Search Results for: tankar

Vidgar mina vyer med både promenad och plugg

I morse stoppade jag in hundarna i bilen för en morgonpromenad på Öckerö. Och vilken morgonpromenad sen. En av de allra mest betydelsefulla grejerna med att bo på en ö är vidderna. Ja, det är som att jag vidgar mina vyer både på in- och utsidan när det inte finns något i vägen mellan min blick och horisonten. Och det fanns det inte när vi traskade runt på Öckerö idag, Brorsan, Jackson och jag. Inte ens en enda människa, förrän vi var på väg tillbaka igen.

vidgar mina vyer, morgonpromenad, öckerö, västkusten, utsikt, tall — Kunde inte låta bli att sjunga One tree hill, från en av de bästa skivorna (säger man skiva längre?) jag vet: U2:s Joshua tree

vidgar mina vyer, utsikt från böcker, knippla, västkusten — såg hem till Knippla (de små vita prickarna strax till vänster om mitten i bortre kanten av berget)

springer spaniels — Hundpatrullen (är det en husgrund eller en kvarleva från krig? Jag vet inte, men tankarna gick …)

utsikt, öckerö, morgonpromenad, hav, himmel, — En liten ö utanför Öckerö, med en brygga som också väckte min nyfikenhet. Vems? Varför?
Världens bästa grej för att få idéer till skrivandet att promenera runt och upptäcka saker …

vidgar mina vyer, öckerö, västkusten, himmel, hav — och mitt ute i det här gick jag förbi ett litet tält och längtade genast efter en utenatt
(en i månaden ju, oktober har jag fortfarande kvar)

Vidgar mina vyer och njuter av detaljer

Allt är inte vyer som glimmar. Det finns något stort i de små detaljerna också.

slånbär, morgonpromenad Öckerö, — Det enda jag vet att man kan göra på slånbär och det är inte min grej. Så de får hänga kvar och vara snygga.

nypon, morgonpromenad, öckerö, springer spaniel — Nypon är också snygga där de är!

Och efter några timmar ute i det här tog vi färjan hem igen. Jag käkade frukostgröt och njöt av att läsa boken Kreativt skrivande och lämna in en uppgift. Det är galet kul att plugga och allt jag lär mig vidgar mina vyer det också. Och kombon utonjut och in o skriv är kanske till och med oslagbar?

Det är alltid processen som tar mig i mål.

NI vet Karin Boyes och hennes dikt I rörelse? Där hon skriver att det är resan som är mödan värd. De orden och den betydelsen har jag använt mig av under alla år som tränare och coach. Ja, ska man skaffa sig goda vanor är det sällan målet som avgör om vanan blir befäst. Det är processen. Resan dit. Och hur kul man har längs vägen. Och tada … Det är alltid processen som tar mig i mål. Även när det gäller att skriva en hel roman.

Varje steg räknas, men är inte alltid kul att ta

Inte för att varje steg i processen är skitkul. Jag kan ha en karaktär som bara inte kommer ut ur ett rum till exempel. Hur jag än försöker får jag inte till en naturlig väg för den här personen att lämna rummet. Jag menar, hur svårt kan det vara? Det är väl bara att låta människan sätta ena foten framför den andra och gå ut genom dörren?

Men, nej. det är inte så enkelt. Det ska ju passa in i berättelsen och ha ett syfte. För det är ganska ointressant i sig att en karaktär går ut genom ett rum. Men jag skriver inte heller sci fi eller fantasy där jag beema iväg någon från en plats till en annan.

Och det är när det tar stopp och jag inte kommer ut ur det där rummet som tilliten till processen betyder allt. När jag släpper siktet på målet, som skulle kunna vara den stora romanen, och landar i nuet. Njuter av att faktiskt få lov att klura på olika anledningar och sätt att lämna ett rum (ja, den karamellen kan ni suga på idag).

Då ger jag mig själv utrymme att leka. Låter processen vara både rörlig och rörig och har roligt med den. Det är också i den stunden, när jag tänker på olika anledningar och sätt att lämna ett rum, som jag släpper loss kreativiteten. När målet att komma utanför dörren inte längre är det mest betydelsefulla, utan vägen dit. Som kan vara att hjula, krypa, åla eller gå baklänges. Det kanske har börjat brinna, eller någon står och skriker utanför dörren eller något så enkelt som att hushållspappret är slut och man behöver torka upp något utspillt på golvet. Och så vidare.

mycket roligare med lekfullheten i processen än kampen mot mål

Ja, det är alltid processen

Ja, ni fattar hur mycket roligare och troligare det är att målet nås om jag lugnar mig och landar i att det är alltid processen. Oavsett om den leder till den stora romanen eller den goda vanan att springa? Det är när jag litar på processen som jag ger resan tillräckligt med omsorg och tid för att jag både ska njuta av att vara i rörelse och av resultatet.

Tillbaka till liknelsen med träning och kanske till och med livet? Det är alltid processen som tar mig i mål. Hatar jag att springa, men har bestämt mig för att ta mig i mål i ett maraton för att det visst ska vara bra för hälsan blir resan mot målet en plåga och löpningen blir inte en god vana efter målgång. Det är till och med ganska troligt att jag aldrig mer springer efter att ha gått i mål. Om jag går i mål?

Vi ses snart igen, tills dess: länge leve processen och allt det roliga läng vägen, som ändå leder fram till våra drömmar, visioner och mål.
Kram Malin Lundskog

Här kan ni läsa dikten I rörelse om ni har glömt av hur den gick och om ni gillar mina tankar här, kanske ni också vill läsa om varför jag blev hooked på meditation? Nu, over and out från mina lördag morgon-funderingar.

Solen går upp och allting är stort och vackert

Har ni tänkt på att solen går upp varendaste enda dag. Gör sitt bästa för oss. Värmer. Lyser. Är skitsnygg och gör världen vacker. Det tänkte jag på i förra veckan när några av mina författarvänner och jag gick upp i ottan för att titta på soluppgången. För på ostkusten kommer solen upp ur havet, det gör den ju inte hemma på västkusten.

solen går upp, fårögården bed and breakfast — när vi lämnade Fårgården vid femtiden på morgonen var vi oroliga för att vi hade missat något . Det var ju så ljust

soluppgång, fårö — innan spektaklet började

Nu kommer den!

solen går upp, soluppgång, fårö — och här satt vi …

solen går upp, soluppgång, eldklot, himmel, hav, fårö

soluppgång, fårö, solen går upp — alltså …

soluppgång, Jessica Andersson Lubcke — Jessica från Fåröakademien och solen

Solen gör sitt

Malin Lundskog, solen går upp, fårö, författarvecka

Där satt jag mitt i det storslagna och tänkte ord som både himmelsk och överjordisk (inte ord jag använder särskilt ofta, om ens någonsin) med tårar i ögonen. Av tacksamhet? Ja, säkert. Och av förundran. Storhet. Storslagenhet. Men också av sorg. Sorg över att solen går upp varje dag och gör sitt bästa för oss. Och vad gör vi??? Vi borde fan veta hut.

Men mest av allt är soluppgången där ute i havet magisk. Och alldeles … alldeles underbar. Mina bilder och mina ord är, precis som de från solnedgången vid raukarna, fjuttiga. I alla fall jämfört med det där glödande klotets och naturens storhet. Men så är jag ju bara människa också.

Vi ses snart igen allihop, för som vi vet går ju solen upp och med den också vi. Tills dess: heja naturen!
Kram Malin Lundskog

PS. Även när jag inte skriver, så skriver jag. En stund vid en soluppgång som denna väcker många tankar som jag vet att jag har glädje av när jag skriver. Och när jag lever, för den delen. Vi ska inte underskatta stunderna så vi ”bara” sitter och glor. Och förundras. Känner och reflekterar. Det kan vi, fast vi bara är människor

Solen går ner på Knippla också

Jahaja, då är jag hemma igen. Veckan på Fårö har varit både kort och lång. Ni vet, när det känns som att man knappt har lämnat hemmet innan man är hemma igen, samtidigt som det har gått eoner av tid om man tänker på allt som har hänt. Är ni med? För en sekund sen stod jag bland raukarna på Fårö och tittade på solnedgången. Men vet ni? Solen går ner på Knippla också.

Jo, jag vet det. För jag såg den dala ner bakom Hyppeln (ön strax väster om min ö). Och innan den gick ner hade jag en sån där mysdag med hundarna. Claes är på krogen. Ja, alltså han jobbar. Serverar mat och tydligen en himla massa dricka till alla glada RIngö-festivalbesökare på Two Fat Pigs (jag veeet. Namnet. Duuuh …).

Ja, så Claes har jag knappt sett sen jag kom hem sent sent i natt. Och han åkte tidigt tidigt i morse. Men! Jag har fått hänga med Brorsan och Jackson i alla fall. Och vi har haft en sån där dag. Ni vet en sån där som bara flyter på. I sakta mak.

knippla, springer spaniels, malin lundskog — älskar våra morgonrundor ute i bergen

knippla gästhamn, västkusten — Siste augusti och sommaren håller sig kvar

knippla, trädgård — kollat läget i trädgården

Skördat krondill som ska frysas in. Det närmar ju sig hummerpremiär …

Sakta mak. Ett tempo som passade mig perfekt idag. Rätt trött. Och mer än ganska tom i huvudet efter veckan och alla timmarna i bil igår. Ja och sen gick solen ner och känslan av hemma bäst växte i hela mig. Precis som tankarna på det ofattbara att detta är augustis sista dag.

solen går ner på knipla, springer spaniels — Jag kollar solnedgången och hundarna har nog fått span på en snygg tik

solen går ner på knippla, ankis badplats, västkusten, himmel, hav

solen går ner på knippla också, orange himmel, hav

Vi sätter färg på varandra. Och Fårö?

Vilken dag. Alltså, verkligen: vilken dag! Jag vaknade väldigt utvilad strax före sju i morse (efter mer än nio timmars sömn) och snörade på mig joggingskorna. Rehabjogg längs stranden och morgondopp utan en kotte i sikte. Hur mycket jag än älskar människor, så älskar jag att vara själv.

lågsäsong, sudersand, fårö, morgonjogg — Här sprang jag ner på stranden

strand, fårö, hav, himmel — Älskar folktomt!

Färgstarkt och energigivande

Efter frukosten här på restaurang Fårögården har jag suttit och skrivit. Hela. Dagen. Suttit. Still. Och. Skrivit. Ja, förutom de där små härliga pauserna när man börjar prata om något med någon och sedan dyker in i underbara och reflekterande samtal om sådant där som vänskap, livet och skrivandet. Och så dyker någon annan in i samtalet med nya tankar och så fortsätter det, tills man vänder huvudet mot datorn igen och börjar skriva. Påfylld. Det är som att vi sätter färg på varandra i både tystnaden och genom samtal.

vi sätter färg på varandra, Fåröakademien, skriver, Malin Lundskog, Barasbara Kjellström, Ann-Mari Tornmalm, Britta Sjöström, författare — Vi sätter färg på både varandra och Fårö Bed and breakfast

Ni har säkert också känt den någon gång. Energin man får från andra människor även om man inte pratar med varandra. Eller ens ser på varandra. Jag får energi till mitt skrivande av att höra andras fingrar knacka på tangenter, andras djupa andetag när de funderar. Eller hittar en lösning på något i sitt manus. Ja, men ni vet. Vi ger varandra energi genom att bara vara.

Skrivretreat at its best?

Kanske det som är skrivretreat at its best? När man kan komma och gå som man vill, bada när man vill, skriva och samtala när man vill. vara ensam och vara tillsammans. Eller vara ensam till sammans? Och veta att man har massa härliga människor med intresse för skrivande omkring sig och att det inte finns något annat än skrivande att ägna sig åt just nu.

Inte för att jag vet om ni har några intressen, men om ni har det: häng med andra som har samma intresse. Det ger så oändligt mycket att få vara i ett sådant sammanhang och vi har alla så himla mycket att lära av varandra.

Hur som helst har jag skrivit så länge och blivit så påfylld av mina författarkollegor (och rört mig så lite) att jag har glömt att äta. Därför sitter jag just nu på mitt rum på Fårö bed & breakfast och äter middag. Yoghurt i dricksglas. Någon som vill smaka?

vi sätter färg på varandra, fåröakademien, Fårö bed and breakfast — dagens middag

Imorgon blir det nya tag med mitt fjärde romanmanus som fortfarande står och famlar i något diffust mörker. Och nya samtal. Och nya bad. Bland annat. Tacksam är bara förnamnet jag känner just nu, som har det här sammanhanget att vara i.

Men vi, vi ses snart igen. Tills dess: heja energin vi ger varandra.
Kram Malin Lundskog

Mer om årets resa till Får hittar ni här:

Tråkigt att packa

Här går jag i väntans tider

Inte trodde jag att jag var så laddad för just det här datumet. Den andre juli 2024. För jag vet ju, vi vet allihop, att ett datum för beräknad förlossning inte är detsamma som att det är dagen då ett litet barn kommer till världen. Och ändå … här går jag i väntans tider. Och är pirrig. Tror att varje gång det piper eller ringer från telefonen, så är det min son som hör av sig och säger att nu. Nu är det dags.

Men vet ni vad. Även om jag längtar så intensivt så njuter av väntan. Längtan. Jag myser i både tanke och känsla. Försöker minnas hur det var när jag själv var gravid. Och gick över tiden, vilket jag gjorde med båda våra pojkar. Det enda jag minns är alla irriterande samtal. ”Jaså, du är hemma fortfarande?” eller ”Så det har inte hänt något då?”.

här går jag i väntans tider, babykläder, farmor

Och den irriterande personen vill jag inte vara, så jag går här i min egen längtan och njuter. Tvättar några av de små babykläder och leksaker som den lille babyn som nu ska bli pappa en gång har haft. Och till och med några saker som jag själv hade när jag var en liten baby. Det är fint att vara mitt i den här väntan och längtan. Också. Men herrenaddå vad jag ser fram emot det där samtalet.

här går jag i väntans tider, farmor, babyleksak — En liten nytvättad vovve.
(Tvättlappen i bakgrunden är från 1969)

Vi ses snart igen, allihop. Tills dess: HEJA njutet av att ha något att längta efter.
Kram Malin Lundskog

Mer om mitt blivande farmorskap hittar ni här: Snart är jag farmor och här: Jag förbereder mig för min nya roll