Search Results for: tankar

Inte skriver jag i alla fall

Någon mer än jag som tänker att sommaren är lång och tror att man ska hinna med så himla mycket? Inklusive de där långa slappa dagarna, då man inte gör någonting annat än badar. Läser. Och andas sommarluft. Ni vet, när man visualiserar sig själv som avslappnad med oändligt med tid att skriva det där råmanuset. Ett råmanus man dessutom har suttit i sina poddar och yvat om att man ska skriva klart under den jättelånga sommaren. Ja, så här sitter jag, ute i trädgården och inte skriver. Och dagarna bara går …

Malin Lundskog skriver i trädgården, sommar — här sitter jag och inte skriver

malin lundskog, författare, dator, trädgård, — funderar på om jag inte ska gå och bada istället …

Okej, jag kanske överdriver.

För skrivandet är ju med mig. Jag tänker på mitt råmanus vart jag än går. Och eftersom jag lägger rätt mycket tid just nu på att inte skriva, så är mina tankar ofta ackompanjerade av det dåliga samvetet. Samvetet som säger till mig att jag borde skriva.

Vilket crazy beteende!

Men också ett beteende jag återkommer till med jämna (eller om det är ojämna) mellanrum. Helt plötsligt befinner jag mig i någon slags virvel av dåligt samvete och borde, när det kanske bara är en paus jag behöver. Eller fokus på en sak i taget. Inte på bad när jag sitter vid datorn, eller manuset när jag badar. Njut av det jag gör när jag gör det och inte vara någon annan stans än just här och nu. Eller där och då, när det är där jag är …

Min tro om att sommaren är oändlig är en härlig tro. I alla fall i början av sommaren. Men idag är det juli och jag inser att dagarna går och här sitter jag och inte skriver. Och det är fine, så länge jag gör det med gott samvete. Släpper datorn en stund. Gör något av allt det där andra jag visualiserade att jag ska hinna göra under sommaren. Som att slappa till exempel. Med gott samvete …

Mest slöseri med tiden är kanske att inte vara i stunden?

Aja, manus har blivit klara förut. Allt löser sig och det som kanske är mest slöseri med tiden trots allt är att inte vara i stunden som är. För i den stunden finns varken dåliga samveten eller borde. Eller oändliga somrar för den delen. Och det är gott så.

Vi ses snart igen och jag hejar på vår förmåga att reflektera och njuta av stunden. HEJA HEJA!
Kram Malin Lundskog

ps. Jag har samma tanke om oändligt med tid när jag sätter mig på tåget till Stockholm, som jag skrev om här: I tidsoptimismens spår.

Jag säger ja och jag älskar det.

Jag är kanske besatt av att göra sånt som ger livet ännu mer liv. Om det är det så är det okej. För om jag inte var det. Om jag inte var en sådan som säger ja till sådant som ger livet liv. Tänk vad mycket jag hade missat då. Som natten till idag. Och kvällen igår. Och i morse. Jamen, jag säger ja till sådant som känns gôtt, som är liv och som gör min värld stor och härlig.

Jag säger ja till en utenatt i månaden

Igår fick jag ett meddelande från min kompis Agneta. ”Är det denna natt det ska sovas i hängmatta?” Vem kan svara annat än ja den frågan, jag bara undrar? Dessutom börjar ju juni lida mot sitt slut och vi har pratat om att köra en utenatt i månaden. Juni är väl en alldeles ypperlig månad att påbörja ett sådant stolleprov i?

hammock hängmatta, tallar, knippla — jag fick låna Agnetas dotters hammock

jag säger ja, knippla, malin lundskog, i hängmatta — godkänner vår upphängning

Det här är förresten en av anledningarna till att jag gillar att inte vara uppbokad: att jag kan säga ja till det som jag har lust med. Som vår första en utenatt i månaden-natt. Jag gillar ju att vara en sån som säger ja.

Igår eftermiddag rekade jag runt på ön efter träd att hänga hängmattor i och hittade en perfekt plats, där tallarna inte var för greniga och dessutom ganska höga. Ja, men ni fattar ju hur de ser ut på den vindpinade västsidan av ön. Grannarna jag mötte trodde att jag skulle ut på vandring. Inte så konstigt med tanke på min packning, ha ha. Värsta vandringsryggan för en kort promenad på sådär ungefär trehundra meter och en enda natt i hängmatta. Men har man med sig sovsäck, lava, glas, högtalare och en himla massa tjocktröjor, så. För övrigt var det ganska mysigt att känna sig som ett barn som ska ut och tälta i trädgården. Så mycket mer behövs ju inte för att livet ska vara liiite mer äventyr, eller hur?

fina utsikt, frihet och härliga samtal

sjöräddningen, knippla, utsikt — utsikten från vårt camp var som den är här på ön (skryt skryt!) var som den brukar: alldeles underbar!

Fin fin utsikt, en känsla av frihet och fina samtal. Och sen sa vi god natt. Så himla mysigt att krypa ner i sovsäcken under ett tak av tallegrenar och med vinden som både ljudkuliss och den som höll igång en go gungning i hängmattan. Jag somnade till Agnetas näsflöjtsspelande (jo hon fick en av mig under kvällen och det där är ju också något som är skitkul: att spela näsflöjt.)

Efter några timmar vaknade jag. Både för att jag var kissnödig och för att jag frös. Så glad att jag hade med mig en hel vandringsryggsäck full med tröjor. Men de räckte inte riktigt. Ändå har jag en sovsäck som ska hålla för ner mot fem grader eller något sådant (minns inte, men den är tjock och varm och go). Vad jag lärde mig av det här? Att det förmodligen är vettigt att ha något slags underlag/filt/fäll under sig, även om man inte ligger på marken utan gungar gôtt i en hängmatta. Tur att vi ska ut igen, så att jag får testa det. Någon som har tips så tar jag tacksam emot dem såklart!

Jamen, jag somnade ju om igen. Och sov. Länge!

En sak jag är glad att jag hade med mig och på mig: buffen! Och hoodies. Ja, så att jag kunde dra de över huvudet. Så mysigt!

morgonstund har guld i mund …

jag säger ja, malin lundskog, hängmatta, knippla

jag säger ja, hängmatta, malin lundskog, knippla

morgonsol, knippla, tall, — låg på vår camp och kollade ut på både morgonsol och joggare …

När jag vaknade låg jag och kikade på solen en stund. Och på de som joggade förbi på sina morgonrundor. Agneta sov vidare (tills jag väckte henne med näsflöjtsspel, he he) och jag tog en stros ut i solen. Njöt av äventyret och livet i livet. Så nära hemma det egentligen går att komma. Och ändå vara ute på äventyr. Är det inte härligt?!

jag säger ja, malin lundskog, sol, morgon, knippla — sa godmorgon till världen i verkligheten (jo, men känslan av att vi inte var en del av den var rätt stor) och fick upp värmen ute i solen.

malin lundskog, agneta bergman, hängmatta, knippla — morgonstund osv …

Ja, vi har alltså en plan på en utenatt i månaden. För att det är kul, lite spännande, en utmaning, stärkande, lärorikt och så himla livgivande. Jag menar, när jag låg där och frös i natt fanns liksom inga tankar på att avbryta. Kom inte på förrän nu hur enkelt det hade varit för oss att gå hem.

För er som är nyfikna finns det en Facebookgrupp som heter just (det enkla och korta namnet) En utenatt i månaden under ett år för tjejer som gillar äventyr. Ni hittar gruppen här. NU går jag mest och funderar på var vi ska sova i juni? På en av de andra öarna här omkring kanske? Vi får se …

Vi ses snart igen allihop, antingen här, eller ute någon natt? Hur som helst: heja naturen och att säga ja till livet.
Kram Malin Lundskog

Vill ni läsa mer om det här med mer liv i livet har jag bland annat skrivit om det här: Hummerpremiär och mer liv i livet och Livet kommer emellan. Eller?

Fler En utenatt i månaden-inlägg:

En ny äventyrsnatt i hängmattan (mars 2026)
Kallaste natten i hängmattan hittills (februari 2026)
Jag sover så gott ute i hängmattan (januari 2026)
Utenatten är ett äventyr i all enkelhet (september 2025)
Vakna i hängmattan (augusti 2025)
Utenätterna i augusti blir fler och fler (augusti 2025)
I hängmattanförvandlas jag till en riktig sjusovare (juni 2025)
12 månader i hängmattan (maj 2025)
En ny natt i hängmattan (mars 2025)
Nionde månaden i hängmattan (februari 2025)
Att sova ute i december, vilket äventyr (december 2024)
Vilken utenatt vi fick i november (november 2024)
Detta med att sova ute är livsviktigt (inför premiär med portabel eldstad, november 2024)
VI sov ute i oktober också (oktober 2024)
Jag tog hemmaledigt i hängmattan (augusti 2024)
En utenatt i månaden för tredje gången (augusti 2024)
Min nya hängmatta är världens coolaste tält (juli 2024)

Jag förbereder mig för min nya roll

Idag är mitt barnbarn tydligen i storlek med en vattenmelon, där i sin mammas mage. De följer ju sin graviditet i appar nu för tiden (annat var det förr osv.) och jag fick nyss en bild från appen av min svärdotter. Vecka 40. Stor som en vattenmelon. Och jag förbereder mig just nu på bästa sätt för min roll som farmor. Hur då? Jo, genom att gå runt och bära en vattenmelon ömt i min famn. Hade inte ni också gjort det?

jag förbereder mig, farmor malin lundskog, barnbarn, vattenmelon — i hårdträning för att bli farmor …

Inte konstigt att jag tycker att den gravida magen är stor, eller hur? Inte för att den är onormalt stor, utan det gäller väl alla gravida magar i vecka 40. De är stora Jättestora. Inte undra på, om det ska få plats en vattenmelon i dem?

Och hur som helst är det här med att bli farmor egentligen det enda jag vill prata om just nu. Men jag förstår ju också. Hur kul är det? Man kommer ju ihåg killarna när de låg i lumpen och b a r a ville prata lumpen. Eller småbarnsföräldrar när man själv var förbi den fasen. Herregud, kunde de inte prata om något annat någon gång? Så jag ska försöka hålla mig. Men om jag är disträ, så vet ni vad jag håller på med. Jag förbereder mig för min nya roll …

Vi ses (kanske då, med tanke på mitt fokus, he he) snart igen. Tills dess: HEJA livet och alla dess faser.
Kram Malin Lundskog

Vill ni läsa mer om mina tankar kring att bli farmor, finns det ett inlägg här: Snart är jag farmor och Suuurprise

Därför grät jag i podden

I vårt senaste och säsongens sista avsnitt av Skriverier med Malin och Cilla bjöd vi i vanlig ordning på boktips. Och det var inte vilka tips som helst. Jag tipsade om en av mina favoritförfattares böcker: Haruki Murakamis Efter mörkrets inbrott. Och Cilla? Hon tipsade om en bok från en genre hon i princip aldrig läser: Ett oönskat arv. En feelgood som utspelar sig på västkusten. Som hon tycker är mer än en feelgood. En relationsroman. Med miljöbeskrivningar att skriva hem om. Med karaktärer som känns. Och ja, därför grät jag i podden. Det är ju jag som är författaren till boken.

Alltså. Jag blev stum. Rös. Och tårarna rann. Ärligt talat så visste inte att Cillas tankar kring min roman betydde så mycket som de visade sig göra. Jag är så himmelens tacksam för hennes ord om min bok som ni hör mot slutet av avsnittet som heter I gotta feelin´…

Mitt boktips

När jag hade läst klart Efter mörkrets inbrott insåg jag att jag hade sett allt i svartvitt. Varenda scen i boken, en syster som sitter ute på en bar en hel natt och en annan syster som ligger stilla i sin säng. Allt i svartvitt. Så himla konstigt, för jag satt ju ute i solen och läste stora delar av den. Men hur som helast, så tycker jag om Murakami för hans stil. Enkla meningar. Nästan barnsligt enkla ibland. Som i ”först gick vi det, där hände detta. Sedan gick vi ditt. Då kom …” . I den här får man följa den ena av två systrar och genom den systern kär man känna den andra. Som i Ett oönskat arv, inser jag nu.

Systern som lämnar hemmet när natten kommer har alltid tyckt att systern som ligger kvar i sängen är vackrare, mer attraktiv, populär och … bättre på alla sätt? Hon möter människor som under de mörka timmarna visar henne att det finns annat i livet än att vara vacker och poppis.

boktips skriverier med malin och cilla, tom kaffekopp, efter mörkrets inbrott, haruki murakami — och kaffet tog slut, men läsningen fortsatte …

Våra boktips

Jag tyckte om att befinna mig i den svartvita världen, gillar ni snabblästa romaner som skildrar ett annorlunda samhälle än vårt ( i alla fall än mitt) så är Haruki Murakami alltid ett säkert kort.

Som vanligt är böckerna vi tipsar om i podden sådana vi har läst eller lyssnat på och som vi tycker om. Vi bjuder inte på några utförliga recensioner, men vet ni vad som är så kul med våra boktips? Jo, att ni är flera som hör av er och som har lärt er vem av oss ni har samma smak som. Som inte behöver så mycket mer än att Cilla (eller jag) säger att ”det här är en bok jag gillar” för att chansen är stor att de ska tycka om den. Värt att testa?

Förresten, ni vet väl att vi har bokbingo under året, i vår Facebookgrupp Skriverier med Malin och Cilla? Häng med och spela bingo med oss. För fler av våra boktips lyssnar ni antingen igenom alla (?) våra avsnitt, eller så kollar ni här, där många av dem finns med: våra boktips.

Ses snart igen. Här eller i Facebookgruppen kanske? Hur som helst, tills dess: HEJA det fina med att läsa. (Och att gråta i poddar?)

Kram Malin Lundskog

boktips från podden skriverier med malin och cilla

Slingans vänner

Det är inte bara grejen med att behöva ta färjan för att komma hem som skiljer ölivet mot det i Göteborg. Det är också fenomen som Slingans vänner (som jag berättade om här). För ett tag sedan blev jag invald i styrelsen i den nybildade föreningen och ja. Det är jag så himla glad för. Tänk att jag ska få vara med och utveckla, underhålla, bevara och tillgängliggöra vår vackra ö. Känner mig hedrad och tar uppdraget på största allvar även om jag blev inkvoterad som både kvinna och tjotte … (skojar, men jag är de fakto enda kvinnan. Och den som är nyast på ön).

utsikt, knippla, västerhavet, öliv, västkusten — nästan samma utsikt, fast en helt annan dag. Alltid vackert!

Jag går runt slingan varenda dag. Den är inte lång (ön är ju liten), men den är slingrar sig runt de norra delarna av ön där utsikten är vacker så det står härliga till. Slingans vänner har sett till att slingan ens finns … Att det finns utsiktsplatser, grillplatser och bänkar att njuta av hela härligheten på. Och att utegymmet som jag hänger på varje söndag finns.

slingans vänner, utegym, knippla, västkusten — utrymmet, en del av slingan

malin lundskog, slingan knippla, utegym, sol — utrymmet, en del av slingan

Och nu är jag en del av styrelsen i Slingans vänner och mitt första uppdrag är att gå ut i ett skyfall och kolla var vattnet rinner som värst. Ha ha ha. Enda hundägaren i gänget, som ändå är ute i ur och skur, såatteee … Ja, så ska jag uppdatera info på Knippla.se också.

Malin Lundskog, Knippla, slingan, västkusten, springer spaniels — i ur och skur …

slingans vänner, knippla, utsikt, västkusten — och utsikten jag har bakom ryggen på bilden ovan. Norröver. Mot Marstrans

Hundarna älskar slingan, för de är av uppfattningen att det växer godis på vissa väl valda bänkar. Här hoppar de upp och väntar på något gott.

Eldsjälarnas betydelse

Tänk vad eldsjälar betyder mycket! Utan sådana stannar världen och slingan, som jag tror att de flesta som kommer ut till Knippla går runt och fascineras av, hade inte funnits. För från början fanns en ö. Ja, det är visserligen gott nog, men ändå … Utan eldsjälen Ralf, som har både snickrat och sökt eu-bidrag och dragit i och entusiasmerat folk, hade vi inte haft vår slinga och jag hade inte kunnat berätta för er om mitt styrelseuppdrag i den nybildade föreningen Slingans vänner.

Visst är det fint med människor som ser möjligheterna, som öppnar ögonen på oss andra och som skapar något av tankar som ”hade det inte varit härligt med …?”

Utan en eldsjäl hade inte folket på ön gått man ur huse en snöig (jo, sant) dag i april. Men det gjorde de. Vi. Rensade, grävde och krattade ut nytt grus längs slingan, så att den blev än mer lättillgänglig. Det är fint att få vara en del av engagemanget. Ja, men det är fint att engagera sig i något man bryr sig om, tycker ni inte det?

ralf magnusson, slingans vänner, knippla — eldsjälen himself

arbetsdag, slingans vänner, knippla — eldsjälen himself

Kommer ni hit är mitt hetaste tips att ta en sväng runt ön. I alla fall om ni är sugna på massa utsiktsnjut, för det har vi gott om här. Och badplatser. Som den här i Röddeviga:

Vi ses väl snart igen? På Slingan eller någon annan stans …
Kram Malin Lundskog

PS. Undrar ni vad tjotte, som jag skrev om högre upp är? Det är typ stadsbo. En längre förklaring får ni i min roman Ett oönskat arv 😉

Temat i Ett oönskat arv

Jag träffade en av mina vänner på ön i går morse och hon berättade att hon hade läst ut min bok. Och vad hon tyckte om den. Jo, jag höll andan en stund, för jag känner något slags ansvar för att ni som läser ska tycka om det jag skriver. Så att jag inte har lurat er att köpa eller låna boken och dessutom lägga tid på att läsa den. I onödan … Men sen pustade jag ut. Tog in det fina i hennes ord om temat i Ett oönskat arv.

Hon berättade om hur hon uppskattar att jag alltid (vet inte om alltid är rätt ord efter enbart två romaner, men det var så hon sa) har ett tema i mina böcker. Och jo. Så är det. Dels är det skitsvårt att skriva utan tema och dels vill jag underhålla med utrymme för någon slags eftertanke.

Visst är klimakteriet ett tema i min roman

Det läsaren berättade var att hon uppfattar klimakteriet som tema i boken. Och att den fick henne att reflektera över sina egna hormoner. Och visst tar jag upp klimakteriet i romanen, det har hon helt rätt i. Men vet ni vad jag kom att tänka på? Jo, att temat i en bok är vad läsaren upplever att det är. Det blev tydligt när jag efter vårt samtal om klimakteriet ställde frågan i mina stories på Instagram: Vilket är temat i Ett oönskat arv? För kolla här vilka svar jag fick. Och alla är rätt!

Ja, som sagt: temat är så som ni uppfattar det och så fort jag som författare lämnar i från mig min berättelse är den ju er att tolka, alla ni som läser den.

Kan det vara därför det är så kul (och intressant) med bokklubbar och andra sammanhang att prata böcker? När man diskuterar boken med andra får man både sin egen och de andra i bokklubbens upplevelser av en bok. Som att läsa den flera gånger, med helt nya ögon. Kanske dags för en bokklubb för Ett oönskat arv, precis som jag hade för Mariannes mirakel? Den bokklubben kan ni läsa mer om här.

Om ni läser boken, hör gärna av er med era tankar om både temat och annat ni kommer att tänka på. Det är verkligen en av de fina grejerna med det ensamma arbetet som författare: kommunikationen med läsare.

vi ses hur som helst snart igen och tills dess: heja möjligheterna till samtal kring böcker och att alla tolkningar är rätt.
Kram Malin Lundskog