författarskap

Till slut vågade jag öppna mailet från redaktören

Det kanske inte tog så värst många dagar innan jag till slut vågade öppna mailet från redaktören, men jag gjorde det inte direkt. Vågade inte. Blev helt paralyserad av tankar på att jag skulle få förslag på att göra om hela redigeringen och ta tillbaka allt jag hade strukit.

Herregud vad det är skönt att sticka huvudet i sanden i bland. Eller inte. För när man står där med näsan full av sand och hostar och fräser, så finns ju vetskapen om mailet kvar. Och oron kan växa hur mycket och snabbt som helst. Dålig strategi, det där med strutsbeteende. Jag vet ju det, men jag ville känna mig stadig och stabil när jag skulle öppna det hemska mailet. Vara i rätt mood liksom, är ni med?

Malin Lundskog blundar, författare, till slut vågade jag öppna mailet från redaktören, feelgood — fattar ni känslan?

Och jag har gjort ett fantastiskt arbete!

Tänk att jag gick runt här på min ö i flera dagar med en gnagande oro över allt jobb som låg framför mig med manuset. Helt i onödan! För gissa vad, gissa vad, gissa vad? Jag har tydligen gjort ett fantastiskt arbete. Va? Jag? Fantastiskt? OMG (om det uttrycket ens används längre?).

Jag är så in i hoppsan stolt över jobbet jag har lagt ner. Och så glad över att jag inte är ute och cyklar med mitt författarskap och hantverket skönlitterärt skrivande. Åh vad jag längtar till våren då ni ska få läsa romanen. Enligt redaktören är det en karaktärsdriven feelgoodstory som både underhåller och berör läsaren och ger hopp. Precis som jag vill att det ska vara.

Så här skrev redaktören bland annat om mitt manus och arbetet med redigeringen, efter förslaget om att förbättra genom att fokusera på spännande handling: ”I detta avseende har författaren gjort ett fantastiskt arbete.”

Är det vår snart?

Med det i min stärkta rygg ska jag nu finslipa några detaljer i min kommande roman och sen … rullar det på mot korrekturläsning, sättning, omslag och allt annat i cirkusen bok. Är det inte vår snart?

Vi ses snart här igen, tills dess: HEJA PÅ och våga vara stolt, det är så himla gôtt!
Kram Malin Lundskog

Och att vara författare är som att vara människa, det går upp och det går ner, precis som man själv när det gäller mod och styrka. Det spelar ingen roll att jag har varit medförfattare till boken skapa ditt drömliv och jobbat i flera år med att vända mina och andras självsabotörer till självhjälpare. Eller det kanske spelar roll, men ni fattar. Man är inte mer än människa till syvende och sist. Och det är gott nog, eller hur?

PS. Romanen är en uppföljare på min Mariannes mirakel, passa på att läsa den nu om ni inte redan har gjort det. Jag signerar så gärna ett ex (eller fler). Maila mig beställningen här.

Skriverier med Malin och Cilla 60

Från hybris till hopplöshet via nyfikenhet, otålighet och sorg. Författarna Cecilia Andersson och Malin Lundskog pratar känslor i författarlivet. Och störst av allt är avundsjukan. Eller är det glädjen?

Häng med bakom kulisserna där det skrivs råmanus, redigeras och planeras releaser. Och frågan är: hur hamnar Malin i Sydamerika med en mick i handen?

Bokklubben Malin pratar om hittar ni här

Högen med olästa böcker ger inte dåligt samvete. Längre.

Någon mer än jag som älskar böcker? Att köpa böcker? Särskilt när man träffar författare och får böcker signerade. (Gissa om jag hoppas att ni svarar jag på de frågorna?! Är ju författare som gärna signerar och säljer böcker. Jättegärna.) Och gissa om mitt dåliga samvete har vuxit i takt med högen med olästa böcker? Har, som i då-tid. Nu är nu och jag har hittat det perfekta (okej, det vet jag inte om det är, men det funkar) sättet att göra mig av med dåliga samvetet. Inte böckerna.

högen med olästa böcker, den jävla yogaretreaten, tbr, — en tbr-hög, som den såg ut för några veckor sedan. Just nu läser jag Den jävla Yogaretreaten (kommer ni ihåg releasen?) och har läst De galna kvinnornas bal, som jag tipsade om i ett avsnitt av Skriverier med Malin och Cilla.

Så här gjorde jag mig av med mitt dåliga samvete över högen med olästa böcker

Nej, jag har inte slutat köpa böcker helt och hållet. Ja, jag vet att det låter crazy, när det kommer från någon som inte är ett stort fan av konsumtion. Nu inser jag att jag gör samma sak med garn. Samlar på mig. Köper mönster. Men hallå. Hur många stickprojekt kan en kvinna ha igång samtidigt utan att blir snurrigare än vanligt? Exakt. Som med böcker. Ett. Möjligtvis två. Resten av alla halvpåbörjade eller nästan avslutade stickningar som ligger där i stickkorgen ger bara dåligt samvete. Som böckerna. Som inte ligger i stickkorgen utan i sin tbr-hög (to be read, som det benämns i sociala medier).

Det jag har gjort är till att börja med att fatta att bara kan läsa en enda bok åt gången. Det spelar ingen roll om högen med olästa böcker består av tre eller åttioen böcker. Jag kan bara välja en. En bok kan bara vara min nästa bok.

Visst, det finns de som läser flera böcker samtidigt. Det gör inte jag. Steg nummer ett alltså: jag kan faktiskt bara välja en bok från högen.

Jag flyttar om i bokhyllan

Nästa steg jag har tagit i min bokhögsprocess är att lägga böckerna som jag förmodligen inte kommer att välja ut nästa gång i en hög för sig. I bokhyllan. Inte framme, där de kan blänga på mig och försöka ge mig dåligt samvete. No no no. De får en egen plats. Där jag inte glömmer dem, men där de inte heller pockar på min uppmärksamhet för stunden. Jag sparar bara de få böckerna som det är troligt att jag faktiskt väljer att läsa nästa gång i högen med olästa böcker.

högen med olästa böcker, Mariannes mirakel, tbr, Malin Lundskog, författare — Jo, jag har läst Mariannes mirakel, he he. En del av den här hyllan är annars min tbr-hög

Samtidigt (eller mest hela tiden) lägger jag upp böcker jag vill läsa i en vill läsa-lista. Jag har precis börjat använda Goodreads till det här, men det funkar med papper och penna eller kalender eller white board. Eller var ni nu gillar att skriva sånt ni vill komma ihåg. Och den listan växer. För varje gång jag läser en bok ger den boken mig inspiration till fler böcker. Kanske av samma författare, eller i samma genre eller om samma ämne. Alltså, jag tror inte att jag överdriver om jag säger att varje bok jag läser gör mig sugen på minst tre andra böcker. Minst.

Men. Jag vet ju att jag kan bara välja en enda bok att läsa.

Nästa gång jag väljer bok

Nästa gång det är dags att välja bok kollar jag igenom min vill läsa-lista och min lilla tbr-hög och väljer därifrån. Med lust och känsla. Inte med tvång, borde eller dåligt samvete. Så mycket enklare. Och så skönt.

Men träffar jag en författare eller går på release, tro sjutton att jag köper en bok. Hur gör ni?

Ses snart igen, tills dess: HEJA böcker. Bokhögar. och gott samvete.
Kram Malin Lundskog

PS. Apropå att jag gärna signerar och säljer böcker – det är bara att skicka ett mail!

En ny författare har sett dagens ljus

Igår ledde jag författarsamtal på Göteborgs Litteraturhus igen. Ett sånt lyxigt uppdrag det är, att få vara med när nya liv kommer till världen. I det här fallet liv för karaktärerna i den psykologiska spänningsromanen Utan gränser. Och en ny författare har sett dagens ljus under Göteborgshimlen. Maria Nordin. Kom ihåg var ni hörde det först, he he.

en ny författare, Maria Nordin, bokrelease, Utan gränser, författarsamtal, Malin Lundskog — Kan hända att jag är lika glad som författaren …

Författarsamtal ger det där lilla (?) extra

En bokrelease med ett författarsamtal ger kalaset en touch av … extra allt? Det ger så mycket mer än att man kommer, köper sin bok, tar ett glas bubbel, säger grattis och går hem. Jag tycker verkligen att både författaren och de nära och kära (ja, det är väl oftast de som dyker upp, i alla fall på debutanters bokreleaser?) som kommer till bokreleasen får ut mer av eventet. Det är enklare för författaren att ha någon annan som styr upp. Herregud, det är mycket som det är att boken faktiskt finns.

Jag tror också att vi som författare känner ett större wow av att få frågor om vårt arbete. Det är någon som ser allt jobb vi gör i det tysta. Det är stort att få reflektera över skrivprocessen och vad man har åstadkommit tillsammans med andra. Ja, sen är det oftast roligare för gästerna att lyssna på ett samtal än en monolog. När det kommer till debutanter tror jag också att det är spännande för gästerna att någon ställer frågor de inte ens visste att de ville ha svar på. Är ni med?

författarsamtal, Maria Nordin, en ny författare, debutant, — Maria svarar på frågor från gästerna.

Utan gränser

Och boken då? Utan gränser är spännande från start, där det liksom kryper i en. Man förstår att det är något som inte är som det ska, utan att riktigt veta vad. Maria har skapat karaktärer som jag ser tydligt framför mig och genom små detaljer förstår man vilka miljöer de rör sig. Tips: läs den! En bladvändare, som man brukar säga.

Om att läsa debutanter

Ännu mer tips: läs debutanter. Inte bara de det skrivs stort och mycket om, utan andra. Också. Det är ju förresten inte ens säkert att de som blir mest omskrivna är bäst, eller hur? Om debutanter inte blir lästa är det risk att de ger upp och inte ger sig själva möjligheten att utvecklas i sitt författarskap. Och i slutändan kanske vi går miste om storslagna verk och andra härliga böcker.

Och vi? Vi ses snart igen, här på bloggen eller någon annanstans. Tills dess: HEJA HEJA!
Kram Malin Lundskog

Malin Lundskog, Göteborg, författare — Jo, man blir glad när vi blir fler författare på västkusten

PS. Det här skriver jag inte bara för att jag mer än gärna tar fler uppdrag som moderator och författarsamtalsledare (ingen aning om vad titeln skulle kunna vara), he he. Jag hade själv min företagarkollega Dorotea Pettersson som samtalsledare när jag hade release för Mariannes mirakel och var så himla tacksam över att hon stöttade. Det är ju nervöst som sjutton att släppa bok. Och kul såklart. Jättekul!

För ett tag sedan ledde jag författarsamtal när min vän Britta Sjöström släppte sin debutroman och förra året modererade jag samtal på Linda Gustafssons release av Sol till Juni. Ja tack till fler förtroenden av det slaget.

Pps. Bokklubben. Mariannes mirakulösa bokklubb. Passa på att gå med nu, genom att signa upp er nedan. Under fyra måndagskvällar ses vi och pratar om romanen, karaktärerna, hälsohetsen, vikten av att visa upp en fasad och vad som händer om vi inte pratar med varandra. Bland annat …

Att skriva böcker är som att bo i hus

Att skriva böcker är precis som att bo i hus. Eller inte precis, det finns många skillnader förstås. När jag skriver böcker behöver jag inte rent fysiskt grabba tag i dammsugaren för att få bort skiten i hörnen till exempel. Det räcker att klicka på delete. Men böcker är ändå som hus. Man blir aldrig klar …

att skriva böcker, manus, redigering, — en bunt redigerat manus

När ska man vara nöjd?

När takpannorna är bytta är det dags för dränering och när den är gjord är badrummen gamla och behöver fixas. Eller så är det någon bräda här och en staketstump där. Alltid är det något, ni vet. Var kommer författarskapet och bokskrivandet in i det här? Jo, kommer ni ihåg igår, när jag berättade om att jag var klar med redigeringen? Ha ha ha, trodde jag ja. När jag skrev ut alla sidor och läste igenom dem upptäckte jag saker som att Caroline (henne känner ni från Mariannes mirakel) kommer ut från duschen och tar på sig rena kläder i en mening. Och gissa vad som händer i nästa mening? Jo, då står hon där, utan kläder men fortfarande nyduschad och skyler sig med handduken.

Hur svårt kan det vara? Snacka om att jag gjorde det som mina karaktärer gjorde en aningens aning för mycket innan redigeringen: himlade med ögonen.

Några kapitel senare undrade min man, som läste trots att en feelgoodroman är så långt ifrån hans vanliga läsning, varför de först behöver ägg till en äggröra och i nästa sekund tar varandra i hände för att gå iväg och köpa yoghurt. Ja, det undrar jag också.

Än är jag alltså inte nöjd och redo att skicka tillbaka manuset till redaktören. Frågan är, när sjutton ska man vara nöjd? Eller, det kanske inte är en fråga förresten. Man är väl inte nöjd förrän man har gjort sitt bästa? Vad mer kan man göra liksom?

Vi gör vårt bästa

Jag är säker på att vi gör vårt bästa allihop och jag har också upptäckt, eller kanske snarare insett, att mitt bästa inte handlar om perfektion på en objektiv nivå (finns det en sån?) eller i jämförelse med andra. Mitt bästa handlar om den där goa känslan när jag egentligen inte har någon aning om hur många fler redigerings- och korrfel som återstår, men jag vet att jag inte hittar något mer att utveckla och förbättra just nu. Är ni med?

Och när det gäller huset, så handlar inte mitt bästa om att dammsuga upp alla de där dammråttorna eller att fixa ytskikten till perfektion. Det handlar om att göra tillräckligt så att huset inte brakar ihop och att njuta av allt jag har. Den goa känslan. Jag har gjort mitt bästa på min nivå. Makes sense? Det gör det för mig, och det räcker långt. Någon gång behöver man känna sig klar, även om man inte är det …

Vi ses snart igen och tills dess: HEJA dig, dammråttor som får vara och den goa känslan. Och oktober?
Kram Malin Lundskog

Här hittar ni det jag skrev om firandet igår.

Skriverier med Malin och Cilla 59

Kan alla skriva en bok? Ja det är den stora frågan som författarna Malin Lundskog och Cecilia Andersson ställer sig i veckans avsnitt av Skriverier av Malin och Cilla. Men de pratar också mycket om att man får göra som man vill när man skriver böcker och något recept behövs inte följas – om man inte vill förstås. Och så blir det som vanligt massor av skratt! Lyssna och gläds!