Search Results for: knippla

Jag önskade mig allt och fick väldigt mycket mer

För tjugosju år sedan blev jag mamma för första gången. Att vara mamma är som att önska sig allt man kan komma på och sen få ohemult mycket mer. Både av sånt man inte vill ha, sånt man inte hade nån aning om att man ville ha och av sånt man verkligen önskade sig.

Jag önskade mig allt

Egentligen vet jag inte vad jag önskade mig, den där svettiga dagen mitt i sommar-OS 1996. Jag tror inte att någon av oss som någon gång har blivit förälder har någon aning om vad den rollen innebär. Men vi hoppas på glädje. Och kärlek. Och att våra barn ska växa upp till fina människor. Jag önskade mig allt det där och säkert lite till. Det jag har fått är större än så.

Det här har jag haltat (herregud, har jag berättat att gubbvaden är tillbaka? Ett game in i padelmatchen igår …) runt och tänkt på idag. Att få barn och att vara mamma (säkert pappa också) är så oändligt mycket större än jag någonsin kunde tro. Och det fortsätter att vara stort, även när barnen är vuxna. Vem kunde tro det? Inte jag.

Nostalgi …

Jag vet inte hur det är för er andra som har vuxna barn. Men … det där med att bläddra i fotoalbum och tänka på hur det var och fråga sig hur sjutton det gick till och vart tog åren vägen och (jo) gråta en sån där skön nostalgigråt – är det bara jag? ⁠

HIPP HURRA för vår Albin idag. Och grattis till mig som har den äran att vara hans mamma.⁠ Få vara med. I en annan människas liv. Mitt vuxna barns liv. Det är inte en självklarhet, så jag tänker fortsätta att vara tacksam som tusan för det. Herrenaddå, jag önskade mig allt. Och fick mer. Mycket mer. Gôtt e d!

jag önskade mig allt, lastmoppe, knippla, lundskog — De här killarna alltså. Min familj.
(obs för moppen, he he)

⁠Ses snart igen, tills dess: HEJA det fina i livet. Och att våga önska sig allt, för man vet aldrig var det slutar …
Kram Malin Lundskog

Det är inte konstigt att jag skjuter upp städningen

Nämen, alltså på riktigt. Tänk att jag bor här. På en liten ö ute i havet med utsikt lika vacker som en dag plus natten och gryningen och skymningen och allt sånt. Den där känslan av att tänkattjagborhär finns med mig. Varje dag. Det är inte konstigt att jag skjuter upp städningen då, eller hur?

Det är inte konstigt att jag skjuter upp städningen, utsikt från Knippla, färja, segelbåt, västkusten, bohuslän — ön, från en annan ö

Städa, tvätta, fixa iordning trädgården, rensa garderoben och packa upp flyttkartonger (ja, men sååå längesen var det inte som vi flyttade hem efter renoveringen ändå) kan vänta. Jag menar, det här är vad jag har runt knuten.

Det är inte konstigt att jag skjuter upp städningen, spinnaker, segelbåt, knippla, västkusten, bohuslän — jamen, utsikten va?

Det är inte konstigt att jag skjuter upp städningen, röddeviga, knippla, västkusten, badplats, bohuslän — Röddeviga, en finfin badplats på ön

Det är inte konstigt att jag skjuter upp städningen, kummel på knippla solsken, sommar, västkusten, bohuslän — ser ni måsen på kumlet?

springer spaniels badar på knippla, västkusten, öliv, bohuslän, sommar — jo, våra hundar gillar också ö-livet

Det är inte konstigt att jag skjuter upp städningen, fiske, knippla, småbåtar

Det är inte konstigt att jag skjuter upp städningen, springer spaniel, knippla, malin Lundskog — här kan man va, tycker jackson o ja

Malin Lundskog, reg, vind, knippla, öliv, boshuslän — här kan man va, tycker jackson o ja

Kommer jag alltid att vara lika fascinerad över vackret i ölivet? Det har jag ingen aning om. Men efter snart tre och ett halvt år här på Knippla så går det inte en enda dag utan att storheten i att jag bor här är närvarande. Det är inte konstigt att jag skjuter upp städningen då. Inte alls. Eller?

Det är inte konstigt att jag skjuter upp städningen, knippla från båten, bohuslän, sommar — och ibland lämnar vi ön …

knippla by night, öliv, bohuslän — … och kommer inte hem förrän framåt kvällen. För hem kommer vi. Alltid.

Förresten spelar det kanske ingen roll var jag bor. Jag skjuter nog upp städningen oavsett, he he.

Vi ses snart igen allihop. Och juli månad, tack. Det gjorde vi tamejtusan bra! HEJA OSS!
Kram Malin Lundskog

Jag har hört att du är författare. Också.

När jag gick förbi en av alla bänkarna här på Knippla häromdagen stoppade en dam mig. ”Jag har hört att du är författare. Också.” Och jag som trodde att jag hade tjatat hål i huvudet på folk om mitt skrivande, min debutroman och uppföljaren som kommer ut våren 2024. Så fel jag hade. Vi pratade om boken, skrivandet och jag fick chansen att berätta om att uppföljaren utspelar sig på Knippla. Och så gick det till när jag fick två nya läsare. Jo, för både damen som ställde frågan och kvinnan som satt bredvid och trasslade upp en fiskelina ville ha en bok.

Jag har hört att du är författare, Mariannes mirakel, Malin Lundskog — två signerade exemplar av min debutroman Mariannes mirakel

Vet ni, jag vet inte om det är mina läsare eller jag som blir gladast över de här mötena, men en sak är säker och det är att jag blir gôrglad. Det är en av alla roligaste saker med att skriva böcker: att prata om dem och att få signera dem. Jag är så glad att hon stoppade mig med ett ”Jag har hört att du är författare. Också.”

Glädje är den röda tråden i allt jag gör

Ja, så var det ju det där med ordet också. Att jag är författare. Också. Jag förstår att det inte är lätt att hänga med eftersom jag inte håller mig till en bransch, en gren eller en sysselsättning. Precis som ni är jag fler än en sak. En inriktning. Jag är författare, instruktör, föreläsare, poddare, bloggare, skribent. Jag var krögare och vem vet, det kanske jag blir igen. En sak är säker i virrvarret av allt jag gör och det är att jag gör det med glädje, för glädje.

Självklart signerar jag gärna fler ex av min debutroman Mariannes mirakel. Säg till bara! Och eftersom jag tydligen har tjatat hål i huvudet på alla om att jag är författare (också) så kan det hända att jag tjôtar vidare. Okej?

Ses snart igen. HEJA allt vi är och gör.
Kram Malin Lundskog

Ingen rast och ingen ro på ön under sommaren

På sommaren händer det grejer på den här lilla ön ute i havet. Ja, precis som det gör på andra öar längs västkusten och alla turistovänliga småorter i hela landet. Och i större städer. Överallt. Men skit i det nu. Nu fokuserar vi på min ö. Knippla. Ingen rast och ingen ro här inte. Båtbingo, allsång, loppis, auktion, konstutställningar, padel-, tennis- och simskola, fotbollsläger, livespelningar, quiz, fisketävling och inte minst diverse olika bouleturneringar.

Idag var det dags för loppis och auktion anordnat av KIK, vår idrottsklubb. Efter förra sommarens liv som krögare, då vi inte hann något annat än att driva restaurang, och föregående års pandemirestriktioner kan vi äntligen vara med. Så himla kul.

Loppis. Eller var det kosläpp?

Innan loppisen öppnade idag var det avspärrat med orange koner och allt framför borden där alla loppisprylar låg. Vi strosade ner en stund innan det skulle öppna och … Alltså … Så mycket folk. När signalen gick (jo, med tuta och allt) och avspärrningarna försvann var det ungefär som ett kosläpp. Alla rusade fram till bordet och plockade åt sig det de hade spanat in. Men inte sådär girigt med vassa armbågar utan mjukt och med glimten i ögat.

ingen rast och ingen ro, loppis på Knippla — innan kosläppet

ingen rast och ingen ro, loppis, Knippla, västkusten, sommar — innan kosläppet

Jag köpte en jättefin piedestal som snart ska få en kruka på sig i vardagsrummet. Precis en sån jag har velat ha ett bra tag, men inte hittat. Är det inte extra kul att fynda sådant som man dels verkligen vill ha, dels har väntat ett bra tag på och som dessutom inte belastar miljön?

Min piedestal kom till användning direkt, när vi pausade med ett glas vin på Spiken (nytt för i år, sånt där lagomställe som jag tycker om) innan det var dags för auktion.

Ingen rast och ingen ro

auktion på Knippla, knippla idrottsklubb, sommar, västkusten — och alla var där …

Ja, sen var det dags för auktion. Jag tror inte att jag har ropat in något på auktion förut, förutom online på Auctionet. Har jag ens varit på auktion? Jag vet inte. Strunt i det, nu är nu och så vidare … Jag ropade hem en liten panna (jo, den har handtag) eller vad det kan heta från Rörstrands. Visst är den fin? Även om jag inte är den som lagar maten hemma, så är det jag som saknar små skålar och formar till dukningen. Den här blir perfekt.

auktion på knippla, rörstrand, ingen rast ingen ro — får se vad vi serverar i den här

Claes ropade hem garn till mina föräldrar. De skulle få ett av de vi har, men just nu har vi inte koll på vilka garn vi använder och vilka som är gamla och till prydnad, så de får det här. Med splitt och allt. Splitt (eller splitter med betoning på första stavelsen) är träpinnen som fördelar och håller ordning på garnet när man lägger ut det. Kanske heter det nätsticka?

fiskegarn, knippla — snart lämnar det här garnet Knippla, för att pryda en balkong i Skärhamn

Oj oj oj, nu ska vi vidare till konstutställning ute på piren. Sa ju det, ingen rast och ingen ro på den här ön under sommaren.

Ses snart. Tills dess: HEJA HEJA sommaren. Och er.
Kram Malin Lundskog

Spontaniteten som aldrig ville ta slut

Spontanitet är en av mina favoritgrejer i livet. Jag vill helst inte planera något utan bara gå på infall och lusten för stunden. Den här fredagskvällen då spontaniteten aldrig ville ta slut var som ni förstår en alldeles … alldeles underbar kväll som började med att jag skrollade på Instagram.

C Skapar skulle ha blomstermingel på Hyppeln, en av våra grannöar. Vilken grej. Här växer ju inte blommor i överflöd och dessutom fick man ett glas bubbel. Ja, jag hade jobbat klart för dagen och blev utflyktssugen. SMS:ade en kompis som också vurmar för det fria i att inte planera och hon sa ja. Skulle bara lägga till först …

spontaniteten, lift med båt, Gerhard, Malin Lundskog, västkusten

kummel, knippla, västkusten, spontaniteten

Av olika anledningar liftade vi med Gerhard, som gladeligen körde oss över. När han frågade hur vi skulle komma hem skrattade vi lite kaxigt och sa att det ordnar sig alltid.

Blomstermingel på Hyppeln

Vi hoppade i land på Hyppeln och hittade blommorna, som är odlade av Cskapar på Hälsö. Hon skördade dem i morse och tog sedan färjan över till Hyppeln med dem. Vet inte om ni minns att jag gillar härplockade, vilda blommor? Detta är precis lika bra. Fråga mig inte hur det gick till, men jag som är en orange och ganska yvig blomsterflicka, stod strax där med en nätt bukett i rosa. JÄTTE-fin, eller hur?

blomstermingel, blommor, hyppeln, utflykt, västkusten

spontaniteten, blomstermingel, blommor, Hyppeln, västkusten — Just det ja, förutom bubbel (som jag spillde ut hälften av) och blommor fick man en tygkasse.

spontaniteten, blommor, blomstermingel — plockar på mig …

Planlöst strosande till badet

Efter blommor och bubbel såsade vi runt en stund bland stenrösena på öns väst- eller kanske sydvästsida. När vi smakade på strandkålen upptäckte Agneta att hon var JÄTTE-hungrig, så vi handlade riskakor och drog till badet. Där skrämde vi iväg en måsunge, som hann att bajsa på bryggan innan vi hoppade i, simmade en sväng och åh:ade och ah:ade över hur härligt livet är när man inte planerar sådär noggrant. Vi var rörande överens om att vi aldrig hade fått den här fina eftermiddagen och kvällen på Hyppeln om vi inte var öppna för möjligheterna som bjuds här i livet.

spontaniteten, måsunge, badbrygga, västkusten — En liten skitunge …

Sen kom vi på att vi ju skulle ta oss hem. Och att färjan dröjde någon timme. Den som skulle ta oss till Burö och därifrån behövde vi ta en färja till för att komma hem till Knippla … När det tar sådär fem-sex minuter med båt.

Utan snus i sju dagar

Ja, ja. Det gick ingen nöd på oss. Vi hade fina blommor i varsin tygkasse och vi hade riskakor. Agneta hade säkert snus också, så utan snus i sju dagar behövde vi inte försmäkta på den där ön. Jag ringde Claes, som skulle komma och hämta oss (vi var för övrigt glada att vi inte hade tagit båten själva, på grund av huuur mycket båtar som helst i hamnen). Efter fem minuter ringde Claes tillbaka. Han fick inte igång vår båt.

spontaniteten, knippla, Hyppeln, blomstermingel, utflykt — Agneta ringer hem …
Ser ni de vita husen därborta? De ligger på Knippla.

Ja, ja tänkte vi och ringde näste man. Agnetas Patrik. Men han hade fullt upp med att vara hamnkapten och göra plats för ambulansbåten som var på väg in till Knippla. Oj! VI ringde vidare. Den enes båt var på verkstad och den andras var utlånad och … då började snacket gå på vår fina lilla ö. Någon frågade någon och som i ett nafs var Greger över på Hyppeln och hämtade oss. Att färjan kom samtidigt och han undrade varför vi inte tog den hade vi inga jättebra svar på. Mer än att det är roligare med spontaniteten. Eller huuur?

Knippleborna räddade av en fellow öbo. Bye bye Hyppeln

Spontaniteten som inte ville ta slut

Varma i hjärtat hoppade vi i land, sa tack och hej och … sen ringde min telefon. Kristina (kolla in Kristinas shop & galleri), vars båt var på verkstad var orolig för oss och undrade hur det hade gått. Och som i ett kort simsalabim satt vi sedan ute på piren i solnedgången med champagne i glasen och skålade för livet, ön och alla människor. Ja, och spontaniteten förstås. Utan den hade den här fredagskvällen inte varit vad den var. En påminnelse om att även om vi blir äldre så har vi alla våra åldrar kvar i oss. Att mina bikinibyxor fortfarande var blöta under de tajta jeansshorten gjorde inget (blev lite kallt bara).

spontaniteten, knippla, öliv — Här kommer Kristina med Petter o champagne

öliv, champagne, knippla — Här kommer Kristina med Petter o champagne

En dag imorgon? Va?

Ses snart. Tills dess: HEJA ER och livet.
Kram Malin Lundskog

Det goa snacket mellan gubben och grabben

Har ni tänkt på att man inte får höra de där goa snacken så ofta längre? Ni vet de där otippade. Som när två främlingar möts och finner varandra för en kort stund på en buss eller en spårvagn någonstans. Ja, som gubben och grabben och det goa snacket jag tjuvlyssnade på.

Jag satt på bussen mot stan med sticket i högsta hugg, som vi tanter gör på bussar. På varje hållplats klev det på alltfler människor och vi som satt ensamma plockade åt oss våra väskor (och sticken) för att göra plats för eventuella medresenärer. Då kommer det ombord en gubbe med Gais-halsduk runt halsen. Han frågade grabben bakom mig om han kunde slå sig ner och killen svarade javisst.

”Ja, jag tänkte att du kanske inte ville det, när jag kommer här med min halsduk och du sitter där med din”, sa gubben och skrockade. Sådär varmt o gott som gubbar kan göra (fast de är gaisare).

Gubben och grabben höll på olika lag

Och sen drog det goa snacket igång mellan gubben och grabben, som visade sig ha en blåvit halsduk på sig. De skulle på match båda två (varsin), och diskuterade laguppställningar, spelare och spelupplägg. Och de pratade om att det var fint att just de två, som håller på varsitt lag, kan sitta och prata så gôtt med varandra. Innan de klev av önskade de varandras lag lycka till.

Alltså, tänk vad fint det är att vi är människor allihop, även om vi gillar olika och har skilda färger på våra laghalsdukar (om vi nu har några sådana alltså). Visst är det skönt att sitta på bussen och lyssna på poddar eller annat och slippa prata med folk. Men varenda gång jag hör eller själv är med om de här oväntade, korta mötena är det som att något inom mig mjuknar. Jag tror faktiskt att de här oväntade, korta och goa snacken gör världen en aningen bättre. Bara det gör det värt att släppa in främlingar för en kort och tillfällig förbindelse. Eller hur?

ps. Själv är jag Öisare, men det sa jag inget om. Jag nöjde mig med att tjuvlyssna och sticka vidare på min tröja.

det goa snacket, Malin Lundskog, stickad tröja, grön tröja, promenad — Tröjan är klar!
Det norska mönstret jag började sticka när jag satt på tåget genom Danmark …

Ses snart. Tills dess: heja alla otippade möten.
Kram Malin Lundskog