Search Results for: tankar

Våren tog oss med storm. Och orkan!

Våren är här säger SMHI. Från och med igår tror jag att vi hade den första officiella vårdagen här på västkusten enligt SMHI:s sätt att se på saken. Och våren tog oss med storm kan man säga. Ja, till och med orkan eftersom det blåste över 33 sekundmeter här idag. Jag hörde något om både 36 och 39 sekundmeter på Vinga, som ligger nära oss.

Jädrar vad det brallade på. De som var med pratar om 69 (jag var visserligen med, men alldeles nyfödd så har inget minne av det), Gudrun var en lätt bris i jämförelse och boende på några av öarna häromkring kunde inte komma varken bort eller hem eftersom färjorna inte kunde lägga till.

våren tog oss med storm, vind, vågor, hav, västkusten — lite i lä för värsta vinden, kunde jag fota i alla fall

våren tog oss med storm, vågor, västkusten, vind, knippla

Jag gick ut i bergen när det hade börjat mojna mitt på dagen och kunde ändå inte gå upprätt. Men i vanlig ordning är det dels härligt att komma ut och dels alldeles sanslöst vackert här ute. Hundarna sprang runt i bergen med fladdrande öron och jag kasade med i sann tantparkour-anda (ni fattar? Krabbgång ibland, på alla fyra ibland och sittandes på rumpan ibland).

bänk på slingan på Knippla, hav, himmel, vind — godisutdelarbänken hade blåst omkull

springer spaniels på Knippla, bänk, utsikt — godisutdelarbänken hade blåst omkull

I stormens spår

På vägen runt ön mötte jag de som sopade upp glassplitter från sådana där tak som sitter som regnskydd över dörrar, jag såg takpannor som hade blåst av taken, paraboler på marken och presenningar på vift. En båt på land hade blåst av sina stöttor och några staket var sönderblåsta. Flaggstänger låg ner. Och ett glasräcke från en balkong hade blåst av ett hus och rammat ett fönster på nästa hus. En annan balkon hade blåst bort och en balkong var fylld av takpannor.

Tänk när vi flyttade ut till ön och undrade varför alla soptunnor stod fastsurrade …

Malin Lundskog, Knippla, storm, våren tog oss med storm — man gör vad kan för att fixa frisyren …

Men i bastun var allt (nästan) som vanligt

Det enda som var som det brukar idag var dambastun (som jag har skrivit om här förut). Där samlades vi och delade stormande upplevelser från dagen. Sen delade vi på en burk peeling samtidigt som vi såg solen gå ner utanför bastufönstet och till sist delade vi boktips och tankar om livet. Sådär som man gör i bastun.

När jag tänker efter var faktiskt inte bastu-kvällen heller riktigt som den brukar. Vi badade nämligen inte. Vattnet var jättehögt och vågorna spolade in med så stor kraft att det inte kändes ett dugg säkert att gå ner till badtrappan.

Det är ändå något befriande med naturen. Det är bara att luta sig tillbaka och följa med på dess nycker, eller hur? Men våren är här och snacka om att den tog oss med storm. Och orkan!

Vi ses snart igen och tills dess: HEJA vädret. Och oss.
Kram Malin Lundskog

Vilken tur att vi inte planerade mer

Tänk om vi hade varit sådana som jag ibland önskar att vi är: superplanerare. Då hade jag inte suttit på balkongen här idag och njutit av våriga solstrålar på näsan. Eller bastat igår med varma samtal för hjärtat och kalla dopp i havet för sprudlet. Det finns många saker jag inte hade fått uppleva om vi var mer planerade än vi är. Vilken tur ändå.

Jag älskar improvisation och undrar om det egentligen går att vara bra på att både planera och improvisera? Om det inte gör det och jag måste välja kör jag på improvisation alla dar i veckan. Och vilken tur att vi inte planerade mer ändå. Solen idag alltså …

vilken tur, springer spaniels, balkong, knippla — killarna i min ringhörna

Tur eller lathet?

Ni vet skidäventyret (läs mer om det här) som blev inställt på grund av min urspårning (mer om den här)? Fattar ni hur jag hade grämt mig åt min knäskada om vi varit mer välplanerade och bokat (och betalt) boende? Det kan hända att vi inte bokade något för att vi var för lata och inte orkade. Har bristen på planering förresten något med lathet att göra? Eller är det helt enkelt så att vissa av oss är grymma på att planera och kan inte leva utan en plan, medan andra (som min man och jag) är stjärnor på att improvisera?

Hur som helst, var tanken att vi skulle ha varit iväg på resa i detta nu och då hade jag missat dagens jättevarmt solstrålar på balkongen. Och gårdagens bastu. Bland annat …

Konsten att improvisera och se ljuset i mörkret

vilken tur, läsa bok på balkong i vårsolen, knippla — Vad jag läser? Det får ni veta i nästa avsnitt av podden Skriverier med Malin och Cilla.

Ja, bäst som jag satt där och läste på balkongen poppade tankarna om det här upp. Vilken tur att vi inte planerade mer. Sen tog tacksamheten över. Tacksamheten över att vi lever ett liv där vi har möjlighet att improvisera. Och tacksamheten över att jag i stunder när det inte går som jag har tänkt (för tänker gör jag, även om jag inte planerar så värst), ser det som en spännande utmaning att göra det bästa av situationen. Inget ont som inte har något gott med sig och allt sånt, ni vet.

Visst kan jag behöva bryta ihop en stund om situationen är överjävlig (och även om den bara är en aningens jobbig), men det är faktiskt en kul utmaning att hitta ljusglimtarna. Det svåraste i den utmaningen är att möta dem som skiter i ljuset där och då. De som inte orkar med en jobbigt positiv jävel (inte mina ord, mind you).

Ljuset i knämörkret är att jag har mer tid till skrivande och att vi (kanske?) tar hundarna och drar till Portugal istället. Alltså, det är ju jättespännande, för där har varken min man eller jag varit. Har ni? Berätta!

Mörkret i ljuset

Det enda som inte är världsbäst med att leva utan att planera är att de flesta andra är välplanerade. När jag vill köra en spontangrej har många redan fullbokat i sin kalender. Min kalender? Den är fullbokad med utrymme för möjligheter …

Oh well, om vi hade varit välplanerade hade jg inte bara missat vårsolen idag. Jag hade inte ätit frukost med en av mina bästa människor häromdagen. Dessutom hade jag inte gnuggat rent köksluckorna i förmiddags. Kan någon, apropå det, förklara för mig var allt kladd på dem kommer ifrån hemma hos två vuxna? Såvitt jag vet är vi inte särskilt kladdiga eller smutsiga om händerna.

Tur för våra köksluckor att vi inte är så bra på att planera. Eller snarare: att vi inte tycker om att planera. Och vilken tur att jag skadade knät – annars hade vi inte kommit till Portugal. Om vi nu gör det. Vad tror ni?

sjöbodar, knippla, februari, sol — bara en sån sak som eftermiddagspromenaden i det här …

Ses snart igen och tills dess: HEJA heja improvisationen.
Kram Malin Lundskog

Här skrev jag om vad det egentligen är med knät (och hur bra det är med flera identiteter …)

Vad är viktigt idag?

Söndagar är en alldeles särskilt bra dag för reflektion tycker jag. Vem har jag varit i veckan och vem vill jag vara nästa vecka? Vad är viktigt idag? Ni vet sådär på riktigt. Inte det som står på att göra-listan, utan kanske mer på att vara-listan. Vad kan jag strunta i att ta med mig in i nästa vecka och vad vill aldrig i hela världen glömma.

Jag tänkte på just det här med vem jag vill vara och vad jag vill känna efter mitt inlägg här på bloggen igår. Undrade om jag är för mycket i görandet och prestationen (som jag helst avhåller mig ifrån). Då skrev jag ju att jag inte känner igen mig när jag inte kan göra som jag brukar. Men kan det jag brukar göra vara viktigt för att det får mig att känna det jag vill känna och i förlängningen också att vara den jag vill vara. Och den jag är? Jomen, jag tror det.

Testade en kort morgonpromenad idag och ja. Till och med den gjorde skillnad (hej Myrstegsrevolutionen!). Jag var till och med så glad av promenaden att jag gick och sjöng för mig själv. Irish rover av någon anledning, med handklapp och allt. Fattar ingenting, men det finns en anledning till att jag tycker om att vara ute i min ensamhet … Ja, mig slipper ni att höra, men vill ni njuta av en härlig version av låten (som handlar om nyfikehet och mod), kommer det här:

vilken version!

Gör det viktiga först så slipper vi ångra oss sen

Jag tror inte att jag kan påminna mig själv för mycket eller ofta om att göra det viktiga först. Vara den jag vill vara och känna det jag vill känna. För med det på plats blir resten piece of cake.

Så med promenadsången i ryggen och frukost till Vinterstudion (damerna på längdskidor va?!) drog jag till gymmet. Där körde jag bland annat torrskidåkning eller vad man nu kan kalla stakmaskinen. Och vips var jag mig själv igen. Ut o njut och svett o flås och lite go musik på det. Gôtt mos för både kropp och knopp och själ och det är väl ändå det som är viktigt på riktigt? För med den känslan är jag är redo att skapa, älska, skratta, inspirera, peppa och göra den skillnad jag är här för. Se upp världen!

vad är viktigt idag, malin lundskog, stakmaskin — tänk att en kort morgonpromenad fick mig hit?!

vad är viktigt idag, stångrodd, nordic wellness hönö, malin lundskog

Vet ni vad det fina med att göra det som är viktigt på riktigt först är? Jo, att vi inte behöver ångra oss sen. Lätt som en plätt, eller vad säger ni? Och kanske var det den insikten som var viktigast av allt idag, även om den inte skiljer sig om allt det där jag tidigare har sagt och skrivit om att göra sånt som är kul med såna som är kul och att prioritera det. Och det gör väl inget om jag kommer fram till samma sak om och om igen. Det kanske snarare är ett tecken på att vara allt mer säker på hur jag vill leva livet?

Ses snart igen. Tills dess: heja oss!
Kram Malin Lundskog

PS. En att vara-lista, vad säger ni om en sån?

PPS. Fler tankar som i det här inlägget hittar ni bland annat här: Vintern kom till ön och jag vill vara obekväm

En träffsäker och förträfflig debutroman

Men alltså, det här är ju så himla roligt. Att Mariannes mirakel fortfarande får recensioner. Kolla in den här som dök upp på Nathalie Perssons Instagram idag där hon bland annat skriver att Mariannes mirakel är en träffsäker och förträfflig debutroman. Alltså, va? Fattar ni hur himla glad jag blir av det här? Så glad så att jag spricker.

Så här står det i recensionen:

Mariannes mirakel är ”en relationsroman som berör exakt det tema som många familjer har stora problem med. Att prata med varandra, speciellt då man behöver hjälp och stöd. Men vikten av att prata med varandra hjälper även vid känslor som glädje och sorg. Våga släppa på prestige och se till det som faktiskt har betydelse istället.

Alla vill väl, men det svåra verkar vara att nå fram, på riktigt.

En mycket träffsäker och förträfflig debutroman som ger vardagslivet en knuff, att ta tag i händelseförloppet istället för att skjuta upp till ett senare tillfälle. En bok som ger många tankar, om att göra……”

Vill ni läsa fler recensioner hittar ni dem här: Mariannes mirakel får fina recensioner och Mariannes mirakel får fem hjärtan av fem möjliga och även här: Recensioner av Mariannes mirakel

Själv suger jag på den här karamellen ett tag och är ÄNNU mer pepp på uppföljaren.

Ses snart och tills dess: heja alla er som läser, lyssnar och recenserar. Och er andra förstås …
Kram Malin Lundskog

In i dimman, där finns mycket att hitta

Morgonrundan tog oss rätt in i dimman idag. Så stilla och så vackert låg den där och svepte in oss i en annan värld. En där tiden går lite långsammare och jag hinner tänka klart alla tankar som behöver tänkas klart. Ja, ni ser ju själva. Det går inte att hetsa fram något i det här?

in i dimman, knippla, västkusten, bohuslän — färjan på väg från ön

in i dimman, knippla, färjan, snö — Även färjan åker rätt in i dimman

När jag går mina morgonrundor här på ön är jag nästan alltid i min egen tidszon. (Nästan pga ibland förstår jag mig på hundarna …) Jag har noll koll på tiden och upptäcker ofta att jag är långt borta i tankarna (förlåt i både för- och efterskott om jag inte hälsar när vi möts). Och hux flux är promenaden gjord, hundarna lekta med och dagen framför datorn kan börja.

Men visst är det något magiskt med dimma. När den stillar sig över ön, blir mina tankar klarare (well needed, I tell you). Kan det vara så att vi behöver ge oss in i dimman för att skapa klarhet? Kaosa lite innan vi kommer i ordning? Ja ta mig tusan, när jag vågar kliva in i det dimmiga och stanna där det är då jag hittar skatterna och svaren och idéerna.

Och är det inte så, så känns det så. Och det är vackert så. Till och med gôrvackert!

issluch, västkusten, utsikt, dimma — Här ser man ända in i evigheten. Trots dimman.

Over and out för idag. Ses snart igen. Tills dess: heja dimman och oss som kliver in i den?
Kram Malin Lundskog

ps. Inte bara jag som tycker att bråttom känns fel i dimman. Det här sms:et kom från färjan i eftermiddags:

Jepp, that´s ö-livet for you. Vackert och långsamt. Här finns mycket att hitta …

Vintern kom till ön och jag vill vara obekväm

Vintern kom till ön igår egentligen, men då hade jag fullt upp med att njuta av spring i snön och dessutom var bloggen redan full av tankar kring förra året. Jo, att springa var det första jag gjorde när jag tittade upp från redigeringsbubblan och upptäckte den. Vintern. Snön. Jag tog en av hundarna och gav mig ut en lufsrunda. För finns det något mysigare än otrampad snö? Och att låta kroppen jobba sig varm i vinterluft?

vintern kom till ön, knippla, snö, kväll — Orörd snö. Så svår att låta bli …

vintern kom till ön, snö. röd stuga, frälsarkransar — och de enda spåren i snön är Brorsans och mina

löparglädje, livsglädje, snö, vinter, knippla — Jag är minst lika lycklig över snön som över att vaderna höll.
Sakta men säkert kommer jag tillbaka till mer spring och det ser jag verkligen fram emot.

Vintern är kvar och jag vill vara obekväm

Morgonpromenaden var mysig den också och jag kom på något när jag gick där och hukade under snötyngda tallegrenar. Jag vill vara obekväm. Inte så att jag vill göra mig obekväm, utan jag vill snarare låta bli att låta bli det som är obekvämt. Jag njuter som sjutton av att vara ute i naturen och härja, även om det innan jag ger mig ut är obekvämt. Som att ta på alla snösäkra kläder, när jag kan gå den bekväma, plogade asfalstsvägen som inte kräver lika mycket snösäkra kläder.

Jag vill leta upp läiga badställen en blåsig dag istället för att stanna inne, jag vill ut och leta vyer och ljusfenomen även om jag är trött och varm och go inomhus och vinden viner runt knuten eller (och?) regnet slår mot rutan. För njutet i det obekväma är obeskrivlig.

Det kan handla om att ta de där extra stegen upp till utsikten fast det blåser småspik i ansiktet. Så värt det. Påminn mig gärna och sno gärna det obekväma tipset. Det ger livet massa liv.