författarskap

En måndag med extra allt

Ingen vind, knappt någon sjö och en så strålande sol som en oktobersol kan vara. Ja, så såg det ut här på ön i morse, när vi gav oss ut för att plocka upp kräftburarna för säsongen och ta en titt i hummerburarna, som får ligga i ett tag till.

Efter morgonpromenaden med hundarna slängde vi på oss varma kläder och hoppade ombord. Och jag kunde inte sluta säga till Claes att det är helt otroligt att vi är här. Kan göra detta. Och att det måste vara världens bästa grej för själen. Att ögonen får ta in allt det vackra. Jo, jag kanske var lite tjatig, men … vem hade inte varit det?

en måndag med extra allt, soluppgång, svall bakom båt, västkusten, himmel, hav, knippla — Hej då på en stund Knippla, bakom Björkö kommer solen.

stora pölsan och snart framme vid våra kräftburar

När vi kom ut till kräftburarna slet och drog vi och herrenaddå vad de hade slurpat sig fast i leran. Och efter massa svett och ömma händer fick vi fyra kräftor. Jo, 4. Så få kräftor har vi inte fått på hela säsongen, så det känns som ett bra beslut att det räcker med kräftfiske. För i år alltså. Vårt första år. Vi är sådana nybörjare att jag inte ens har vett på att ljuga, som en annan storfiskare om fångsten.

kräftfiske, kräftburar, en måndag med extra allt — jo, det är ett skitjobb det här med kräftfiske, eftersom de håller till på lerbotten …

Solen gick upp, den lyste och den gick i moln

I det här styrde vi kosan tillbaka in mot land igen. Och våra hummertinor

fiskmås, gale, västkusten, himmel, hav, en måndag med extra allt — sällskapet ändå

stora oset, fyr, knippla, västkusten, hummerfiske — när vi kom närmare land för att hämta hummer (jo faktiskt! bättre fångst än kräftorna idag) ändrade himlen färg

Ja, när vi bytte kräftor mot hummer, bytte himlen färg. Hur mäktig är inte naturen?

Och när sedan alla hummertinor var vittjade, omagnade och nere på botten igen drog vi hemåt. Eller, Claes drog hem och på vägen släppte han av mig på Burö (dit färjan från Knippla går) där min bil stod sedan igår för att jag inte skulle behöva tänka på färjetider.

Och just som jag hade hoppat i land och vinkade hejdå kom de första dropparna regn. Sedan vräkte det ner, men då satt jag i bilen på väg mot måndagens träningsuppdrag. Vilken start på dagen va? Och än var dagen inte slut. Jag sa ju det: en måndag med extra allt.Inte bara när det gäller väder och vackra vyer.

En måndag med extra allt som bara fortsätter …

Efter träningen, som jag har varje måndag på Pedagogen park, hälsade jag på lilla Stella. Ni vet hon som är min världs centrum. Stella the grandchild. Tre månader och hur go som helst. Hennes föräldrar passade på att gå och träna tillsammans och även om de är alldeles fantastiska båda två, så … att vara ensam med Stella och titta djup in i hennes kloka ögon (som aldrig blinkar!) är som alla meditationer och vackra vyer i världen.

stella the grandchild, barnbarn, kreativt skrivande

Ja, sen somnade hon och jag pluggade en stund. Men vilken måndag! Som jag avslutade med vänner på Tullhuset (ni vet där jag själv föreläste för två veckor sedan) och deras måndagsklubb. Den här gången om att sova ute och det ska jag ju snart göra igen …

måndagsklubben, tullhuset, en måndag med extra allt — Tullhuset när jag kom dit ikväll

En måndag från gryning till skymning och den har varit så fin, så jag är helt pirrig. Över livet. Naturen. Det vackra. Träningen. Stella. Och mina vänner.

Vi ses snart igen, allihop. Tills dess: heja hela alltet och alla!
Kram Malin Lundskog

Ärlighet varar längst?

Innehåller annonslänk till Bokus

Stinas_boksida som nyss recenserade Mariannes mirakel (läs det utlåtandet här) har nu också läst och recenserat Ett oönskat arv. Hon skriver att min roman innehåller allvar, humor och känslor. Alltså, har jag återigen prickat rätt? Det är ju precis så jag vill att det ska vara i min fiktiva värld. Ja, och i min verkliga faktiskt. Och att hon dessutom läser in vikten av att vara ärlig är den där pricken över i:et, grädden på moset och kronan på verket. Hurra!

ärlighet varar längst? recension, ett oönskat arv, Malin Lundskog, stinas boksida, citat

Blir ni lässugna (ja, ni fattar ju att det är vad jag önskar) så hittar ni boken hos mig (signerat ex) och till exempel här i nätbokhandeln.

Vi ses snart igen, jag lovar. Och jag håller vad jag lovar, eftersom ärlighet varar längst?
Tills vi ses: heja ärligheten!
Kram Malin Lundskog

En relationsroman som väcker tankar

Innehåller annonslänk till Bokus

Stina på stinas_boksida har läst min roman Mariannes mirakel. Precis som jag blir hon frustrerad över karaktärerna mellan varven, men hon tipsar om boken. Den väcker tankar hos henne om vikten av att prata med varandra. Och för mig räcker det så. Mitt jobb som författare är gjort när en enda läsare känner vikten av att prata om ämnen som kan vara jobbiga, men som samtidigt är viktiga. Tänk att jag har skrivit en relationsroman som väcker tankar. Wow?

en relationsroman som väcker tankar, Mariannes mirakel, recension, göteborgssystrarna

VI ses snart igen och vill ni läsa Mariannes mirakel vet ni att den hittar signerade ex hos mig, och ex utan signatur här på Bokus.

Tills vi ses: heja samtal om det viktiga!
Kram Malin Lundskog

PS. att mitt jobb som författare är gjort betyder icke att jag är färdig med att skriva.

Jag är med i Skrivradion

I slutet av juni pratade Jeanette Niemi och jag över zoom om skrivande, klimakteriet och hur jag marknadsför mina böcker. Det samtalet finns från och med idag som avsnitt i Jeanettes podd Skrivradion. Och när jag är med i Skrivradion inleder jag med att läsa ur min roman Ett oönskat arv.

jag är med i skrivardion, författare, jeanette niemi, malin lundskog, podcast

I stycket jag läser har Caroline, som är huvudkaraktär, fullt sjå med att hänga med både sina humör- och sina temperaturväxlingar. Och som av en händelse kommer vårt samtal in på klimakteriet och om min vilja att skapa igenkänning för mina läsare. Värmevallningar och humörinferno någon? (När vi spelade in avsnittet hade jag inte haft en enda vallning. Det var då det …)

NI som vill se Jeanette svettas och mig ha problem med att förstå åt vilket håll jag ska röra mig för att inte simma ut ur bild kan både titta och lyssna på oss på youtube.

här hittar ni Skrivradion med Jeanette Niemi och idag också mig på You tube

Hoppas att ni vill lyssna, för även om samtalet var svettigt (som jag skrev om här) så är det ett himla gôtt snack om både livet, litteraturen och kreativa sätt att prata om sina böcker, som min bokklubb och förhandsläsningen av Ett oönskat arv.

Skrivradion har jag tipsat om förut, tillsammans med andra poddar för som gillar att skriva. Här hittar ni de poddarna. Ni som gillar att läsa har era podd-tips här. Och apropå tips, blev jag jätteglad över att Jeanette tipsar sina lyssnare om mitt nyhetsbrev. Vill du ha det? Här kan du signa upp dig på listan.

På bokrelease i Göteborg

innehåller annonslänkar till Bokus

Ikväll har jag varit på bokrelease i Göteborg. Äntligen släpps det böcker här. Ja, ni som lyssnar på vår podd Skriverier med Malin och Cilla har ju hört mig gnälla ett tag över att ”alla” springer på releaser ”hela tiden” i Stockholm. Men ikväll var det alltså dags för oss i Göteborg att springa på bokrelease, dricka bubbel (även om jag körde och fick dricka bubblig Trocadero med smak av geléhallon. Otippat gott och Trocaderon gav mig en smak av barndomens nyårsaftnar, även om det förmodligen var Pommac i glasen då).

Skogskollektivet av Johanna Wistrand

Johanna Wistrand stod för boksläppet idag och Skogskollektivet, som den nytillkomna boken heter, är del två i hennes serie Ingrid Sandström. Jag har inte läst ettan, som har titeln Hitta Linnea, och tänker börja med att läsa den. Ni kan läsa mer om böckerna här.

på bokrelease i Göteborg, Malin Lundskog, Johanna Wistrand — det ser värre ut än vad det här … Johanna använde enbart kniven för att klinka i glaset.
Men, snyggt fångat ändå av Therese Widenfjord, en av övriga författare på plats, eller hur?

Johanna gjorde en så fin grej ikväll, som jag kommer att sno med mig till mina (förhoppningsvis) kommande releaser. Hon presenterade inte bara sig, utan även oss andra författare på plats och tack vare det blev samtalen ännu roligare än de var innan. Dels fick vi koll på varandra och dels fick de som gillar att läsa chans att ställa frågor. Jag menar, tänk att gå på skivsläpp (säger man ens skiva nu för tiden?) eller konst- eller fotovernissage och få veta att den och den också spelar, målar eller fotar. Klart att man vill prata med dem, eller hur?

Ser fram emot att läsa om spökskrivaren Ingrid Sandström i den här snygga boken

Johanna Wistrand är inte bara författare

Johanna är förresten inte bara författare utan tar också andra skrivrelaterade uppdrag. Hon har till exempel lektörs- och redaktörsläst manuset till det som jag fortfarande någonstans långt där inne hoppas blir min tredje bok (mer om mina förhoppningar här).

PS. Jag kanske inte behöver förklara mig och säga att det där bittra om att allt händer i Stockholm inte är allvarligt menat? Men det betyder inte att jag inte tycker att det är skitkul att gå på boksläpp. I Göteborg. Vill ni trots allt höra mitt gnäll, hittar ni podden här: Skriverier med Malin och Cilla.

Vi ses snart igen och tills dess: heja böcker. Och Göteborg?
Kram Malin Lundskog

Jag firar måndag på Tullhusets Måndagsklubben

Under rubriken ”Vad är det värsta som kan hända” pratar (allra helst samtalar) jag om livet och skrivandet. Om hur jag utsätter mina karaktärer för omvälvande vändningar och lever på hoppet att de ska ta sig ur situationen. Men det kanske inte finns något en fiktiv karaktär inte klarar av? Finns det något vi inte klarar av? Häng med när jag firar måndag. På Tullhuset, på Hönö och deras alldeles underbara Måndagsklubben.

Malin Lundskog, författare, porträtt i Knippla gästhamn — drämmer till med författarporträttet från romanen Ett oönskat arv, för jag kommer kanske (?) referera till den på Måndagsklubben

behöver vi prata om allt, mariannes mirakel, bokklubb, reflektion, författare Malin Lundskog — en hel del av det värsta i min debutroman

jag firar måndag, författare, malin lundskog, mariannes mirakel, ett oönskat arv — en hel del av det värsta i min debutroman

Vad är det värsta som kan hända?

Som ni vet är det feelgood det handlar om när det gäller mitt skrivande. Och ändå är frågan alldeles väldigt relevant. För inte vill vi läsa om karaktärer som glider genom livet på en räkmacka och är lyckliga från början till slut? Nah. Jag undrar om inte det där värsta som kan hända i en roman kan hjälpa oss i verkliga livet. Jag hoppas det. Men, vad tro ni?

Kom till Tullhuset på Hönö

Befinner ni er i ö-världen eller göteborgskrokarna (alltså, vet ni hur nära det är till Hönö alla göteborgare?) tycker jag att det vore så himla kul om ni vill komma. Och prata med mig om det värsta som kan hända …

Boka gör ni på Tullhusets hemsida, som ni hittar här, och den 30 september är det som gäller. Då firar jag måndag. Allra helst med er såklart!

Vi ses snart igen, tills dess: HEJA måndagar och alla oss som fixar livet så galant som vi gör, även om vi inte är fiktiva romanfigurer.
Kram Malin Lundskog

PS. Vill ni läsa mer om mina romaner hittar ni det här.