Search Results for: tankar

Och DÄR gick manuset iväg …

I morse hände det som jag har längtat efter i höll på att skriva år och dagar, men i alla fall i veckor och dagar: Jag skickade iväg mitt manus till förlag. Ja, det manus som jag var färdig med för länge, länge sen (känns det som i alla fall). Manuset jag redigerade innan värmeböljan, skickade till testläsare i slutet av sommaren, korrläste och skrev följebrev till för några veckor sedan. DÄR gick manuset iväg. Det manuset.

datormus, skicka manus, hand, tangentbord — kan ni höra swishet när mitt manus gick iväg till de förlag jag allra allra allra helt vill bli antagen av?

Nej, jag vet. Ingen direkt månlandning för mänskligheten, men ett stort jäkla kliv för den här människan. Jag vet upp i huvudet att chansen att ett (dröm-) förlag ska nappa är typ en på miljonen. Men hjärtat och själen har ingen aning om det. Det hoppas så det gör ont. Gott-ont, som en stretch av en träningsvärkande muskel ungefär. Ja, ni fattar.

Lever på hoppet

Jag vet inte om det är dåraktigt av mig att avslöja att jag verkligen har jobbat hårt med berättelsen. Vill inget förlag anta manuset är det kanske ett bevis på att jag är en usel författare och borde ägna all min tid och energi åt något helt annat? För att inte tala om vad folk runt omkring tänker om någon som tjôtar om sitt författarskap, trots att hon liksom inte kom till mer än två romaner (och elva andra publicerade alster). Man kan nog bryta ihop för mindre om man låter de tankarna sprida sig i systemet som är ens kreativitet. Ens hela jag?

Men det verkar ju onödigt att tänka de tankarna nu, när jag precis har skickat iväg det där feelgoodmanuset. Nu är tid att leva på på hoppet. Och att skriva nytt!

Ses snart igen, tills dess: länge leve hoppet!
Kram Malin Lundskog

Kreativiteten kommer när man mest anar det

Det är väl ingen av oss som längre blir förvånade över att de bästa idéerna dyker upp när man rör på kroppen? Eller står i duschen eller kanske utför någon monoton syssla som får oss att vara i stunden? Det borde egentligen inte vara någon överraskning för mig att berättelsen jag började nosa på för några veckor sedan liksom vecklade ut sig framför mig när jag var ute och sprang i morse. Men det var det. Även om kreativiteten kommer när man mest anar det vet man inte vad den kommer med för besked.

skutor, west wind af Göteborg, Hälsö — att stanna till i Hälsö hamn och titta på skutor är mumma för kreativiteten.

Jag trodde nämligen inte att det var så historien skulle börja. Eller att just de karaktärerna skulle bli viktiga i berättelsen. Och ändå blev det så självklart när jag hade lufsat runt Hälsö (grannön) i några kilometer. Så skulle det vara! Och självklart skulle en sådan figur vara med! Självklart skulle berättelsen börja på det viset! Snacka uppenbarelse!

svettiga, törstiga och badsugna tog vi färjan hem igen – för att skriva ner allt som serverades under rundan

kreativiteten kommer när man mest anar det, knippla, vägfärja — samlade tankarna och glodde på det här

Inte för att det betyder att slutversionen ens av råmanuset kommer att vara som det kreativiteten målade upp för mig idag, men nu har jag verkligen något att arbeta utifrån. Och det har jag gjort under eftermiddagen. För ja. Jag skriver. På något nytt. Kan inte låta bli …

Vi ses snart igen! Tills dess: HEJA kreativiteten.
Kram Malin Lundskog

Följebrevet fick mig att tvivla

Senast igår satt jag och skröt och skrävlade om mitt senaste manus för alla som ville lyssna. Men som för livet i allmänhet och kanske det skrivande livet i synnerhet så går det än upp och än ner … Som idag när jag satt och skrev följebrev till manuset, då dalade jag ganska snabbt neråt från den höga (förmodligen orimligt höga) toppen jag befann mig på innan. Och så satt jag där och tyckte inte att jag hade något att komma med. Alltså, det där följebrevet fick mig att tvivla. Vad fan håller jag på med egentligen?

Men! Jag vet att bergochdalbanan ingår i författarskapet. Ärligt talat är den till och med ganska rolig att åka med i. Det är liksom spännande att se vilka tankar som får mig att vakna till, hämta kraft och ge mig in i leken igen. Ja, som sagt: det är som i livet. Spännande att vara med om.

Och nu är följebrevet skrivet. Det där brevet på max en A4-sida som förlag vill ha tillsammans med ett nytt manus från en aspirerande (hoppfull) författare. Ett brev där manuset, tanken bakom det, varför man har skrivit berättelsen (tror inte att ”jag älskar att skriva och kan inte låta bli att hitta på berättelser” duger) och på vilka olika sätt man själv är en alldeles eminent författare som kommer att passa perfekt in i förlagets stall. Ja, ni fattar. Ett slags cv. Skitjobbigt. Och roligt! För det tvingar mig att få fram den där allra allra innersta kärnan i berättelsen. Den som jag tror att alla vi författare har i våra manus, men som kan vara svår att sätta ord på, även om vi arbetar med just ord och även om vi har kärnan klar för oss i huvudet. Är ni med?

Malin Lundskog, följebrevet fick mig att tvivla, författare, vimpel, himmel — kanske skulle hissat flaggan för att fira?

Men jag sträcker på mig och är nöjd

Och samtidigt som jag skriver det här och tillåter mig att tvivla en stund så sträcker jag på mig igen. Jag älskar ju det här. Jag njuter av själva skrivandet och har så otroligt roligt längs vägen att det oavsett vad de förlagen jag väljer att skicka ut mitt manus till säger. Och en sak är säker och det är jag verkligen har gett den här berättelsen allt jag har. Allt jag har just nu alltså, det betyder inte att den inte kan förbättras. men jag har gett figurerna i berättelsen all min kärlek, jag har gett språket omsorg och jag har tamejtusan gjort mitt bästa. Om inte det är något att skryta och skrävla om så vet inte jag vad som är det. Resultatet kan jag inte styra över, men jag kan ge mitt manus de bästa av förutsättningar att flyga. Och det kanske är gott så?

I nästa vecka vågar jag klicka på den där skickaknappen. Tror jag i alla fall … Håll gärna alla tummar ni har för säkerhets skull.

Vi ses snart igen, tills dess: HEJA både uppsyn och downsen i livet! Även i skrivarlivet.
Kram Malin Lundskog

Förresten: jag har inte bara skrivit följebrev idag. Jag har också skickat iväg HEJA-ropet till alla som vill ha ett sådant. Ni vet, mitt nyhetsbrev som har ett rykte om sig att vara kul, upplyftande och exakt vad man förväntar sig av någon som är författare. Vill ni att jag dyker upp i er inkorg också? Här hittar ni länk till HEJA-ropet.

Verlaniseringen har hittat till podden

Llåha piskom! som jag brukar säga … I avsnitt 20 är jag tillbaka i tillbaka igen! Inga prefix i världen kan rädda mitt ord den här gången. Jessika tror på förkortningsprincipen, om det finns någon sådan. Verlaniseringen har hittat till podden och vi verlanar ord och härlar oss i Luthers ganska knepiga liv. Som vi får lära oss om denna man!

Varsågoda, en historielektion som heter duga. Och kanske är det Luthers pappa som är upphov till att vi kallar förtappade kvinnor för luder på en onsdag. Ordet är mitt – ditt bläck i pennan.
Väl bekomme! Och lyssna här nedan om ni vill. Annars i er alldeles särskilda favoritpodd-app. ni bestämmer. (bara ni lyssnar, he he.)

verlaniseringen, ordet är mitt, podd, författare, skrivliv, författarskap

Om ni vill göra mer än att lyssna på oss, så finns vi på Instagram där ni gärna får hänga med oss.Och för sjutton: har ni tankar och tyckanden om antingen de ord vi har pratat om eller de ord ni tycker att vi måste prata om? Hör av er. Vi är här, er egen ordtjänst i poddjungeln (?).

Ses snart igen, tills dess: heja ordet som är både fritt, ditt och mitt.
Kram Malin Lundskog

De grer seg i sjön

Jo, det mesta reder ut sig när det kommer i sjön, som uttrycket det ger seg i sjön (där sjön uttalas skön, med ”k”) betyder. Mina tankar brukar ordna till sig i badet till exempel. En del tampar till fiskeutrustning grejar till sig. Men trasslet som Claes och jag orsakade idag, det vete sjutton om det grer seg i sjön. Vi vågade i chansa utan tog med det hem. Men först njöt vi av att vi efter allt slit med kräftburarna fick upp en mättande middag med kräftor i alla fall. Och ett nakenbad, långt där ute till havs.

Allt började tidigt i morse, då vi gick ut för att hämta gomiddag, innan Claes skulle in till restaurangen och jobba och jag ägna dagen åt att korrläsa mitt manus. Solen steg och vi hittade våra flaggor som markerar början och/eller slut på kräftlänken (burar som sitter ihop i en kedja, typ). Och så började vi dra. Och som vi drog.

kräftfiske, det grer seg i sjön, lera, kräftburar — ett riktigt skitfiske är vad det är, eftersom burarna helst ska ligga på lerbotten …

Kräftburar och ett par hundra meter trasslig lina …

malin lundksog, båtflagga, tunga — Alltså, vet i hur tungt det är att dra kräftburar? Särskilt när de är korskopplade och hoptrasslade …

Vi drog och slet och svor och vilade och svettades och drog lite till innan vi insåg att våra två länkar med sex burar i varje har drivit ihop och den ena har lagt sig över den andra. Även om det mellan varven kändes som det var den andra som hade lagt sig över den andra. Hjälp, vad tungt det var! Och då tycker vi ändå att vi är två ganska starka typer …

trassel, linor till kräftburar, det grer seg i sjön, — det här grer seg nog inte sjön …

Efter hiskeligt många om och men fick vi till sist upp alla våra tolv burar. Med hur många meter lina som helst (burarna ligger på ungefär 40 meters djup) i ett enda trassel. Det är tungt att dra kräftburar i vanliga fall, men det här var det tyngsta jag har varit med om. Inte för att jag har varit med om särskilt mycket, vi är ju ganska nya på kräftfiske. Men ändå. Tur att vi i alla fall har lärt oss var burarna ska ligga, så att vi fick med oss den där goda middagen hem.

Kräftor är definitivt mitt favoritskaldjur, så jag är himla glad att vi har börjat fiska själva. Inte för att alla de timmar vi lägger på det gör det billigare än att köpa egentligen. Men visst är det man har fiskat, fångat, odlat och plockat själv extra gott?

det grer seg i sjön, malin lundskog, båt, kräftburar — hem igen, med en del att reda ut

Vi tog inte bara med oss kräftor hem, den här gången fick vi ta med alla burar och trasslet med hem. För att göra om, göra rätt så att chanserna att det grer seg i sjön är större nästa gång.

Förresten, just idag är det exakt fem år sedan vi flyttade in i huset här på Knippla. Då var vi glada om vi lyckades få en enda makrill på kroken. Nu? Nja, en räcker inte långt …

Men hur som helst så ses vi igen allihop. Tills dess: heja skitfisket!
Kram Malin Lundskog

Bokklubbstisdag kommer tillbaka hösten 2025

Så himla roligt att jag får komma tillbaka till mysiga Emmas bibliotek högst upp på Franses till hösten. Japp! Bokklubbstisdag kommer tillbaka. Andre september drar vi igång och därefter ses vi fjortonde oktober och tjugofemte november. Tur att sommaren är så kort, he he.

Bokklubbstisdag by Malin Lundskog, klubben utan medlemsskap

Bokklubbstisdag by Malin Lundskog kommer som vanligt att vara en klubb utan medlemsskap. Alltså, man behöver inte ens ha läst böckerna för att vara med, även om diskussionerna blir roligare om vi har läst allihop. Förresten, böckerna är bara ett startskott på diskussionerna. Allt som oftast blir det prat om allt. Ja, ni vet. Som i vilken bokklubb som helst. Funderar faktiskt ibland på om inte bokklubbar egentligen är förklädda diskussionsklubbar. Vad tror ni?

Kort och gott: kom! Ta med er någon ni gillar. Som gillar samtal, böcker och att lära nytt och bidra med sina tankar så att andra kan lära nytt. Det blir bubbel. Babbel. Och en sådan där härlig stund som lever kvar inombords. Biljetter finns här och då ingår ett glas bubbel (med eller utan alkohol) och två timmars gôtt snack som jag håller styr på, så att det blir prat på riktigt.

De här datumen ses vi hösten 2025

2/9 har jag med mig min vän, författar- och poddkollega Jessika Devert. Vi pratar om hennes Dagboken-serie, en rapp och rolig serie á la Bridget Jones för en mogen publik med mycket igenkänning i Göteborgsmiljö. Biljetter köper du här

14/10 pratar vi om Malin Haawinds De kom från öar-serie. Romanerna formar en berättelse om en familj och framväxten av det svenska folkhemmet, om små kustsamhällen och nybyggda höghus i industristaden. Här finns biljetterna till det här tillfället.

25/11 tar vi avstamp med en konstkupp i Göteborg. TIna Norings Mjölkharen heter boken vi diskuterar, en historisk spänningsroman om familjehemligheter, svek, vänskap och hopp. Biljetter till det här tillfället hittar ni här.

Hösten kommer snart och att bokklubbstisdag kommer tillbaka är verkligen något jag ser fram emot. Läs mer om vårens bokklubbstisdagar här, så förstår ni varför.

bokklubbstisdag kommer tillbaka, by malin lundskog, hönö, franses — från i våras, när Jeanette Bergenstav var med som gäst

Förresten, undrar ni vilken podd Jessika och jag har ihop, så är det Ordet är mitt.

Ses snart igen. Här på bloggen. På Franses i bokklubben. Eller … någon annanstans?
Kram Malin Lundskog