ö-liv

Jo, det mesta reder ut sig när det kommer i sjön, som uttrycket det ger seg i sjön (där sjön uttalas skön, med ”k”) betyder. Mina tankar brukar ordna till sig i badet till exempel. En del tampar till fiskeutrustning grejar till sig. Men trasslet som Claes och jag orsakade idag, det vete sjutton om det grer seg i sjön. Vi vågade i chansa utan tog med det hem. Men först njöt vi av att vi efter allt slit med kräftburarna fick upp en mättande middag med kräftor i alla fall. Och ett nakenbad, långt där ute till havs.

Allt började tidigt i morse, då vi gick ut för att hämta gomiddag, innan Claes skulle in till restaurangen och jobba och jag ägna dagen åt att korrläsa mitt manus. Solen steg och vi hittade våra flaggor som markerar början och/eller slut på kräftlänken (burar som sitter ihop i en kedja, typ). Och så började vi dra. Och som vi drog.

Kräftburar och ett par hundra meter trasslig lina …

Vi drog och slet och svor och vilade och svettades och drog lite till innan vi insåg att våra två länkar med sex burar i varje har drivit ihop och den ena har lagt sig över den andra. Även om det mellan varven kändes som det var den andra som hade lagt sig över den andra. Hjälp, vad tungt det var! Och då tycker vi ändå att vi är två ganska starka typer …

Efter hiskeligt många om och men fick vi till sist upp alla våra tolv burar. Med hur många meter lina som helst (burarna ligger på ungefär 40 meters djup) i ett enda trassel. Det är tungt att dra kräftburar i vanliga fall, men det här var det tyngsta jag har varit med om. Inte för att jag har varit med om särskilt mycket, vi är ju ganska nya på kräftfiske. Men ändå. Tur att vi i alla fall har lärt oss var burarna ska ligga, så att vi fick med oss den där goda middagen hem.

Kräftor är definitivt mitt favoritskaldjur, så jag är himla glad att vi har börjat fiska själva. Inte för att alla de timmar vi lägger på det gör det billigare än att köpa egentligen. Men visst är det man har fiskat, fångat, odlat och plockat själv extra gott?

Vi tog inte bara med oss kräftor hem, den här gången fick vi ta med alla burar och trasslet med hem. För att göra om, göra rätt så att chanserna att det grer seg i sjön är större nästa gång.

Förresten, just idag är det exakt fem år sedan vi flyttade in i huset här på Knippla. Då var vi glada om vi lyckades få en enda makrill på kroken. Nu? Nja, en räcker inte långt …

Men hur som helst så ses vi igen allihop. Tills dess: heja skitfisket!
Kram Malin Lundskog