Search Results for: tankar

Malin skildrar systrarna och deras relationer väl

Innehåller sponsrad länk till Bokus

Kulturladyn Ulrica recenserar Mariannes mirakel idag. Romanen är del ett i serien Göteborgssystrarna och just idag släpper jag del två, Ett oönskat arv. Kul! Ulrica skriver bland annat att ”Malin skildrar systrarna och deras relationer väl. Tack för det säger jag, som levde mig så mycket in i deras tankar och känslor för varandra att jag blev dem. Båda två. Jo, på riktigt. Herregud vad stökigt det var i mig ett tag när jag skrev om dem. Ena sekunden höll jag stenhårt på Caroline för att i nästa sekund vara helt säker på att Helén var den enda vettiga av de två. Oh well … Idag kommer Ett oönskat arv. Och så här skriver Ulrica om Mariannes mirakel:

Recension av Mariannes mirakel

”Mariannes mirakel” är Malin Lundskogs @malinlundskog debutroman och är en relationsroman som vågar kombinera det lättsamma med det allra svåraste. Om vikten att prata med varandra, våga vara ärlig, släppa på prestigen och om kvinnoproblem, familjerelationer och framför allt systerskap. Vi får lära känna de två medelålders systrarna Caroline och Hélen som är totalt olika varandra.

De båda systrarna och deras åldrande mamma Marianne har komplicerade relationer till varandra. De lever olika liv och står känslomässigt långt ifrån varandra. Caroline är egenföretagare och PT med bestämda uppfattningar om hur saker ska vara. Storasyster Hélen är ängslig över vad folk ska tycka och försöker göra allt för att komma till rätta med sina inkontinensproblem. Ingen tar hennes problem på allvar. Mamma Marianne tycker att man ska tysta ner saker och ställer krav på systrarna att finnas där för henne, vilket ger dem båda dåligt samvete. Förutom relationen till sin mamma ska systrarna hantera rebelliska tonåringar, och vardagsproblem.

Boken väcker känslor och man blir både irriterad och hejar på karaktärerna. I boken tas också flera viktiga teman upp som inkontinensproblem, otrohet, rasism och sorg. Malin skildrar systrarna och deras relationer väl. Jag tycker om resan som vi får vara med på och framför allt om slutet när allt knyts ihop. Utan att avslöja för mycket så växer relationerna och de skrapar till slut på ytan och vågar öppna upp och prata om det allra svåraste.”

Kulturladyn hittar ni här på Instagram

Tack och tänk …

Jamen, tänk att jag har skrivit en relationsroman som vågar kombinera det lättsamma med det allra svåraste. Tack för det.

jag berättar om resan till utgiven roman, inkontinenta kvinnor, Mariannes mirakel, ljudbok, Malin Lundskog, malin skildrar systrarna

Ni som vill läsa hittar Mariannes mirakel som ljudbok (då ser den ut som på bilden ovan) eller i tryckt eller eboksformat. Antingen hos mig (här är mina böcker) eller i nätbokhandeln, som Bokus som har boken här.

Ses snart igen väl? Tills dess: HEJA alla relationer?
Kram Malin Lundskog

Första recensionen av Ett oönskat arv är här

innehåller sponsrad länk till Bokus

Boken är inte ens utgiven och här är den. Den första recensionen av Ett oönskat arv. Eller i alla fall de första tankarna om boken, tankar som dessutom är skrivna av en av de viktigaste människorna i mitt författarliv: En läsare! En sån som oss. Visst, jag har lätt för att gråta, men hade inte ni också blivit gråtglada av det här?

Tar upp nära och viktiga saker på ett sätt som berör …

Så här skrev Carin:

Först kom ”Mariannes mirakel”, en underbar bok om två systrar och deras mor. Igenkänningsfaktorn var hög och som läsare fick jag skratta, gråta och bli irriterad. Om du inte läst den så GÖR DET (eller lyssna om du hellre vill det). Nu kommer nämligen uppföljaren ”Ett oönskat arv”. Precis som i ”Mariannes mirakel” tar Malin Lundskog upp nära och viktiga ämnen på ett sätt som berör och legitimerar att inte ”gömma saker under mattan” utan våga prata om dem. 24 april kan du köpa ditt alldeles egna exemplar i närmsta bokhandel – GÖR DET!

Visst är det fint? Och om ni undrar hur Carin kan skriva de här fina orden redan nu, när boken inte ens är utgiven så är det för att hon är med i Team arvstwistarna. Kommer ni ihåg att jag samlade ihop ett gäng, för att läsa och prata om boken tillsammans. Här skrev jag om det.

Ett oönskat arv hittar ni här där ni kan bevaka den till släpp, då får ni mail om att hipp hurra, nu är boken här. (Inte hlet säker på att de skriver hipp hurra, men ni fattar.) Har ni inte läst (eller lyssnat) på Mariannes mirakel, så hittar ni den här.

Nu ska jag läsa det fina utlåtandet om min andra roman igen. Och igen. Och kanske igen … Men vi ses snart igen. Tills dess: HEJA alla läsare! Ni är det bästa en författare har.

Kram Malin Lundskog

Därför älskar jag mina vanor och ordet livskamrat

Herrenaddå vad skönt det är att vara tillbaka. Hemma. Och vara trygg i att en vana jag mår gott av hittar jag tillbaka till, oavsett om jag har gjort uppehåll från den på grund av anledningar. Eller att det bara har blivit så på grund av omständigheter. ja, ni vet. Därför älskar jag mina vanor: de är lätta att hitta tillbaka till.

När en vana verkligen är en vana blir man inte av med den i första taget, även om man gör långa uppehåll från den. Som min vana att skriva på morgonen (den kan läsa mer om här). I morse satt jag där igen, med papper och penna och skrev mig själv in i dagen. Något som jag inte har gjort på fem veckor. Inte för att jag inte har kunnat skriva när vi har rest (allt om resan här), utan snarare för att jag har valt bort det.

därför älskar jag mina vanor, anteckningsbok nuuna, hand

Därför älskar jag ordet (och känslan) livskamrat

I morse satt jag alltså där med mitt kaffe och min skrivbok och hittade mig själv igen. Lika spännande varje gång eftersom jag inte är den samma idag som innan resan. Eller ens igår?

Det jag skrev fram i morse var en insikt jag kanske har kommit till förut, men glömt. Den om det helt fenomenalt fina med en livskamrat. Jag hade ganska kul i mitt skrivande, för där dök upp känslor från förr. Om just ordet, eller kanske fenomenet, livskamrat. Jag blev förvånad över att jag inte längre likställer livskamrat med äldre personer med grått (eventuellt lagt) hår, jättemycket rynkor, krum hållning, blåådriga händer, käpp, blommiga klänningar och bruna kostymbyxor.

Visserligen är jag gråhårig (jo, jag färgar håret) och rynkig, men ni fattar? En livskamrat är en trygg känsla, en grundad kärlek och total tillit. Ärlighet, respekt. Någon att luta sig mot och något man så innerligt stöttar. En bas. En zon av totalt ickedömande.

Det där är kanske inte definitionen om man letar i en ordbok. Jag vet faktiskt inte om det går att definiera livskamrat i ord. I såfall snarare med adjektiv än substantiv, är ni med?

Förmodligen kom tankarna på det här med livskamrat upp i morse efter vår resa. Ja men, i nästan fem veckor har vi ju suttit ihopklistrade, Claes och jag. Fint har det varit. Jättefint!

Efter min skrivstund gick jag ut och mötte de här. Livskamrater?

Och visst är det ändå härligt att man kan ändra sig? Att var sak har sin tid och det vi (jag?) kanske fnyser åt i tjugo- och trettioårsåldern blir världens bästa grej tio, tjugo eller trettio år senare? Var sak har sin tid och goda vanor (som att skriva på morgonen) är väl värda att jobba in, så att de är lätta att hitta tillbaka till efter längre uppehåll.

Livskamrat och vänskap

Jag hittade det här avsnittet från podden Mitt perfekta liv nu. Där pratar vi vänskap och jag tar upp det fina med ordet livskamrat.

Men, hör ni: ves ju snart igen! Tills dess: heja goda vanor och jobbet vo gör för att skaffa dem!
Kram Malin Lundskog

PS. Goda vanor har jag skrivit massor om, eftersom det var en stor del av mina arbetsdagar som coach, kursledare och föreläsare under tio-femton år. Här hittar ni fler inlägg om vanor och dessutom finns min bok GLAD FRi STARK, för dig som är nyfiken på mer.

Utsikt och insikt, ensam och tillsammans

I morse packade vi med oss frukost, så som vi tydligen gör här i Sagres, och gav oss ut på hike. Från St Vincent (där vi var förra veckan) gick vi norr ut. Längs havet hela tiden. Och ja. Vackert som 17. Stort. Lyxigt. Hur mycket utsikt som helst och stora delar på ett underlag som gjorde att vi behövde fokusera på var vi satte fötterna. Alltså, att gå där med utsikt ända till världens ände (kass liknelse med tanke på att det är där vi är, he he), på ett underlag som kräver fokus, tillsammans med Claes och hundarna. Jag vet knappt något bättre.

fokus för att ha koll på var vi sätter fötterna

utsikt och insikt, trail, sagres, st vincent, stenar — … men tror att det här är super för mitt knä, vad tror ni?

Vi är tillsammans och ändå är det som att jag är ensam. På ett bra sätt alltså. Med mig själv. Och mina tankar. Om jag ens tänker några tankar? Jag vet inte. Annat än att jag kom till insikt om att det är fint det här livet. Där vi kan vara själva, fast vi är tillsammans. Utan krav och andra förväntingar än att ge hundarna vatten någon gång mellan varven.

utsikt, spricka i berget, springer spaniel

utsikt, springer spaniels, hike, st vincent, sagre — till världens ände ska alla gå …

Eller så är vi sådana vi aldrig skulle bli?

Eller så är vi bara ett av de där paren som jag för trettio år sedan var rädd att vi skulle bli. Sådana som inte pratar med varandra. Men, då visste jag å andra sidan inte att man kan tycka om att vara ensamma tillsammans och känna trygghet i tystnaden. Livet ändå. Kanske mormor hade rätt när hon sa att var sak har sin tid?

Vi ses snart igen allihop. Nu är det slutspelshockey på en dator här, och en som ska läsa (och tjuvlyssna på hockeyn). Tills nästa gång: HEJA livet, utsikten, insikten och … hela alltet!
Kram Malin Lundskog

Mer om vår workation här i Sagres hittar ni här: Vi åker till världens ände.

Claes och malin Lundskog, hike, sagres — och ett av de sällsynta tillfällena då Claes är med på selfie – tillsammans.

Happy … och det nya improinslaget

Nytt avsnitt av podden Skriverier med Malin och Cilla är ute. Så som det brukar vara varannan fredag. I det 72:a avsnittet pratar vi om boklansering. Hur ska alla människor i hela världen (eller i alla fall i någon liten del av Småland respektive Göteborg) veta att våra böcker finns? Happy stämning som vanligt.

Dessutom bjuder vi på ett nytt improvisationsinslag där feelgood möter spänning.

Lyssna här eller i er absoluta favoritapp för poddar.

Om ni har tankar kring podden får ni mer än gärna dela med er av dem. Gillar ni den? Klicka på tummar upp eller hjärtan och dela gärna med era vänner. Då blir vi (ännu!) glada(re).

Vi ses snart och tills dess: heja fredagar!
Kram Malin Lundskog

happy, skreiverier med malin och cilla, podcast

Förresten, ni vet väl att vi tipsar om böcker i slutet på varje avsnitt? Jag brukar komma ihåg att lägga upp tipsen här på bloggen och här finns några av dem.

Ska vi ta ansvar för andras känslor?

Den frågan ställer vi oss i podden Mitt perfekta liv idag. Ska vi ta ansvar för andras känslor?

Varför tror min kompis att jag kommer att hata henne? Och varför betraktas någon som älskar livet och vädret för en jobbig jävel? Får man förresten visa sin glädje när andra är ledsna? Och Viktoria då, vad händer när hon berättar att hon har friare som står på rad och just har köpt ett slott i Frankrike. Allt detta (och lite till) i det här avsnittet av Mitt perfekta liv, podden där vi utforskar normer och nyfiket visar vägen mot ett perfekt liv.

I vanlig ordning tycker jag att vårt samtal är himla härligt (man får väl säga det om sina egna produkter?) som väcker tankar i mig i efterhand. Jag undrar om vi ska ha ett eftersnack också? För tankarna som väcks under de där trettio minutrarna vi podd-pratar, de behöver tas hand om. Av mig själv eller av nya samtal. Med andra.

Visst är det coolt ändå, hur något vi gör (vi allihopa alltså, inte bara Vickan och jag) fortsätter att växa utanför oss själva? Som ringar på vattnet.

Hoppas att ni lyssnar, tänker, känner. Och ni vet väl att ni alltid är välkomna att höra av er med frågor och kommentarer? Gillar ni podden, blir vi jätteglada om ni trycker på de gillaknappar som finns i er favoritpodd-app.

Vi ses snart igen, tills dess: Heja oss och ringarna vi sprider på vattnet.
Kram Malin Lundskog