, burar och barndomsvänner. Alltså, wowowow vilken vecka jag drämmer till med såhär i slutet av september. Varje ord i rubriken kräver ett (minst ett) eget blogginlägg, men jag börjar här och återkommer med dem senare. Okej?

Bokmässa

Jag har varit på en hel del bokmässor här i Göteborg, men jag har aldrig någonsin haft så roligt som jag har haft i år. Det är inte säkert att det beror på att mässan har blivit bättre. Det är helt enkelt jag som har blivit bättre … På att vara bokmässedeltagare och -besökare. Gett mässan och livet omkring den en ärlig chans. Gått in för att göra det som passar mig, träffat de jag vill träffa, gått på de seminarier och monter-samtal som jag har velat gå på. Sett det som en stjärnvinst att stöta på mängder med andra underbara utan att det var planerat.

Och njutit av att bli intervjuad av Linda, som lektörsläste och utvecklade manuset som sedan blev Mariannes mirakel. Dessutom har det som vanligt varit så himla kul att träffa Cilla, min poddpartner i podden Skriverier med Malin och Cilla, ni vet. Det kommer ni att få höra mer om i poddens trettionionde avsnitt som kommer ut på fredag (30/9 2022)

Barndomsvänner

En av mina allra, allra bästa vänner har jag känt i sådär ungefär fyrtionio år. Fyrtionio?! Jag vet inte om vi har hittat på det här, eller om det är sant, men vi tror båda två att vår vänskap började när hon knackade på hemma i vårt radhus och sa:

Hej, kommer flickan ut?

Visst är det gulligt? Även om jag skulle vilja säga att vi sedan den dagen har varit oskiljaktiga, så är det inte rikigt så det har sett ut. Herregud, det är ju ingen TV-serie eller Feelgood-roman vi lever i, he he. Vi har haft andra bästisar, tröttnat på varandra och till och med svikit varandra mellan varven, men på något sätt hittar vi alltid tillbaka. Och det är fint.

utsikt, Hönö, promenad — Den här utsikten alltså. Wow?

Häromdagen sågs vi. Tog en promenad med mina hundar ute på klipporna på Hönö, som ligger tre öar bort från Knippla. Jamen, ni vet. En promenad som man önskar aldrig ska ta slut. Som inte går ut på något annat än att umgås. Prata. Prata av sig.

Vi promenerade på en bit av Skärgårdsleden som jag har berättat om förut. Hur fint?

Inte för att vi hann prata färdigt, men vi hann att prata. Om barn, föräldrar, jobb och oss själva. Om hur skönt det är att gråta. Bland annat. Någon mer som känner igen sig i att tro att hon inte hinner umgås, men aldrig någonsin ångrar stunderna hon gör det? Jag räcker upp handen i alla fall. Och då har jag skrivit en bok om vikten av att umgås, för att må bra …

Boken heter GLAD FRi STARK och den hittar ni här.

Burarna är laddade

bokmässa, burar och barndomsvänner, hummerfiske, hummer, hummertinor, Knippla, västkusten, — hamnen är full av hummertinor.

hummerfiske, hummerburar, hummertinor, hummer, fiske, Knippla, västkusten — Vår kompis Gerhard har hjälpt oss att få ihop linorna till burarna.

Ja, det där med burar. Det är hummerburarna jag pratar om. Eller kupor som de säger här på ön. Hummerkupor. Imorgon kl 07.00 ska de i och min man har slitit hela dagen med att få ordning på alla linor, välen, bojar och annat. Det är verkligen speciellt att traska runt i hamnen och se alla burar stå redo. För tre år sedan hade jag ingen aning om att jag skulle tycka att det här med hummerfiske var så roligt. Och viktigt. Ja, vi får väl se om det är lika roligt och känns lika viktigt imorgon bitti, när vinden ska friska i och regnet ösa ner. Men kontentan ändå: man ska aldrig säga aldrig? Och skitfiske på oss allihop!

bokmässa, burar och barndomsvänner, askeladden, Knippla, hummer, fiske, hummerfiske — lastat och klar för avgång i ottan

På återseende snart, snart. Med mer om bokmässan, hummerfisket och säkert en del om barndoms- och andra vänner också!

Stor kram
Malin Lundskog

Löpsedeln

Gestalning

Fula grimaser eller bara helt vanliga miner?

Jo, den här kärringen har fått gubbvad!

Och snart är det dags för kalla bad

… tar vi över bokmässan med förfest, efterfest och undertidenfest

Podden Skriverier med Malin och Cilla avsnitt 37

Jag backar tillbaka

Jag underlättar för mig själv med ledtrådar och nudging

Jag reflekterar över hur det kändes då, när jag var igång

Det här gör jag när jag tappar tråden

Bokmässa

Barndomsvänner

Burarna är laddade

Footer

Malin Lundskog