Search Results for: tankar

Jag är nyfiken på vad jag kommer att tänka

I morse när jag gick rundan runt ön i strålande sol tänkte jag på vad jag tänkte på … Det låter kanske konstigt, men det är nog inte så ofta man tänker på vad man tänker på, om ni fattar vad jag menar? Hur som helst: det jag tänkte på var att jag i början av förra året inte hade en tanke på att jag skulle gå och längta efter att vakna i hängmattan en vinterdag som denna. Den tanken gjorde mig nyfiken på vad jag kommer att vara med om i år som jag ännu inte har någon aning om. Ja, jag är nyfiken på vad jag kommer att tänka i början av nästa år, som jag inte har en tanke på att jag kommer att tänka …

Visst är det spännande? Att planera och sätta mål i all ära, men att lämna utrymme för hjärtats lust och väcka en oanad längtan inombords – undrar om inte det smäller högst. Vad tror ni?

jag är nyfiken, morgonpromenad, knippla, — morgonpromenaden

jag är nyfiken, utsikt, knippla. — här vaknar tankarna om livet till liv

soluppgång, jag är nyfiken, berg, knippla — nyfikenheten vaknar ikapp med att solen klättrar över bergskanten

färja, vinter, knippla, snö, utsikt — Vidder! Måste vara världens bästa tänkarutsikt ändå?

jag är nyfiken på vad jag kommer att tänka, Brorsan, springer spaniel, knippla, livboj — det var här jag kom att tänka på mina tankar om att vakna i det här,
eftersom vår en utenatt i månaden-basecamp ligger nära

jag är nyfiken på stena jag kommer att ta, fotspår i snön, knippla — Vi har ingen aning om stegen vi kommer att ta i år. Jag är nyfiken på vad jag kommer att gå här och tänka om ett år.
Har jag väckt någon ny längtan till liv?

Kommer jag att väcka någon ny längtan till liv i år?

Vi går vidare och visst är det spännande att inte veta vilka nya längtor som väntar oss? Vad kommer vi att väcka till iv i år, som vi inte har någon aning om än? Tacksam för varenda steg!

Och vi ses ju snart igen. Tills dess: heja nyfikenheten!
Kram Malin Lundskog

barfota i snön — apropå hjärtats lust: med lite snö på marken i morse sa den till mig att gå ut barfota. Älskar!

PS. Min nya lust att vakna utomhus har väckts tack vare Agnetas och mina utenätter, som vi påbörjade i juni. Sex månader hittills och ingen av oss har planer på att sluta! Nätterna kan ni läsa mer om här: En utenatt i månaden.

Detta med att sova ute är livsviktigt

Så skrev min en utenatt i månaden-vän häromdagen i ett meddelande till mig. Faktiskt samtidigt som jag gick här ute på ön och funderade på om det var konstigt att jag tänkte så mycket på vår utenatt i november. Väder, vindar, kyla och alla uppbokade helger. Hur ska vi få ihop det? När? Ja, mitt i de tankarna plingade det till i telefonen. ”Detta med att sova ute är livsviktigt.”

Ja, jag håller med. Skönt att vi båda tycker samma (och är lika konstiga?) och fortsätter att ta oss omaket att packa ner fårskinnsfällar, liggunderlag, extrakläder, hängmatta, tarp, filt, sovsäck, pannlampa. Och näsflöjt. För det är så värt det! Ja, mankemang och obekvämligheter är till och med en del av själva njutet där ute.

Och nu kan vi elda där ute

Och från och med nu har vi mer att kånka på när vi ger oss av några hundra meter hemifrån. Jag har nämligen skaffat oss en portabel eldstad.

detta med att sova ute är livsviktigt — liten och lätt är eldstaden innan jag öppnar den

detta med att sova ute är livsviktigt,
innehåll, portabel eldstad — nät, som snart ska bli själva eldkorgen, öglor och stativ

portabel eldstad, uppfäll inomhus — och voilà!

portabel eldstad, nät, — och i det här nätet ska man kunna lägga fem kilo ved

Liten och smidig och lätt att sätta ihop var den i alla fall. Ska bli spännande att elda i den och det där jag skrev med att vi får mer att kånka på … Det är inte den portabla eldstad i sig som väger så mycket. Men veden. För det hittar vi ingen att elda med här i Knipplaskogen. (skojar, finns ingen skog här på den lilla ön i södra Bohuslän).

Nu ser jag fram emot nästa utenatt och hoppas vi får till en mysig brasa. Vill ni veta mer om hur det gick? Stay tuned …

Ses snart igen och tills dess: HEJA det värdefulla omaket!
Kram Malin Lundskog

Mer om en utenatt i månaden hittar ni här: Jag säger ja och jag älskar det

Senvägar blir ofta genvägar?

Under morgonmeditationen fick jag en aha-upplevelse. (Önskar att vi hade ett ord som epiphany i svenskan. Så mycket härligare att skriva än uppenbarelse, eller aha-upplevelse, tycker ni inte det?). Om ett sätt att leva livet på som jag hade glömt: nämligen det effektiva med att sänka farten. Kanske till och med ta en omväg. Som en positiv vinkling av det gamla ”genvägar blir ofta senvägar”: senvägar blir ofta genvägar.

Senvägar blir ofta genvägar

Vilket lugn jag kände när jag fick den där epiphanyn (kunde inte låta bli). Ingen stress. Gör det i din takt. Lägg ner det där med supereffektivitet. Du måste inte passa på att göra det ena när du ändå håller på med det andra. En sak i taget. Alltså pulsen gick ner redan av tankarna på att ta´t lugnt. Att inte pressa in dagens göranden med skohorn och vaselin utan ge mig själv slack.

Jag är nämligen en mästare på att göra saker in in det sista. Ni vet, innan man ska iväg hemifrån (och passa färjan). Det slutar med att jag irrar runt och letar efter nycklar, plånbok, skor (det sistnämnda ofta en hund som har burit iväg med, resten är jag själv som inte har lagt på sin plats. Eller till min stora förvåning har lagt på sin plats, men där letar jag ju inte eftersom jag aldrig lägger saker där de ska vara.

Jag har brutit mitt ska bara-mönster

Idag har jag brutit det ska bara-mönstret och packat i god tid för min resa till Karlstad, åkt hemifrån tidigare än jag egentligen behövde för att träna på vägen in mot stan. Nu ledde det till att jag tränade längre och ändå fick bråttom till näta färja, men spela roll om jag inte har tvättat håret? Det kan jag ju göra imorgon. Och jag kom med färjan, där jag vet att jag alltid får en andhämtningspaus. Om jag inte passar på att … vilket jag inte gjorde idag. Hade ju fått min aha-upplevelse ju. Och jag har haft gott om tid (aldrig tillräcklig dock) att hänga med lilla Stella och mamma Vendela innan tåget som jag nu sitter på skulle gå.

När jag väl klev ombord tåget för att åka till Karlstad, var jag bara lite svettig. Inte som annars, genomsvettig och flåsig och med en tickande oro i bröstet som undrar om jag verkligen har fått med mig allt. Så skönt! Att jag fick en plats bredvid toaletten som folk tydligen inte tycker är så noga att stänga efter sig, det … har inget med mina sen- eller genvägar att göra. Om inte annat blir senvägar ofta genvägar till ett inre lugn, för hade min puss varit högre och mina axlar uppdragna mot öronen hade jag förmodligen blivit skitirriterad. Nu? Nä. bara lite …

Hade jag valt genvägar som jag ofta gör i stridens hetta och tror att jag måste öka farten hade jag eventuellt glömt en roll up på vägen, jag hade inte hunnit träna som jag gjorde. Och jag hade nog suttit med andningen obekväm upp i bröstet och tankarna som ett virrvarr. Och när jag tänker efter nu, så kanske det inte är genvägar det måste sluta med. Det kanske bara är ett lugnare temp som gör livet skönare?

Nu, mot Karlstad och Värmlands bokfestival! Heja senvägarna (som kanske även kommer på tågresan pga, vi vet ju hur det är med signalfel och tågmöten och annat …).

Ses snart igen och tills dess: HEJA senvägarna! Och omvägarna?
Kram Malin Lundskog

Inre monolog är min nya grej

Nu har jag lärt mig något nytt i skolan igen. Inre monolog. Alltså, det här är min grej. Så himla roligt att bara gå loss i en karaktärs huvud. Hänga med i svängarna när hans (jo, den här gången är det en han) tankar fladdra hit och dit, fram och tillbaka och ibland går de runt en liten stund. Försök själva att följa med i era egna tankegångar. Så himla kul! Hjärnan är inte klok, ha ha.

inre monolog, malin lundskog, författare — trasslet i huvudet är mycket mycket trassligare än håret på huvudet …

Inte för att jag inte har skrivit inifrån en karaktärs huvud förut, men när vi nu fick uppgiften att skriva en inre monolog på Linnéuniversitet, så förstod jag vad det verkligen innebär. Det handlar om att låta karaktärens tankar poppa runt. Så som de ju faktiskt gör i våra huvuden. Ja, utan att vi tänker på det, för tänker vi på det styr vi nog upp dem lite mer. Det är så kul att lära nytt och ännu roligare, eller kanske just därför som det är kul, när jag kan applicera det på mitt skrivande direkt.

Hjärnan är galen …

Nej, hjärnan är galen! Och galet bra på att associera den ena otippade tanken med den andra och jag bara joinar the joyride. Förhoppningsvis får ni läsa inre monologer i en bok som jag har skrivit om ett tag. Vill ni läsa ett fantastiskt exempel redan nu, är Virginia Wolfs Mot fyren ett hett tips. Kapitel 17. Alltså! För att inte tala om slutet på James Joyces Ulysses. O M G asså!

Och två boktips med inre monolog

Många utropstecken blev det visst, men det är så kul jag tyckte att den här uppgiften var. Böckerna jag nyss nämnde, de har jag läst, för att studera just inre monologer. Men vet ni, det där är böcker som är värda att läsa oavsett. Jag är så glad att jag lär mig nytt. Och att min lust att läsa sådant jag inte har läst sedan sist jag pluggade (då svenska och engelska) och inte uppskattade då har vaknat till liv. Ålder, erfarenhet och insikten om den där välvilliga läsningen (som jag skrev om här) kanske? Oavsett så är inre monologer där tankarna bara strömmar helt oredigerade min grej. Längtar redan till i morgon bitti, då jag ska ta mig an mitt manus igen …

Vi ses snart igen, tills dess: heja hjärnan!
Kram Malin Lundskog

En bra start

Hela veckan har jag gått upp tidigt. Alltså JÄTTE-tidigt. Klockan fem några dagar och klockan 5.30 andra. Och efter same old start med meditation och en stunds flödesskriv, så har jag gjort det. Skrivit. På det som jag hoppas blir ett romanmanus en dag. En bra start, om jag får säga det själv, som har spillt över på resten av dagen.

På morgonen är jag bäst

Okej, jag fattar att klockan fem är vardagsmat för några av er och inget att skriva hem om. För mig är det inte heller just klockslaget som är det stora. Det är att jag har lagt in en skrivstund redan på morgonen. Dels visar jag (återigen) mig själv att jag tar mitt skrivande på allvar och dels har jag (återigen) upptäckt att morgonen är min tid på dygnet. Flytet jag har i skrivandet när jag fortfarande är … ren? Jag tror att det är ett bra sätt att förklara känslan. Ren. Tankarna är orörda och ostörda och mina filter som annars dömer det jag skriver är inte vakna. Morgonen är inte bara en bra start på dagen, det är också stunden då jag är bäst. Alltså skillnaden kan vara så stor som att jag skriver man dagliga 1500 ord på en/en och en halv timme. Senaste på dagen kan samma antal ord ta tre timmar.

romanmanus, dator, levande ljus, knippla

En bra start och samvetet

Och så är det ju det där med samvetet. När jag inte skriver på morgonen tänker jag under dagen på hur mycket jag borde skriva och frågar mig själv när jag ska hinna. Ja, det där tar sin beskärda energi det också. Lika bra att skriva när jag det går lättast? För att dels komma vidare i romanen och dels slippa gå runt med oket av borde på axlarna.

Det här med att skriva på mitt manus tidigt på morgon ger mig en bra start. Vi får se hur länge jag orkar gå upp så tidigt. En vecka skapar ingen vana och just den här veckan har det funkat extra bra eftersom jag inte har haft några kvällsaktiviteter och kan gå och lägga mig hur tidigt som helst.

Det är förresten inte säkert att en bra start gör en bra dag, men det ökar i alla fall chanserna. Eller vad säger ni? Och hur som helst skadar det inte att hitta sin stund …

Vi ses snart igen, tills dess: heja de där stunderna!
Kram Malin Lundskog

Morgonskrivande och meditation kan ni läsa mer om här: Vad är det bästa som kan hända idag? och här: Morgonrutin för hållbara hälsa. Vi får se om ni kommer att få läsa mer om den här veckans manusarbete i ottan.

Ps. Jag ställde inte klockan på 5 i morse på grund av lördag, men var uppe tidigt. Och skrev!

Ärlighet varar längst?

Innehåller annonslänk till Bokus

Stinas_boksida som nyss recenserade Mariannes mirakel (läs det utlåtandet här) har nu också läst och recenserat Ett oönskat arv. Hon skriver att min roman innehåller allvar, humor och känslor. Alltså, har jag återigen prickat rätt? Det är ju precis så jag vill att det ska vara i min fiktiva värld. Ja, och i min verkliga faktiskt. Och att hon dessutom läser in vikten av att vara ärlig är den där pricken över i:et, grädden på moset och kronan på verket. Hurra!

ärlighet varar längst? recension, ett oönskat arv, Malin Lundskog, stinas boksida, citat

Blir ni lässugna (ja, ni fattar ju att det är vad jag önskar) så hittar ni boken hos mig (signerat ex) och till exempel här i nätbokhandeln.

Vi ses snart igen, jag lovar. Och jag håller vad jag lovar, eftersom ärlighet varar längst?
Tills vi ses: heja ärligheten!
Kram Malin Lundskog