barnbarn

En liten babyhand i min

Igår kom alla barn ut och hälsade på, för sent julfirande med en av våra pojkar och hans sambo. Och hund förstås. De stannade kvar till idag och det är så fint att se våra vuxna söner tillsammans. Att vi får fortsätta att vara en del av deras liv och ha kul med dem. Med deras partners och (jo, det slår det mesta jag har varit med om) lilla Stella the grandchild. Denna lilla tjej, som jag fick hänga med alldeles själv hela morgonen. Vilket mys, med en liten babyhand i min. Hur fint kan livet vara egentligen?

En liten baby måste vara det mest mindfulla man kan ägna sig åt? Jag kan sitta och fascineras av hur oerhört smart och stark och rolig och söt och alldeles alldeles underbar hon är utan att ha någon som helst aning om att klockan går. Om den gör det? Det är inte förrän resten av gänget kommer uppsläntrande en efter en som jag förstår att dagen är på gång. Med en liten babyhand i min står tiden still. Och jag har ingen längtan efter att sätta igång den.

en liten babyhand i min, stella the grandchild — med lilla Stellas hand i min står tiden still

Mamma och farmor, same och så himla olika

Förresten, det här med att vara en del av sina vuxna barns liv. Det är skitcoolt, även om jag ibland antagligen tror att jag har en större del i deras liv än vad jag har. Jag kan till exempel fortfarande (de är 28 och 26) tycka att det är jättekonstigt att jag inte känner alla deras kompisar eller vet vad de gör varenda kväll eller helg. Då måste jag liksom bromsa mig. Inse att jag visserligen är deras mamma. Men, de är vuxna. Lever sina liv. Fattar sina beslut och gör sina val. Kloka val dessutom.

Livet va? Helt ofattbart att jag en gång höll våra söners små babyhänder i mina händer. Jag undrar om jag var så i stunden och njutet av det då? Om jag lät tiden stå still, som jag gör med Stellas lilla babyhand i min? Jag kommer inte ihåg. Men det är väl som det ska det också? Det är en sak att vara mamma. Och en helt annan att vara farmor. Men en sak är samma och det är att det är så himla fint att få vara med om att vara både det ena och det andra.

Vi ses snart igen! Tills dess: heja livet.
Kram Malin Lundskog

Mer om Stella hittar ni bland annat här: barnbarn

En julklapp i förskott och värmen i ett handarbete

I dag fick lilla Stella the grandchild en julklapp i förskott. Jag menar, ska hennes mamma och pappa hinna fylla julstrumpan på julafton, behöver den ju finns hemma hos dem också. Och så kul jag har haft när jag har stickat och tovat denna strumpa till mitt barnbarn till henne första jul. Bara en sådan sak som att jag har sytt kedjestygn för fört gången sedan (förmodligen) lågstadiet. Vilken grej!

en julklapp i förskott, julstrumpa, stickning, handarbete — strumpan innan tovning, skulle passa vilket jättetomte som helst

kedjestygn, julstrumpa, julklapp i förskott — jo, avsikten var att bokstäverna skulle bli lika stora …

en julklapp i förskott, julstrumpa, stickning, tovning, handarbete — en julklapp i förskott till lilla Stella

Mönstret till strumpan är Petite Knits Julstrumpa som ni hittar här: stickmönster till julstrumpan.

Värmen i ett handarbete

Häromdagen pratade jag om en vän om att sticka. Om hur stickning påminner om löpning med steg för steg och maska för maska, kilometer för kilometer och varv för varv. Allt i en monoton, meditativ rörelse. Och meditation var just vad min vän sa om hennes stickning. Att den är meditativ. Och vi var rörande överens om att det långsamma i handarbetet gör oss gott.

Och det var när vi sa att det gör oss gott som det slog mig hur gott det gör att sticka till någon annan. Inte nödvändigtvis för att den som sedan får det stickade blir glad, utan för att när jag stickar till någon annan tänker jag också väldigt mycket på denna andra. Känner en fin gemenskap med den som ska få det jag stickar. En stickning värmer både kropp, själv och hjärta från start till mål. Hur fint är inte det?

Vi ses snart igen och tills dess: Heja handarbete som värmer från start till mål!
Kram Malin Lundskog

En liten hand att hålla i

Tänk att jag har en liten hand att hålla i. En hand som är mitt barnbarns. En liten hand som är så mjuk så mjuk så mjuk. En liten baby som gör mig mjuk. I själen. I hjärtat.

Och idag har vi hängt igen, lilla Stella och jag. Hållit hand. Skrattat. Pratat (visdomen i en liten babys ögon!!!). Och jag har imponerats av hur otrolig magiskt och mirakulöst det är, det här med livet ändå. Ja, som en sån sak att jag är farmor till en liten Stella. Som nu är fyraochenhalv månad och rullar runt, provsmakar mat och har världens klokaste blick.

Jag trodde inte det själv. Eller jag kunde inte ens föreställa mig, att jag skulle bli en sån farmor. Ni vet en sån som tycker att hennes barnbarn minsann är det vackraste. Bästa. Mest fantastiska. Men det är hon. Och det är precis som det ska vara tror jag.

Ses snart igen, tills dess: heja alla mirakel!
Kram Malin Lundskog

En måndag med extra allt

Ingen vind, knappt någon sjö och en så strålande sol som en oktobersol kan vara. Ja, så såg det ut här på ön i morse, när vi gav oss ut för att plocka upp kräftburarna för säsongen och ta en titt i hummerburarna, som får ligga i ett tag till.

Efter morgonpromenaden med hundarna slängde vi på oss varma kläder och hoppade ombord. Och jag kunde inte sluta säga till Claes att det är helt otroligt att vi är här. Kan göra detta. Och att det måste vara världens bästa grej för själen. Att ögonen får ta in allt det vackra. Jo, jag kanske var lite tjatig, men … vem hade inte varit det?

en måndag med extra allt, soluppgång, svall bakom båt, västkusten, himmel, hav, knippla — Hej då på en stund Knippla, bakom Björkö kommer solen.

stora pölsan och snart framme vid våra kräftburar

När vi kom ut till kräftburarna slet och drog vi och herrenaddå vad de hade slurpat sig fast i leran. Och efter massa svett och ömma händer fick vi fyra kräftor. Jo, 4. Så få kräftor har vi inte fått på hela säsongen, så det känns som ett bra beslut att det räcker med kräftfiske. För i år alltså. Vårt första år. Vi är sådana nybörjare att jag inte ens har vett på att ljuga, som en annan storfiskare om fångsten.

kräftfiske, kräftburar, en måndag med extra allt — jo, det är ett skitjobb det här med kräftfiske, eftersom de håller till på lerbotten …

Solen gick upp, den lyste och den gick i moln

I det här styrde vi kosan tillbaka in mot land igen. Och våra hummertinor

fiskmås, gale, västkusten, himmel, hav, en måndag med extra allt — sällskapet ändå

stora oset, fyr, knippla, västkusten, hummerfiske — när vi kom närmare land för att hämta hummer (jo faktiskt! bättre fångst än kräftorna idag) ändrade himlen färg

Ja, när vi bytte kräftor mot hummer, bytte himlen färg. Hur mäktig är inte naturen?

Och när sedan alla hummertinor var vittjade, omagnade och nere på botten igen drog vi hemåt. Eller, Claes drog hem och på vägen släppte han av mig på Burö (dit färjan från Knippla går) där min bil stod sedan igår för att jag inte skulle behöva tänka på färjetider.

Och just som jag hade hoppat i land och vinkade hejdå kom de första dropparna regn. Sedan vräkte det ner, men då satt jag i bilen på väg mot måndagens träningsuppdrag. Vilken start på dagen va? Och än var dagen inte slut. Jag sa ju det: en måndag med extra allt.Inte bara när det gäller väder och vackra vyer.

En måndag med extra allt som bara fortsätter …

Efter träningen, som jag har varje måndag på Pedagogen park, hälsade jag på lilla Stella. Ni vet hon som är min världs centrum. Stella the grandchild. Tre månader och hur go som helst. Hennes föräldrar passade på att gå och träna tillsammans och även om de är alldeles fantastiska båda två, så … att vara ensam med Stella och titta djup in i hennes kloka ögon (som aldrig blinkar!) är som alla meditationer och vackra vyer i världen.

stella the grandchild, barnbarn, kreativt skrivande

Ja, sen somnade hon och jag pluggade en stund. Men vilken måndag! Som jag avslutade med vänner på Tullhuset (ni vet där jag själv föreläste för två veckor sedan) och deras måndagsklubb. Den här gången om att sova ute och det ska jag ju snart göra igen …

måndagsklubben, tullhuset, en måndag med extra allt — Tullhuset när jag kom dit ikväll

En måndag från gryning till skymning och den har varit så fin, så jag är helt pirrig. Över livet. Naturen. Det vackra. Träningen. Stella. Och mina vänner.

Vi ses snart igen, allihop. Tills dess: heja hela alltet och alla!
Kram Malin Lundskog

Bajsblöjor, babykräk och biblioteksböcker

Stella the grandchild, snacka bästa starten på veckan. Hennes bajsblöjor, babykräk och att jag dessutom kom hem med biblioteksböcker räcker jättejättelångt för att kul kalla den här dagen och hela veckan för alldeles underbar.

Vi har ju passat lille Ruben en vecka när vår yngste son har varit på semester. Idag var det dags för den lille valpen att flytta hem igen, så jag tog med mig honom till stan. Först åkte vi via biblioteket på Öckerö, där jag hade reserverat skolböcker (mer om en del av mitt pluggande här) och det här med bibliotek. Va? Är det inte helt fantastiskt att vi har dem?

biblioteksböcker, malin lundskog, kreativt skrivande — fattar ni hur längesedan som jag läste den här typen av böcker???
men älskar bibliotek och möjligheten att låna!

Ruben, Stella och farmor Malin

Efter några ärenden till var det träningsdags för mig på Pedagogen park. Tänk att Aspelin Ramm bjuder alla sina hyresgäster på träning varje måndag och jag har ynnesten att leda den? Lille Ruben satt hur som helst och väntade på mig i bilen i sin lilla lilla bur. Jag kanske inte måste skriva lilla hela tiden? Men jämfört med Brorsan och Jackson är han så himla liten. Och bara sex månader. Inte den roligaste starten på dagen för honom, som ju har busat med de stora grabbarna varje morgon i en vecka nu. Men sen drog vi hem till Stella och allt blev mycket roligare.

barnbarn, bajsblöjor, farmor, Malin Lundskog, bajsblöjor — lille Ruben o Stella o farmor Malin

Ja, och där fastnade vi … Vi fick till och med passa henne alldeles själva en stund. Vet ni. Jag var så uppfylld av det här lilla (och nu är det Stella som är lilla) livet och det mirakulösa i att jag har ett barnbarn och att jag får vara med om det här och att jag att tårarna kom. Där satt väl jag mitt på blanka måndagen och sjöng både lilla snigel, brevet från kolonien och om alla elefanter som balanserade på en spindeltråd. Hittade på egna texter gjorde jag också och tänkte att det nog räknades som att jag ägnade mig åt kreativt skrivande (som ju är vad jag pluggar).

Liten blir stor?

Inte kommer jag ihåg att en baby inte är spädbarn så himla länge. Två månader gammal är mitt barnbarn två runda kinder med smilgropar som vill resa sig, lyfter på huvudet och som skrattar åt både mig (fattar ni!!!) och åt en röd räv i babygymmet.

Jag bytte med glädje bajsblöjor och till och med njöt av att åka hem i fullmånens sken med en svag doft (för visst kan vi kalla det doft) av babykräk. Och Ruben? Han åkte hem med sin husse och matte, alla tre hur glada som helst. Men gladast var nog räven i babygymmet? Eller den här farmorn …

fullmåne, färjan till knippla — att ha det här att åka hem i är också vackert

Vi ses snart igen, tills dess: wow för livet? Och bibliotek.
Kram Malin Lundskog

Jag fyller år och fyller dagen med familj

Jag fyller år idag. Femtiofem. Jag vet inte riktigt längre om jag tycker att femtiofem låter mycket. Eller lite. Om det nu spelar någon roll hur det låter? Jag menar, det viktiga är ju att fylla år. Inte bara för att det är skitkul (älskar kalas och att sova räv på morgonen) utan för att det innebär att jag är kvar här. I livet. Och att jag får njuta av dagen tillsammans med det finaste gänget jag vet. Ja, även om jag blev brädad när det gäller uppmärksamhet av lilla Stella.

springer spaniels, bada, knippla, apport, jag fyller år, — efter min sedvanliga födelsedags sova räv-stund, gick vi ut o badade

jag fyller år, malin lundskog, morgondopp — Också en höjdpunkt på födelsedagen: morgondoppet!

Öppna famnen för Stella

Idag träffade Stella gamlamormor och -morfar och gamlafarmor och -farfar för första gången. Det är ju fantastiskt fint att se alla generationer, eller hur? Och alla ville hålla Stella. Någon gång ibland landade hon hos sina föräldrar …

Albin, vendela, stella lundskog, knippla — Stella hos pappa och mamma

jag fyller år, Malin Lundskog, champagne, knippla — en stund senare var vi 12 vuxna, en baby och sex hundar …

Och en barnvagnspromenad

Efter allt njut och bäbisgosande tog kalaset slut, så som kalas gör. Och när det var dags för Stella att ta färjan hem premiärpromenerade vi med barnvagn ner till den. Ha ha, jag kunde inte sluta att le stort och vitt och brett. Vilken känsla! Vilken födelsedag!

Och vet ni, just nu tycker jag att femtiofem låter vackert. Undrar varför jag ens funderar över om det är gammalt eller ungt? När det är … livet.

Vi ses snart igen och tills dess: HEJA livet och alla som berikar det!
Kram Malin Lundskog

PS. Jag hade så gärna skrutit om den fenomenalt goda laxen som Claes rökte på grillen. Eller potatissalladen han gjorde på vår egen potatis. Med dressing på både rädiseblast och vår egen bladpersilja. Jag hade till och med gärna stoltserat med brownies jag gjorde på vit choklad och hallon. Men. Jag hade så fullt upp med att njuta av livet och den härliga röran då alla satt ner samtidigt i ungefär en minut att jag inte ens tänkte en tanke på att fota maten (jo, för den var fotovänlig).