författarskap

Författarhäng gbg

Ni vet sådana där dagar som man ser fram emot lite extra? Idag är en sådan dag. Det är nämligen andra tisdagen i månaden och då är det dags för författarhäng gbg. Då är vi ett gäng skrivande människor som ses högst upp på Hotell Draken inne i Göteborg. Det är så himla härligt att kunna prata en hel kväll om sådant som mina vanliga människor inte orkar (eller ens vill?) lyssna på.

Om någon trodde att författare är ett gäng tystlåtna människor som helst sitter i tysthet och skriver, så … är vi det. Också. Men när vi väl samlas och har världens chans att få prata om det roligaste vi vet, då är det svårt att få tyst på oss. Vill ni höra är det alltså författarhäng gbg andra tisdagen varje månad, från kl 17 på Draken som gäller. Skriver ni och vill vara med? Kom kom kom!

författarhäng gbg, signering — första signeringen ever, för Beatrice Bexelius. Hurra!

författarhäng gbg, böcker — första signeringen ever, för Beatrice Bexelius. Hurra!

Jag är så himla glad att jag tog initiativet till det här i våras. Vi människor är bra för varandra!

Förresten, igår satt jag och skrev på färjan in mot stan. Idag käkade jag lunch, efter gymmet, innan hänget. Kalla lasagnerester från gårdagens bokklubb. Jättegott!

Vi ses snart igen, hörni. Tills dess: heja människor tillsammans!
Kram Malin Lundskog

Mariannes mirakulösa bokklubb är tillbaka

Redan den sjunde januari 2025 drar jag igång online-bokklubben Mariannes mirakulösa bokklubb. Vi börjar i januari med att läsa Mariannes mirakel och diskuterar allt (och det är mycket) som går att diskutera under tre tillfällen (varannan tisdag).

YES! Ta mig till väntelistan

Bokklubben passar dig som aldrig har deltagit i en bokklubb förut och dig som älskar bokklubbar och inte kan få nog av dem. Jag har teman för varje gång och det går lika bra att fullständigt ta över klubben som att sitta tyst och bara lyssna (även om jag tycker att det är mycket mycket roligare om alla vill vara med och diskutera. En av de bästa grejerna med en bokklubb och läsning av böcker är ju att det bara finns massa rätt sätt att läsa, tolka och tycka. Inga fel.

Mariannes mirakukösa bokklubb är tillbaka, Malin Lundskog, författare, online — om ni undrar vilka böcker det handlar om …

Därefter klubbar vi vidar med Ett oönskat arv. Fritt val om ni vill vara med på båda eller en. (Eller ingen, vilket ju också är ett val. Men hoppas ni vill vara med. När vi gjorde det här senast var det fantastiskt roligt. Och så givande att det ibland mer liknade terapisamtal än bokcirkel-snack. Och det är ju fantastiskt. Den här gången kan det bli hur som helst, det är ju ni som deltar som gör klubben!

Blir ni nyfikna på klubben, skriver ni upp er på den väldigt vippiga väntelistan. Där kommer snart ännu mer info ut. Var den vippiga väntelistan är? Kolla nästa rad:

YES! Ta mig till väntelistan

Mariannes mirakulösa bokklubb är tillbaka! Online, så att alla kan vara med, oavsett var alla bor …
Här på bloggen ses vi snart igen och tills dess: Heja bokklubben!
Kram Malin Lundskog

Bokfestivalen i Värmland med (nästan) alla rätt

Nu sitter jag och väntar på färjan hem till Knippla. Jättetrött! Och samtidigt både uppfylld och urlakad. Vet inte om det går ihop, med det är så det känns. Bokfestivalen i Värmland är över och även om jag i torsdags kväll inte var säker på att jag var där jag skulle är jag nu säker på att den är helt rätt plats att vara på för mig. Och mina böcker.

Var fan går man in?

nöjesfabriken, karlstad, värmlands bokfestival — I den här snygga byggnaden har jag alltså hängt. När jag väl hittade in …

Herregud, ni skulle ha sett mig. Och hört mig.Eller kanske inte förresten … Men, i torsdags kväll när jag väl kom fram tyckte jag själv att det var en jättebra idé att gå till Nöjesfabriken och lasta av mig alla böcker direkt. Hungrig och svettig tog jag mig dit efter att ha slängt in väska på hotellrummet (har tips på hotell jag inte rekommenderar om ni vill ha det). Och hittade inte in. Var fan går man in? Jag irrade runt den där nöjesfabriken och till slut chansade jag på en stängd dörr som det stod inlastning på. Körde in fingrarna i en glipa och .. voilá! Det var upplåst!

Så jag dundrade in och fick själv leta upp mitt bord. Hungrig. Trött. Och ja, rätt irriterad. Trots en zen-dag (den där jag kom på att senvägar är genvägar, vilket jag tydligen helt hade glömt vid det här laget). Hittade i alla fall både bordet och människor som jobbade på Värmlands bokfestival. Snälla, trevliga och hjälpsamma, så som vi ju är vi människor.

När jag hade packat upp (och beklagat mig lite över att det var svårt att hitta) var vi vänner allihop. Och på den vägen fortsatte det.

En skittrevlig bokfest

Alltså, hej och hallå vilken skittrevlig bokfestival. Och vilka människor de där värmlänningarna är. Minst lika pratglada som vi göteborgare. Ja, det var som att komma hem till en stor varm (och rolig) famn. Som jag har skrattat. Ja, gråtit också. Och som vi har pratat om relationer, familjer, syskon. Och om Knippla! Jag börjar tro att det var här på ön allting började, för oj oj oj så många värmlänningar som känner någon på, har en granne som är från, som har seglat till, som har firat midsommar på och som har jobbar med någon som är från Knippla. Helt otroligt. Och väldigt roligt, för de ville ju läsa Ett oönskat arv och det är jag glad för. Precis som jag är jätteglad för att alla Mariannes mirakel jag hade med mig tog slut (lättare att resa hem utan massa tunga böcker).

Malin Lundskog, bokfestivalen i Värmland, Ett oönskat arv — samma Malin, ny frisyr …

bokfestivalen i värmland, Malin Lundskog, Mariannes mirakel, Ett oönskat arv

Förutom alla fantastiskt härliga besökare och fina samtal med dem har jag ju också träffat mängder med fina författare. Både nya och gamla bekantskaper och det är ju också en grej med att dra iväg på äventyr som bokfestivalen i Värmland. Att träffa kollegor och prata skrivande och peppa varandra.

Och en stund i rampljuset

Jag gillar verkligen att kliva upp på en scen, få på mig ett headset och prata om mitt skrivande och mina böcker. Detvar någon som sa at det inte är klokt att gilla det, men … då är jag väl inte klok då. För jag tycker att det är kul. Särskilt när tillfället tillåter att jag inte har förberett mig utan tar det på volley och känner av publiken vad som passar att prata om. Som igår, på caféscenen, där på Nöjesfabriken. Så kul! Och tro nu inte att jag är helt uppe i det blå eller har någon slags hybris som tror att jag är bra. Oh no, jag har bara roligt och det har jag inte om inte åhörarna har roligt eller blir engagerade. Det blev de igår.

bokfestivalen i Värmland, Malin Lundskog, caféscenen

Ja, bokfestivalen i Värmland är en festival jag gärna kommer tillbaka till. Nu hittar jag ju, he he … Men under de närmaste veckorna har jag bokmässor på närmare håll. Som Skärgårdens egen bokmässa på Donsö nästa söndag. Och Hönö julmarknad om några veckor, signering på Akademibokhandeln på Frölunda torg och i Kungsbacka och (såklart!) Knippla julmarknad.

Hoppas vi ses på en julmarknad eller signering någonstans. Annars ses vi ju snart här igen. Tills dess: heja härliga människor!
Kram Malin Lundskog

Inre monolog är min nya grej

Nu har jag lärt mig något nytt i skolan igen. Inre monolog. Alltså, det här är min grej. Så himla roligt att bara gå loss i en karaktärs huvud. Hänga med i svängarna när hans (jo, den här gången är det en han) tankar fladdra hit och dit, fram och tillbaka och ibland går de runt en liten stund. Försök själva att följa med i era egna tankegångar. Så himla kul! Hjärnan är inte klok, ha ha.

inre monolog, malin lundskog, författare — trasslet i huvudet är mycket mycket trassligare än håret på huvudet …

Inte för att jag inte har skrivit inifrån en karaktärs huvud förut, men när vi nu fick uppgiften att skriva en inre monolog på Linnéuniversitet, så förstod jag vad det verkligen innebär. Det handlar om att låta karaktärens tankar poppa runt. Så som de ju faktiskt gör i våra huvuden. Ja, utan att vi tänker på det, för tänker vi på det styr vi nog upp dem lite mer. Det är så kul att lära nytt och ännu roligare, eller kanske just därför som det är kul, när jag kan applicera det på mitt skrivande direkt.

Hjärnan är galen …

Nej, hjärnan är galen! Och galet bra på att associera den ena otippade tanken med den andra och jag bara joinar the joyride. Förhoppningsvis får ni läsa inre monologer i en bok som jag har skrivit om ett tag. Vill ni läsa ett fantastiskt exempel redan nu, är Virginia Wolfs Mot fyren ett hett tips. Kapitel 17. Alltså! För att inte tala om slutet på James Joyces Ulysses. O M G asså!

Och två boktips med inre monolog

Många utropstecken blev det visst, men det är så kul jag tyckte att den här uppgiften var. Böckerna jag nyss nämnde, de har jag läst, för att studera just inre monologer. Men vet ni, det där är böcker som är värda att läsa oavsett. Jag är så glad att jag lär mig nytt. Och att min lust att läsa sådant jag inte har läst sedan sist jag pluggade (då svenska och engelska) och inte uppskattade då har vaknat till liv. Ålder, erfarenhet och insikten om den där välvilliga läsningen (som jag skrev om här) kanske? Oavsett så är inre monologer där tankarna bara strömmar helt oredigerade min grej. Längtar redan till i morgon bitti, då jag ska ta mig an mitt manus igen …

Vi ses snart igen, tills dess: heja hjärnan!
Kram Malin Lundskog

Att skriva med stjärnor som sällskap

För en tid sedan fick jag för mig att gå upp tidigt som tusan för att skriva på mitt manus (läs mer om det här). Jag har fortsatt med det. Ja, förutom ibland då jag har fått för mig att lura mig själv med svammel om att jag skriver sedan. Visserligen gör jag det, men det skrivandet blir varken lika bra eller går lika fort. Nej, att skriva med stjärnor som sällskap, det är min grej. Just nu i alla fall …

stjärnklart, att skriva med stjärnor, himmel, knippla, författare — FATTA stjärnhimlen när jag klev upp för att skriva i morse!

Magin med att släppa ut hundarna i trädgården och själv titta upp på den här himlen. Det är stort. Och det är som att magin spiller över på mitt skrivande. Jag menar inte att berättelsen blir särskilt magisk, men känslan. Känslan när jag sitter vi mitt (nya, skitsnygga) köksbord och tittar ut först på stjärnor och strax därefter på himlens färger, som avslöjar att solen är på väg upp.

soluppgång, knippla, författare, att skriva med stjärnor — synd att fönsterlampan stör, men ser ni den rosa/orange randen där borta i öster? Och den väldigt blå himlen?

Nya rutiner ger nya resultat

Det är spännande att testa att få in nya rutiner i livet. Kanske för att de behövs, men kanske också bara för att få variation (som jag skrev om här igår)? Ja, det här (smarta!) påhittet att jag skulle skriva innan jag gick ut för att röra igång kroppen, inte kunde jag veta att det också funkar. Jag som typ alltid har trott att jag bara måste röra på mig innan jag kan få något vettigt gjort. Ha! Den här varianten av morgonrutin funkar himla bra. Det är som att den lär mig att det inte är så dumt att vara flexibel i rutinerna. Ge mig själv lite slack, godammit!

löparglädje, springerspaniel, knippla, malin lundskog — När det ljusnade tog vi en jogg runt ön, Brorsan och jag.
Trots dålig bild, kanske ni ser att han står kvar ner i backen? Där står han tills han är säker på att jag inte kommer tillbaka ner för att ta flera vändor i backen. Det vill han icke vara med på …

Trots att jag (just nu) har vänt på rutinerna, betyder det inte att jag inte kommer att vända tillbaka dem någon gång. Eller … vi får se. Det blir som det blir. Och det blir som det ska. Och det fiffiga är väl ändå att känna in vad som funkar i stunden?

Oavsett stund, så ses vi snart igen. Tills dess: HEJA flexibiliteten. Rutinerna. Och stjärnorna!
Kram Malin Lundskog

Författarcentrum väst har valt in mig

Hej hopp, hurra och skam den som ger sig. Äntligen är jag invald i Författarcentrum Väst (läs mer här). Centrat verkar för att sprida litteraturen i samhället och skapa möten mellan allmänheten och oss författare. Älskar sådana möten!

Författarcentrum har bland annat en författarförmedling som bibliotek vänder sig till. Ja, nu hoppas jag att i alla fall mitt lokala bibliotek ska hitta mig där. Så här ser informationen om mig ut. Vad tror ni (om ni orkade klicka er iväg och läsa alltså), är det något att hänga i biblioteksgranen här ute?

Ja, även om ett inval i Författarcentrum väst inte är något stort steg för mänskligheten så är det elefantkliv för den lilla människan som är jag. Jag blir både glad och stolt, precis som jag blev av invalet till Sveriges Författarförbund. Som sagt: skam den som ger sig. En vacker dag kanske jag rent av får ett förlagskontrakt att skriva om också? För skriver gör jag (bevis-ish nedan) och det är väl ungefär det jag behöver göra?